"Kaxig" är ett ord jag inte gillar. Eller rättare sagt, jag gillar inte det ordet står för: ett slags sprättig övertuffhet, Mycket hävdelsebehov, mycket ego.
Men det är rätt populärt att vara "kaxig" nu. Man ska "ha attityd", och den attityden är inte snäll och trevlig utan snarare tvärtom. Gaahh! Rys!
Idol brukar jag inte titta på, men K. kollar ibland och då hör jag spridda delar av programmet. Häromkvällen var det en ung tjej som sjöng väldigt bra, hon hade en mogen och spännande röst, plus att hon träffade alla toner. Men det som juryn kommenterade och kritiserade var hennes personlighet. Blyg och försynt, inte bra. "Du måste ha mer attityd" upprepade dom ett antal gånger. Så jobbigt det måste vara att höra för den som är just blyg och lite lågmäld. Att hon har fel personlighet och måste sätta på sig en okongenial fasad. En yta som inte stämmer med det inre kommer aldrig att göra ett helgjutet intryck heller, man uppfattar att det inte är äkta. Fast "äkta" kanske inte alls är eftersträvansvärt?
En kille i samma program fick höra att hans problem var att han var "klämkäck". Och han såg lite fundersam ut och sa att ja, jo, det är väl så, jag är ganska glad av mig.
Och det är alltså fel det också. Ta bort ditt goda humör, eller framför allt: visa det inte!
Hur har det blivit så här? Det är absolut inte fel att jobba med sin personlighet, tvärtom är det något alla borde göra. Men jag är så gammaldags så jag tycker att man i så fall ska jobba för att utveckla sina trevliga sidor. Hänsyn, inlevelseförmåga, tolerans, ärlighet, lyhördhet, för att ta några exempel. Jag börjar misstänka att sådana egenskaper allt mer betraktas som tecken på svaghet. Är det så illa, kan det vara det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar