Fast i linbana - stackars dom!

K. och jag var i Österrike för tio år sedan. Vi bodde bra, åt fantastisk mat, drack gott österrikiskt vitt vin, deltog i olika vandringar varje dag. Helt underbart var det. En dag gjorde vi en helt egen vandring, upp bland kullar och berg i  den sagolikt vackra naturen. Sista biten åkte vi linbana, en sån där man sitter i små kapslar som gungar fram ett stort antal meter över maken.

Fy 17! Jag hade ingen aning om att det skulle vara så obehagligt. Man kände sig utsatt och oskyddad, när som helst kunde den ju typ lossna och ramla ner, och jag har dessutom lite höjdskräck redan från början. Det var skönt att stiga ur kapseln när vi kom fram, och där stod vi på 3.300 meters höjd. Himlen var knallblå, utsikten fenomenal, det var varmt, det fanns en liten kneipe där vi köpte varsin kall öl.
Nerfarten med linbana vägrade jag. Vi gick istället, på små vindlande kostigar som slingrade sig som långa spiraler - och det tog flera timmar att komma ner till en liten tågstation varifrån man tryggt fraktades till marknivå! Men hellre det...

Varför kommer jag nu att tänka på detta, jo förstås för att jag har läst om dom tyska turisterna som blev fast i såna linbanekapslar över natten! Rakt över ett stup, och där fick dom hänga och gunga medan det blåste och regnade. Jag hade svimmat av skräck. Jag blir rädd bara jag tänker på det. Känner mig matt och liksom vit inuti. Stackars dom tyska turisterna!