Den ligger ute

Nu ligger vår lägenhet ute på Hemnet. Visning den 6 och 7 januari. Och om mindre än två veckor är vi i Nerja. Inte klokt vad mycket som måste ordnas och fixas! Det gäller att ta en dag i taget.
Och nu hoppas jag det gråmulna vädret håller i sig över visningen, då slipper vi i alla fall putsa fönstren!
Idag åker alla julsaker ner i källaren. Ovanligt tidigt, men det känns logiskt att börja med det. Även annat måste ner i källaren tills vidare.

Hemnet förresten, jag har upptäckt några nya trender när jag kollar runt på lägenheter och hur de är stylade: Stor spegel på golvet, det är väldigt vanligt. Helkonstigt tycker jag. Vem vill ha en lös spegel som står helt vilsen mot en vägg och som man lätt kan ha omkull av misstag, med sju års olycka som följd?
Trend två är en gitarr, lite nonchalant stående i ett ställ på golvet. Massor av såna bilder har jag sett de senaste månaderna, var och varannan människa spelar tydligen gitarr. Eller också är det samma spegel resp. gitarr som stylingfirmorna kånkar runt med...

Hos oss upptas ingen värdefull golvyta av vare sig speglar eller instrument. Men det finns prylar så det räcker och blir över ändå. Stora rensningen har inte börjat än, och inte kan vi börja i nån större skala förrän vi vet var vi ska bo nästa gång.

Förresten, är det nån som vill ha fyra inbundna årgångar av Allt om Mat från 70-talet?

Hyfsat nöjd med dagen

Jag är i alla fall vaknare idag än jag var igår. Vi fick ett oväntat och uppfriskande besök av Solveig och Rolf som var på väg till släktbesök i Sandviken. Fika och intensivt snack om ditt och datt. Hur kul som helst, och efter det lyckades jag rentav jobba några timmar. Mer behövdes inte för att jag skulle komma ikapp med det som blivit uppskjutet över juldagarna. Nöjd.

Det är med Zlatans uttalande om damfotboll. Jag förstår vad han menar och kan i viss mån hålla med. Men sättet han uttrycker det på, arrogansen, är trist. Och så typiskt Zlatan. Eftersom jag inte riktigt gillar honom känner jag nästan lite skadeglädje över att till och med denna överglorifierade, dyrkade idol-ikon-superhjälte har trampat fel. Eller...skadeglädje, nej, så elak är jag väl inte. Ändå befriande att läsa något annat än kritiklösa hyllningar när det gäller Z. Men är det värt förstasidesrubriker, nej det tycker inte jag.

Mer glädjande är att homoäktenskap nu tillåts i amerikanska delstaten Utah. Människor har skyndat att gifta sig, eftersom de är rädda att lagen ska upphävas snart. Utah är väl det stora mormonfästet i USA om jag inte tar helt fel, och jag hade nog inte gissat att just den skulle bli nästa stat att godkänna homoäktenskap. Trevligt att bli förvånad, och hoppas att lagen kommer att bli bestående.

Nu ska jag sätta på en maskin 40-tvätt. Frågan är om det blir nåt mer nyttigt gjort efter det. Troligen inte, men jag är som sagt nöjd ändå.

Trögt

Väldigt vad det ösregnar denna julhelg. Både igår och idag vräkte det ner fram till 14-tiden ungefär. Men, jag gillar ju gröna vintrar så jag klagar inte.
Julafton var hur trevlig och mysig som helst. K:s mamma+Bengt samt Nikki var här, och vi åt gott och umgick under lättsamma former, som det heter. Idag jobbar K. extra mellan 15-21. Jag försöker också göra nåt vettigt, men det är trögt. Känns lite som att det är stopp i huvudet. Lika bra att utnyttja min gratismånad med Netflix. Det får bli ett Poirotavsnitt.
Så kanske jag kan göra (och skriva) nåt vettigt imorgon.

