torsdag 28 april 2016

Tidigt besök

Idag var det dags för ögonläkaren. Klockan 8, och det tycker jag är jättetidigt! Det har varit en del såna tidiga morgnar nu på sistone, beroende på både läkarbesök och diverse ärenden i Stockholm, men nu kan jag förhoppningsvis återgå till mitt morgonsovande.
I alla fall 6.30 kvittrade mobilen, och 7.55 var jag hos Capio, relativt pigg faktiskt. På en skylt i väntrummet förklarades att 'här tar vi inte i hand, av hygieniska skäl'. Jaja, tänkte jag. Bra att det är lika för alla då.

Undersökningen var snabbt avklarad, och läkaren berättade att min starr har blivit mycket sämre på det år som gått sen vi senast kollade. Absolut dags för operation. Jag trodde det skulle vara långa väntetider, men det var det inte. 6-7 veckor bara, så jag fick skjuta upp det några veckor så jag hinner hem från Nerja. I juli lär det bli av i alla fall. Då har jag också fått tid (även den uppskjuten av mig) för två sorters röntgen på Samariterhemmet. Och så kommer väl snart kallelse till neurofysiolog också. Det blir en sommar i vårdens tecken, som det verkar.

En sak som är lite synd vad gäller ögonen är att jag förutom grå starr har grumling på hornhinnan. Det innebär att sviterna efter starroperation kan bli värre än det brukar bli, med långvarig svullnad och grejer, samt att synen trots allt inte blir helt okej. Det kan man i så fall åtgärda nån gång i framtiden sa läkaren. Kanske transplantera hornhinna...för det är väl det man gör? 😱 Nåja, det får jag ta den dagen, om det nu blir aktuellt.

Det är i alla fall skönt att alla viktiga möten är avklarade. Nu ska jag ägna mig åt jobb med Året Runts sommarhoroskp. Jag får väl titta lite extra på mitt eget tecken då, så jag får en hint om hur sommaren artar sig. 😃

lördag 23 april 2016

Hälsning och DO

Det där uteblivna handslaget blev spiken i kistan. Alltså när miljöpartisten Khan, Kaplans "efterträdare" vägrade ta en kvinnlig journalist i hand, och detta beteende fördöms å det starkaste till både höger och vänster. Det är egentligen helmärkligt. Här har DO i åratal betalat ut skadestånd till människor som till exempel inte fått ett jobb för att de vägrar ta kvinnor i hand. 60-75.000:- tror jag man kan få för denna ståndaktigt religiösa övertygelse. Eller är det 40.000.-? Hur som helst, man får pengar. Mycket lättförtjänta pengar. Bara för att man är muslimsk fanatiker.
Hur ska sådana "diskrimineringsmål" dömas i fortsättningen? Det måste råda förvirring i alla möjliga läger nu.



fredag 22 april 2016

Proppen ur och kompassnålen snurrar

Oj, vad proppen är ur nu, i den politiska debatten alltså. Kompassnålen snurrar vilt, det som var fruktansvärt fel att säga eller ens tänka är nu helt mainstream och nödvändigt. Media befinner sig på den värsta etiska karusellen jag tror jag har skådat, och fort har det gått.
Otroligt skönt! Jag suckar av lättnad.
En anledning till att min blogg nästan dog ut ett tag var just att det finns så mycket som är tabu här i landet. Så många etiketter som sätts på allt som inte ligger inom väldigt snävt bestämda ramar. Och den utvecklingen tog fart för sådär en tre-fyra år sen och har sen drivits vidare till det absurdas gräns. Nu kanske gränsen är nådd?
Vibbarna av Sovjet, Östtyskland och Nordkorea kanske tunnas ut?
Jag hoppas, jag hoppas.

