Mörk choklad

Mörk choklad - väldigt inne, väldigt trendigt, väldigt nyttigt. Men hur gott är det? Inte så värst, enligt min mening. Det som gör att man vill äta choklad är just sockret och fettet, för själva kakaon är ju bitter och i stort sett oätlig. Men eftersom det nu är så nyttigt, och eftersom jag vill bort från godissuget, har jag i vissa perioder försökt lära mig tycka om 70-procentig choklad. Det är svårt. Mycket svårt.
"Det räcker med en bit, sen är man nöjd," säger förespråkarna. Och undra på det när det smakar pest! Att äta en hel kaka på en gång går inte. Även om man försöker så är det helt omöjligt! Viss skillnad mot att smacka i sig kexchoklad, Toblerone eller Fazers blå. (Lidl har också väldigt god mjökchoklad. Men Marabou har spårat ur för länge sedan med sitt översötade godis.)

Nu kan man fördjupa sig i årgångschoklad och skillnaden mellan olika kakaobönor, och kilopriset på vissa exklusiva sorter är hur högt som helst. För det är inte bara nyttigt, det är dyrt också. Och visst, lite kul verkar det, som att prova vin ungefär. Men jag har insett att jag har svårt för kombinationen av bittert och syrligt. En riktig äcklig kombination. Därför gillar jag inte heller kaffe. Har aldrig kunnat vänja mig vid just den mörka, bittersyrliga smaken.

Nu har jag i stort sett slutat äta godis. Men när jag inte håller mig strikt till LCHF kommer suget tillbaka, och jag vill ha choklad, choklad, choklad. Och för att inte helt försmäkta har jag köpt några mörka, som ett slags godissubstitut. Och till slut har jag en hittat en sort som är ätbar - och den innehåller dessutom hela 85 procent kakao! Helt otroligt.

Nyckelordet här är "mild". Lindt har ansträngt sig för att minska beskan och syrligheten, och faktiskt har dom lyckats ganska bra. Inte är det ju som kexchoklad, Toblerone etc., men det är ändå nästan gott. I små doser. Ja, just det, en bit räcker. Jag tar den efter maten, till en kopp mintte. Och så låtsas jag att det är en efterrätt. Bättre än ingenting.