Nu ligger vår lägenhet ute på Hemnet. Visning den 6 och 7 januari. Och om mindre än två veckor är vi i Nerja. Inte klokt vad mycket som måste ordnas och fixas! Det gäller att ta en dag i taget.
Och nu hoppas jag det gråmulna vädret håller i sig över visningen, då slipper vi i alla fall putsa fönstren!
Idag åker alla julsaker ner i källaren. Ovanligt tidigt, men det känns logiskt att börja med det. Även annat måste ner i källaren tills vidare.
Hemnet förresten, jag har upptäckt några nya trender när jag kollar runt på lägenheter och hur de är stylade: Stor spegel på golvet, det är väldigt vanligt. Helkonstigt tycker jag. Vem vill ha en lös spegel som står helt vilsen mot en vägg och som man lätt kan ha omkull av misstag, med sju års olycka som följd?
Trend två är en gitarr, lite nonchalant stående i ett ställ på golvet. Massor av såna bilder har jag sett de senaste månaderna, var och varannan människa spelar tydligen gitarr. Eller också är det samma spegel resp. gitarr som stylingfirmorna kånkar runt med...
Hos oss upptas ingen värdefull golvyta av vare sig speglar eller instrument. Men det finns prylar så det räcker och blir över ändå. Stora rensningen har inte börjat än, och inte kan vi börja i nån större skala förrän vi vet var vi ska bo nästa gång.
Förresten, är det nån som vill ha fyra inbundna årgångar av Allt om Mat från 70-talet?
lördag 28 december 2013
torsdag 26 december 2013
Hyfsat nöjd med dagen
Jag är i alla fall vaknare idag än jag var igår. Vi fick ett oväntat och uppfriskande besök av Solveig och Rolf som var på väg till släktbesök i Sandviken. Fika och intensivt snack om ditt och datt. Hur kul som helst, och efter det lyckades jag rentav jobba några timmar. Mer behövdes inte för att jag skulle komma ikapp med det som blivit uppskjutet över juldagarna. Nöjd.
Det är med Zlatans uttalande om damfotboll. Jag förstår vad han menar och kan i viss mån hålla med. Men sättet han uttrycker det på, arrogansen, är trist. Och så typiskt Zlatan. Eftersom jag inte riktigt gillar honom känner jag nästan lite skadeglädje över att till och med denna överglorifierade, dyrkade idol-ikon-superhjälte har trampat fel. Eller...skadeglädje, nej, så elak är jag väl inte. Ändå befriande att läsa något annat än kritiklösa hyllningar när det gäller Z. Men är det värt förstasidesrubriker, nej det tycker inte jag.
Mer glädjande är att homoäktenskap nu tillåts i amerikanska delstaten Utah. Människor har skyndat att gifta sig, eftersom de är rädda att lagen ska upphävas snart. Utah är väl det stora mormonfästet i USA om jag inte tar helt fel, och jag hade nog inte gissat att just den skulle bli nästa stat att godkänna homoäktenskap. Trevligt att bli förvånad, och hoppas att lagen kommer att bli bestående.
Nu ska jag sätta på en maskin 40-tvätt. Frågan är om det blir nåt mer nyttigt gjort efter det. Troligen inte, men jag är som sagt nöjd ändå.
Det är med Zlatans uttalande om damfotboll. Jag förstår vad han menar och kan i viss mån hålla med. Men sättet han uttrycker det på, arrogansen, är trist. Och så typiskt Zlatan. Eftersom jag inte riktigt gillar honom känner jag nästan lite skadeglädje över att till och med denna överglorifierade, dyrkade idol-ikon-superhjälte har trampat fel. Eller...skadeglädje, nej, så elak är jag väl inte. Ändå befriande att läsa något annat än kritiklösa hyllningar när det gäller Z. Men är det värt förstasidesrubriker, nej det tycker inte jag.
Mer glädjande är att homoäktenskap nu tillåts i amerikanska delstaten Utah. Människor har skyndat att gifta sig, eftersom de är rädda att lagen ska upphävas snart. Utah är väl det stora mormonfästet i USA om jag inte tar helt fel, och jag hade nog inte gissat att just den skulle bli nästa stat att godkänna homoäktenskap. Trevligt att bli förvånad, och hoppas att lagen kommer att bli bestående.
Nu ska jag sätta på en maskin 40-tvätt. Frågan är om det blir nåt mer nyttigt gjort efter det. Troligen inte, men jag är som sagt nöjd ändå.
onsdag 25 december 2013
Trögt
Väldigt vad det ösregnar denna julhelg. Både igår och idag vräkte det ner fram till 14-tiden ungefär. Men, jag gillar ju gröna vintrar så jag klagar inte.
Julafton var hur trevlig och mysig som helst. K:s mamma+Bengt samt Nikki var här, och vi åt gott och umgick under lättsamma former, som det heter. Idag jobbar K. extra mellan 15-21. Jag försöker också göra nåt vettigt, men det är trögt. Känns lite som att det är stopp i huvudet. Lika bra att utnyttja min gratismånad med Netflix. Det får bli ett Poirotavsnitt.
Så kanske jag kan göra (och skriva) nåt vettigt imorgon.
Julafton var hur trevlig och mysig som helst. K:s mamma+Bengt samt Nikki var här, och vi åt gott och umgick under lättsamma former, som det heter. Idag jobbar K. extra mellan 15-21. Jag försöker också göra nåt vettigt, men det är trögt. Känns lite som att det är stopp i huvudet. Lika bra att utnyttja min gratismånad med Netflix. Det får bli ett Poirotavsnitt.
Så kanske jag kan göra (och skriva) nåt vettigt imorgon.
söndag 22 december 2013
Från mandelmassa till tankar om extremism
Det ösregnade tidigt i morse. Störtade och smattrade mot rutan. Sen har det varit uppehåll och nästan ljust ute, fast blåsigt. Friska vindar kallas det när det blåser 12 sekundmeter.
Jag har ägnat mig åt julgodistillverkning igen. Chokladdoppade mandelmassekulor med romrussin resp. valnöt. Det är roligt att hålla på och roligt att ha egenfixat godis hemma, även om jag själv inte äter lika mycket som förr. Imorgon är det dags att ugnsbaka julskinkan. Det är K:s och min enda jultradition: nygriljerad, ljummen skinka dagen före julafton, på knäckemacka med öl och en nubbe till.
Manifestationerna mot rasism som hållits lite här och var förlöpte utan våldsinslag, som det verkar. Bra. Att delta i en sådan manifestation lockar mig däremot inte alls, och huvudorsaken till det är ganska speciell: Jag vet inte längre vad rasism är. Och vad det innebär att vara emot rasism. Så konstigt har det blivit.
I hela mitt liv har jag trott att människors hudfärg är helt irrelevant. Hudfärgen är ett yttre hölje som inte säger ett skvatt om hur människan är. Och idealet vore att man överhuvudtaget inte tänker på om folk är svarta eller vita eller bruna eller gula eller gröna, att det är så oviktigt så man knappt ens noterar det.
Men nu verkar det plötsligt som att hudfärgen är extremt viktig. Den kan man sortera människor utifrån, och färgen avgör vilka rättigheter man har, hur mycket man blir tagen på allvar, om man har "problemformuleringsprivilegium" (sådär, jag har längtat efter att använda det ordet!) i vissa frågor. Somliga färger är bättre och liksom mer seriösa än andra. Just det sätt att tänka som jag trodde var rasistiskt.
Pepparkakor däremot, det kan vara rasism. Att tycka illa om en religion är rasism. Att vilja begränsa invandringen är rasism. Jag har sagt det förut, redan för många år sen sa jag att om vad som helst kallas rasism, då är till slut ingenting det. Det speciella i Sverige nu är ordet blir helt urvattnat men samtidigt mer laddat än nånsin. En enorm laddning i något vars innebörd är ytterst oklar och som kan variera beroende på sammanhang och vilka grupper som definierar ordet. Det är helt enkelt jättekonstigt.
Om jag går med i demonstration, vilka lierar jag mig med då? Vad och vilka tar jag ställning mot?
Nej, det känns inte alls bra.
Nu kom jag lite långt från mina julförberedelser. Men något annat jag funderar på är de tre extrema, mest våldsglorifierande rörelserna i Sverige: Nazismen, islamismen och vänsterextremismen. Som kategoriserar människor stenhårt, var och en på sitt sätt. Utifrån ras, religion eller politik.
För nazisterna handlar det om den man är. Om farmorsfar var kvartsjude är man "rasfrämmande" och får inte vara med i deras parti, man har fel blod i sig. Det är rasism, av helt ofattbart slag. (Fast att inte få vara med nazisterna kan ju inte vara annat än smickrande.) Den som har helt fel blod vill nazisterna döda, i alla fall om den är jude.
De hatar USA och Israel.
Islamisterna kallar sin politik för religion. Och för dem handlar det inte om ras och hudfärg utan om vad man tror på och vad man gör. De som gör fel vill islamisterna döda. Det kan handla om att dricka alkohol, att bära vissa kläder, ha sex före äktenskapet, vara homosexuell - väldigt mycket kretsar runt nöjen och sex, att reglerna formerna för detta, att förbjuda och straffa "fel" yttringar.
Islamisterna hatar USA och Israel.
Vänsterextremisterna till sist. För dem handlar det inte om ras och inte heller om religion eller vad man gör (tyvärr, jag har träffat många hyckleriangripna vänstermänniskor som säger ett och gör ett annat) - det handlar om hur man tänker. Tänker man fel, ja det är bara att se på kommunismens historia. De kan heta död åt "borgarsvin", "kapitalistlakejer" "klassförrädare" eller "kontrarevolutionärer" och vad som helst - den som tänker fel ska dö.
De hatar USA och Israel.
Tre våldsrörelser, med samma huvudfiender. Ganska intressant.
Jag har ägnat mig åt julgodistillverkning igen. Chokladdoppade mandelmassekulor med romrussin resp. valnöt. Det är roligt att hålla på och roligt att ha egenfixat godis hemma, även om jag själv inte äter lika mycket som förr. Imorgon är det dags att ugnsbaka julskinkan. Det är K:s och min enda jultradition: nygriljerad, ljummen skinka dagen före julafton, på knäckemacka med öl och en nubbe till.
Manifestationerna mot rasism som hållits lite här och var förlöpte utan våldsinslag, som det verkar. Bra. Att delta i en sådan manifestation lockar mig däremot inte alls, och huvudorsaken till det är ganska speciell: Jag vet inte längre vad rasism är. Och vad det innebär att vara emot rasism. Så konstigt har det blivit.
I hela mitt liv har jag trott att människors hudfärg är helt irrelevant. Hudfärgen är ett yttre hölje som inte säger ett skvatt om hur människan är. Och idealet vore att man överhuvudtaget inte tänker på om folk är svarta eller vita eller bruna eller gula eller gröna, att det är så oviktigt så man knappt ens noterar det.
Men nu verkar det plötsligt som att hudfärgen är extremt viktig. Den kan man sortera människor utifrån, och färgen avgör vilka rättigheter man har, hur mycket man blir tagen på allvar, om man har "problemformuleringsprivilegium" (sådär, jag har längtat efter att använda det ordet!) i vissa frågor. Somliga färger är bättre och liksom mer seriösa än andra. Just det sätt att tänka som jag trodde var rasistiskt.
Pepparkakor däremot, det kan vara rasism. Att tycka illa om en religion är rasism. Att vilja begränsa invandringen är rasism. Jag har sagt det förut, redan för många år sen sa jag att om vad som helst kallas rasism, då är till slut ingenting det. Det speciella i Sverige nu är ordet blir helt urvattnat men samtidigt mer laddat än nånsin. En enorm laddning i något vars innebörd är ytterst oklar och som kan variera beroende på sammanhang och vilka grupper som definierar ordet. Det är helt enkelt jättekonstigt.
Om jag går med i demonstration, vilka lierar jag mig med då? Vad och vilka tar jag ställning mot?
Nej, det känns inte alls bra.
Nu kom jag lite långt från mina julförberedelser. Men något annat jag funderar på är de tre extrema, mest våldsglorifierande rörelserna i Sverige: Nazismen, islamismen och vänsterextremismen. Som kategoriserar människor stenhårt, var och en på sitt sätt. Utifrån ras, religion eller politik.
För nazisterna handlar det om den man är. Om farmorsfar var kvartsjude är man "rasfrämmande" och får inte vara med i deras parti, man har fel blod i sig. Det är rasism, av helt ofattbart slag. (Fast att inte få vara med nazisterna kan ju inte vara annat än smickrande.) Den som har helt fel blod vill nazisterna döda, i alla fall om den är jude.
De hatar USA och Israel.
Islamisterna kallar sin politik för religion. Och för dem handlar det inte om ras och hudfärg utan om vad man tror på och vad man gör. De som gör fel vill islamisterna döda. Det kan handla om att dricka alkohol, att bära vissa kläder, ha sex före äktenskapet, vara homosexuell - väldigt mycket kretsar runt nöjen och sex, att reglerna formerna för detta, att förbjuda och straffa "fel" yttringar.
Islamisterna hatar USA och Israel.
Vänsterextremisterna till sist. För dem handlar det inte om ras och inte heller om religion eller vad man gör (tyvärr, jag har träffat många hyckleriangripna vänstermänniskor som säger ett och gör ett annat) - det handlar om hur man tänker. Tänker man fel, ja det är bara att se på kommunismens historia. De kan heta död åt "borgarsvin", "kapitalistlakejer" "klassförrädare" eller "kontrarevolutionärer" och vad som helst - den som tänker fel ska dö.
De hatar USA och Israel.
Tre våldsrörelser, med samma huvudfiender. Ganska intressant.
torsdag 19 december 2013
Pynt och städning
Det blåser och ösregnar ute. Härinne pyntas det. K. har plockat fram lite tomtar och sånt medan jag har kokat farmors berömda nötchokladkola. Den smaken är starkt förknippad med julen, eftersom vi barn alltid fick en ask var i julklapp.
Allt jobb med årshoroskop är avklarat, jag postade de sista idag. Nu känner jag faktiskt för att städa, fast inte ikväll utan imorgon. Torka golv och sånt. Det är för övrigt inte bara julstädning det handlar om - vi måste också börja tänka på Visningsstädning. Mäklaren vill ha visning av lägenheten redan i trettonhelgen... Så när vi plockar undan alla julsaker vi precis har tagit fram måste vi också plocka undan massor av andra saker. Direkt efter nyår ska vi göra det.
Och på fredag är det vintersolståndet. Årets mörkaste dygn, och sen vänder det. Vad fort det går!
Allt jobb med årshoroskop är avklarat, jag postade de sista idag. Nu känner jag faktiskt för att städa, fast inte ikväll utan imorgon. Torka golv och sånt. Det är för övrigt inte bara julstädning det handlar om - vi måste också börja tänka på Visningsstädning. Mäklaren vill ha visning av lägenheten redan i trettonhelgen... Så när vi plockar undan alla julsaker vi precis har tagit fram måste vi också plocka undan massor av andra saker. Direkt efter nyår ska vi göra det.
Och på fredag är det vintersolståndet. Årets mörkaste dygn, och sen vänder det. Vad fort det går!
tisdag 17 december 2013
Som aldrig förr?
"Svenskarna dör som aldrig förr"
Ja, så löd faktiskt SvD:s rubrik igår, eller om det var i förrgår. "Svenskarna dör som aldrig förr"...den rubriken känns riktigt konstig. Tyder på en bristande förståelse för uttryck och sammanhang, en brist på språkligt gehör.
I själva artikeln berättades att nästan 92.000 svenskar dog förra året, och det är fler än något annat år. Min tanke är att det nog inte beror på att svenskarna plötsligt dör som flugor, utan på att folkmängden har ökat. Den tanken fick stöd av DN:s rubrik i samma ämne: "Färre svenskar dör i förtid".
Suck. Och jag undrar vad som menas med "förtid". Fast det hade jag nog fått reda på om jag orkat läsa artikeln...
Dödligheten i många sjukdomar har i alla fall minskat rejält, men det finns också en stark ökning, och det gäller dödligheten i demenssjukdomar. Från hjärta och kärl till demens - jag vet inte om det är så mycket att hurra för.
Ja, så löd faktiskt SvD:s rubrik igår, eller om det var i förrgår. "Svenskarna dör som aldrig förr"...den rubriken känns riktigt konstig. Tyder på en bristande förståelse för uttryck och sammanhang, en brist på språkligt gehör.
I själva artikeln berättades att nästan 92.000 svenskar dog förra året, och det är fler än något annat år. Min tanke är att det nog inte beror på att svenskarna plötsligt dör som flugor, utan på att folkmängden har ökat. Den tanken fick stöd av DN:s rubrik i samma ämne: "Färre svenskar dör i förtid".
Suck. Och jag undrar vad som menas med "förtid". Fast det hade jag nog fått reda på om jag orkat läsa artikeln...
