Pride (Torsdag)

Torsdag på Pride innebär schlagerkväll, och det kan vara hur bra som helst. Dom senaste två åren har varit dippar, med många coverartister istället för originald:o, men den här gången var det utlovat att allt skulle återgå till det normala.

Dagen började med te och danska frukostbröd på balkongen. Litet men mysigt. Och solen var förstås framme.

Nöjda med den frullen tog vi tunnelbanan in till city. Jag älskar tunnelbanan - det är så snabbt och effektivt, man tar sig kors och tvärs på nolltid.
Inte heller idag brydde vi så mycket om Prideparken i Kungsan, förutom till kvällen då. Dagens måltid intogs på söder, vid Zinkensdamm. Där finns en kinakrog med prisvärd lunchbuffé där även sushi ingår. Och K. var vansinnigt sugen på sushi, så vi pilade dit med hjälp av våra SL-kort av blå plast.
Det blev alltså lunch istället för middag idag.

Lite försök till shopping blev det också, fast inte på söder utan i Gamla stan. I en skum, lite knarkaktig butik fanns tunna, kortärmade skjortor för 139:-. Riktiga fynd! Kolla, bara kolla hur snygg K. är i sin. Och kolla särskilt hur bra det passar med dom tuffa jeansen och med Björkhagens ruffa elskåp som bakgrund.

Överallt i Stockholm vajade regnbågsflaggor. Även polkagrispojkarna ville vara med på ett hörn.

På eftermiddagen träffade vi Å och E som kommit bilande från Västkusten. Trevligt återseende. Vi hamnade på Piccolini igen och satt där länge och väl.
Det drog ihop sig till schlagern, och då blir det fullt i parken. Så vi gick in försökte hitta hyfsat bra platser. Att sitta kunde man dock glömma, det var stå rätt upp och ner som gällde.
Det fylldes på med folk, och enligt uppgift var det 14.000 personer därinne. Köerna till ölställena var absurda. Inte nog med att det är dyr, ljummen öl i plastflaska - man ska dessutom trängas i 20 minuter för att få tag i en. Det gjorde inte vi. Lika bra det.

Björn Kjellman var konferencier, och han var som vanligt helt underbar. Så charmig och rolig och snygg och superduktig. Vem mer än han kan sjunga varenda ESC-låt som någonsin funnits, på originalspråket?!
Den gigantiska konserten var uppdelad i tre pass med tyvärr lite för långa pauser emellan. Precis när stämningen började uppnå en riktigt hög och bra nivå, då var det paus och sen måste alltihop byggas upp igen.
K:s dotter kom in tillsammans med en kompis, och vi träffade dessutom bekanta från Färingsö.
Jubel när Kikki Danielsson, Babsan, Pernilla Wahlgren, Towa Carson, Siw Malmkvist, Sanna Nielsen m.fl. uppträdde:

Trångt som sagt, men det var vänligt. Inga vassa armbågar, åtminstone inte till en början.
Vissa hundars förståndiga mattar och hussar hade utnyttjat erbjudandet om hörselskydd.

Schlagerkvällens tredje och sista avdelning började klockan 21 och höll på i två timmar. Shirley Clamp avslutade med Min kärlek och total, vrålande allsång.
Vi var jättenöjda, trots en del lågpunkter i programmet. Utländska halvkändisar som promotar sin senaste CD känns lite sådär, och likaså dom extremt schlagernördiga inslagen med typ den som kom tvåa i polska uttagningen 2007. Men som helhet var det väldigt bra, till och med bland dom fyra bästa schlagerkvällar vi varit med om. (Nummer fyra på den listan alltså.)

På tal om vassa armbågar: ju senare det blev, desto fler fulla heteros (särskilt tjejer) och desto mer knuffande och springande tvärs över folk. Varför är det så? Det är liksom inte första gången man märker att det just är delar av dom straighta besökarna som tappar allt som heter hänsyn och vett. Märkligt. Vi undgick dock att bli omkullsprungna, för vid det laget hade vi hittat en bra plats där det fanns ett räcke att hålla sig i.
Och där stod också, till ömsesidig förtjust och förbluffad förvåning, A och M, gamla kompisar som vi inte har träffat på jättelänge! Dom brukar inte gå på Pride heller, så det var inga vi hade väntat oss att se. Bland 14000 personer hade vi stått två meter från varandra hela kvällen! Jättekul.
Dom hade bilen stående i ett P-garage och erbjöd sig att skjutsa oss till Björkhagen. Ja, varför inte. Vi stapplade ut från parken, sex personer som ojade sig: "aj, min rygg, åh, mina ben är som stockar, hjälp mina fötter" etc. Då hade vi stått på hårt underlag i över fem timmar! Även dom medföljande 24-åringarna stapplade och haltade.
Utanför, på Hamngatan, stötte vi på en bekant från Uppsala som var på väg till centralen och som gick åt helt fel håll! Där fick vi alltså göra en god gärning.

Parkeringsgarage sent på kvällen är något jag bara har upplevt i deckare. Där brukar p-garage vara tomma och ekande, med kriminella uppgörelser och mördare i varje vrå. Lite så var det här också, förutom kriminella uppgörelser och mördare förstås. Men tomt och ekande och läskig stämning. Garaget var stängt också, så M blev först rädd att hon inte skulle få ut bilen. Men det fanns en engångskod på parkeringsbiljetten, och med hjälp av den kom vi in. Gick där i vindlande trappor och mörka gångar och kände skumma deckarvibbar. Musik spelades från en högtalare, det kändes ännu konstigare.

Bilen stod kvar, bommar och dörrar öppnade sig, vi var fria. M. kör jättebra, som en rutinerad taxichaffis, så hon snirklade sig skickligt genom stan där diverse byggen och avspärrningar gör det svårt att ta sig fram. Några felkörningar blev det i och för sig, vi fck se oväntat mycket av vissa södra närförorter, men det var bara trevligt eftersom vi då fick tillfälle att prata lite mer.
Strax före midnatt var vi hemma i Björkhagen. Glada och helt speedade efter kvällen. Varvade ner med stora koppar te och en något mindre whisky. En bra Pride-dag!