För övrigt läste jag i socialdemokraten Westerholms blogg att två journalister har jobbat heltid i tre månader med att gräva om Kaplan! Fler saker lär avslöjas.
Äntligen.


måndag 18 april 2016

Avgång och doktor

Kaplan avgick till slut. Och det var väl på tiden. Uttalandet där han likställde Israel med nazismen gjordes för övrigt 2009, och väckte inget större uppseende då. Nu, sju år efteråt, är det plötsligt oerhört upprörande, för nu går drevet. Jag tycker det är bra med drev i det här fallet. Eller det är inget drev utan klassisk undersökande journalistik. Inget som kommit fram är felaktigt, överdrivet eller orättvist. Hade Kaplan inte varit muslim hade han varit borta från de politiska finrummen för länge sen.

Själv har jag varit till doktorn igen för en uppföljning av mina prover. Allt såg bra ut. Och mina reflexer i fötter och ben är helt normala. Likafullt är fötterna domnade och jag har dessutom tappat orken. Är pigg rent mentalt men orkar inte gå två trappor utan att känna mig som jag har sprungit en mil. Benen blir blytunga och jag är helt slut. Det är ju vansinnigt! Usch. För första gången i hela mitt liv är jag på allvar orolig för min hälsa.
Nu stundar fler undersökningar: Lungröntgen, magnetröntgen av ryggen, träff med neurofysiolog. Tre olika saker! Till att börja med.

"Har du frikort?"
"Nej."
"Det kommer du att få."

Jag vet inte var frikortsgränsen går, men ska börja springa hos läkare stup i kvarten lär jag väl komma upp i den ganska snart. Det är ganska bra faktiskt, det här med frikort. Alltid något. Vi får se vad allt landar i.

söndag 17 april 2016

Splittrat söndagsinlägg

Ingen snö hittills i april, och nu lär det ju inte bli nån heller. Bra. Kyligt är det, men det gör ingenting. Det blir en långsam, gradvis vår då, och redan börjar det skimra ljusgrönt här och var. När vi sen åker tillbaka till Nerja är det som vackrast här, men det får man ta.

Lchf-kuren fungerar som väntat. De två kilon jag ville gå ner i första hand är nu borta - på bara fyra dagar. Visserligen sägs det vara mest vätska som lämnar kroppen, men det spelar ingen roll. Vem vill gå omkring med två kilo överflödig vätska? Känslan av stabbighet är densamma. Och nu satsar jag på att få bort ett kilo fett också. Det tar nog lite längre tid.

För övrigt fattar jag inte hur Mehmet Kaplan kan sitta kvar. I vilket annat land som helst hade han varit väck för länge sen. Jag har alltid trott på Nalin Pekgul när hon påstått att Kaplan har en islamistisk agenda. Tecknen har varit många. Nu undrar jag om hela miljöpartiet har det. Och Löven, är han bara korkad eller? Hela alltihop oroar mig djupt.

Resten av den här söndagen kommer att delas lika mellan arbete, tvätt och TV. För ovanlighetens skull gillar att titta på hockey, och det beror på att Lasse Granqvist är en så otroligt bra och engagerad kommentator. Kommentatorn är jätteviktig när det gäller TV-sport. I Nerja brukar K. och jag se internationell fotboll i en finsk kanal. Kommentatorn är fantastisk och skapar världens stämning - att vi inte förstår ett ord gör absolut ingenting!

onsdag 13 april 2016

Nyttigt

Värst vad jag känner mig nyttig. För ovanlighetens skulle skjuter jag inte upp allt som ska göras till sista sekunden, utan jag börjar i god tid och har liksom marginaler. Det händer inte så ofta. Däremot brukar allting ändå bli klart när det måste vara klart, för är det något jag har så är det känsla för timing.

Nyttigare ska jag också bli med kosten. Idag startar en lchf-period igen. Det var ett bra tag sen jag körde det någotsånär strikt, men nu börjar vikten stabilisera sig på en alldeles för hög nivå. Eller alldeles för hög...det är två kilo som ska bort, kanske tre. Inga problem egentligen.