Dödligheten i många sjukdomar har i alla fall minskat rejält, men det finns också en stark ökning, och det gäller dödligheten i demenssjukdomar. Från hjärta och kärl till demens - jag vet inte om det är så mycket att hurra för.
söndag 15 december 2013
Många leksaker
Jag läste precis att ett svenskt barn har i snitt 535 leksaker. I snitt. 535. Det är nästan obehagligt.
Men hur kan det ens vara möjligt? Vissa barn har säkert betydligt färre, och andra måste då ha tusentals. Räknas varje legobit?
Men hur kan det ens vara möjligt? Vissa barn har säkert betydligt färre, och andra måste då ha tusentals. Räknas varje legobit?
lördag 14 december 2013
Vi har bestämt oss
Det var ett riktigt fint, tätt och stämningsfullt snöfall på förmiddagen.
Men det varade inte så länge. Kanske lika bra det. Det är mysigt att titta på snö inifrån, men som de flesta vet är jag ingen vitvinterälskare. Snön är egentligen inte det värsta, och inte heller kylan, det utan konkurrens värsta är halkan.
Men nu kanske vi inte behöver uppleva vare sig snö, halka eller mörker de kommande vintrarna. Vi har bestämt oss för det lilla spanska huset! Innan kontrakt är skrivet ska man i och för sig inte ta något för givet, men den kommunikation vi haft med mäklaren Laura känns bra, och ägaren till huset har lovat att ta bort alla bruna möbler om vi vill. På måndag ska jag betala deposition.
Så här ser det ut:
Och så finns det alltså en takterrass, dock ej med havsutsikt. Man ser bergen och en massa hustak och en liten, liten havsglimt, enligt våra vänner som var där igår och rekade för vår räkning.
Notera den lilla tavlan till höger om ytterdörren.
Den föreställer Nuestra Senora de las Nieves, och i engelska googleöversättningar blir det "Lady of the Snow" - ett slags helgon eller uppenbarelse av Jungfru Maria, känd ända från år 352.
Snödamen alltså. Ganska kul. Och så häftigt att ha en väggmålning, man kanske blir beskyddad av denna snö-senora.
Huset är nyrenoverat och superfräscht inuti, förutom de fula bruna möblerna. Sen får vi se om vi fryser ihjäl, det finns förstås ingen värme! Precis vad jag var rädd för. Fast ägaren ska ge oss portabla elelement, det hindrar väl själva ihjälfrysningen, även om det blir dyra elräkningar.
Hur man än gör kommer man inte undan kyla. Nu byter vi ut kyla ute mot kyla inne. Får se hur det känns. Vi hyr på elva månader, och funkar det inte flyttar vi till ett annat ställe efter det. Och så åker vi förstås hem emellanåt, som nästan alla andra gör.
Som sagt, deposition ska betalas, och sen är det typ klappat och klart. Oj, oj.
fredag 13 december 2013
Igår och idag
Hotell Hörnan har goda räkmackor. Jag var där igår, träffade Kristina, tog ett (= två) glas vin och njöt av denna generösa måltid:
Man äter och äter och äter, det tar liksom aldrig slut. Jag tog inget bröd, och tur var väl det. Räkorna är väldigt spänstiga och fräscha, och även om detta är en ganska dyr räksmörgås, så är den prisvärd.
Kristina och jag hade väldigt trevligt, vi satt där i drygt fyra timmar, medan folk omkring oss kom och gick. Det är lätt att trivas på Hörnan, särskilt om man går dit på eftermiddagen när det är alldeles stilla och lugnt.
Idag har jag tillbringat en del av dagen med att vakta Kittys tavlor på Art Lab, i f.d. Vålamagasinets lokal. Lokalen, som är jättestor, har tillfälligt gjorts om till "konsthus", och just nu visar tio konstnärer sina verk. Alla har fått varsitt rum, och Kittys rum är ett fint hörnrum på övervåningen. Men hu vad kallt det var! Det finns en öppen spis som man inte får elda i - det hade annars behövts.
När jag blev avlöst i mitt vaktande gick jag in på Torgkassen och köpte god mat till ikväll. Sen hem för en värmande kopp te och en jättegod LCHF-saffranspannkaka med grädde och hallon.
Nu har jag snart en telefonkonsultation, och ikväll får vi höra omdömet om det spanska townhouse som vi är lite intresserade av. Oj, vad spännande.
Man äter och äter och äter, det tar liksom aldrig slut. Jag tog inget bröd, och tur var väl det. Räkorna är väldigt spänstiga och fräscha, och även om detta är en ganska dyr räksmörgås, så är den prisvärd.
Kristina och jag hade väldigt trevligt, vi satt där i drygt fyra timmar, medan folk omkring oss kom och gick. Det är lätt att trivas på Hörnan, särskilt om man går dit på eftermiddagen när det är alldeles stilla och lugnt.
Idag har jag tillbringat en del av dagen med att vakta Kittys tavlor på Art Lab, i f.d. Vålamagasinets lokal. Lokalen, som är jättestor, har tillfälligt gjorts om till "konsthus", och just nu visar tio konstnärer sina verk. Alla har fått varsitt rum, och Kittys rum är ett fint hörnrum på övervåningen. Men hu vad kallt det var! Det finns en öppen spis som man inte får elda i - det hade annars behövts.
När jag blev avlöst i mitt vaktande gick jag in på Torgkassen och köpte god mat till ikväll. Sen hem för en värmande kopp te och en jättegod LCHF-saffranspannkaka med grädde och hallon.
Nu har jag snart en telefonkonsultation, och ikväll får vi höra omdömet om det spanska townhouse som vi är lite intresserade av. Oj, vad spännande.
torsdag 12 december 2013
Inte lika lugn
Nu är jag inte längre så lugn när jag tänker på att lägenheten ska säljas om en månad och att vi inte vet var vi ska bo sedan. Plötsligt har jag en massa magkatarrsaktiga symptom och är sömnlös varannan natt. Med sömnlös menar jag att jag somnar runt 5-6 på morgonen. Natten därpå är jag förstås tröttare och somnar "redan" vid 1-2. Nu har jag tack och lov inga tider att passa på förmiddagarna, så jag behöver inte haka upp mig så mycket på det här med sömn.
Om en månad är vi i Nerja och ska leta lägenhet där också. Något som är betydligt enklare än att hitta något i Uppsala som är både ekonomiskt överkomligt och acceptabelt på alla andra sätt.
Vi har faktiskt redan sett en lägenhet i Nerja som verkar intressant. Särskilt K. är eld och lågor, eftersom det handlar om ett litet townhouse i de gamla historiska kvarteren. 80 kvm i två plan plus jättestor takterrass. Jag är skeptisk till trapporna. Och till gamla historiska kvarter överhuvudtaget. Smala gränder och sånt är vackert och pittoreskt att gå omkring i, men det är inte mitt favoritboende. Jag skulle till exempel aldrig bo i Gamla Stan i Stockholm. Nej, jag vill ha moderna byggnader och bredare gator.
Men visst, vi ska ju inte köpa utan bara hyra i elva månader (och kommer att vara där kanske halva tiden), så jag kan tänka mig att pröva. En av våra Nerjabekanta ska gå och titta på lägenheten och berätta vad hon tycker.
Nyss ringde jag till mäklaren på Nerjapropertyservices. Hon är brittiska och pratar väldigt snabbt med en speciell dialekt, lite halvirländsk möjligen. Men samtalet gick bra och jag fick svar på en del frågor. Bland annat att trappan upp till takterrassen är "vanlig" och rak, alltså ingen vindlande spiraltrappa som man annars kan råka ut för. Så det var ju bra.
Vi får se hur det går. Annars blir det nåt annat, för som sagt, Nerja är det minsta problemet.
Om en månad är vi i Nerja och ska leta lägenhet där också. Något som är betydligt enklare än att hitta något i Uppsala som är både ekonomiskt överkomligt och acceptabelt på alla andra sätt.
Vi har faktiskt redan sett en lägenhet i Nerja som verkar intressant. Särskilt K. är eld och lågor, eftersom det handlar om ett litet townhouse i de gamla historiska kvarteren. 80 kvm i två plan plus jättestor takterrass. Jag är skeptisk till trapporna. Och till gamla historiska kvarter överhuvudtaget. Smala gränder och sånt är vackert och pittoreskt att gå omkring i, men det är inte mitt favoritboende. Jag skulle till exempel aldrig bo i Gamla Stan i Stockholm. Nej, jag vill ha moderna byggnader och bredare gator.
Men visst, vi ska ju inte köpa utan bara hyra i elva månader (och kommer att vara där kanske halva tiden), så jag kan tänka mig att pröva. En av våra Nerjabekanta ska gå och titta på lägenheten och berätta vad hon tycker.
Nyss ringde jag till mäklaren på Nerjapropertyservices. Hon är brittiska och pratar väldigt snabbt med en speciell dialekt, lite halvirländsk möjligen. Men samtalet gick bra och jag fick svar på en del frågor. Bland annat att trappan upp till takterrassen är "vanlig" och rak, alltså ingen vindlande spiraltrappa som man annars kan råka ut för. Så det var ju bra.
Vi får se hur det går. Annars blir det nåt annat, för som sagt, Nerja är det minsta problemet.
måndag 9 december 2013
Ingen kom på kalaset
Jag måste bara kommentera en av dagens nyheter. Den slogs upp ganska stort i båda nät-kvällstidningarna: Två åttaåriga norska pojkar (tvillingar) bjöd tretton kompisar på kalas, men ingen kom. Jättetråkigt och rätt hemskt, det tycker jag också. Sen vad det berodde på vet man inte. Om pojkarna är lite utanför, kanske mobbade, eller om det bara var fel dag när alla familjer pysslar med annat. Hur som helst, ganska hjärtskärande.
Men är det något att slå upp stort i tidningarna? Är det en riksnyhet, eller rentav världsnyhet? En nyhet av allmänt nordiskt intresse, som det nu tycks vara? Vad kan det leda till? En lag om hur man ska förhålla sig till barnkalas?
Alltså det känns bara så konstigt.
Men är det något att slå upp stort i tidningarna? Är det en riksnyhet, eller rentav världsnyhet? En nyhet av allmänt nordiskt intresse, som det nu tycks vara? Vad kan det leda till? En lag om hur man ska förhålla sig till barnkalas?
Alltså det känns bara så konstigt.
Härligt med vinter!
Åtta minusgrader, snö och glöggträff. Jag tvingade in foten i vinterkänga, och så gick jag ut i vinterhalkan. Det kändes inte behagligt, det var en del aj och haltande, men det funkade. Skönt. Och nåt som också var skönt var vädret!!! Märkligt och rent sensationellt: jag tyckte det var härligt med den bitande, friska kylan! Haha, jag skrattar för mig själv, för det är så helt galet och totalt otypiskt. Har nog aldrig hänt förut.
Kanske beror det på att jag planerar att vara i Spanien hela vintrarna? När jag vet att jag snart slipper vintern, så börjar jag uppskatta den? Eller på att det var helt vindstilla idag, och då blir det inte samma elaka kyla som när det blåser?
Kanske beror det på att jag planerar att vara i Spanien hela vintrarna? När jag vet att jag snart slipper vintern, så börjar jag uppskatta den? Eller på att det var helt vindstilla idag, och då blir det inte samma elaka kyla som när det blåser?
lördag 7 december 2013
Liten lördagsrapport
Stormen Sven hade inte mycket kraft kvar när den kom till Uppsala. Ett vanligt snöoväder blev det, och det vita täcke som ligger kvar är väldigt tunt. Men det är minusgrader och antagligen halt ute. Jag vet inte, för jag skyller på min opererade fot och håller mig inomhus.
K. är väldigt störd över att hon måste handla mat. Det är bland det värsta hon vet, konstigt nog. Så hon handlar inte i onödan precis. Istället tar vi reservmat från frysen, och det är egentligen rätt bra att tömma förråden. Det måste vi hur som helst göra sen när vi flyttar. Men det blir lite speciella middagar ibland, när vi plockar ihop det som finns och försöker göra ett slags helgjuten måltid av det. Ikväll blir det vegetariska tzayspett med...jag vet inte, kanske finns det nån färdig sås i skafferiet. Nåt grönsaksliknande lär också gå att uppbåda.
Jag kände för att göra lite nytta, så jag började göra rent spisen. Jag avskyr hällspisar! Nåt mer opraktiskt finns inte. Allt bränner fast, inklusive vanligt vatten! Och när "plattorna" nått en viss värmenivå bestämmer de själva att sänka värmen, så det är svårt att steka exempelvis kött med bra resultat. Usch. När jag kollar på hemnet tittar jag längtansfullt på de kök som fortfarande har vanliga spisar.
Hur som helst, mitt idoga rengörande slutade med att jag skar mig i fingret med rengöringsskrapan. Vasst rakblad... Och jag liksom hackade mig själv med det, jag vet inte vad jag gjorde för konstig rörelse. Det ymniga blodvitet lugnade sig med hjälp av Rescue Remedy: ett slags homepatisk blomstermedicin som är bra att ha i akuta lägen.
För övrigt händer det inte så mycket. Men foten är väldigt mycket bättre, även om jag inte vill tvinga ner den i en vinterkänga än. Kanske funkar det nästa vecka, jag hoppas det.
Ikväll blir det som sagt tzayspett med ännu ej bestämda tillbehör. Och så tittar vi förstås på Downton Abbey. Den höjdpunkten får inte missas. Varje lördag när avsnittet är slut tittar vi på varann och säger "Det är slut! Åh nej, åh nej! " Så bra är det.
K. är väldigt störd över att hon måste handla mat. Det är bland det värsta hon vet, konstigt nog. Så hon handlar inte i onödan precis. Istället tar vi reservmat från frysen, och det är egentligen rätt bra att tömma förråden. Det måste vi hur som helst göra sen när vi flyttar. Men det blir lite speciella middagar ibland, när vi plockar ihop det som finns och försöker göra ett slags helgjuten måltid av det. Ikväll blir det vegetariska tzayspett med...jag vet inte, kanske finns det nån färdig sås i skafferiet. Nåt grönsaksliknande lär också gå att uppbåda.
Jag kände för att göra lite nytta, så jag började göra rent spisen. Jag avskyr hällspisar! Nåt mer opraktiskt finns inte. Allt bränner fast, inklusive vanligt vatten! Och när "plattorna" nått en viss värmenivå bestämmer de själva att sänka värmen, så det är svårt att steka exempelvis kött med bra resultat. Usch. När jag kollar på hemnet tittar jag längtansfullt på de kök som fortfarande har vanliga spisar.
Hur som helst, mitt idoga rengörande slutade med att jag skar mig i fingret med rengöringsskrapan. Vasst rakblad... Och jag liksom hackade mig själv med det, jag vet inte vad jag gjorde för konstig rörelse. Det ymniga blodvitet lugnade sig med hjälp av Rescue Remedy: ett slags homepatisk blomstermedicin som är bra att ha i akuta lägen.
För övrigt händer det inte så mycket. Men foten är väldigt mycket bättre, även om jag inte vill tvinga ner den i en vinterkänga än. Kanske funkar det nästa vecka, jag hoppas det.
Ikväll blir det som sagt tzayspett med ännu ej bestämda tillbehör. Och så tittar vi förstås på Downton Abbey. Den höjdpunkten får inte missas. Varje lördag när avsnittet är slut tittar vi på varann och säger "Det är slut! Åh nej, åh nej! " Så bra är det.
torsdag 5 december 2013
Är det alltid bra att ifrågasätta?
Intressant med det debatten efter skolresultatundersökningen. Extra intressant att många faktiskt försvarar "den svenska modellen". Den svenska modellen tycks, oavsett vad det gäller, vara oantastlig i vissas ögon. Resten av världen är det fel på, för i Sverige vet vi bäst. För min del tror jag tyvärr att Sverige är på väg utför med stora steg, och den här lite självbelåtna attityden lär försvinna inom några år. Om inte förr.
Att ungdomar i svenska skolor presterar dåligt i jämförelser med andra länder beror tydligen på att ungdomarna här är så självständiga och kreativa och fria och ifrågasättande och helt enkelt supersmarta.
Att de får synnerligen dåliga resultat när det gäller bland annat läsförståelse...tja, men de är i alla fall bra på att ifrågasätta lärare. Och det är ju ett gott tecken. För att inte tala om hur duktiga svenska skolelever är på att navigera på nätet.
Det är tröttsamt att höra de argumenten.
Man bör ställa sig frågan: Står kritiskt tänkande i motsatsförhållande till kunskap? Tänk om kunskap istället är en förutsättning för kritiskt tänkande.
Dessutom: Är ifrågasättande alltid bra? Visst kan man ifrågasätta allt och alla. Varför måste G komma före H i alfabetet? Man kan väl ha en helt annan ordning? Varför ska man köra när det är grönt och stanna när det är rött? Vem har bestämt det, varför är det inte tvärtom eller varför kan man inte ha helt andra färger?
Min poäng är att ständigt ifrågasättande blir ett självändamål som kan vara hur korkat som helst. Och som som inte har ett skvatt med självständigt tänkande att göra.
Den som inte kan läsa och tolka information har inga förutsättningar att bilda sig egna uppfattningar om saker och ting. Ingen skolelev kan själv välja vad den ska lära sig, om den inte har gedigna grundkunskaper att fatta besluten utifrån.
Hur har det blivit så illa i svenska skolan? Ja, inte är det Björklunds fel. Jag är oerhört besviken på den borgerliga regeringen, men just tillståndet i skolorna kan man inte beskylla den för - det började långt innan regeringsskiftet.
Det fria skolvalet är boven, säger många. Mycket starkt betvivlar jag detta.
Tycker man att det är bättre att eleverna ifrågasätter sina lärare än att de lär sig läsa - vad kan man vänta sig? Tur då om det finns åtminstone några skolor där det råder arbetsro.
Att ungdomar i svenska skolor presterar dåligt i jämförelser med andra länder beror tydligen på att ungdomarna här är så självständiga och kreativa och fria och ifrågasättande och helt enkelt supersmarta.
Att de får synnerligen dåliga resultat när det gäller bland annat läsförståelse...tja, men de är i alla fall bra på att ifrågasätta lärare. Och det är ju ett gott tecken. För att inte tala om hur duktiga svenska skolelever är på att navigera på nätet.
Det är tröttsamt att höra de argumenten.
Man bör ställa sig frågan: Står kritiskt tänkande i motsatsförhållande till kunskap? Tänk om kunskap istället är en förutsättning för kritiskt tänkande.
Dessutom: Är ifrågasättande alltid bra? Visst kan man ifrågasätta allt och alla. Varför måste G komma före H i alfabetet? Man kan väl ha en helt annan ordning? Varför ska man köra när det är grönt och stanna när det är rött? Vem har bestämt det, varför är det inte tvärtom eller varför kan man inte ha helt andra färger?
Min poäng är att ständigt ifrågasättande blir ett självändamål som kan vara hur korkat som helst. Och som som inte har ett skvatt med självständigt tänkande att göra.
Den som inte kan läsa och tolka information har inga förutsättningar att bilda sig egna uppfattningar om saker och ting. Ingen skolelev kan själv välja vad den ska lära sig, om den inte har gedigna grundkunskaper att fatta besluten utifrån.
Hur har det blivit så illa i svenska skolan? Ja, inte är det Björklunds fel. Jag är oerhört besviken på den borgerliga regeringen, men just tillståndet i skolorna kan man inte beskylla den för - det började långt innan regeringsskiftet.
Det fria skolvalet är boven, säger många. Mycket starkt betvivlar jag detta.
Tycker man att det är bättre att eleverna ifrågasätter sina lärare än att de lär sig läsa - vad kan man vänta sig? Tur då om det finns åtminstone några skolor där det råder arbetsro.
tisdag 3 december 2013
Snö och skola
Det ska visst bli bli snö, "snökaos" rentav, på fredag. Så jag passade på att uträtta några små ärenden på stan. Jag kan fortfarande inte ha en vanlig sko på den opererade foten, och att gå omkring med en öppen sandal samtidigt som det snöar ymnigt...nej tack.
Den 3 december förra året var det -15 grader, massor med snö och halt. Detta såg jag nu i min egen blogg. Vi har klarat oss länge i år, men nån gång måste den väl komma, den riktiga vintern, och det tycks alltså bli på fredag.
I tidningarna är det världens liv om att eleverna i Sveriges skolor presterar sämre än eleverna i de flesta andra länder. Varför är nån förvånad? Här tillåts eleverna prata i telefon och kolla facebook, instagram och mail under lektionstid. Plus att de får prata och skräna och bete sig i största allmänhet. Att sitta tyst och lyssna, nej hu, vilket kränkande förslag. I många skolor har man infört hörselkåpor för att de som vill ska kunna stänga ute oljudet - det säger rätt mycket.
Sen skulle det förvåna mig mycket om inte språksvårigheter också är en bov i dramat. Officiellt spelar det ingen som helst roll, men om det i en enda klass pratas arton olika språk, och många av eleverna har ytterst bristfälliga kunskaper i svenska, hur tänker man om man tror att det inte har betydelse för inlärningen och exempelvis läsförståelse?
Puh, tur jag inte går i skolan nu. Och tur att jag inte är lärare, som jag faktiskt tänkte bli från början.
Den 3 december förra året var det -15 grader, massor med snö och halt. Detta såg jag nu i min egen blogg. Vi har klarat oss länge i år, men nån gång måste den väl komma, den riktiga vintern, och det tycks alltså bli på fredag.
I tidningarna är det världens liv om att eleverna i Sveriges skolor presterar sämre än eleverna i de flesta andra länder. Varför är nån förvånad? Här tillåts eleverna prata i telefon och kolla facebook, instagram och mail under lektionstid. Plus att de får prata och skräna och bete sig i största allmänhet. Att sitta tyst och lyssna, nej hu, vilket kränkande förslag. I många skolor har man infört hörselkåpor för att de som vill ska kunna stänga ute oljudet - det säger rätt mycket.
Sen skulle det förvåna mig mycket om inte språksvårigheter också är en bov i dramat. Officiellt spelar det ingen som helst roll, men om det i en enda klass pratas arton olika språk, och många av eleverna har ytterst bristfälliga kunskaper i svenska, hur tänker man om man tror att det inte har betydelse för inlärningen och exempelvis läsförståelse?
Puh, tur jag inte går i skolan nu. Och tur att jag inte är lärare, som jag faktiskt tänkte bli från början.
fredag 29 november 2013
Black Friday
Black Friday. Tur att jag hade läst en artikel om detta nya påhitt som ska stimulera köplusten, annars hade jag undrat ihjäl mig över all reklam överallt.
Svart fredag alltså. Varför svart? Kanske finns det nån anledning, men jag tycker som vanligt att det är trist med allt som lutar åt ickefärgen svart. Inte för att det spelar nån roll i just det här fallet - det är ju ingen fysisk färg utan bara ett namn.
Black Friday-kampanjen är i alla fall importerad från USA. I samband med Thanksgiving har man där en "konsumtionsfredag", butikerna har utökade öppettider och bra reor, ungefär som vår mellandagsrea. Och nu, poff - "Black Friday, Black Friday", överallt annonseras det! Nytt för i år i Sverige, men man skulle kunna tro att det var ett etablerat fenomen.
Jag missunnar inte butikerna att sälja lite extra. Många för en tynande tillvaro och vill gärna ha ett uppsving så här alldeles innan julhandeln tar fart.
Men vad jag verkligen skulle vilja att Sverige importerade från det stora landet i väster, det är själva Thanksgiving. En otroligt sympatisk högtid. En dag när man samlas, äter gott (det behöver ju inte vara kalkon) och pratar om vad man är tacksam över. Om det är något vi skulle må bra av, så är det nog precis det.
Istället har många Sverige tagit till sig den jobbiga "bus eller godis"-Halloween, och det har blivit ett slags illojal konkurrens mellan den och näraliggande, finstämda Alla Helgons dag.
Så: Bort med Halloween. In med Thanksgiving.
Det kan man ju genomföra alldeles på egen hand. Ska prata med K. om det.
Svart fredag alltså. Varför svart? Kanske finns det nån anledning, men jag tycker som vanligt att det är trist med allt som lutar åt ickefärgen svart. Inte för att det spelar nån roll i just det här fallet - det är ju ingen fysisk färg utan bara ett namn.
Black Friday-kampanjen är i alla fall importerad från USA. I samband med Thanksgiving har man där en "konsumtionsfredag", butikerna har utökade öppettider och bra reor, ungefär som vår mellandagsrea. Och nu, poff - "Black Friday, Black Friday", överallt annonseras det! Nytt för i år i Sverige, men man skulle kunna tro att det var ett etablerat fenomen.
Jag missunnar inte butikerna att sälja lite extra. Många för en tynande tillvaro och vill gärna ha ett uppsving så här alldeles innan julhandeln tar fart.
Men vad jag verkligen skulle vilja att Sverige importerade från det stora landet i väster, det är själva Thanksgiving. En otroligt sympatisk högtid. En dag när man samlas, äter gott (det behöver ju inte vara kalkon) och pratar om vad man är tacksam över. Om det är något vi skulle må bra av, så är det nog precis det.
Istället har många Sverige tagit till sig den jobbiga "bus eller godis"-Halloween, och det har blivit ett slags illojal konkurrens mellan den och näraliggande, finstämda Alla Helgons dag.
Så: Bort med Halloween. In med Thanksgiving.
Det kan man ju genomföra alldeles på egen hand. Ska prata med K. om det.
torsdag 28 november 2013
Hur farligt ska det vara att jobba som journalist?
Då och då går jag in och kollar om något nytt har hörts angående de två svenska journalister som är försvunna/kidnappade i Syrien. Förhoppningsvis är de vid liv och kommer att släppas.
Men hur farligt ska det vara att jobba som journalist eller fotograf? Är resultatet värt riskerna?
Ju längre de här två är försvunna, desto mer skriver tidningarna om hjältemod och hur rentav livsviktigt deras arbete är. Yttrandefrihet, demokrati, världen måste få veta vad som händer etc.
Det finns ett antal problem med det. Hur många krig och konflikter finns det i världen? Massor. Vissa bevakas stenhårt, det kommer rapporter hela tiden, ibland hårt vinklade, ibland hyfsat objektiva. Andra krig/konflikter lockar inga rapportörer alls. De ligger för illa till rent geografiskt, är massmedialt ointressanta (?) eller innebär ännu större risker att närma sig än Palestina, Syrien och andra Mellanösternkonflikter.
Så att det är oundvikligt och livsviktigt att rapportera just från Syrien...jag vet inte.
Tidningarna skickar ju inte iväg sina ordinarie medarbetare utan förlitar sig på att frilansare ska ta riskerna.
Ett annat problem är den roll journalister och andra västerlänningar alltmer kommit att spela i själva kriget, eller snarare för dess finansiering. Islamistgrupper, privatmiliser och rena gangstergrupper har hittat en synnerligen lukrativ verksamhet. Kidnappa en journalist eller hjälparbetare, få miljoner dollar i lösensumma. Så kan nya och tyngre vapen köpas, striderna fortsätta, fler människor dö.
Det är något mycket störande med det.
I fallet med de nu försvunna svenskarna har inga krav på lösensumma kommit, och ingen grupp har tagit på sig det hela, i alla fall inte officiellt. Jag vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken. Kanske pågår det stor aktivitet i det tysta, förhoppningsvis blir det ett lyckligt slut. Eventuell lösen borde tidningarna betala.
Men hur farligt ska det vara att jobba som journalist eller fotograf? Är resultatet värt riskerna?
Ju längre de här två är försvunna, desto mer skriver tidningarna om hjältemod och hur rentav livsviktigt deras arbete är. Yttrandefrihet, demokrati, världen måste få veta vad som händer etc.
Det finns ett antal problem med det. Hur många krig och konflikter finns det i världen? Massor. Vissa bevakas stenhårt, det kommer rapporter hela tiden, ibland hårt vinklade, ibland hyfsat objektiva. Andra krig/konflikter lockar inga rapportörer alls. De ligger för illa till rent geografiskt, är massmedialt ointressanta (?) eller innebär ännu större risker att närma sig än Palestina, Syrien och andra Mellanösternkonflikter.
Så att det är oundvikligt och livsviktigt att rapportera just från Syrien...jag vet inte.
Tidningarna skickar ju inte iväg sina ordinarie medarbetare utan förlitar sig på att frilansare ska ta riskerna.
Ett annat problem är den roll journalister och andra västerlänningar alltmer kommit att spela i själva kriget, eller snarare för dess finansiering. Islamistgrupper, privatmiliser och rena gangstergrupper har hittat en synnerligen lukrativ verksamhet. Kidnappa en journalist eller hjälparbetare, få miljoner dollar i lösensumma. Så kan nya och tyngre vapen köpas, striderna fortsätta, fler människor dö.
Det är något mycket störande med det.
I fallet med de nu försvunna svenskarna har inga krav på lösensumma kommit, och ingen grupp har tagit på sig det hela, i alla fall inte officiellt. Jag vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken. Kanske pågår det stor aktivitet i det tysta, förhoppningsvis blir det ett lyckligt slut. Eventuell lösen borde tidningarna betala.
tisdag 26 november 2013
Många steg idag
Jag är faktiskt lite matt. Sådär lite vintertröttsaktigt anemisk känner jag mig. Får nog öka mitt intag av D-vitamin. Men jag känner ju igen det hela, det har med mörkret att göra och kommer snart att gå över. Får jag verkligen hoppas.
Det ska bli skönt när jag kan gå ordentligt igen. Jag är en promenerande person, men på de fem veckor som gått sen operationen har det av naturliga skäl blivit mest innesittande.
Idag provade jag igen att sätta på en vanlig sko, och det gick bättre än i lördags. Det var inte direkt behagligt, men jag gick sex steg till hissen, åkte ner till brevlådan, gick fyra steg för att hämta posten, fyra steg tillbaka till hissen och så sex steg in tillbaka i lägenheten. Rev sen snabbt av mig skon. Men allt som allt gick jag 20 steg - i lördags klarade jag inte ens ett, så det är en markant förbättring. Kanske funkar det bra om en vecka, jag hoppas det.
Och till helgen är det första advent. Vi ligger lågt med julpynt i år, men lite ljus och stjärnor vill vi förstås ha. Vissa har tjuvstartat - man kan se adventsstakar och balkongslingor lite här och var. Trevligt, eftersom det är så kolmörkt i övrigt.
Om allt går som vi vill kommer vi att vara i Nerja nästa jul och nyår. Det är en del som ska klaffa, och allt är fortfarande ovisst, men Planen står fast.
Det ska bli skönt när jag kan gå ordentligt igen. Jag är en promenerande person, men på de fem veckor som gått sen operationen har det av naturliga skäl blivit mest innesittande.
Idag provade jag igen att sätta på en vanlig sko, och det gick bättre än i lördags. Det var inte direkt behagligt, men jag gick sex steg till hissen, åkte ner till brevlådan, gick fyra steg för att hämta posten, fyra steg tillbaka till hissen och så sex steg in tillbaka i lägenheten. Rev sen snabbt av mig skon. Men allt som allt gick jag 20 steg - i lördags klarade jag inte ens ett, så det är en markant förbättring. Kanske funkar det bra om en vecka, jag hoppas det.
Och till helgen är det första advent. Vi ligger lågt med julpynt i år, men lite ljus och stjärnor vill vi förstås ha. Vissa har tjuvstartat - man kan se adventsstakar och balkongslingor lite här och var. Trevligt, eftersom det är så kolmörkt i övrigt.
Om allt går som vi vill kommer vi att vara i Nerja nästa jul och nyår. Det är en del som ska klaffa, och allt är fortfarande ovisst, men Planen står fast.
lördag 23 november 2013
Öm fot, mardröm och skägg
Foten ser riktigt bra ut så här fyra och en halv vecka efter operationen. Ingen svullnad och ärret blir mindre för varje dag. Däremot är det ganska ömt på sidan av foten, där halluxen satt. Och även lite på ovansidan där artrosknölen satt. Men nyss provade jag, med viss ängslan, att sätta på mig en vanlig sko. Funkade inte, den tryckte för mycket. Min ängslan var befogad och det blir operationssko ett tag till.
Ännu ängsligare var jag i nattens dröm: jag hade anmält mig till en stor sångtävling och blivit uttagen. Tio personer av tusentals sökande hade valts ut, och jag var alltså en av de få lyckliga. Fast jag var inte lycklig utan livrädd. Jag skulle sjunga den gamla Connie Francis-låten "Who´s sorry now". Texten fanns på papper, om jag skulle glömma den, och det var två timmar kvar till sändning - allt gick förstås i direktsänd TV. Men jag kan ju inte sjunga, insåg jag. Jag sjunger ganska dåligt, och det måste jag ju berätta innan det börjar. Och så kretsade handlingen runt det. Usch. Till råga på allt fick jag ett SMS att jag måste sprida osant skvaller om Carola för att locka fler tittare till programmet! Carola skulle nämligen också vara med.
Drömmen om den hemska sångtävlingen hade säkert sitt ursprung i gårdagens Idol som K. tittade på. Jag hörde lite av det men gick sen till andra TV-rummet och kollade På spåret istället. Mysigt program. Och jag kunde konstatera att Jan Guillou och hans fru ser likadana ut. Som tvillingar! Och att Kristian Luuk ser ut som Lenin i sitt nya skägg. Exakt som Lenin. Jag hajade till varje gång han var i bild.
Det har tydligen blivit jätteinne med skägg, så inne som det inte har varit sen 70-talet. Inget mode jag är direkt förtjust i, fast det finns vissa som verkligen passar i det. Ett fåtal.
När jag var väldigt ung hörde jag min moster säga att hon hade svårt för karlar med skägg eftersom "det påminner mig om när jag gör min intima hygien".
Det är en kommentar jag önskar att jag aldrig hade hört. Eller att jag åtminstone hade kunnat glömma.
