Mer om oljud och lite om speglar

Jag läste om en undersökning som gällde ljudstörningar i olika länder. Spanien låg tvåa på den föga smickrande listan, alltså listan över vilka länder som har flest och värst störande ljud i vanlig miljö. Etta var faktiskt Japan, vilket förvånar mig. Jag har väl nån gammalmodig föreställning om Japan som så tyst och hänsynsfullt, med bugningar och teceremonier och försynta små fniss. Men jag vet ju inte vad som hade mätts egentligen, och hur.

I alla fall, Spanien. Det förvånade mig däremot inte. I undersökningen uppgavs också att 86 % av spanjorerna själva tycker det är jobbigt med alla höga ljud. Det märks även där vi bor. Vrålskrikande barn och dunkande av fotbollar irriterar nästan alla. Då och då får nån nog och går ut och ropar arga saker, då springer barnen iväg och det blir tyst ett tag. Sen börjar det alltid om igen, och så får nästa person nog och går ut och ropar arga saker. Typ "försvinn med era fotbollar, gå nån annanstans, till stranden eller en lekplats, det här är outhärdligt, iväg med er" osv.
Det ÄR verkligen outhärdligt, det är alldeles obeskrivligt vidrigt. Igår pratade jag med en granne (åh vad jag är glad att jag har lärt mig lite spanska!) som sa "es horrible, horrible" och att hon skulle flytta direkt om hon hyrde sitt hus. Nu äger hon det och kommer inte iväg lika lätt.

Det har alltså inte alltid varit så här. Men ett fåtal familjer som inte sätter gränser, där en ensam mamma eller en morfar ska ta hand om vilda barn och inte riktigt orkar bry sig. Och så är hela kvarteret förändrat.
I Sverige skulle man förmodligen ha möten och komma fram till några gemensamma regler. Här är det inte så organiserat.

(Sen det här med dagisskriken som jag skrev om i förra inlägget. Enligt en av kommentarerna är det ganska likadant även i Sverige. Något måste ha förändrats även där. Jag bodde ca 50 meter från ett dagis under åren 1979-1996. Blev aldrig störd. Aldrig en hoper illskrikande ungar som vrålade för vrålandets skull, nej som jag minns det var de ute och lekte helt normalt. Vad har hänt, det undrar jag verkligen.)

Det är förstås inte bara barnen som är högljudda. Spanjorerna är kända för att prata mycket, högt och i munnen på varandra. Vår hyresvärd är dock mycket lågmäld och försynt, och detsamma gäller hans dotter som jag ibland träffar och har spansk konversation med. Enligt henne är Andalusien ljudmässigt stökigast i hela Spanien, och det beror på att utbildningsnivån är lägre här. Folk kan inte bete sig, är vad hon menade.

Så till en helt annan sak som tydligen också är typisk för Andalusien:
För några veckor sedan skulle några vänner till oss köra iväg med sin bil och upptäckte att ena backspegeln hade brutits loss. Bara den ena. Iväg till bilverkstaden, där deras mekaniker suckade och sa "Jaha, nu igen. Det här är vanligt, jag ser det ofta."
??? sa våra vänner.
Då berättade bilmeken att ungdomar går runt på nätterna och bryter loss backspeglar för att lägga kokainsträngar på! Det har väl blivit lite som en kul grej, men för bilägarna blir det dyrt. Och tydligen är det vanligt just i Andalusien, inte alls i övriga Spanien.
Så otroligt dåligt. Då lägger jag inga synpunkter på själva knarkfrågan, men om man nu ska syssla med kokainsnortande på nätterna, nog f-n kan man väl ha med sig en liten fickspegel för 1 euro! Eller hur slö kan man vara!?
Undrar om kokainister i Sverige gör likadant?

Det är nåt helt otroligt...

...vad spanska barn skriker! Fullständigt ofattbart galet.
På morgnarna vid niotiden hör vi små barn på väg till skolan eller förskolan, och det låter så gulligt när de pratar med sina hesa röster. Anledningen till att de är hesa är inte lika gullig. De har mer eller mindre skrikit sönder sig.
Förskolan ligger ungefär ett kvarter från vårt hus. Barnen är inomhus förutom en timme mellan 11-12, när de släpps ut på en, som det låter, inbyggd gård med sten och betong. Ljudvolymen ökar stadigt under denna rast, och sista halvtimmen är det ett slags konstant crescendo som man bara inte kan föreställa sig om man inte har hört det, det är så vansinnigt så det är komiskt.
Tänk ett antal barn som drar in luft i lungorna, satsar och laddar och så SKRIKER för fulla muggar, så högt de kan, med det värsta diskantläget. De bara SKRIIKER rakt ut, om och om igen. Som entoniga koloratursopraner. Eller tandläkarborrar.
Hörselskador. Förstörda stämband. Och vad händer med personalen?
Eftersom vi, som sagt, bor ett kvarter därifrån kan vi kosta på oss att skratta åt alltihop, och det handlar bara om en timme mitt på dagen. Man kan faktiskt tränga bort det ljudet.
Det kan man däremot inte med barnskrän och skrik och fotbollar på kvällarna, vilket gör att vi har beslutat oss för att flytta. Det var ju nästan på gång även förra året, men då lugnade det sig efter ett tag, och det var på det hela taget mer kontrollerbart än nu.
Tur att vi bara hyr huset!