Jag har en bekant i Nerja som ätit lchf i ganska många år, hon mår strålande, lyser av energi och har tappat all sin ganska ansenliga övervikt.  Själv tycker jag det är svårt att vara principfast i Spanien. Delvis för att vi, K. och jag, äter ute på tapasställen ganska ofta, och ibland är det vita brödet som alltid ingår helt enkelt vansinnigt gott. Bara för att ta ett exempel. God glass har man också i Spanien, och en kall öl i solen kan vara en oslagbar njutning...tja, man kan ju avstå om man måste eller verkligen vill. Hemma hos principfasta E. finns bara typ smör, olja, lite frön, 90-procentig mörk choklad (jätteäckligt, som att äta asfalt blandat med papper!) och annat som endast kan finnas hos en sann entusiast.
Själv har jag så smått börjat tycka om 70-procentig choklad. Så smått alltså, det är ju inte supergott. Men nu ska jag göra en egenkomponerad chokladkräm med just sån 70-procentig. Blandad med smör, kokosolja, grädde, vaniljpulver och kanske lite stevia. Det ska jag äta när K. och jag snart dricker kaffe och hon glufsar i sig en vrålgod kardemummabulle.

söndag 10 april 2016

Matlådor på spanska sjukhus

Som på beställning kom en kallelse till ögonundersökning nu i fredags. Alltså kallelsen kom då - undersökningen är om några veckor. Nu hoppas jag att ögonläkaren håller med optikern om att jag behöver en starroperation å det snaraste.
Bra att jag är hemma också. När det handlar om läkare och sånt är det väldigt skönt att kunna kommunicera på sitt eget språk. Och just Uppsala tror jag är en de bästa städerna i Sverige att bo i om man nu behöver några slags vårdåtgärder, det kanske rentav är den allra bästa.

Annars är det inget fel på vården i Spanien. Enligt alla jag hört som varit i kontakt med den, så är den väldigt bra. I synnerhet akutvården, som är helt överlägsen den svenska. Intensivvård och specialister, där funkar det också precis som man önskar. Däremot eftervård och rehabilitering är inget vidare. Och spanska allmänna sjukhus vill man inte gärna hamna på.
Det fick vi bekräftat på flygresan hem, där vi satt bredvid en man vars fru fått en hjärtinfarkt. De hade hyrt ett ställe i Nerja och tänkte vara där tio veckor. Andra veckan satt hans fru och solade på balkongen och fick en massiv hjärtinfarkt, utan att nånsin haft problem tidigare. Allt gick bra, ambulansen kom genast och körde i blixtfart de dryga fem milen till Malaga, där mycket kompetenta läkare tog vid.
Men sen...när krisen var över. Då hamnade hans fru på en allmän sal och låg där i tre veckor. Och i Spanien bygger mycket, även inom sjukhusvården, på att det finns anhöriga som ställer upp. Bland det man då måste ställa upp med är mat, alltså anhöriga kommer med mat till sina inneliggande släktingar eller vänner. Varje dag. Så vår resegranne hyrde bil och körde varje morgon till Malaga och hem igen på kvällen efter att ha både ha tagit med sig mat och delat ut medicin. Sjuksköterskorna kom med medicinerna och talade om hur han skulle göra och på vilka tidpunkter! Viss skillnad mot hur det är i Sverige!
Och det värsta var ljudnivån. Haha, ja det är ju Spanien. I korridorerna och på salarna kryllade det av spanska familjer som besökte sina anhöriga med matlådor och annat, och i vanlig ordning pratade alla högt, ständigt och i munnen på varandra. Så det var väldigt påfrestande, och inte särskilt läkande.

Vad händer om man inte har några anhöriga, kan man undra. Enligt vad jag har hört får man då mat av medpatienternas släktingar! Alltid finns det några som har koll och hjälper till.
(Sen har jag också hört att på mindre, privata sjukhus får man välja mat från restaurangmenyer och får dessutom gärna ta ett glas vin till, om ens hälsotillstånd medger det. Det låter ju betydligt bättre men kostar förstås i form av dyra försäkringar.)