Ännu ängsligare var jag i nattens dröm: jag hade anmält mig till en stor sångtävling och blivit uttagen. Tio personer av tusentals sökande hade valts ut, och jag var alltså en av de få lyckliga. Fast jag var inte lycklig utan livrädd. Jag skulle sjunga den gamla Connie Francis-låten "Who´s sorry now". Texten fanns på papper, om jag skulle glömma den, och det var två timmar kvar till sändning - allt gick förstås i direktsänd TV. Men jag kan ju inte sjunga, insåg jag. Jag sjunger ganska dåligt, och det måste jag ju berätta innan det börjar. Och så kretsade handlingen runt det. Usch. Till råga på allt fick jag ett SMS att jag måste sprida osant skvaller om Carola för att locka fler tittare till programmet! Carola skulle nämligen också vara med.
Drömmen om den hemska sångtävlingen hade säkert sitt ursprung i gårdagens Idol som K. tittade på. Jag hörde lite av det men gick sen till andra TV-rummet och kollade På spåret istället. Mysigt program. Och jag kunde konstatera att Jan Guillou och hans fru ser likadana ut. Som tvillingar! Och att Kristian Luuk ser ut som Lenin i sitt nya skägg. Exakt som Lenin. Jag hajade till varje gång han var i bild.
Det har tydligen blivit jätteinne med skägg, så inne som det inte har varit sen 70-talet. Inget mode jag är direkt förtjust i, fast det finns vissa som verkligen passar i det. Ett fåtal.
När jag var väldigt ung hörde jag min moster säga att hon hade svårt för karlar med skägg eftersom "det påminner mig om när jag gör min intima hygien".
Det är en kommentar jag önskar att jag aldrig hade hört. Eller att jag åtminstone hade kunnat glömma.
torsdag 21 november 2013
Polisen och bron
Som en uppföljning till förra inlägget: Nu åtalas den polis som beordrade broöppningen, där två unga killar valde att köra rakt ut i vattnet istället för att stanna. "Valde" säger jag, för de kunde ha stannat. Stannat när de upptäckte att polisen var efter dem, stannat när de såg att bron var öppen. Vilket varnades för på samma sätt som när bron öppnas pga båtar. Det fanns flera möjligheter att avbryta vansinneskörningen. Kanske var killarna så påverkade av något, så höga, så de tyckte att alltihop var rätt häftigt? Enligt media ringde en av dem till sin flickvän under biljakten och sa "om vi dör nu ska du veta att jag älskar dig". Så lite Bonnie and Clyde-vibbar kan man ana sig till.
Det här gullandet och "familjerna måste få upprättelse" och vinklingen om dom fina unga männen som tragiskt hetsas in i döden - jag köper inte det. Alls.
På samma sätt som jag anser att den som hotar poliser med vapen får skylla sig själv om den råkar väldigt illa ut, anser jag att den som inte bromsar in och stannar vid tillsägelse utan speedar på i en galen körning, efter bensinsmitning och med en bil som inte gått igenom besiktningen pga dåliga bromsar, får skylla sig själv om den råkar illa ut.
Vill man hellre dö än stanna, ja hejdå.
Så hårdhjärtad är jag.
Nu tycker vissa att polisen ska avstå helt från att sätta efter brottslingar i bil, även rånare och mördare, eftersom rånarna/mördarna då kan köra ihjäl sig. Och det går tvärs emot nollvisionen i trafiken. Ja, den åsikten har faktiskt framförts, jag tror det var av NTF.
Ska polisen sluta jaga kriminella? Onekligen undviker man ju då att de kriminella skadas, men för mig är det svårt att förstå hur det kan vara något prioriterat. Det måste väl ändå finnas nåt slags konsekvens i saker och ting, och jag vet vilka som jag tycker ska ta de konsekvenserna.
För övrigt läste jag nyss att i Göteborg har det hittills varit 55 "skjutningar" i år. Mer än en "skjutning" i veckan, utförda av gangstrar. Bara i Göteborg.
Det är inte polisen som är problemet i vårt samhälle.
Det här gullandet och "familjerna måste få upprättelse" och vinklingen om dom fina unga männen som tragiskt hetsas in i döden - jag köper inte det. Alls.
På samma sätt som jag anser att den som hotar poliser med vapen får skylla sig själv om den råkar väldigt illa ut, anser jag att den som inte bromsar in och stannar vid tillsägelse utan speedar på i en galen körning, efter bensinsmitning och med en bil som inte gått igenom besiktningen pga dåliga bromsar, får skylla sig själv om den råkar illa ut.
Vill man hellre dö än stanna, ja hejdå.
Så hårdhjärtad är jag.
Nu tycker vissa att polisen ska avstå helt från att sätta efter brottslingar i bil, även rånare och mördare, eftersom rånarna/mördarna då kan köra ihjäl sig. Och det går tvärs emot nollvisionen i trafiken. Ja, den åsikten har faktiskt framförts, jag tror det var av NTF.
Ska polisen sluta jaga kriminella? Onekligen undviker man ju då att de kriminella skadas, men för mig är det svårt att förstå hur det kan vara något prioriterat. Det måste väl ändå finnas nåt slags konsekvens i saker och ting, och jag vet vilka som jag tycker ska ta de konsekvenserna.
För övrigt läste jag nyss att i Göteborg har det hittills varit 55 "skjutningar" i år. Mer än en "skjutning" i veckan, utförda av gangstrar. Bara i Göteborg.
Det är inte polisen som är problemet i vårt samhälle.
måndag 18 november 2013
Hur många är "rekordmånga"?
"Polisen har dödat rekordmånga i år". Den rubriken läste jag i DN häromdagen. En märklig rubrik på många sätt. Det låter som om polisen far omkring och prickskjuter folk lite här och var, för skojs skull nästan, eller som när jägare dödat rekordmånga älgar. Det låter verkligen som att polisen brukar döda många, och i år är det ännu fler än vanligt.
Jag läste artikeln och där framkom att antalet dödade är fyra. Och det är klart, det kanske är "rekordmånga" jämfört med två eller tre. Men lite snett vinklat är det allt.
Det finns ju en väldigt tydlig tendens hos svensk press att man försöker dissa polisen på allehanda sätt, och det här är väl ett led i det. Även uppenbara lögner hamnar på löpsedlarna, som för några månader sen när poliser påstods delta i ett illegalt streetrace. När det framkom att det var just en lögn, av en person som hittade på det för att han var irriterad på poliser som störde hans illegala verksamhet, då blev det inga stora rubriker utan bara en liten rättelse.
Alla som hatar polisen, ja klara er själva då om ni blir rånade, råkar ut för inbrott, om er dotter blir våldtagen, er son misshandlad, om grannarna håller på slå ihjäl varandra, om ert barn blir kidnappat från dagis, om er åldriga mamma får påhälsning av bedragare som stjäl allt av värde...anlita inte dem ni föraktar så mycket och förvänta er att de ska hjälpa er!
Jag förstår överhuvudtaget inte det svenska polishatet. Och att pressen får underblåsa och förstärka det är bara helt vansinnigt. Egentligen är väl från journalistkåren som det värsta polisföraktet kommer, och från de vanliga brottslingarna förstås.
Vad kan det finnas för anledning till att fyra personer har dödats av polisen i år? Det är inte så komplicerat när man tänker efter:
Det finns fler illegala vapen i omlopp än nånsin tidigare. Inga polisskott har avlossats oprovocerat, det har funnits hotbilder och vapen med i bilden.
Brottsligheten har ökat och blivit råare. Gängkrig och skottlossning på öppen gata, "skjutningar" som det kallas, är inte ens ovanligt numera.
Psykiskt sjuka får ingen vård utan går omkring som tickande bomber, ofta bärande på knivar, pistoler och andra tillhyggen.
Poliser förväntas vara ett slags konfliktlösande myspersoner, snälla farbröder och tanter som får stå ut med att bli spottade på, hotade, förlöjligade och attackerade med allt från stenar till gevär. De ska tala folk tillrätta, utan att reta upp nån. Vad är det för konstig, orealistisk inställning?
Jag tycker man ska ha respekt för polisen. Går man omkring bärande på illegala vapen ska det ha konsekvenser. Och anfaller man en polis med vapen ska man råka väldigt illa ut. Polisen har våldsmonopol, och i deras jobb ingår att skydda allmänheten genom att stoppa våldsverkare. Jag har alltså inga som helst problem med att de skjuter hotfulla kriminella eller att de tvingas skjuta hotfulla, våldsamma psykfall om är livsfarliga för alla i omgivningen. Tvärtom, jag tycker det är bra. Särskilt om man betänker alternativet.
De gånger polisens skott är dödande istället för att oskadliggöra, ja det är kanske beklagligt. Även om nu inte jag blir särskilt upprörd.
Och visst, elpistoler kan vara värt att pröva. Så blir det inte lika traumatiskt.
Jag läste artikeln och där framkom att antalet dödade är fyra. Och det är klart, det kanske är "rekordmånga" jämfört med två eller tre. Men lite snett vinklat är det allt.
Det finns ju en väldigt tydlig tendens hos svensk press att man försöker dissa polisen på allehanda sätt, och det här är väl ett led i det. Även uppenbara lögner hamnar på löpsedlarna, som för några månader sen när poliser påstods delta i ett illegalt streetrace. När det framkom att det var just en lögn, av en person som hittade på det för att han var irriterad på poliser som störde hans illegala verksamhet, då blev det inga stora rubriker utan bara en liten rättelse.
Alla som hatar polisen, ja klara er själva då om ni blir rånade, råkar ut för inbrott, om er dotter blir våldtagen, er son misshandlad, om grannarna håller på slå ihjäl varandra, om ert barn blir kidnappat från dagis, om er åldriga mamma får påhälsning av bedragare som stjäl allt av värde...anlita inte dem ni föraktar så mycket och förvänta er att de ska hjälpa er!
Jag förstår överhuvudtaget inte det svenska polishatet. Och att pressen får underblåsa och förstärka det är bara helt vansinnigt. Egentligen är väl från journalistkåren som det värsta polisföraktet kommer, och från de vanliga brottslingarna förstås.
Vad kan det finnas för anledning till att fyra personer har dödats av polisen i år? Det är inte så komplicerat när man tänker efter:
Det finns fler illegala vapen i omlopp än nånsin tidigare. Inga polisskott har avlossats oprovocerat, det har funnits hotbilder och vapen med i bilden.
Brottsligheten har ökat och blivit råare. Gängkrig och skottlossning på öppen gata, "skjutningar" som det kallas, är inte ens ovanligt numera.
Psykiskt sjuka får ingen vård utan går omkring som tickande bomber, ofta bärande på knivar, pistoler och andra tillhyggen.
Poliser förväntas vara ett slags konfliktlösande myspersoner, snälla farbröder och tanter som får stå ut med att bli spottade på, hotade, förlöjligade och attackerade med allt från stenar till gevär. De ska tala folk tillrätta, utan att reta upp nån. Vad är det för konstig, orealistisk inställning?
Jag tycker man ska ha respekt för polisen. Går man omkring bärande på illegala vapen ska det ha konsekvenser. Och anfaller man en polis med vapen ska man råka väldigt illa ut. Polisen har våldsmonopol, och i deras jobb ingår att skydda allmänheten genom att stoppa våldsverkare. Jag har alltså inga som helst problem med att de skjuter hotfulla kriminella eller att de tvingas skjuta hotfulla, våldsamma psykfall om är livsfarliga för alla i omgivningen. Tvärtom, jag tycker det är bra. Särskilt om man betänker alternativet.
De gånger polisens skott är dödande istället för att oskadliggöra, ja det är kanske beklagligt. Även om nu inte jag blir särskilt upprörd.
Och visst, elpistoler kan vara värt att pröva. Så blir det inte lika traumatiskt.
söndag 17 november 2013
Fest i helgen
I fredags jobbade K. sitt sista ordinarie pass på äldreboendet. Helt otroligt att hon har tagit steget att säga upp sig, och det känns helt rätt. Nu blir det tidigt pensionsuttag, måleri och kanske lite extrajobb då och då.
Jag linkade iväg och köpte blommor. Och när K. kom hem vid 14-tiden firade vi med champagne och sushi. Det finns ett ställe på St Olofsgatan som har jättegod sushi, och vacker är den också. Även rosorna, köpta på Ica, var vackra.
Jag hade mina funderingar, passar sushi till champagne? Med wasabin och ingefäran och allt. Det visade sig vara en jättebra kombination. Allt passar nog till champagne för övrigt.
Igår hade vi några grannar hemma på tapas och vin, så det har varit en intensiv och festbetonad helg. Nu börjar en ganska vanlig vecka, åtminstone för mig.
Jag linkade iväg och köpte blommor. Och när K. kom hem vid 14-tiden firade vi med champagne och sushi. Det finns ett ställe på St Olofsgatan som har jättegod sushi, och vacker är den också. Även rosorna, köpta på Ica, var vackra.
Jag hade mina funderingar, passar sushi till champagne? Med wasabin och ingefäran och allt. Det visade sig vara en jättebra kombination. Allt passar nog till champagne för övrigt.
Igår hade vi några grannar hemma på tapas och vin, så det har varit en intensiv och festbetonad helg. Nu börjar en ganska vanlig vecka, åtminstone för mig.
torsdag 14 november 2013
Färger, kläder och rasism
Igår var jag på apoteket och köpte kirurgtejp som ska hjälpa till att hålla ihop såret på foten, så det inte blir fula ärr. Jag såg då att tejpen fanns i två färger: vit och hudfärgad. Oj, tänkte jag, nu bli dom snart anmälda för rasism.
För det är vad som hänt ett företag som säljer färg under benämningen "hudfärgad". En tjej, väldigt ung i och för sig, men påhejad av sina föräldrar, blev mycket uppbragt när hon såg att den beigeaktiga färgen kallades hudfärgad. Hud kan ju också vara svart eller brun. Så rasiststämpeln med åtföljande anmälan var självklar.
Jag kan till viss del förstå resonemanget. Idag, när människor av alla hudfärger bor i Sverige, skulle man nog inte kalla beigeaktig färg för hudfärgad. Det är en gammal benämning. Men rasism...tja. Som jag skrivit tidigare: om vad som helst kan kallas rasism blir ordet så urvattnat så det inte betyder nånting. Och för den delen, hud kan också vara svagt olivfärgad, rödaktig, gultonad - att enbart prata om svart eller brunt kanske också är rasism? Om man nu ska bli lite jobbig.
Jag köpte i alla fall vit tejp, för att vara på den säkra sidan. :-)
Och på nätet ser jag att en kvinna med samiskt ursprung är synnerligen upprörd över att Gudrun Sjödén nya klädkollektion är inspirerad av samiska färger och snitt. Tänkt som en hyllning till denna folkgrupps kläder och kultur. Bland annat finns ett koltliknande plagg - förskräckligt stereotypt och förolämpande tydligen. Ett annat plagg kallas, eller om det är färgen som kallas det, Lappros. "Otroligt nedvärderande," säger den samiska kulturpersonligheten. Och när hon börjat hänger många på, och plötsligt är detta en jättefråga. Kränkeridebatten når nya höjder och nu skallar ropen på att Gudrun Sjödén ska backa, be om ursäkt och allmänt svepa in sig i säck och aska. Hittills har hon vägrat göra det, tack och lov. Men snart ställs väl krav på skadestånd och bojkott, så hon kanske blir tvungen.
Det finns så många ömma tår. Så många som letar efter känslan att bli lite trampad på. Tröttsamt.
För det är vad som hänt ett företag som säljer färg under benämningen "hudfärgad". En tjej, väldigt ung i och för sig, men påhejad av sina föräldrar, blev mycket uppbragt när hon såg att den beigeaktiga färgen kallades hudfärgad. Hud kan ju också vara svart eller brun. Så rasiststämpeln med åtföljande anmälan var självklar.
Jag kan till viss del förstå resonemanget. Idag, när människor av alla hudfärger bor i Sverige, skulle man nog inte kalla beigeaktig färg för hudfärgad. Det är en gammal benämning. Men rasism...tja. Som jag skrivit tidigare: om vad som helst kan kallas rasism blir ordet så urvattnat så det inte betyder nånting. Och för den delen, hud kan också vara svagt olivfärgad, rödaktig, gultonad - att enbart prata om svart eller brunt kanske också är rasism? Om man nu ska bli lite jobbig.
Jag köpte i alla fall vit tejp, för att vara på den säkra sidan. :-)
Och på nätet ser jag att en kvinna med samiskt ursprung är synnerligen upprörd över att Gudrun Sjödén nya klädkollektion är inspirerad av samiska färger och snitt. Tänkt som en hyllning till denna folkgrupps kläder och kultur. Bland annat finns ett koltliknande plagg - förskräckligt stereotypt och förolämpande tydligen. Ett annat plagg kallas, eller om det är färgen som kallas det, Lappros. "Otroligt nedvärderande," säger den samiska kulturpersonligheten. Och när hon börjat hänger många på, och plötsligt är detta en jättefråga. Kränkeridebatten når nya höjder och nu skallar ropen på att Gudrun Sjödén ska backa, be om ursäkt och allmänt svepa in sig i säck och aska. Hittills har hon vägrat göra det, tack och lov. Men snart ställs väl krav på skadestånd och bojkott, så hon kanske blir tvungen.