Från mandelmassa till tankar om extremism

Det ösregnade tidigt i morse. Störtade och smattrade mot rutan. Sen har det varit uppehåll och nästan ljust ute, fast blåsigt. Friska vindar kallas det när det blåser 12 sekundmeter.

Jag har ägnat mig åt julgodistillverkning igen. Chokladdoppade mandelmassekulor med romrussin resp. valnöt. Det är roligt att hålla på och roligt att ha egenfixat godis hemma, även om jag själv inte äter lika mycket som förr. Imorgon är det dags att ugnsbaka julskinkan. Det är K:s och min enda jultradition: nygriljerad, ljummen skinka dagen före julafton, på knäckemacka med öl och en nubbe till.

Manifestationerna mot rasism som hållits lite här och var förlöpte utan våldsinslag, som det verkar. Bra. Att delta i en sådan manifestation lockar mig däremot inte alls, och huvudorsaken till det är ganska speciell: Jag vet inte längre vad rasism är. Och vad det innebär att vara emot rasism. Så konstigt har det blivit.
I hela mitt liv har jag trott att människors hudfärg är helt irrelevant. Hudfärgen är ett yttre hölje som inte säger ett skvatt om hur människan är. Och idealet vore att man överhuvudtaget inte tänker på om folk är svarta eller vita eller bruna eller gula eller gröna, att det är så oviktigt så man knappt ens noterar det.
Men nu verkar det plötsligt som att hudfärgen är extremt viktig. Den kan man sortera människor utifrån, och färgen avgör vilka rättigheter man har, hur mycket man blir tagen på allvar, om man har "problemformuleringsprivilegium" (sådär, jag har längtat efter att använda det ordet!) i vissa frågor. Somliga färger är bättre och liksom mer seriösa än andra. Just det sätt att tänka som jag trodde var rasistiskt.

Pepparkakor däremot, det kan vara rasism. Att tycka illa om en religion är rasism. Att vilja begränsa invandringen är rasism. Jag har sagt det förut, redan för många år sen sa jag att om vad som helst kallas rasism, då är till slut ingenting det. Det speciella i Sverige nu är ordet blir helt urvattnat men samtidigt mer laddat än nånsin. En enorm laddning i något vars innebörd är ytterst oklar och som kan variera beroende på sammanhang och vilka grupper som definierar ordet. Det är helt enkelt jättekonstigt.
Om jag går med i demonstration, vilka lierar jag mig med då? Vad och vilka tar jag ställning mot?
Nej, det känns inte alls bra.

Nu kom jag lite långt från mina julförberedelser. Men något annat jag funderar på är de tre extrema, mest våldsglorifierande rörelserna i Sverige: Nazismen, islamismen och vänsterextremismen. Som kategoriserar människor stenhårt, var och en på sitt sätt. Utifrån ras, religion eller politik.

För nazisterna handlar det om den man är. Om farmorsfar var kvartsjude är man "rasfrämmande" och får inte vara med i deras parti, man har fel blod i sig. Det är rasism, av helt ofattbart slag. (Fast att inte få vara med nazisterna kan ju inte vara annat än smickrande.) Den som har helt fel blod vill nazisterna döda, i alla fall om den är jude.
De hatar USA och Israel.

Islamisterna kallar sin politik för religion. Och för dem handlar det inte om ras och hudfärg utan om vad man tror på och vad man gör. De som gör fel vill islamisterna döda. Det kan handla om att dricka alkohol, att bära vissa kläder, ha sex före äktenskapet, vara homosexuell - väldigt mycket kretsar runt nöjen och sex, att reglerna formerna för detta, att förbjuda och straffa "fel" yttringar.
Islamisterna hatar USA och Israel.

Vänsterextremisterna till sist. För dem handlar det inte om ras och inte heller om religion eller vad man gör (tyvärr, jag har träffat många hyckleriangripna vänstermänniskor som säger ett och gör ett annat) - det handlar om hur man tänker. Tänker man fel, ja det är bara att se på kommunismens historia. De kan heta död åt "borgarsvin", "kapitalistlakejer" "klassförrädare" eller "kontrarevolutionärer" och vad som helst - den som tänker fel ska dö.
De hatar USA och Israel.