Efter tre veckor fick kvinnan åka ambulansflyg hem till sitt svenska sjukhus. Där blev det ett väldigt liv för att hon fått ligga i en säng rakt upp och ner i tre veckor utan nån form av rehabilitering. Tydligen är det ganska farligt. Den svenska läkaren ringde till sjukhuset i Malaga och var helt rasande.

Den ganska ledsna mannen var nu på väg hem han också, och vi hoppas verkligen att allt har gått bra.
Men när jag ibland tänker på att flytta till Spanien för gott, eller i alla fall att bo där betydligt mer än halva året, då är det bra att ta många faktorer i beaktande. Och ha så bra ekonomi så man har råd med privat sjukförsäkring. Det vet jag faktiskt inte om jag har.
Alternativet är då att hålla sig frisk.

torsdag 7 april 2016

Snygga bågar men inga glas

Det var roligt att prova bågar inne i optikerbutiken innan synundersökningen. Roligt eftersom jag tyckte det fanns många bågar som jag faktiskt passade i. Annars brukar det vara svårt, och jag provar och provar utan att bli riktigt nöjd. Nu var den ena efter den andra hur bra som helst, så kanske dagens glasögonmode är perfekt för mig.

Jag hade sett ut ett antal mer än tänkbara modeller när det var dags för själva undersökningen. Optikern kollade allt möjligt och skruvade på sina instrument och till sist konstaterade han lugnt: "Nej, Monica, du ser alldeles för dåligt."
Jaha.
Han tyckte att jag är "väl kvalificerad för linsbyte", alltså ögonoperation. Min synnedsättning går alltså inte att korrigera med glasögon, det skulle bli lite, lite bättre men skarpt skulle jag inte se. Det är väl ungefär vad ögonläkaren sa förra året, bara det att jag ser betydligt sämre nu. Det är hur som helst dumt att slänga ut 5000 pix minst, på nåt jag ändå inte har nån glädje av. Förutom nya snygga bågar då förstås. Lite synd att missa dem, men nu är remiss skickad till Capio, där jag ju redan är inskriven, och det är bara att vänta på starroperation. Jag har googlat fram att det är världens vanligaste operation. Världens vanligaste!
Undrar hur lång väntetid det är. Måtte den vara kort, men det finns kanske inga korta väntetider nånstans längre. Jag ser i alla fall fram emot detta, för som optikern sa: "Du kan ju inte gå omkring i ett töcken!"

onsdag 6 april 2016

Om ögon och fötter

Jag har nog aldrig sett fram emot en synundersökning så mycket som idag. Ska till optikern i eftermiddag, och det ska bli mycket spännande att höra hur synen har förändrats. När jag var hos ögonläkaren på Capio för ett år sen, sa han i och för sig att det inte är nån större idé att jag byter glasögon stup i kvarten. Eftersom jag har begynnande grå starr ändras synen lite hur som helst, och nya glasögon kommer snabbt att kännas fel de också. Men nu är det så fel, så jag måste ändå försöka göra något åt det. Har börjat få en bekant slags spänningshuvudvärk som alltid tidigare har berott på fel glasögonstyrka. Och nu...det är som att ögonen har renodlat sina specialiteter, och de blir mer och mer olika. Med det vänstra ser jag bra på väldigt nära håll, typ läsavstånd men på lite längre håll är allt suddigt. Det högra är tvärtom, på nära håll är allt suddigt och på långt är ser jag riktigt bra. Det blir svårt för hjärnan att parera detta, särskilt när glasögonen är inställda på en tredje, inte fullt så extrem synvariant.
Det innebär mest troligt att ett antal tusenlappar ryker igen, men det är inget att göra åt.