Det finns så många ömma tår. Så många som letar efter känslan att bli lite trampad på. Tröttsamt.
onsdag 13 november 2013
På fri fot
Hurra, stygnen är borta! Foten känns väldigt smal och liksom liten, nu när det tjocka bandaget och innerhöljet av blod är borta. Ja, det som jag trodde var ett slags extraskydd av cellplast eller möjligen nåt slags gipsbinda, var i själva verket ett tjockt lager stelnat blod! Haha, lika bra att jag inte visste det.
Under alltihop såg det i alla fall fint ut. Otroligt liten svullnad för att vara så nyopererat, tyckte sköterskan. Lite rött och lite ömt förstås, men det är som det ska vara.
Jag kan nu duscha utan att vira in foten i plast, bara en sån sak!
Jag tog bussen till Familjedoktorn. Kommer inte ihåg senast jag åkte stadsbuss, men det gick väldigt snabbt och bra. Men bussarna är konstigt planerade. Vid en hållplats steg det på en barnvagn och en rollator (med tillhörande människor), och det blev helt kaos. Två såna "fordon" ryms inte i de modernaste bussarna! Om rollatorn ska få plats måste barnvagnen stå med kortsidan mot väggen, vilket innebär att vagnen sticker ut så mycket så den hindrar övriga passagerare från att komma fram. Hur märkligt är inte det.
Jag satte mig i alla fall på en av de få platser som är i markplan, jag tror det finns tre såna. Där sitter gamlingar med käpp och andra som har svårt att gå uppför höga trappsteg. Kvinnan bredvid mig hade också en liknande operationssko som den jag har, så jag kände mig liksom befryndad med henne. Men varför är det så mycket trappsteg inne i bussen? Nån vettig anledning måste det väl finnas, men den har då inte med handikappvänlighet att göra.
I alla fall, jag är glad att foten så bra ut. Jag känner mig fri och lätt, Nu får läkningen fortsätta, förhoppningsvis i samma snabba takt.
Under alltihop såg det i alla fall fint ut. Otroligt liten svullnad för att vara så nyopererat, tyckte sköterskan. Lite rött och lite ömt förstås, men det är som det ska vara.
Jag kan nu duscha utan att vira in foten i plast, bara en sån sak!
Jag tog bussen till Familjedoktorn. Kommer inte ihåg senast jag åkte stadsbuss, men det gick väldigt snabbt och bra. Men bussarna är konstigt planerade. Vid en hållplats steg det på en barnvagn och en rollator (med tillhörande människor), och det blev helt kaos. Två såna "fordon" ryms inte i de modernaste bussarna! Om rollatorn ska få plats måste barnvagnen stå med kortsidan mot väggen, vilket innebär att vagnen sticker ut så mycket så den hindrar övriga passagerare från att komma fram. Hur märkligt är inte det.
Jag satte mig i alla fall på en av de få platser som är i markplan, jag tror det finns tre såna. Där sitter gamlingar med käpp och andra som har svårt att gå uppför höga trappsteg. Kvinnan bredvid mig hade också en liknande operationssko som den jag har, så jag kände mig liksom befryndad med henne. Men varför är det så mycket trappsteg inne i bussen? Nån vettig anledning måste det väl finnas, men den har då inte med handikappvänlighet att göra.
I alla fall, jag är glad att foten så bra ut. Jag känner mig fri och lätt, Nu får läkningen fortsätta, förhoppningsvis i samma snabba takt.
tisdag 12 november 2013
Aldrig sån inredning!
Det finns något som heter hemnet-knarkare. Alltså en person som inte kan låta bli att gå in på hemnet.se varje dag (eller flera gånger dagligen), även om den inte alls letar aktivt efter ett boende. En hemnetknarkare har blivit beroende av att ha koll på utbudet, att titta på lägenheter och inredningar och prisutveckling. Och, ja, jag är en sån.
När K. och jag började prata om att flytta från Färingsö och dessutom flytta ihop, så började jag kolla hemnet. Det var 2003-4. Och det har jag gjort i princip varje dag sen dess. Nu har jag ju dessutom anledning eftersom vi verkligen ska flytta igen snart. Extra intressant att se utbud och framför allt priser. Och att förfäras över alla sönderrenoverade bostäder där åtgärderna gör bostaden fullkomligt otänkbar. I alla fall för mig, eftersom jag inte gillar svart.
Vad ÄR det med det här nya svartälskandet? Folk har svarta golv, svarta bänkskivor, svarta skåpluckor, svart kakel, svarta kylskåp, svarta väggar...jag mår illa! Så deprimerande! Värsta trenden nånsin i mitt tycke. Och den fasta svartinredningen kompletteras ofta med svarta handdukar, svarta mattor, svarta lampor (!) och jag vet inte vad. Bara av att skriva om det, som jag gör nu, mår jag dåligt.
Så när en lägenhet beskrivs som "stilfullt och modernt renoverad", då vet jag vad som väntar och kan stryka den från listan på en gång. För man vill ju inte börja med att betala dyrt för att renovera bort en helt ny renovering.
Det finns även en del andra renoverings- och inredningstrender som jag har svårt för:
1. Valv.
Ett tag var det jättepopulärt att ta bort de vanliga fyrkantiga dörrhålen och då även dörrarna förstås, och runda till det med att valv istället. Jag tycker det är jättefult.
2. Framtagna tegelväggar.
Också jättepoppis tidigare. Men jag vill inte ha en utekänsla inomhus. Inte heller vill jag att min bostad ska påminna om en källare. Vill inte att det ska likna medeltiden på minsta sätt.
3. Diagonalt satt kakel.
Känns jobbigt för ögat och inte snyggt.
4. Borttagna köksskåp som ersatts med öppna hyllor.
Totalt vidrigt vansinnigt. Det ska skapa en luftig känsla tydligen. Men jag behöver skåp att stoppa saker i. Öppna hyllor samlar damm och i ett kök dessutom fett. Förutom att en massa utrymme försvinner så tillkommer en väldig massa städning/rengöring. Borttagna köksskåp gör mig rentav arg.
5. Diskho och vask bortrationaliserade och ersatta av en enda minimal ho.
Varför? Varför? Hur har man tänkt?
Detta är sånt jag dagligen ser på hemnet och förfasar mig över. Men det finns också helt underbara lägenheter som jag skulle köpa på stört om jag hade råd.
Var kommer K. och jag att hamna? Vi har verkligen ingen aning. Det viktiga är att få ner kostnaden och satsa mer på Nerja, och då får vi stå ut med att bo lite trångt här. Kanske också mindre centralt än vad vi gör nu. Men nån svartlägenhet utan köksskåp blir det i alla fall inte. Never in my foot.
När K. och jag började prata om att flytta från Färingsö och dessutom flytta ihop, så började jag kolla hemnet. Det var 2003-4. Och det har jag gjort i princip varje dag sen dess. Nu har jag ju dessutom anledning eftersom vi verkligen ska flytta igen snart. Extra intressant att se utbud och framför allt priser. Och att förfäras över alla sönderrenoverade bostäder där åtgärderna gör bostaden fullkomligt otänkbar. I alla fall för mig, eftersom jag inte gillar svart.
Vad ÄR det med det här nya svartälskandet? Folk har svarta golv, svarta bänkskivor, svarta skåpluckor, svart kakel, svarta kylskåp, svarta väggar...jag mår illa! Så deprimerande! Värsta trenden nånsin i mitt tycke. Och den fasta svartinredningen kompletteras ofta med svarta handdukar, svarta mattor, svarta lampor (!) och jag vet inte vad. Bara av att skriva om det, som jag gör nu, mår jag dåligt.
Så när en lägenhet beskrivs som "stilfullt och modernt renoverad", då vet jag vad som väntar och kan stryka den från listan på en gång. För man vill ju inte börja med att betala dyrt för att renovera bort en helt ny renovering.
Det finns även en del andra renoverings- och inredningstrender som jag har svårt för:
1. Valv.
Ett tag var det jättepopulärt att ta bort de vanliga fyrkantiga dörrhålen och då även dörrarna förstås, och runda till det med att valv istället. Jag tycker det är jättefult.
2. Framtagna tegelväggar.
Också jättepoppis tidigare. Men jag vill inte ha en utekänsla inomhus. Inte heller vill jag att min bostad ska påminna om en källare. Vill inte att det ska likna medeltiden på minsta sätt.
3. Diagonalt satt kakel.
Känns jobbigt för ögat och inte snyggt.
4. Borttagna köksskåp som ersatts med öppna hyllor.
Totalt vidrigt vansinnigt. Det ska skapa en luftig känsla tydligen. Men jag behöver skåp att stoppa saker i. Öppna hyllor samlar damm och i ett kök dessutom fett. Förutom att en massa utrymme försvinner så tillkommer en väldig massa städning/rengöring. Borttagna köksskåp gör mig rentav arg.
5. Diskho och vask bortrationaliserade och ersatta av en enda minimal ho.
Varför? Varför? Hur har man tänkt?
Detta är sånt jag dagligen ser på hemnet och förfasar mig över. Men det finns också helt underbara lägenheter som jag skulle köpa på stört om jag hade råd.
Var kommer K. och jag att hamna? Vi har verkligen ingen aning. Det viktiga är att få ner kostnaden och satsa mer på Nerja, och då får vi stå ut med att bo lite trångt här. Kanske också mindre centralt än vad vi gör nu. Men nån svartlägenhet utan köksskåp blir det i alla fall inte. Never in my foot.
måndag 11 november 2013
En liten promenad
Idag var jag bara tvungen att gå ut och få lite frisk luft. Solen lyste så fint och jag har börjat känna mig lite ljusdepriverad de sista dagarna. Sagt och gjort, iförd operationssko på högerfoten och i övrigt vanliga vinterkläder promenerade jag till Kvarnen. Postade brev, handlade lite. Det gick jättebra men var också rätt jobbigt. Skorna kom på olika nivå, så jag haltade av två anledningar: dels nivåskillnaden, dels operationsfotens knöliga bandage. Det kändes i ryggen. Stackars alla som verkligen haltar på riktigt, det är mer påfrestande än man tror eftersom det blir obalans i hela kroppem.
Själva foten mådde i alla fall hur bra som helst av den lilla utflykten. Och på onsdag kl. 14.10 ska stygnen bort. Spännande!
Själva foten mådde i alla fall hur bra som helst av den lilla utflykten. Och på onsdag kl. 14.10 ska stygnen bort. Spännande!
lördag 9 november 2013
Underligt utspel
Ska sossarna och borgarna bli ett enda jätteparti? Är det ditåt allt utvecklas? I och för sig har de tämligen snarlik politik numera, så det kanske är logiskt. Men jag kan ändå inte förstå Stefan Löfvens utspel om vilka han kan tänka sig att samarbeta med efter valet. Utgår han dels från att s vinner, och dels från att inte kommer att ha egen majoritet utan tvärtom en väldigt svag ställning? Och att det inte spelar så stor roll om det är v, fp eller mp som ställer upp som "samarbetspartners".
Det känns som att han hugger sig själv i foten innan han ens vet om det behövs.
Och vad innebär det för väljarna? Vet man vad man röstar på? Vänster kan bli höger, höger kan bli vänster. Fast de begreppen, vänster och höger, har väl förlorat sin relevans, det handlar nog om det. Men inte heller det är väljare i allmänhet medvetna om.
De partier som känns mest lika varandra är socialdemokraterna och moderaterna. Javisst, slå ihop dem, det blir ingen skillnad på den faktiska politiken. Så kan småpartierna, dit nu även fp räknas, liksom slukas och försvinna. Samtidigt som sd, som förmodligen får 10-15 % av rösterna, hålls borta från allt inflytande. Ett intressant scenario, och jag tror inte vare sig Reinfeldt eller Löfven skulle ha något emot det.
Men vad jag är trött på att valrörelsen redan har börjat!
Det känns som att han hugger sig själv i foten innan han ens vet om det behövs.
Och vad innebär det för väljarna? Vet man vad man röstar på? Vänster kan bli höger, höger kan bli vänster. Fast de begreppen, vänster och höger, har väl förlorat sin relevans, det handlar nog om det. Men inte heller det är väljare i allmänhet medvetna om.
De partier som känns mest lika varandra är socialdemokraterna och moderaterna. Javisst, slå ihop dem, det blir ingen skillnad på den faktiska politiken. Så kan småpartierna, dit nu även fp räknas, liksom slukas och försvinna. Samtidigt som sd, som förmodligen får 10-15 % av rösterna, hålls borta från allt inflytande. Ett intressant scenario, och jag tror inte vare sig Reinfeldt eller Löfven skulle ha något emot det.
Men vad jag är trött på att valrörelsen redan har börjat!
torsdag 7 november 2013
November, fikagäst och sluttampen av ett jobb
November är väl inte årets roligaste månad. Men det är inte heller den sämsta. (Februari är sämst.) Mörkt visserligen, men ofta plusgrader. Precis som nu. Och den här veckan har gått rasande fort, fredag redan imorgon. Jag räknar ner dagarna till stygnen ska tas...
Jag hade besök idag, ett trevligt inslag i min stilla hemmakonvalescens. Kristina var här och fikade, vi goffade i oss goda muffins som K. köpt på Lidl. Jag kollade min vikt i morse och fann att jag inte har gått upp trots den påtvingade stillheten, så då unnade jag mig en riktig sockerchock.
K. kom hem glad ikväll, efter att ha jobbat sitt näst sista pass som anställd på äldreboendet. Nu har hon sju dagar ledigt innan det absolut sista passet nästa fredag. Det kommer att vara ett unikt tidigt pass, ett sånt hon aldrig brukar ha. 7-13. hon byter alltid bort såna till kvällspass. Men nu ska hon gå upp innan gryningen och jobba, och sen blir det champagnelunch när hon kommer hem. Tidig pensionering + lite extrajobb + målande för nästan hela slanten = en stor förändring. Det kommer att påverka hela vårt liv. På gott och ont. Men det är ju ännu större förändringar på gång, och det här är bara en logisk del av alltihop.
Själv har jag ovanligt mycket att göra nu, som alltid den här årstiden. Det är min högsäsong, och det känns faktiskt riktigt bra.
Jag hade besök idag, ett trevligt inslag i min stilla hemmakonvalescens. Kristina var här och fikade, vi goffade i oss goda muffins som K. köpt på Lidl. Jag kollade min vikt i morse och fann att jag inte har gått upp trots den påtvingade stillheten, så då unnade jag mig en riktig sockerchock.
K. kom hem glad ikväll, efter att ha jobbat sitt näst sista pass som anställd på äldreboendet. Nu har hon sju dagar ledigt innan det absolut sista passet nästa fredag. Det kommer att vara ett unikt tidigt pass, ett sånt hon aldrig brukar ha. 7-13. hon byter alltid bort såna till kvällspass. Men nu ska hon gå upp innan gryningen och jobba, och sen blir det champagnelunch när hon kommer hem. Tidig pensionering + lite extrajobb + målande för nästan hela slanten = en stor förändring. Det kommer att påverka hela vårt liv. På gott och ont. Men det är ju ännu större förändringar på gång, och det här är bara en logisk del av alltihop.
Själv har jag ovanligt mycket att göra nu, som alltid den här årstiden. Det är min högsäsong, och det känns faktiskt riktigt bra.
tisdag 5 november 2013
Komplimanger = inverterade förolämpningar?
Jag tror foten har läkt nu, knappt två veckor efter operationen. Men det är väl inte möjligt? I alla fall så känns det väldigt bra. Det som stör är bandaget. Förra gången, alltså när fot nr 1 stelopererades, fick jag bara ett vanligt bandage, men nu är det också nåt slags skydd inuti. Det känns som nåt cellplastaktigt, och därför blir foten stor och klumpig. Vitsen är nog att det skyddar stället där halluxknölen satt - nån sån hade jag ju inte på fot nr 1. Ja ja, nästa vecka åker alltihop av, och då får jag äntligen se hur foten ser ut och känna om jag kan gå normalt.
Periodvis undviker jag att läsa tidningar. Jag blir bara upprörd eller till och med äcklad av sensationer, spekulationer, elakhet och lögner. Men andra perioder kollar jag det mesta. Nu har jag inte haft så mycket att göra, så det blir ökat surfande. Och suck, vad mycket konstigt jag då läser. Som till exempel:
"Retroaktiv mobbing", ett nytt begepp som ger människor en chans att så att säga bli kränkta i efterhand. Tjoho! Härligt om man är beroende av att må dåligt.
Det är DN som publicerar en krönika om retroaktiv mobbing, och författaren skriver där om hur en vän till henne var väldigt överviktigt men lyckades gå ner massor av kilo och blev en helt ny person.
Det låter ju jättebra.
Men...åh, nej! Hon blev retroaktivt mobbad! Folk kommenterade nämligen hennes nya utseende i positiva ordalag. Och det var så jobbigt, för det måste innebära att de tyckte hon såg för hemsk ut när hon var tjock. Eller?