Tre våldsrörelser, med samma huvudfiender. Ganska intressant.

Pynt och städning

Det blåser och ösregnar ute. Härinne pyntas det. K. har plockat fram lite tomtar och sånt medan jag har kokat farmors berömda nötchokladkola. Den smaken är starkt förknippad med julen, eftersom vi barn alltid fick en ask var i julklapp.

Allt jobb med årshoroskop är avklarat, jag postade de sista idag. Nu känner jag faktiskt för att städa, fast inte ikväll utan imorgon. Torka golv och sånt. Det är för övrigt inte bara julstädning det handlar om - vi måste också börja tänka på Visningsstädning. Mäklaren vill ha visning av lägenheten redan i trettonhelgen... Så när vi plockar undan alla julsaker vi precis har tagit fram måste vi också plocka undan massor av andra saker. Direkt efter nyår ska vi göra det.

Och på fredag är det vintersolståndet. Årets mörkaste dygn, och sen vänder det. Vad fort det går!

Som aldrig förr?

"Svenskarna dör som aldrig förr"
Ja, så löd faktiskt SvD:s rubrik igår, eller om det var i förrgår. "Svenskarna dör som aldrig förr"...den rubriken känns riktigt konstig. Tyder på en bristande förståelse för uttryck och sammanhang, en brist på språkligt gehör.
I själva artikeln berättades att nästan 92.000 svenskar dog förra året, och det är fler än något annat år. Min tanke är att det nog inte beror på att svenskarna plötsligt dör som flugor, utan på att folkmängden har ökat. Den tanken fick stöd av DN:s rubrik i samma ämne: "Färre svenskar dör i förtid".
Suck. Och jag undrar vad som menas med "förtid". Fast det hade jag nog fått reda på om jag orkat läsa artikeln...
Dödligheten i många sjukdomar har i alla fall minskat rejält, men det finns också en stark ökning, och det gäller dödligheten i demenssjukdomar. Från hjärta och kärl till demens - jag vet inte om det är så mycket att hurra för.

Många leksaker

Jag läste precis att ett svenskt barn har i snitt 535 leksaker. I snitt. 535. Det är nästan obehagligt.
Men hur kan det ens vara möjligt? Vissa barn har säkert betydligt färre, och andra måste då ha tusentals. Räknas varje legobit?

Vi har bestämt oss

Det var ett riktigt fint, tätt och stämningsfullt snöfall på förmiddagen.

Men det varade inte så länge. Kanske lika bra det. Det är mysigt att titta på snö inifrån, men som de flesta vet är jag ingen vitvinterälskare. Snön är egentligen inte det värsta, och inte heller kylan, det utan konkurrens värsta är halkan. 

Men nu kanske vi inte behöver uppleva vare sig snö, halka eller mörker de kommande vintrarna. Vi har bestämt oss för det lilla spanska huset! Innan kontrakt är skrivet ska man i och för sig inte ta något för givet, men den kommunikation vi haft med mäklaren Laura känns bra, och ägaren till huset har lovat att ta bort alla bruna möbler om vi vill. På måndag ska jag betala deposition.

Så här ser det ut:

Och så finns det alltså en takterrass, dock ej med havsutsikt. Man ser bergen och en massa hustak och en liten, liten havsglimt, enligt våra vänner som var där igår och rekade för vår räkning. 

Notera den lilla tavlan till höger om ytterdörren.

Den föreställer Nuestra Senora de las Nieves, och i engelska googleöversättningar blir det "Lady of the Snow" - ett slags helgon eller uppenbarelse av Jungfru Maria, känd ända från år 352. 

Snödamen alltså. Ganska kul. Och så häftigt att ha en väggmålning, man kanske blir beskyddad av denna snö-senora.

Huset är nyrenoverat och superfräscht inuti, förutom de fula bruna möblerna. Sen får vi se om vi fryser ihjäl, det finns förstås ingen värme! Precis vad jag var rädd för. Fast ägaren ska ge oss portabla elelement, det hindrar väl själva ihjälfrysningen, även om det blir dyra elräkningar.

