Stoppad på stan

Vad är det som gör att alla utomhusaktiva försäljare och petitionsinsamlare alltid alltid dyker på just mig? Jag kan nästan aldrig promenera längs gågatan utan att bli hejdad/påhoppad, och det är så irriterande! Jag vill bara gå där och göra mina ärenden i lugn ro, kunna vara i mina egna tankar utan dessa ständiga "hallå där!", "ursäkta", "har du en minut?".

Det spelar ingen roll om jag går snabbt eller långsamt, jag kan speeda på alldeles väldigt på väg till något speciellt, men de är där och ettrar sig ändå. "Hej, jag undrar vad du har för elavtal?""Känner du till Amnesty?"
Och jag kan se dem på långt håll, hur de spanar och granskar och letar för att i vimlet hitta de rätta personerna att stoppa. Och bland dessa rätta personer finns alltså jag. Alltid. Och om jag så där lagom tydligt gör en liten lov, en liten omväg runt dem, så skyndar de på sina steg för att hinna genskjuta mig.

Men häromveckan fick jag en insikt. Just detta att jag ser dem på långt håll är själva grejen. Jag tittar mig omkring, har ganska öppen blick, ser kanske hyfsat närvarande ut. Istället för att vara stängd och nollställd. Om jag ser dem, så ser de förstås också mig. Så jag gjorde ett litet experiment när jag fick syn på några alerta, hungriga personer med små papper och listor i händerna: Jag fixerade blicken vid ett obefintligt mål långt långt borta, försökte få ögonen att se helt glasartade ut och minspelet helt neutralt och icke-här. Ha! Då såg jag i ögonvrån hur en kille som förhoppningsfullt var på väg mot mig plötsligt stannade, såg lite osäker ut och gick åt ett annat håll. Det fungerade alltså! Och det måste vara så majoriteten av människor gör. Jag känner folk som aldrig nånsin blir stoppade av utomhusförsäljare, och nu vet jag hemligheten. Men det kräver verkligen ansträngning att upprätthålla den distanserade attityden. Idag lyckades det inte alls. Jag försökte men blev ändå stoppad två gånger! Skulle ha blivit det en tredje också, men då gick jag en annan väg...

Alltså, jag vill ju inte vara otrevlig. De här människorna är mestadels unga, och det är förmodligen inte deras dröm att gå omkring och störa folk på stan. Men det är svårt att få jobb, och de hedrar dem att de gör något, att de verkligen försöker, istället för att bara slappa och ge upp. Ofta är det ju också goda ändamål de försöker värva en till. Så det är lite kluvet. Men ändå...jag vill vara i fred! Och när, under en promenad på 15 minuter, den tredje rödklädda Röda Kors-värvaren sätter kurs mot mig, då blir jag nästan irriterad.