Notera att ingen klagade och kallade henne fula namn eller mobbade henns på nåt sätt när hon var överviktig. Men innerst inne måste de ha tyckt både det ena och det andra, eftersom de ger henne komplimanger för förvandlingen. Så dessa komplimanger är retroaktiv mobbing.
VSB, som det hette på matte(?)lektionerna i min ungdom. Vilket Skulle Bevisas.
Jaha. Bäst att aldrig ge några komplimanger. Tänk så elakt att säga "Har du bytt frisyr? Vad fint det blev, du passar jättebra i den!" Bara för att ta ett exempel. För det betyder förstås, egentligen "usch, vad överjävligt ful din förra frisyr var". Det är en retroaktiv förolämpning. Och mobbing. (Där kan man snacka om att devalvera ett ords betydelse.)
Men alltså...sluta!
Som sagt, vill man må dåligt så hittar man alltid anledningar. Kränkningshysterin kan nu bli närmast obegränsad. Och man kan kränka och mobba folk genom det man kanske tänker, eller kanske tänkte förra året.
Jag har en sida som är lite snobbig, och det är att jag har väldigt svårt för dumhet. När dumhet vinner fäste i Sveriges mest ansedda tidning, så blir jag nästan förtvivlad.
Periodvis undviker jag att läsa tidningar. Jag blir bara upprörd eller till och med äcklad av sensationer, spekulationer, elakhet och lögner. Men andra perioder kollar jag det mesta. Nu har jag inte haft så mycket att göra, så det blir ökat surfande. Och suck, vad mycket konstigt jag då läser. Som till exempel:
"Retroaktiv mobbing", ett nytt begepp som ger människor en chans att så att säga bli kränkta i efterhand. Tjoho! Härligt om man är beroende av att må dåligt.
Det är DN som publicerar en krönika om retroaktiv mobbing, och författaren skriver där om hur en vän till henne var väldigt överviktigt men lyckades gå ner massor av kilo och blev en helt ny person.
Det låter ju jättebra.
Men...åh, nej! Hon blev retroaktivt mobbad! Folk kommenterade nämligen hennes nya utseende i positiva ordalag. Och det var så jobbigt, för det måste innebära att de tyckte hon såg för hemsk ut när hon var tjock. Eller?
Notera att ingen klagade och kallade henne fula namn eller mobbade henns på nåt sätt när hon var överviktig. Men innerst inne måste de ha tyckt både det ena och det andra, eftersom de ger henne komplimanger för förvandlingen. Så dessa komplimanger är retroaktiv mobbing.
VSB, som det hette på matte(?)lektionerna i min ungdom. Vilket Skulle Bevisas.
Jaha. Bäst att aldrig ge några komplimanger. Tänk så elakt att säga "Har du bytt frisyr? Vad fint det blev, du passar jättebra i den!" Bara för att ta ett exempel. För det betyder förstås, egentligen "usch, vad överjävligt ful din förra frisyr var". Det är en retroaktiv förolämpning. Och mobbing. (Där kan man snacka om att devalvera ett ords betydelse.)
Men alltså...sluta!
Som sagt, vill man må dåligt så hittar man alltid anledningar. Kränkningshysterin kan nu bli närmast obegränsad. Och man kan kränka och mobba folk genom det man kanske tänker, eller kanske tänkte förra året.
Jag har en sida som är lite snobbig, och det är att jag har väldigt svårt för dumhet. När dumhet vinner fäste i Sveriges mest ansedda tidning, så blir jag nästan förtvivlad.
söndag 3 november 2013
Lågt i tak
Nånting jag tycker är verkligt jobbigt och nästan outhärdligt, är det svenska debattklimatet. Att det finns typ en enda "godkänd" åsikt som trummas in i parti och minut, från morgon till kväll. Det är trångt och snävt och lågt i tak som i en totalitär stat. Och många människor, även så kallade "proffstyckare", vet inte hur man diskuterar, de förstår inte ens skillnaden mellan sakargument och känsloargument.
Att bilda sig en åsikt i en fråga, och att dessutom prata för denna åsikt, är i och för sig inte alltid lätt. Det kräver en del. Inte att man läser AB och DN och upprepar vad som står där, utan att man dessutom Tänker Själv. Och att man har redskap för att bena upp argument.
När jag gick i skolan för länge sen, ingick argumentationsanalys i nåt ämne. Var det socialkunskap eller filosofi eller båda? Psykologi kanske. Och när jag pluggade svenska på universitet utgjorde just argumentationsanalys och retorik en av delkurserna. Väldigt bra, nyttigt och lärorikt.
Nu ser jag att en gymnasieskola haft övningar i retorik och debatteknik. Alltså att elever får ett ämne där de blir tilldelade helt motsatta åsikter (oavsett vad de själva tycker i frågan), och så ska de debattera mot varandra, utan att förlöjliga eller skrika. Otroligt bra anser jag. Man lär sig argumentera, man lär sig lyssna, man tvingas kanske uttrycka en åsikt man inte delar vilket innebär att man måste sätta sig in hur andra tänker. Och då måste man hålla sig till ämnet, det går inte att undvika själva diskussionen genom att helt bekvämt kalla motståndaren för idiot eller foliehatt eller fascist eller rasist eller något annat papperskorgstillmäle.
Men får man göra så i Sverige, får man verkligen ta upp olika åsikter? I skolan till och med?!
Nej, det verkar inte så. För nu protesterar folk mot att de ämnen eleverna diskuterade inte var "lämpliga".
Bland ämnena fanns:
* För och emot homoadoption.
* För och emot legalisering av cannabis.
Intressanta, på olika sätt kontroversiella ämnen. Perfekta underlag för diskussionsövningar.
Personligen tycker jag förstås att det är fullkomligt självklart att homosexuella ska få adoptera barn. Men jag vet att många inte tycker det. Och jag stämplar inte dem som idioter för det. Och jag anser inte att deras åsikt bör förbjudas och aldrig komma till tals offentligt.
I frågan om cannabis har jag faktiskt ingen åsikt, jag vet helt enkelt inte vad jag tycker. Men det finns förstås olika uppfattningar, och här är det väl ännu mer laddat än vad gäller homoadoptioner.
Så varför ska man inte kunna ha en argumentationsövning i dessa frågor? Är det direkt farligt för eleverna att sätta sig in och formulera olika åsikter - ja, vissa tycker det. Och det skrämmer mig mycket mer än åsikterna i sig.
Det finns självklart åsikter som baseras på okunnighet och som absolut inte håller när de konfronteras med logiska argument. Det är det som är själva grejen. Logiska argument leder till ofta upplysning, insikt och utveckling. Är man rädd för debatten, så är man rädd att ens egen logik och argumentation inte håller.
Men vissa åsikter får man inte ha i Sverige. Det är inte förbjudet i lag (än), men det sociala och mediala trycket är enormt. När "fel" åsikter ploppar upp är det som såna där grodor på ett nöjesfält, såna man ska dunka ner med ett slags träklubba så fort de visar sig.
Jag blir misstänksam och tycker det blir lite svårt att andas, lite kvävande. För jag vet vad det också påminner mig om, förutom att klubba ner grodor på Gröna Lund: DDR. Det gamla Sovjet.
Att bilda sig en åsikt i en fråga, och att dessutom prata för denna åsikt, är i och för sig inte alltid lätt. Det kräver en del. Inte att man läser AB och DN och upprepar vad som står där, utan att man dessutom Tänker Själv. Och att man har redskap för att bena upp argument.
När jag gick i skolan för länge sen, ingick argumentationsanalys i nåt ämne. Var det socialkunskap eller filosofi eller båda? Psykologi kanske. Och när jag pluggade svenska på universitet utgjorde just argumentationsanalys och retorik en av delkurserna. Väldigt bra, nyttigt och lärorikt.
Nu ser jag att en gymnasieskola haft övningar i retorik och debatteknik. Alltså att elever får ett ämne där de blir tilldelade helt motsatta åsikter (oavsett vad de själva tycker i frågan), och så ska de debattera mot varandra, utan att förlöjliga eller skrika. Otroligt bra anser jag. Man lär sig argumentera, man lär sig lyssna, man tvingas kanske uttrycka en åsikt man inte delar vilket innebär att man måste sätta sig in hur andra tänker. Och då måste man hålla sig till ämnet, det går inte att undvika själva diskussionen genom att helt bekvämt kalla motståndaren för idiot eller foliehatt eller fascist eller rasist eller något annat papperskorgstillmäle.
Men får man göra så i Sverige, får man verkligen ta upp olika åsikter? I skolan till och med?!
Nej, det verkar inte så. För nu protesterar folk mot att de ämnen eleverna diskuterade inte var "lämpliga".
Bland ämnena fanns:
* För och emot homoadoption.
* För och emot legalisering av cannabis.
Intressanta, på olika sätt kontroversiella ämnen. Perfekta underlag för diskussionsövningar.
Personligen tycker jag förstås att det är fullkomligt självklart att homosexuella ska få adoptera barn. Men jag vet att många inte tycker det. Och jag stämplar inte dem som idioter för det. Och jag anser inte att deras åsikt bör förbjudas och aldrig komma till tals offentligt.
I frågan om cannabis har jag faktiskt ingen åsikt, jag vet helt enkelt inte vad jag tycker. Men det finns förstås olika uppfattningar, och här är det väl ännu mer laddat än vad gäller homoadoptioner.
Så varför ska man inte kunna ha en argumentationsövning i dessa frågor? Är det direkt farligt för eleverna att sätta sig in och formulera olika åsikter - ja, vissa tycker det. Och det skrämmer mig mycket mer än åsikterna i sig.
Det finns självklart åsikter som baseras på okunnighet och som absolut inte håller när de konfronteras med logiska argument. Det är det som är själva grejen. Logiska argument leder till ofta upplysning, insikt och utveckling. Är man rädd för debatten, så är man rädd att ens egen logik och argumentation inte håller.
Men vissa åsikter får man inte ha i Sverige. Det är inte förbjudet i lag (än), men det sociala och mediala trycket är enormt. När "fel" åsikter ploppar upp är det som såna där grodor på ett nöjesfält, såna man ska dunka ner med ett slags träklubba så fort de visar sig.
Jag blir misstänksam och tycker det blir lite svårt att andas, lite kvävande. För jag vet vad det också påminner mig om, förutom att klubba ner grodor på Gröna Lund: DDR. Det gamla Sovjet.
lördag 2 november 2013
Kort om läget
Dagarna försvinner fort, men tiden går ändå långsamt. Paradoxalt, men så känns det. Det är som att varje dag har fått några extra timmar som jag inte fyller med nånting alls.
Idag har jag faktiskt gått ett litet varv med dammsugaren. Tån är aningen öm, men så mycket mer är det inte. Jag vill ta bort bandaget, jag vill göra det NU. Men det ska jag förstås inte - jag väntar tålmodigt tio dagar till. Däremot ska jag pröva att gå ut imorgon, en tur till soprummet i första hand. Jag får ha specialsandalen på mig, så går det säkert bra.
K. jobbar kväll och kommer hem precis lagom till Downton Abbey. Härligt att det börjar igen! Det är verkligen en av de bättre TV-serierna på många år. Välgjord in i minsta detalj, som det brukar heta.
Idag har jag faktiskt gått ett litet varv med dammsugaren. Tån är aningen öm, men så mycket mer är det inte. Jag vill ta bort bandaget, jag vill göra det NU. Men det ska jag förstås inte - jag väntar tålmodigt tio dagar till. Däremot ska jag pröva att gå ut imorgon, en tur till soprummet i första hand. Jag får ha specialsandalen på mig, så går det säkert bra.
K. jobbar kväll och kommer hem precis lagom till Downton Abbey. Härligt att det börjar igen! Det är verkligen en av de bättre TV-serierna på många år. Välgjord in i minsta detalj, som det brukar heta.
torsdag 31 oktober 2013
Varmt och kallt inomhus
Så länge jag kan minnas har jag varit frusen, och jag fryser mer inomhus än vad jag gör ute. Idag står det en artikel i DN om inomhuskyla, att man blir stressad och sjuk av att ha under 20 grader och att många behöver ha det varmare än så. Precis vad jag alltid har vetat.
Själv mår jag bäst när det är 23-24 grader, och så varmt är det faktiskt i vår lägenhet. Den varmaste, dragfriaste lägenhet jag nånsin bott i. Att sen K. går omkring och öppnar fönster och stänger av element är en annan sak.... När hon inte är hemma åker fönstren igen.
En annan bra sak, rent klimatmässigt, med lägenheten är att den har samma temperatur på sommaren. Den blir aldrig stekhet, även om det är tropisk värmebölja ute.
Då kan jag med viss bävan tänka på spanska vintrar och lägenheter. Av de nio lägenheter vi tittade på Nerja hade åtta ingen som helst uppvärmning! Och där bygger man ju inte för att ha det varmt på vintern utan för att ha det svalt på sommaren... Vi frågade några av hyresvärdarna om värmen, och de sa att det blir aldrig särskilt kallt och i så fall kan ni få låna ett elektriskt värmeelement. Hm, tänkte jag då. Såna element tickar dyr Spanien-el och skulle innebära en extra kostnad på flera tusen i månaden, om man vill ha nåt som är ens i närheten av den svenska komforten. De kan heller inte värma upp en hel lägenhet hur man än håller på, utan då får man välja det rum man befinner sig i för tillfället.
Så det gäller att hitta ett boende där solen kommer in och värmer under dagen, inte ett där stora ansträngningar har gjorts för att hålla den ute. Och helst ska det finns AC installerad, ett sånt system som även reglerar värmen och som inte drar full lika mycket el som de fristående elementen.
Jag har ofta förundrats över att spanjorerna aldrig tycks frysa. Trots de heta somrarna tål de ändå vinterns fuktiga kyla (även om det aldrig är minusgrader) otroligt bra. Butiker och kontor har i regel ytterdörren öppen, det kan vara dåligt väder med 12 grader ute och inte så mycket mer inomhus, och där sitter en anställd iförd normala kläder och verkar inte bry sig ett dugg. De måste ha en helt annan kroppstermostat än vad vi nordbor har. Lagrar de sommarvärmen inombords, så att det finns stora reservoarer att ta av när vintern kommer? Är det månne något man kan lära sig?
Själv mår jag bäst när det är 23-24 grader, och så varmt är det faktiskt i vår lägenhet. Den varmaste, dragfriaste lägenhet jag nånsin bott i. Att sen K. går omkring och öppnar fönster och stänger av element är en annan sak.... När hon inte är hemma åker fönstren igen.
En annan bra sak, rent klimatmässigt, med lägenheten är att den har samma temperatur på sommaren. Den blir aldrig stekhet, även om det är tropisk värmebölja ute.
Då kan jag med viss bävan tänka på spanska vintrar och lägenheter. Av de nio lägenheter vi tittade på Nerja hade åtta ingen som helst uppvärmning! Och där bygger man ju inte för att ha det varmt på vintern utan för att ha det svalt på sommaren... Vi frågade några av hyresvärdarna om värmen, och de sa att det blir aldrig särskilt kallt och i så fall kan ni få låna ett elektriskt värmeelement. Hm, tänkte jag då. Såna element tickar dyr Spanien-el och skulle innebära en extra kostnad på flera tusen i månaden, om man vill ha nåt som är ens i närheten av den svenska komforten. De kan heller inte värma upp en hel lägenhet hur man än håller på, utan då får man välja det rum man befinner sig i för tillfället.
Så det gäller att hitta ett boende där solen kommer in och värmer under dagen, inte ett där stora ansträngningar har gjorts för att hålla den ute. Och helst ska det finns AC installerad, ett sånt system som även reglerar värmen och som inte drar full lika mycket el som de fristående elementen.
Jag har ofta förundrats över att spanjorerna aldrig tycks frysa. Trots de heta somrarna tål de ändå vinterns fuktiga kyla (även om det aldrig är minusgrader) otroligt bra. Butiker och kontor har i regel ytterdörren öppen, det kan vara dåligt väder med 12 grader ute och inte så mycket mer inomhus, och där sitter en anställd iförd normala kläder och verkar inte bry sig ett dugg. De måste ha en helt annan kroppstermostat än vad vi nordbor har. Lagrar de sommarvärmen inombords, så att det finns stora reservoarer att ta av när vintern kommer? Är det månne något man kan lära sig?
onsdag 30 oktober 2013
En vecka har gått
En hel vecka minsann, en händelselös och ganska oinspirerad vecka med foten i bandage. Jag ser fram emot att ta bort stygnen och få bort det otympliga bandaget, men det ska inte göras förrän om ytterligare två veckor.
På eftermiddagarna tittar jag på mat- och husprogram. Det finns hur många som helst. Den kanal jag oftast fastnar framför är TV8. Sjuan gillar jag också. Däremot undviker jag alla nyhetsprogram, för jag står inte ut med vinklingarna och flosklerna och det allmänt underliga urvalet av vad som är viktigt. Jag har börjat tycka att svensk nyhetsrapportering är väldigt oärlig. Så kanske det är i alla andra länder också, fast jag tvivlar på att det är lika extremt.