Hur man än gör kommer man inte undan kyla. Nu byter vi ut kyla ute mot kyla inne. Får se hur det känns. Vi hyr på elva månader, och funkar det inte flyttar vi till ett annat ställe efter det. Och så åker vi förstås hem emellanåt, som nästan alla andra gör.

Som sagt, deposition ska betalas, och sen är det typ klappat och klart. Oj, oj.

Igår och idag

Hotell Hörnan har goda räkmackor. Jag var där igår, träffade Kristina, tog ett (= två)  glas vin och njöt av denna  generösa måltid:

Man äter och äter och äter, det tar liksom aldrig slut. Jag tog inget bröd, och tur var väl det. Räkorna är väldigt spänstiga och fräscha, och även om detta är en ganska dyr räksmörgås, så är den prisvärd.

Kristina och jag hade väldigt trevligt, vi satt där i drygt fyra timmar, medan folk omkring oss kom och gick. Det är lätt att trivas på Hörnan, särskilt om man går dit på eftermiddagen när det är alldeles stilla och lugnt.

Idag har jag tillbringat en del av dagen med att vakta Kittys tavlor på Art Lab, i f.d. Vålamagasinets lokal. Lokalen, som är jättestor, har tillfälligt gjorts om till "konsthus", och just nu visar tio konstnärer sina verk. Alla har fått varsitt rum, och Kittys rum är ett fint hörnrum på övervåningen. Men hu vad kallt det var! Det finns en öppen spis som man inte får elda i - det hade annars behövts.

När jag blev avlöst i mitt vaktande gick jag in på Torgkassen och köpte god mat till ikväll. Sen hem för en värmande kopp te och en jättegod LCHF-saffranspannkaka med grädde och hallon.
Nu har jag snart en telefonkonsultation, och ikväll får vi höra omdömet om det spanska townhouse som vi är lite intresserade av. Oj, vad spännande.

Inte lika lugn

Nu är jag inte längre så lugn när jag tänker på att lägenheten ska säljas om en månad och att vi inte vet var vi ska bo sedan. Plötsligt har jag en massa magkatarrsaktiga symptom och är sömnlös varannan natt. Med sömnlös menar jag att jag somnar runt 5-6 på morgonen. Natten därpå är jag förstås tröttare och somnar "redan" vid 1-2. Nu har jag tack och lov inga tider att passa på förmiddagarna, så jag behöver inte haka upp mig så mycket på det här med sömn.

Om en månad är vi i Nerja och ska leta lägenhet där också. Något som är betydligt enklare än att hitta något i Uppsala som är både ekonomiskt överkomligt och acceptabelt på alla andra sätt.
Vi har faktiskt redan sett en lägenhet i Nerja som verkar intressant. Särskilt K. är eld och lågor, eftersom det handlar om ett litet townhouse i de gamla historiska kvarteren. 80 kvm i två plan plus jättestor takterrass. Jag är skeptisk till trapporna. Och till gamla historiska kvarter överhuvudtaget. Smala gränder och sånt är vackert och pittoreskt att gå omkring i, men det är inte mitt favoritboende. Jag skulle till exempel aldrig bo i Gamla Stan i Stockholm. Nej, jag vill ha moderna byggnader och bredare gator.
Men visst, vi ska ju inte köpa utan bara hyra i elva månader (och kommer att vara där kanske halva tiden), så jag kan tänka mig att pröva. En av våra Nerjabekanta ska gå och titta på lägenheten och berätta vad hon tycker.
Nyss ringde jag till mäklaren på Nerjapropertyservices. Hon är brittiska och pratar väldigt snabbt med en speciell dialekt, lite halvirländsk möjligen. Men samtalet gick bra och jag fick svar på en del frågor. Bland annat att trappan upp till takterrassen är "vanlig" och rak, alltså ingen vindlande spiraltrappa som man annars kan råka ut för. Så det var ju bra.
Vi får se hur det går. Annars blir det nåt annat, för som sagt, Nerja är det minsta problemet.

