Pride (Lördag)

Sista Pridedagen. De kändes lite sentimentalt, för man vill inte att det ska ta slut. Vi packade ihop våra saker, ganska motvilligt. Plåtade till och med t-baneingången inför detta års sista resa mellan Björkhagen och city.

Det första vi gjorde var att låsa in väskorna i en box på centralen. Det fanns inte så många lediga, men vi hittade en som hette AR18, och efter visst micklande kom vi på hur man gjorde för att betala med kort. Skönt, då var det fixat.
Sedan åkte vi till Zinkensdamm. Pridetåget avgick därifrån, och planen var att ta en öl på vår favoritpub och sedan gå med en liten bit i paraden, så mycket som min artrosfot klarade av. Den var inte i bästa skick efter alla varma promenader och allt stående.

När prideparken låg i Tantolunden var Zinkens pub verkligen i ropet. Dom hade en stor inglasad uteservering, det var oftast fullsatt och Pridebesökare blandades med vanliga gäster. Nu tycks den leva en tynande tillvaro, men en sån dag som denna blir det förstås ett uppsving. K. och jag hade tur som fick ett bord ute. Vi tog varsin öl och myste, den "gamla" Pridekänslan återvände. Det vällde förbi folk som skulle delta i paraden, som ett lämmeltåg var det. Varje gång en ny t-bana kom in så tätnade strömmen av människor. Det är så häftigt när alla har samma mål. Och folk satt där som vanligt och spanade och spejade och kommenterade.

Tofflan och Anna gick förbi, och vi bytte mobilnummer

Sedan insåg jag att mina fötter borde skonas från ytterligare promenader. Dom brände och dunkade redan, så vi bestämde oss för att skippa paraden. Istället åkte vi till Gamla Stan och ställde oss vid Skeppsbron bland andra förväntansfulla åskådare. Hittade en bra plats i första ledet. Jag har aldrig tidigare sett hela tåget från början till slut, men det gjorde jag alltså nu.

Det tog flera timmar och var en rätt så mäktig upplevelse. Bland dom inslag som gjorde starkast intryck var "Marching for those who can´t" - en tyst manifestation (med hoptejpade munnar) till stöd för hbt-personer i länder som Iran, Somalia, Uganda, Ryssland, Saudiarabien m.fl. Mäktigt och skrämmande viktigt. Jag blev också väldigt berörd av att (i en annan avdelning av tåget) se iranier och kurder demonstrera, att se den glädje och stolthet dom utstrålade. Andra inslag som alltid väcker känslor är "stolta släktingar", där föräldrar, syskon, svärmödrar och andra familjemedlemmar uttrycker sitt stöd. Plakat där det står till exempel "Heja morbror Lars!" tycker jag är gulligt och rörande. Gaypoliserna som tågar i uniformer är också rätt häftigt och likaså den växande gruppen av Regnbågsfamiljer.

Det fanns också några mer...underliga inslag. Till exempel en äldre naken kvinna. Hon var väl i 75-årsåldern och gick genom hela Stockholm endast iförd skor! En klassisk mardröm för dom flesta, att gå på stan utan kläder, men hon verkade trivas. Synen av henne spatserande där var så konstig, så jag har nästan glömt den. Vet inte vad det har med Pride att göra.

Vi stod där i flera timmar. Mot slutet gick en man som stod precis bredvid mig därifrån, och då tittade jag lite snabbt åt höger, där jag nu plötsligt tyckte mig känna igen den person som stod där. Var det inte...jo, det var det! M-P! Kompis från Uppsala som var inne och tittade på paraden - vi hade stått en meter från varandra hela tiden. Bland hundratusentals åskådare hade vi valt exakt samma ställe. Ännu ett sånt där märkligt sammanträffande.

K:s telefon skrällde och kvittrade, det var Solveig som ville ses och ta en öl. Så vi sammanstrålade på "Flyt" en båt nere vid...vad nu kajen i Gamla stan heter. Strömkajen? Never mind. Hon och Rolf och Moltas satt redan där och hade hittat ett jättebra bord. Vi delade på en skål färska räkor också. Supergott och fräscht.

Vattnet kluckade, solen lyste, allt var helt perfekt.
Så småningom drog vi oss bort till Kungsan. Gick in på parkområdet, träffade några bekanta och bytte några ord. Men det var så äckligt trångt och knökfullt! Det satt folk överallt, på bänkar och trappor och stenkanter, inte en ledig plätt fanns att uppbringa. Efter det lugna myset på båten var det här rena stressen.
Så vi gick därifrån ganska snabbt. Sammanstrålade med Å och E istället, och sen avslutade vi kvällen och pride på det ultimat bästa sättet: Kulturhusets tak en gång till. Hade återigen tur och hittade en egen plats i bra läge. Där skrapade vi ihop några bänkar, två stolar plus en annan stol att använda som bord. Kvällsolen förgyllde alltihop, nedanför oss låg Stockholm, ovanför oss var det bara blå himmel och utsikten var underbar. Turister kom och ställde sig vid räcket och plåtade, och samtidigt började kvällens queerdanslektion bakom oss.

Bachata hette den, en dans från Dominikanska republiken. Två kvinnor lärde ut stegen, och det var verkligen queertema, där man hela tiden bytte partner och växlade mellan att föra och att följa. Män, kvinnor transor, obestämbara kön - alla dansade med varandra. Ett femtontal par var det ungefär, och det såg roligt och prestigelöst ut.
Andra satt bara och njöt av den sensuella musiken och den härliga stämningen.

Själva mixen var så häftig, turister, "vanligt folk", kvinnor med mustasch, män med läppstift, vanliga homos, allt fanns och allt liksom flöt ihop i en sommarmyskväll där alla fick vara som dom ville.
Egentligen var det väl här det som hela Pride i Kungsan eftersträvade: Öppenhet. Kultur. Tolerans.
Som sagt, en bättre avslutning hade vi inte kunnat tänka oss.