Nu är det gjort

In i det längsta tänkte jag: Är det verkligen möjligt? Ska jag steloperera stortån? Really? Med kirurg och narkosläkare och kniv och skalpell och såg och skruv...det kändes liksom overkligt.
Men nu är det gjort, och än så länge mår jag förvånansvärt bra. Jag trodde jag skulle komma hem dimmig och helt borta, men jag känner mig ungefär som vanligt. Har lite ont men inte mer än jag brukar få efter en långpromenad. Det beror i och för sig på att lokalbedövningen sitter i åtminstone till hälften, och att jag dessutom fick en cocktail av fyra värktabletter innan jag åkte. När effekten av allt det klingar av är det dags för the real stuff: Citodon, och då kanske jag blir dimmig och helt borta. Det visar sig.

Allt har gått jättesmidigt. Många tåg var mellan 10-40 minuter försenade, men Uppsalapendeln avgick på sekunden. Väl framme i Stockholm promenerade jag till Kungsträdgården och 62:ans buss, och då tänkte jag "det här är sista gången jag går med min vanliga fot."
Mot Storängsbotten och Hand- och fotkirurgiska kliniken. Ingen väntetid där. Jag fick byta om till en hemsk blå pappersrock, och så fick jag prata med både ortopeden och narkosläkaren. "Lätt narkos" betydde inte att man slocknar helt utan det är en kombination av lokalbedövning och lätta morfinshots.
"Som att ta en dry martini" sa narkosläkaren Mikael. Han sprutade in en dos, men jag kände ingen större skillnad. Efter ett litet tag fick jag en till. Och en tredje. "Det är ju fredag," sa op.sköterskan.
Lokalbedövningen fick dom också förstärka. Men sedan var jag behagligt avslappnad och ändå "med".
Sågandet lät inte så farligt, inte alls som en tandläkarborr. Och operationen gick som den skulle.
En kopp te, en ostsmörgås och en halvtimmes vila, sedan var det dags för taxi hem. Den kom efter tre minuter, så allt har verkligen fungerat perfekt.

Jag förberedde i morse, bar in datorn till gästrummet, staplade böcker jag ska läsa etc. För nu blir det stillsamt i två veckor. Efter det kan jag börja gå lite försiktigt utomhus, runt huset typ. Minst åtta veckor tar det innan jag kan röra mig lite friare.
Så detta blir min utsikt framöver.

Anyway, jag är glad att det är gjort. Nu väntar jag på att K. ska komma hem från England. Det dröjer tre-fyra timmar till.

Fortsättning följer.