Ingen kom på kalaset

Jag måste bara kommentera en av dagens nyheter. Den slogs upp ganska stort i båda nät-kvällstidningarna: Två åttaåriga norska pojkar (tvillingar) bjöd tretton kompisar på kalas, men ingen kom. Jättetråkigt och rätt hemskt, det tycker jag också. Sen vad det berodde på vet man inte. Om pojkarna är lite utanför, kanske mobbade, eller om det bara var fel dag när alla familjer pysslar med annat. Hur som helst, ganska hjärtskärande.
Men är det något att slå upp stort i tidningarna? Är det en riksnyhet, eller rentav världsnyhet? En nyhet av allmänt nordiskt intresse, som det nu tycks vara? Vad kan det leda till? En lag om hur man ska förhålla sig till barnkalas?
Alltså det känns bara så konstigt.

Härligt med vinter!

Åtta minusgrader, snö och glöggträff. Jag tvingade in foten i vinterkänga, och så gick jag ut i vinterhalkan. Det kändes inte behagligt, det var en del aj och haltande, men det funkade. Skönt. Och nåt som också var skönt var vädret!!! Märkligt och rent sensationellt: jag tyckte det var härligt med den bitande, friska kylan! Haha, jag skrattar för mig själv, för det är så helt galet och totalt otypiskt. Har nog aldrig hänt förut.
Kanske beror det på att jag planerar att vara i Spanien hela vintrarna? När jag vet att jag snart slipper vintern, så börjar jag uppskatta den? Eller på att det var helt vindstilla idag, och då blir det inte samma elaka kyla som när det blåser?

Liten lördagsrapport

Stormen Sven hade inte mycket kraft kvar när den kom till Uppsala. Ett vanligt snöoväder blev det, och det vita täcke som ligger kvar är väldigt tunt. Men det är minusgrader och antagligen halt ute. Jag vet inte, för jag skyller på min opererade fot och håller mig inomhus.

K. är väldigt störd över att hon måste handla mat. Det är bland det värsta hon vet, konstigt nog. Så hon handlar inte i onödan precis. Istället tar vi reservmat från frysen, och det är egentligen rätt bra att tömma förråden. Det måste vi hur som helst göra sen när vi flyttar. Men det blir lite speciella middagar ibland, när vi plockar ihop det som finns och försöker göra ett slags helgjuten måltid av det. Ikväll blir det vegetariska tzayspett med...jag vet inte, kanske finns det nån färdig sås i skafferiet. Nåt grönsaksliknande lär också gå att uppbåda.

Jag kände för att göra lite nytta, så jag började göra rent spisen. Jag avskyr hällspisar! Nåt mer opraktiskt finns inte. Allt bränner fast, inklusive vanligt vatten! Och när "plattorna" nått en viss värmenivå bestämmer de själva att sänka värmen, så det är svårt att steka exempelvis kött med bra resultat. Usch. När jag kollar på hemnet tittar jag längtansfullt på de kök som fortfarande har vanliga spisar.
Hur som helst, mitt idoga rengörande slutade med att jag skar mig i fingret med rengöringsskrapan. Vasst rakblad... Och jag liksom hackade mig själv med det, jag vet inte vad jag gjorde för konstig rörelse. Det ymniga blodvitet lugnade sig med hjälp av Rescue Remedy: ett slags homepatisk blomstermedicin som är bra att ha i akuta lägen.

För övrigt händer det inte så mycket. Men foten är väldigt mycket bättre, även om jag inte vill tvinga ner den i en vinterkänga än. Kanske funkar det nästa vecka, jag hoppas det.
Ikväll blir det som sagt tzayspett med ännu ej bestämda tillbehör. Och så tittar vi förstås på Downton Abbey. Den höjdpunkten får inte missas. Varje lördag när avsnittet är slut tittar vi på varann och säger "Det är slut! Åh nej, åh nej! " Så bra är det.