Igår hade jag en annan nyttig träff, med min husläkare. Mina domningar i vänsterfoten, som började för nästan ett år sedan, har blivit värre och dessutom spridit sig upp till knäet. Plus att domningar har börjat även i högra foten. Så det är nog inte frågan om dålig cirkulation eller "en nerv i kläm" utan något annat. Som kanske inte är särskilt trevligt alls. Min doktor tog i alla fall symptomen på största allvar, det ska utredas och kopplas in neurolog, kanske blir det magnetröntgen och saker. "Oj, hur blir det då, jag ska ju vara i Nerja, då måste jag åka hem då och då," tänkte jag genast.
Min husläkare vet att jag bor i Nerja periodvis, och han berättade att han och hans fru har planerat en resa dit. Förstås, som så många andra. Och de blir väl också jätteförtjusta och köper ett hus kan jag tänka.

Blodprover togs, och jag ska dit och diskutera dem om två veckor och då får vi se hur man går vidare. Sköterskan hade som vanligt svårt att komma in i mina vener som är smala och slingriga och rullar undan, men till slut lyckades hon få ut fyra rör med blod, fast det rann sakta och tveksamt.

När jag fick en ny tid stod det 19.00 på lappen. "Klockan sju på kvällen?!" sa jag frågande.
"Ja, vad ska man göra," sa min läkare, "jag börjar ofta jobba fem på morgonen dessutom."
"Men oj, det går ju inte, så kan man inte hålla på," sa jag.
"Nej, det är därför jag börjar fundera på Nerja," sa han.

I alla fall, nu får jag se vad som händer. Men mina fötter alltså...först blir båda opererade med två års mellanrum, jättelyckade operationer. Rena mönsteroperationerna, och jag hade knappt ens ont efteråt. Sen stukar jag först den ena och efter ett år även den andra. Allvarliga stukningar, men även de läkte bra. Men så börjar fötterna domna bort...nej, det är dåligt.
Med både ögon och fötter är det ju vänster-högerkopplingar, det är liksom intressant i sig och värt att fundera på. Fortsättning följer.

måndag 4 april 2016

Hemma och vilar upp oss

Det är nästan tjatigt att säga oj, vad tiden går. Men nu har den gjort det igen, alltså det är ett tag sen sist. Det är så jag märker att tiden verkligen går fort, när jag ser hur länge sen det var jag uppdaterade bloggen.
Vi har hunnit åka hem till Sverige, och det känns riktigt bra. De första dagarna var vi helt slut, degade i soffan, slötittade på TV, läste, slumrade, gjorde ingenting. Framför allt: vi träffade inte en enda människa.
Det behövdes en vilopaus från alla intryck och det intensiva sociala livet i Nerja. Nu börjar vi bli oss själva igen, dvs åtminstone lite halvenergiska. Dags att deklarera. Och boka in diverse appointments med läkare, optiker och annat nyttigt. Och träffa vänner
Våra vänner i Nerja, de vackra vyerna, enkelheten, mysfaktorn - ja, det kommer vi att sakna snart, men än så länge är det mer än okej att vara hemma, och vi åker ju snart tillbaka.

Något vi njuter av är att ha varmt inomhus, Att det är gråmulet och småkulet ute gör absolut ingenting. Vi börjar nästan fundera på att vara mer i Sverige under vintern och mer i Spanien vår och höst. Visst, snö, mörker och halka är vidrigt. men man behöver ju inte gå ut så ofta. Och att frysa inomhus är baske mig värre än att frysa ute. Äntligen förstår jag de fastboende Spanienvänner som åker till Kanarieöarna och Thailand på vintern. Det verkar också som att ju mer man vänjer sig vid den underbara värmen i maj-juni och september-oktober (i juli-augusti är värmen inte underbar utan jobbig), desto känsligare blir man för den råkalla fuktkylan.
När man tycker att allt under +25 är kyligt, då har man blivit mer spansk än svensk.

Vi får se hur det blir framöver. Som sagt, vi vilar upp oss nu och är lite lagom aktiva mellan varven.

Och på tal om blogg: Jag har också börjat blogga på Året Runts hemsida aretrunt.se. Postade mitt första inlägg idag.
En astroblogg - gå gärna in och kolla!