K. jobbade ju igår, och när hon kom hem hade hon ont i revbenet igen. Mycket aj och oj var det... Och det är klart, tunga lyft är väl inte det bästa när man redan har gjort sig illa. Skulle bara fattas att hon blir riktigt skadad nu när hon har sagt upp sig och slutar om två veckor.
Då och då går jag in och kollar på Nerjas mäklarsidor. Inte så mycket utbud just nu. Jag kollar också Hemnet, med tanke på att vi måste hitta nånstans att flytta i vinter/vår när Portalgatan är såld. Priserna stiger, tycker jag mig märka. Många lägenheter norpas av ivriga köpare redan innan visning. Det kan bli en riktig rysare för oss.
På eftermiddagarna tittar jag på mat- och husprogram. Det finns hur många som helst. Den kanal jag oftast fastnar framför är TV8. Sjuan gillar jag också. Däremot undviker jag alla nyhetsprogram, för jag står inte ut med vinklingarna och flosklerna och det allmänt underliga urvalet av vad som är viktigt. Jag har börjat tycka att svensk nyhetsrapportering är väldigt oärlig. Så kanske det är i alla andra länder också, fast jag tvivlar på att det är lika extremt.
K. jobbade ju igår, och när hon kom hem hade hon ont i revbenet igen. Mycket aj och oj var det... Och det är klart, tunga lyft är väl inte det bästa när man redan har gjort sig illa. Skulle bara fattas att hon blir riktigt skadad nu när hon har sagt upp sig och slutar om två veckor.
Då och då går jag in och kollar på Nerjas mäklarsidor. Inte så mycket utbud just nu. Jag kollar också Hemnet, med tanke på att vi måste hitta nånstans att flytta i vinter/vår när Portalgatan är såld. Priserna stiger, tycker jag mig märka. Många lägenheter norpas av ivriga köpare redan innan visning. Det kan bli en riktig rysare för oss.
tisdag 29 oktober 2013
Ganska tråkigt
Det börjar bli lite tråkigt nu. Jag har ju annars väldigt stor tolerans för sånt, men nu tycker till och med jag att det är ganska trist. Det finns inte så mycket jag kan göra, jag är trött men inte så trött att jag kan sova, TV-repriserna avlöser varandra, några enstaka wordfeudmatcher spelar jag...mja, halvdant allting.
Igår jobbade jag några timmar, och det gick utmärkt, men idag är det mycket trögare.
Mörkret är en bov i sammanhanget. Just slutet på oktober, när vintertiden införs och nätterna börjar redan på eftermiddagen, har jag aldrig gillat. Men jag brukar vänja mig efter några veckor.
Foten, det kan jag se av den, är blå. Eller blågrön. Det ser konstigt ut. Men den känns okej, så det är nog ingen fara.
Nu ska jag göra ett till jobbförsök. Det kan bara gå bättre.
Igår jobbade jag några timmar, och det gick utmärkt, men idag är det mycket trögare.
Mörkret är en bov i sammanhanget. Just slutet på oktober, när vintertiden införs och nätterna börjar redan på eftermiddagen, har jag aldrig gillat. Men jag brukar vänja mig efter några veckor.
Foten, det kan jag se av den, är blå. Eller blågrön. Det ser konstigt ut. Men den känns okej, så det är nog ingen fara.
Nu ska jag göra ett till jobbförsök. Det kan bara gå bättre.
måndag 28 oktober 2013
Om revbensmönster och arbetsfördelning
Fortfarande inte så mycket att klaga över. Det sticker till i foten ibland, och jag skulle gärna vilja veta hur den ser ut under bandaget, Eller också vill jag inte det...
K. är i alla fall bättre, så hon jobbar idag. Det var alltså ingen spricka i revbenet, det blev bara ömt med ett blåmärke. Och jag kom på en intressant sak: När jag hade opererat den första foten, för två är sen, skadade K. också sitt revben! Den gången sträckte hon sig efter ett paket fryst fisk inne på Ica, och det sa "krack" i revbenet. Den här gången halkade hon i vatten som läckt från ett kylskåp på jobbet och slog i samma revben!
Det är väl jättemärkligt! Jag opererar en fot, och i samma veva gör K. illa sitt högra revben i en kyl- eller frysrelaterad incident. Helt mysko att det kan hända två gånger. Kul på nåt sätt. Eller inte kul utan snarare komiskt.
Kanske är det nån undermedvetet styrd protest hos K. Mot att hon måste ta över mer av hushållet. Igår gjorde hon middag, inte helt entusiastisk, medan jag bara satt där vid köksbordet. "Eh, ja förresten, vill du ha nånting att dricka?" sa hon. "Ja, gärna det" sa jag förstås. Hon hällde upp dryck och hackade grönsaker och stekte saker, och jag gjorde ingenting. Det kändes ovanligt och konstigt Och jag tänkte att "Oj, så här bekvämt och bra har K. det hela tiden", alltså i vanliga fall. Hon ligger i soffan och jag kommer med drinkar och fixar i köket.
Vi har verkligen en extremt ojämlik fördelning när det gäller husliga sysslor. Nästan otroligt. Och jag vet inte om det går att ändra på. Eller om vi ens vill försöka.
K. är i alla fall bättre, så hon jobbar idag. Det var alltså ingen spricka i revbenet, det blev bara ömt med ett blåmärke. Och jag kom på en intressant sak: När jag hade opererat den första foten, för två är sen, skadade K. också sitt revben! Den gången sträckte hon sig efter ett paket fryst fisk inne på Ica, och det sa "krack" i revbenet. Den här gången halkade hon i vatten som läckt från ett kylskåp på jobbet och slog i samma revben!
Det är väl jättemärkligt! Jag opererar en fot, och i samma veva gör K. illa sitt högra revben i en kyl- eller frysrelaterad incident. Helt mysko att det kan hända två gånger. Kul på nåt sätt. Eller inte kul utan snarare komiskt.
Kanske är det nån undermedvetet styrd protest hos K. Mot att hon måste ta över mer av hushållet. Igår gjorde hon middag, inte helt entusiastisk, medan jag bara satt där vid köksbordet. "Eh, ja förresten, vill du ha nånting att dricka?" sa hon. "Ja, gärna det" sa jag förstås. Hon hällde upp dryck och hackade grönsaker och stekte saker, och jag gjorde ingenting. Det kändes ovanligt och konstigt Och jag tänkte att "Oj, så här bekvämt och bra har K. det hela tiden", alltså i vanliga fall. Hon ligger i soffan och jag kommer med drinkar och fixar i köket.
Vi har verkligen en extremt ojämlik fördelning när det gäller husliga sysslor. Nästan otroligt. Och jag vet inte om det går att ändra på. Eller om vi ens vill försöka.
söndag 27 oktober 2013
Bättre än väntat
Det var inte så plågsamt alls det här. Vissa människor får väldigt ont efter en operation, men andra känner inte så mycket. Jag tillhör tydligen den senare gruppen, trevligt nog. "Du måste ha otroligt hög smärttröskel" sa K. Jag vet inte hur det är med det, kan ju inte jämföra med något, men att döma av de synnerligen frikostiga mängder starka smärtstillande tabletter doktorn skrev ut, så kan man vänta sig att det gör väldigt, väldigt ont när man har sågat och spikat i foten.
En förkylning med ont i halsen är mycket värre! För mig alltså. Om nu inget tillstöter.
K. har rustat sig för att sköta hushållet en period. Annars är det i regel jag som handlar, lagar mat och har övergripande koll på vad som behöver göras. Men för några dagar sen råkade K. ut för en incident på jobbet, hon halkade på utläckt vatten i köket, ramlade och slog i revbenet i ett handfat! Helt märkligt. Det kunde ha gått hur illa som helst. I förrgår linkade jag omkring med min fot, K. låg i soffan och sa ibland "aj, aj" lite halvhögt sådär - hon var i sämre form än jag, det var ganska komiskt. Hon skulle ha jobbat kväll men var tvungen att sjukskriva sig, eftersom hon varken kunde böja sig eller lyfta nånting. Nu är det i alla fall bättre. Vi är rentav väldigt pigga båda två. Visst känner jag av foten, jag kan inte helt stödja på den, och det sticker och stramar ibland. Men det gör inte ett dugg ont. Jag ser redan fram emot att ta bort bandage och stygn om drygt två veckor.
En förkylning med ont i halsen är mycket värre! För mig alltså. Om nu inget tillstöter.
K. har rustat sig för att sköta hushållet en period. Annars är det i regel jag som handlar, lagar mat och har övergripande koll på vad som behöver göras. Men för några dagar sen råkade K. ut för en incident på jobbet, hon halkade på utläckt vatten i köket, ramlade och slog i revbenet i ett handfat! Helt märkligt. Det kunde ha gått hur illa som helst. I förrgår linkade jag omkring med min fot, K. låg i soffan och sa ibland "aj, aj" lite halvhögt sådär - hon var i sämre form än jag, det var ganska komiskt. Hon skulle ha jobbat kväll men var tvungen att sjukskriva sig, eftersom hon varken kunde böja sig eller lyfta nånting. Nu är det i alla fall bättre. Vi är rentav väldigt pigga båda två. Visst känner jag av foten, jag kan inte helt stödja på den, och det sticker och stramar ibland. Men det gör inte ett dugg ont. Jag ser redan fram emot att ta bort bandage och stygn om drygt två veckor.
torsdag 24 oktober 2013
Dagen efter operationen
11. 45 var gårdagens preliminära operationstid. Väldigt bra. Särskilt som jag inte är nån stor frukostätare - att vara fastande typ halva dagen är inte så jobbigt för mig som för många andra.
Bussresan till Enköping är riktigt trevlig, tycker jag numera. Nästan tomt i bussen, jag satt och tittade på skyltar med ortsnamn och annat, "Cocosbollar i rondellen fred-sönd" stod det på en. Ganska kul.
Modet sjönk lite när jag kom ner till operationsavdelningens reception. Ett hemskt rum, kyligt och fult, med sjukhussängar, plåtskåp och lysrör. Vad är detta, Sovjet på 50-talet, tänkte jag.
Men det vara bara receptionen som var otrivsam. Väntrummet var helt okej.
Min erfarenhet av stora sjukhus är ju mycket begränsad, så jag blev förvånad över att man bytte om bakom ett draperi i väntrummet, där det satt en massa andra.
Så var det dags för samtal med sjuksystrar och ortopeden himself. "Sedering" och lokalbedövning. Lokalbedövningen i foten skulle göra ganska ont, varnades jag för. Men jag tyckte inte alls det var så illa. Däremt sederingen, sprutan med lugnande medel som stacks in i handen, gjorde extremt ont.
När medlet verkade snurrade det till i huvudet, pang bara, och sen kände jag mig trött, lugn och glad resten av tiden.
Jag hoppades att det inte skulle behöva bli steloperation även på den här foten. Men det var gränsfall tyckte ortopeden Kent. Sen när han började skära och ha sig hörde jag hur han sa till syrran att "det är möjligt att det räcker med Youngswick, det finns ändå lite brosk kvar." Så blev det, alltså ett helt annat slags ingrepp. Han knackade bort saker i foten, sågade och spikade fast ett stift. Sydde och bandagerade. Det gick ganska fort, kanske tog det en halvtimme.
Tre sköterskor var närvarande, och det var väldigt noga med blodtryck var femte minut, EKG och allmän koll på hur jag mådde. Rätt så trevligt alltihop.
Klockan 14 fick jag te och en smörgås, väldigt gott för då var jag hungrig. 16.00 åkte jag hem med taxi, medförande en enorm mängd smärtstillande. Fem gånger mer än jag fick utskrivet förra gången, och dessutom ett ännu starkare morfinpreparat att ta i nödfall. Tror dock inte att det kommer att behövas.
Så nu väntar några stillsamma hemmaveckor. Tur att man har datorn. Och mobilen. Och Paddan.
Bussresan till Enköping är riktigt trevlig, tycker jag numera. Nästan tomt i bussen, jag satt och tittade på skyltar med ortsnamn och annat, "Cocosbollar i rondellen fred-sönd" stod det på en. Ganska kul.
Modet sjönk lite när jag kom ner till operationsavdelningens reception. Ett hemskt rum, kyligt och fult, med sjukhussängar, plåtskåp och lysrör. Vad är detta, Sovjet på 50-talet, tänkte jag.
Men det vara bara receptionen som var otrivsam. Väntrummet var helt okej.
Min erfarenhet av stora sjukhus är ju mycket begränsad, så jag blev förvånad över att man bytte om bakom ett draperi i väntrummet, där det satt en massa andra.
Så var det dags för samtal med sjuksystrar och ortopeden himself. "Sedering" och lokalbedövning. Lokalbedövningen i foten skulle göra ganska ont, varnades jag för. Men jag tyckte inte alls det var så illa. Däremt sederingen, sprutan med lugnande medel som stacks in i handen, gjorde extremt ont.
När medlet verkade snurrade det till i huvudet, pang bara, och sen kände jag mig trött, lugn och glad resten av tiden.
Jag hoppades att det inte skulle behöva bli steloperation även på den här foten. Men det var gränsfall tyckte ortopeden Kent. Sen när han började skära och ha sig hörde jag hur han sa till syrran att "det är möjligt att det räcker med Youngswick, det finns ändå lite brosk kvar." Så blev det, alltså ett helt annat slags ingrepp. Han knackade bort saker i foten, sågade och spikade fast ett stift. Sydde och bandagerade. Det gick ganska fort, kanske tog det en halvtimme.
Tre sköterskor var närvarande, och det var väldigt noga med blodtryck var femte minut, EKG och allmän koll på hur jag mådde. Rätt så trevligt alltihop.
Klockan 14 fick jag te och en smörgås, väldigt gott för då var jag hungrig. 16.00 åkte jag hem med taxi, medförande en enorm mängd smärtstillande. Fem gånger mer än jag fick utskrivet förra gången, och dessutom ett ännu starkare morfinpreparat att ta i nödfall. Tror dock inte att det kommer att behövas.
Så nu väntar några stillsamma hemmaveckor. Tur att man har datorn. Och mobilen. Och Paddan.
tisdag 22 oktober 2013
Män som hatar kvinnor
Vad är det för fel på hovrätten? Jag har baxnat ett antal gånger, och även skrivit några blogginlägg om det, över deras bedömning när det gäller sexualbrott. De tycks anstränga sig så de blir alldeles knollriga för att förringa kvinnors unga flickors lidande och få pojkar/"män" frikända.
Nåt jag komer ihåg för länge sen, innan jag ens hade bloggen, var att två killar som våldtagit en tjej med trädgrenar blev frikända. Killarna kanske trodde att hon gillade det. Tyckte juristerna.
Fallet där en kvinna blev grupptagen av åtta män på en flyktingförläggning, så pass att hon inte kunde gå utan fick sitta i rullstol flera veckor - kommer nån ihåg det? Där blev tack och lov inte alla frikända, men hovrätten passade förstås på att sänka straff.
Så har vi fallet i Tensta som det skrevs om helt nyligen, där en 15-årig tjej blev våldtagen av sex killar. Men hon kanske var med på det, tyckte hovrätten och rev upp tingsrättens dom om grov våldtäkt. Ja, en flicka kanske vill bli inlåst i ett rum, avklädd, fråntagen sin mobil och utlämnad till sex killar hon inte känner som står i kö för att ha sex med henne. I hovrättens värld är det så. Och killarna blev frikända.
Och nu igen. En 17-årig kille har smygfilmat sin flickvän (före detta flickvän, får man anta) när de hade sex och lagt ut filmerna på olika nätporrsidor! Helt otroligt kränkande, och som alla vet är det som ligger på internet där för evigt. I år efter år efter år.
Men det är inte så många som vet vem flickan är, säger då hovrätten. Visserligen syns hennes ansikte tydligt, men de flesta känner ändå inte igen henne.
Och dessutom: numera är det vanligt och socialt accepterat att man är öppen avseende sina sexuella vanor.
En av kvällstidningarnas kolumnister kallade den motieringen för ett "moraliskt och intellektuellt haveri". Helt riktigt.
Om några vill lägga ut sexfilmer med sig själva i, för hela världen att beskåda, då ska alla tvingas göra det? Det är helt normalt? Bara vad man kan vänta sig om man inte ständigt kollar efter riggade kameror?
Nu blev killen i och för sig fälld för "grovt förtal" och dömdes till skadestånd för "sveda och värk". Men skadeståndet sänktes från 136.000 till 25.000 med de aningen ansträngda motiveringarna ovan. Motiveringar som tyder på en så otroligt hemsk kvinnosyn, så jag tappar nästan andan.
Jag brukar inte säga, och än mindre skriva, saker som "vidriga, sjuka gubbar", men det är vad jag tycker om hovrätten. Män som hatar kvinnor, den boktiteln är sorgligt sann och stämmer in där den verkligen inte borde göra det.
Nåt jag komer ihåg för länge sen, innan jag ens hade bloggen, var att två killar som våldtagit en tjej med trädgrenar blev frikända. Killarna kanske trodde att hon gillade det. Tyckte juristerna.