Är det alltid bra att ifrågasätta?

Intressant med det debatten efter skolresultatundersökningen. Extra intressant att många faktiskt försvarar "den svenska modellen". Den svenska modellen tycks, oavsett vad det gäller, vara oantastlig i vissas ögon. Resten av världen är det fel på, för i Sverige vet vi bäst. För min del tror jag tyvärr att Sverige är på väg utför med stora steg, och den här lite självbelåtna attityden lär försvinna inom några år. Om inte förr.

Att ungdomar i svenska skolor presterar dåligt i jämförelser med andra länder beror tydligen på att ungdomarna här är så självständiga och kreativa och fria och ifrågasättande och helt enkelt supersmarta.
Att de får synnerligen dåliga resultat när det gäller bland annat läsförståelse...tja, men de är i alla fall bra på att ifrågasätta lärare. Och det är ju ett gott tecken. För att inte tala om hur duktiga svenska skolelever är på att navigera på nätet.

Det är tröttsamt att höra de argumenten.

Man bör ställa sig frågan: Står kritiskt tänkande i motsatsförhållande till kunskap? Tänk om kunskap istället är en förutsättning för kritiskt tänkande.
Dessutom: Är ifrågasättande alltid bra? Visst kan man ifrågasätta allt och alla. Varför måste G komma före H i alfabetet? Man kan väl ha en helt annan ordning? Varför ska man köra när det är grönt och stanna när det är rött? Vem har bestämt det, varför är det inte tvärtom eller varför kan man inte ha helt andra färger?

Min poäng är att ständigt ifrågasättande blir ett självändamål som kan vara hur korkat som helst. Och som som inte har ett skvatt med självständigt tänkande att göra.

Den som inte kan läsa och tolka information har inga förutsättningar att bilda sig egna uppfattningar om saker och ting. Ingen skolelev kan själv välja vad den ska lära sig, om den inte har gedigna grundkunskaper att fatta besluten utifrån.

Hur har det blivit så illa i svenska skolan? Ja, inte är det Björklunds fel. Jag är oerhört besviken på den borgerliga regeringen, men just tillståndet i skolorna kan man inte beskylla den för - det började långt innan regeringsskiftet.
Det fria skolvalet är boven, säger många. Mycket starkt betvivlar jag detta.

Tycker man att det är bättre att eleverna ifrågasätter sina lärare än att de lär sig läsa - vad kan man vänta sig? Tur då om det finns åtminstone några skolor där det råder arbetsro.

Snö och skola

Det ska visst bli bli snö, "snökaos" rentav, på fredag. Så jag passade på att uträtta några små ärenden på stan. Jag kan fortfarande inte ha en vanlig sko på den opererade foten, och att gå omkring med en öppen sandal samtidigt som det snöar ymnigt...nej tack.
Den 3 december förra året var det -15 grader, massor med snö och halt. Detta såg jag nu i min egen blogg. Vi har klarat oss länge i år, men nån gång måste den väl komma, den riktiga vintern, och det tycks alltså bli på fredag.

I tidningarna är det världens liv om att eleverna i Sveriges skolor presterar sämre än eleverna i de flesta andra länder. Varför är nån förvånad? Här tillåts eleverna prata i telefon och kolla facebook, instagram och mail under lektionstid. Plus att de får prata och skräna och bete sig i största allmänhet. Att sitta tyst och lyssna, nej hu, vilket kränkande förslag. I många skolor har man infört hörselkåpor för att de som vill ska kunna stänga ute oljudet - det säger rätt mycket.

Sen skulle det förvåna mig mycket om inte språksvårigheter också är en bov i dramat. Officiellt spelar det ingen som helst roll, men om det i en enda klass pratas arton olika språk, och många av eleverna har ytterst bristfälliga kunskaper i svenska, hur tänker man om man tror att det inte har betydelse för inlärningen och exempelvis läsförståelse?
Puh, tur jag inte går i skolan nu. Och tur att jag inte är lärare, som jag faktiskt tänkte bli från början.