Fallet där en kvinna blev grupptagen av åtta män på en flyktingförläggning, så pass att hon inte kunde gå utan fick sitta i rullstol flera veckor - kommer nån ihåg det? Där blev tack och lov inte alla frikända, men hovrätten passade förstås på att sänka straff.
Så har vi fallet i Tensta som det skrevs om helt nyligen, där en 15-årig tjej blev våldtagen av sex killar. Men hon kanske var med på det, tyckte hovrätten och rev upp tingsrättens dom om grov våldtäkt. Ja, en flicka kanske vill bli inlåst i ett rum, avklädd, fråntagen sin mobil och utlämnad till sex killar hon inte känner som står i kö för att ha sex med henne. I hovrättens värld är det så. Och killarna blev frikända.
Och nu igen. En 17-årig kille har smygfilmat sin flickvän (före detta flickvän, får man anta) när de hade sex och lagt ut filmerna på olika nätporrsidor! Helt otroligt kränkande, och som alla vet är det som ligger på internet där för evigt. I år efter år efter år.
Men det är inte så många som vet vem flickan är, säger då hovrätten. Visserligen syns hennes ansikte tydligt, men de flesta känner ändå inte igen henne.
Och dessutom: numera är det vanligt och socialt accepterat att man är öppen avseende sina sexuella vanor.
En av kvällstidningarnas kolumnister kallade den motieringen för ett "moraliskt och intellektuellt haveri". Helt riktigt.
Om några vill lägga ut sexfilmer med sig själva i, för hela världen att beskåda, då ska alla tvingas göra det? Det är helt normalt? Bara vad man kan vänta sig om man inte ständigt kollar efter riggade kameror?
Nu blev killen i och för sig fälld för "grovt förtal" och dömdes till skadestånd för "sveda och värk". Men skadeståndet sänktes från 136.000 till 25.000 med de aningen ansträngda motiveringarna ovan. Motiveringar som tyder på en så otroligt hemsk kvinnosyn, så jag tappar nästan andan.
Jag brukar inte säga, och än mindre skriva, saker som "vidriga, sjuka gubbar", men det är vad jag tycker om hovrätten. Män som hatar kvinnor, den boktiteln är sorgligt sann och stämmer in där den verkligen inte borde göra det.
måndag 21 oktober 2013
Snart är det dags
Det drar ihop sig. Imorgon ska jag ringa lasarettet i Enköping och få reda på min operationstid på onsdag. Man får inte veta klockslaget förrän dagen innan, och det måste man alltså själv informera sig om, mellan klockan 14-15. Undrar vad som händer om man glömmer att ringa eller missar tiden?
Det är en del att tänka på innan dess. Saker jag måste ordna, jobb som ska skickas iväg etc. Jag kommer ihåg hur det var när jag opererade fot nummer ett - jag var enormt trött efteråt, och det höll i sig en fyra-fem dagar. Orkade ingenting alls. Så jag måste ha nästan en vecka tom, om det nu blir likadant den här gången.
K. och jag firar 21 år imorgon. Eller firar och firar...det blir nog inte så mycket champagne just i år. Det kan ju vara så att jag ska upp i gryningen dagen därpå och promma iväg till Enköpingsbussen. Så en lugn, vanlig kväll med te och TV är det troligaste.
söndag 20 oktober 2013
Hemma
Så är vi hemma igen. En kopp te vid köksbordet 02.30 och väldigt, väldigt svårt att sova sen. Huvudet surrade av intryck och röster.
30 graders temperaturskillnad. Fast idag kravlar sig termometern ovanför nollstrecket i alla fall. Alltid något.
Igår innan vi åkte tog vi en liten nostalgipromenad i Nerja. Vandrade på stadsgatorna, träffade som vanligt några bekanta. Fantastiskt behagligt ute. Och vi gick förstås ner en sväng till de små stränderna också.
Men vi hittade alltså ingen lägenhet denna gång. Inte helt oväntat, eftersom vi bara hade fem dagar på oss. Och kanske lika bra, eftersom det också visade sig att om man kommer i oktober kan man inte hyra en lägenhet från januari eller februari. Man måste ta den direkt! Och det hade kostat oss ett antal onödiga tusenlappar med hyrd lägenhet stående tom i flera månader.
Det finns förstås boenden som blir lediga i januari eller februari, men i dem bor det folk. Man kan ju tycka att då kontaktar man nuvarande hyresgäster och frågar om det går bra att komma som hastigast och titta på lägenheten, men så gör man inte i Spanien, i alla fall inte i Nerja. Den ska vara tom och man ska hyra dag från samma dag man tackar ja. Eller möjligen från nästkommande månad.
Tom, gäller tyvärr inte möbler. I regel är det fruktansvärt fula, klumpiga möbler, lite som svensk sommarstuga, furustuket. Fast värre. Köksstolar som väger många kilo, soffor som är allt annat än sköna, hemska stora, mörka klädskåp...vi vill förstås ta dit egna möbler.
Det blir hur som helst nya försök i januari-februari, och då har vi gott om tid.
Många krokar har vi lagt ut, och det känns som att vi fick väldigt bra kontakt med Linda och Manuel och några till, de ansträngde sig verkligen för att hjälpa oss och kommer säkert att göra det igen. En del privata trådar har vi också att nysta i.
9 januari går nästa resa. Fram till dess är det mycket som ska hända. Back to reality kan man säga.
Tänk att för några dagar sen satt jag ute på balkongen vid midnatt:
Nu ska jag ta fram dunjackan, gå till Kvarnen, handla mat och sen sätta mig vid datorn och jobba.
30 graders temperaturskillnad. Fast idag kravlar sig termometern ovanför nollstrecket i alla fall. Alltid något.
Igår innan vi åkte tog vi en liten nostalgipromenad i Nerja. Vandrade på stadsgatorna, träffade som vanligt några bekanta. Fantastiskt behagligt ute. Och vi gick förstås ner en sväng till de små stränderna också.
Men vi hittade alltså ingen lägenhet denna gång. Inte helt oväntat, eftersom vi bara hade fem dagar på oss. Och kanske lika bra, eftersom det också visade sig att om man kommer i oktober kan man inte hyra en lägenhet från januari eller februari. Man måste ta den direkt! Och det hade kostat oss ett antal onödiga tusenlappar med hyrd lägenhet stående tom i flera månader.
Det finns förstås boenden som blir lediga i januari eller februari, men i dem bor det folk. Man kan ju tycka att då kontaktar man nuvarande hyresgäster och frågar om det går bra att komma som hastigast och titta på lägenheten, men så gör man inte i Spanien, i alla fall inte i Nerja. Den ska vara tom och man ska hyra dag från samma dag man tackar ja. Eller möjligen från nästkommande månad.
Tom, gäller tyvärr inte möbler. I regel är det fruktansvärt fula, klumpiga möbler, lite som svensk sommarstuga, furustuket. Fast värre. Köksstolar som väger många kilo, soffor som är allt annat än sköna, hemska stora, mörka klädskåp...vi vill förstås ta dit egna möbler.
Det blir hur som helst nya försök i januari-februari, och då har vi gott om tid.
Många krokar har vi lagt ut, och det känns som att vi fick väldigt bra kontakt med Linda och Manuel och några till, de ansträngde sig verkligen för att hjälpa oss och kommer säkert att göra det igen. En del privata trådar har vi också att nysta i.
9 januari går nästa resa. Fram till dess är det mycket som ska hända. Back to reality kan man säga.
Tänk att för några dagar sen satt jag ute på balkongen vid midnatt:
Nu ska jag ta fram dunjackan, gå till Kvarnen, handla mat och sen sätta mig vid datorn och jobba.
fredag 18 oktober 2013
Tuff marknad
Det är tufft att leta lägenhet här. Det är inte som hemma, att det inte finns något att hyra, men de bra objekten försvinner direkt. Det kan handla om minuter, så man måste vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Många letar precis som vi, och en och samma lägenhet ligger ute hos flera olika mäklare.
De vi har tittat på har nästan alla varit för mörka. Eller bara haft en minibalkong. Söderläge med terrass och sol hela dagen - det vill alla svenskar ha, en av mäklarna skrattade lite åt det. "The swedish people, they are always looking for the sun."
Vi har också fått höra att svenskar anses vara väldigt bra hyresgäster. Vi är pålitliga, betalar hyra i tid, vandaliserar inte lägenheter, lämnar inte enda stor mess efter oss. Som vissa nationaliteter är kända för att göra.
Idag var vi med Manuel och tittade på en gigantisk lägenhet. Stor, otroligt häftig takterrass med dusch, diskho, murad grill och allt man kan tänka sig. En liten marijuanaodling fanns det också däruppe, det har jag faktiskt aldrig sett förut. Manuel och en annan gubbe som var med hade väldigt roligt åt de speciella krukväxterna...
Men trappan till terrassen var inte att leka med. En lång, vindlande, smal spiraltrappa av det slag man lätt ramlar ihjäl sig i. Och själva lägenheten var kall. Om den känns kall nu, när det är 26-27 grader varmt, hur ska den då inte vara på vintern... Så inte heller den var något för oss.
Imorgon åker vi ju hem, så vi får nog fortsätta letandet i januari. Då kommer vi dessutom att ha mer tid på oss. Men vad vi nu pratar om är att köpa en lägenhet istället. Och hyra något hemma, alltså göra tvärtemot vad vi tänkt från början. Undrar hur långt mina snart nio år i Uppsalahems kö räcker?
Hur känns det att åka hem då? Svar: Tråkigt. Vi vill inte alls landa i begynnande vinter och allmän gråbrunhet! Tänk om vi kunde stanna i det här paradiset! Fast det kan vi ju snart.
Nu ska vi gå hem till Yvonne och Ola och ta ett glas vin och äta några tapas. De har ett hus ganska centralt, och det ska också bli kul att se.
Ny varm dag
Vi har sett tre lägenheter idag, eller var det fyra? Ingen som klickade helt. Men en som var nästan, nästan riktigt bra. Och vi lägger ut nya krokar hela tiden, så det närmar sg.
Vädret fortsätter att vara helt suveränt. +27, vem kan säga nåt dåligt om det? Vi var hembjudna till Anette och Benna ikväll, dom har hyrt en lägenhet mitt i stan, äldre stuk med stor takterrass. Där satt vi ute på terrassen, fullmånen lyste, det var oktober och varmt.
Varför inte flytta hit på en gång?
onsdag 16 oktober 2013
Dimma, värme och snörvel
Nu har vi sett en fjärde lägenhet, men inte heller den var något för oss. Visserligen jättestor och ljus med flera balkonger, men totalt överbelamrad av tunga, fula, gammaldags möbler och helt fel känsla i största allmänhet. Jag skulle inte vilja bo ens en dag där. Manuel, en liten knubbig supersnäll spanjor som åker runt på sin moppe och har gett sig den på att hitta något till oss, försöker verkligen. Men,men...
Imorgon träffar vi mäklaren Linda som ska visa ytterligare fyra lägenheter. Funkar ingen av dem så avvaktar vi till i januari.
Det är extremt varmt idag. På eftermiddagen blev det ett konstigt väderfenomen: Från helt klarblå himmel till totalt mjölkvitt på bara några minuter. Det var ett slags låg dimma som bara svepte in allting, det såg helt spooky ut. "Tänk om det är världens undergång!" sa K. Men efter en kvart försvann dimman, och nu är det igen klarblått och soligt och väldigt varmt.
Äntligen förstår jag vitsen med skugga!
Det här lilla hostalet har en liten fin takterrass, och de skuggiga hörnen är väldigt eftertraktade. Nu på eftermiddagen hade K. och jag arrangerat en stol och en solsäng i det lilla skuggiga parti som var ledigt, vi läste i varsin bok, tog lite snacks och ett glas vin. Då kom två personer, svenskar som verkade hur trevliga som helst. Bara det att kvinnan snörvlade oavbrutet. VÄRRE, faktiskt ännu värre än snörvelkvinnan som störde vår filmupplevelse häromveckan. Här var det högljudda snörvlingar var femte sekund, avbrutna av skrällhosta. Fattar inte folk att man kan snyta sig?!! Och att om man är superförkyld kanske man kan ta lite hänsyn och inte tränga in sig när det sitter folk två meter bort.
Vi gick därifrån, det var helt outhärdligt.
Igår åt vi indiskt på en av våra favoritrestauranger. Ikväll blir det nåt enkelt och billigt. imorgon är vi bortbjudna på vin och tapas, och det är vi även på fredag. Och så blir det hemresa på lördag. Konstigt.
Dessutom ska både K. och jag klippa oss hos jätteduktiga frissan Anette. Hennes salong ligger tvärs över vägen från där vi nu bor. Och det här stället, Apartamentos el Barrio, kan jag rekommendera. Allt med det är bra.
tisdag 15 oktober 2013
Varmt i paradiset
Pust, här är det varmt! Helt otroligt. Tidigare har det alltid varit vinter när jag har varit i Nerja. Oftast fint väder men kyligt på morgnar och kvällar. Nu är det stekhett på dagen och ljummet på kvällen.
Stan är sig lik. Ingen större trängsel, hög medelålder, trivsam stämning. Vi har träffat bekanta, ätit tapas, promenerat. Och tittat på tre lägenheter, men hittills har ingen känts rätt.
Det lilla familjehotell vi bor på, el Barrio, är jättetrevligt, och utanför balkongen sorlar folklivet. Jag var just ner till den lilla affär som ligger alldeles utanför och som säljer bröd, kaffe, vatten, vin, öl och lite leksaker. Köpte med mig kaffe i en fin kopp som jag går tillbaka med nästa gång vi går ut.
Jag har blivit kaffedrickare!
Igår kväll var vi ute med Laila och Nils, hon svenska, han norrman. De träffades här i vintras, i början av mars, och har precis gift sig! Ganska häftig romantiksaga för 60plussare.
Vad vi nu hoppas på är att engelska mäklaren Linda ska höra av sig. Hon har några mycket intressanta lägenheter som vi vill kolla på.
Tanken att flytta till Nerja växer sig bara starkare. Vi trivs nästan ofattbart bra.
Det har varit sol/soldis idag. Och det är enbart skönt när diset tar över. Värmen är fuktig och tung. Imorgon ska det bli ännu varmare och dessutom helt klart.
På stränderna är det ingen trängsel, men folk badar och små glasskiosker är öppna lite varstans. Känslan av sommar är påtaglig.
På en av de stränder vi gick till idag låg fiskebåtarna uppdragna och näten låg på tork i sanden.
Stan är sig lik. Ingen större trängsel, hög medelålder, trivsam stämning. Vi har träffat bekanta, ätit tapas, promenerat. Och tittat på tre lägenheter, men hittills har ingen känts rätt.
Det lilla familjehotell vi bor på, el Barrio, är jättetrevligt, och utanför balkongen sorlar folklivet. Jag var just ner till den lilla affär som ligger alldeles utanför och som säljer bröd, kaffe, vatten, vin, öl och lite leksaker. Köpte med mig kaffe i en fin kopp som jag går tillbaka med nästa gång vi går ut.
Jag har blivit kaffedrickare!
Igår kväll var vi ute med Laila och Nils, hon svenska, han norrman. De träffades här i vintras, i början av mars, och har precis gift sig! Ganska häftig romantiksaga för 60plussare.
Vad vi nu hoppas på är att engelska mäklaren Linda ska höra av sig. Hon har några mycket intressanta lägenheter som vi vill kolla på.
Tanken att flytta till Nerja växer sig bara starkare. Vi trivs nästan ofattbart bra.
Det har varit sol/soldis idag. Och det är enbart skönt när diset tar över. Värmen är fuktig och tung. Imorgon ska det bli ännu varmare och dessutom helt klart.
På stränderna är det ingen trängsel, men folk badar och små glasskiosker är öppna lite varstans. Känslan av sommar är påtaglig.
På en av de stränder vi gick till idag låg fiskebåtarna uppdragna och näten låg på tork i sanden.
söndag 13 oktober 2013
Snart på väg
Resdag idag, det känns lite speciellt. Och ovanligt att flyget går så sent. Oftast måste man upp fyra på morgonen och ta en förbeställd taxi, men nu har vi hela dagen på oss, kan så småningom lugnt promenera till Resecentrum och hoppa på flygbussen. Skönt. Visserligen försvinner en hel dag som vi annars skulle ha haft i Nerja, men jag tycker faktiskt det är värt det. Får se om jag tycker likadant när vi kommer fram mitt i natten.
Vädret i Uppsala är strålande, det vackraste höstväder man kan tänka sig, så nu blir det en långpromenad. Prognosen för Nerja i veckan är också lovande: 25-27 grader och växlande molnighet. Jag har aldrig varit där när det har varit riktigt varmt, så det blir en ny upplevelse. En ytterligare fördel med varmt väder, förutom själva behaglighetsfaktorn, är att man inte behöver packa ner lika mycket kläder som annars. Men det är förvånande hur mycket en vanlig kabinväska rymmer.
Förhoppningsvis blir det några små blogguppdateringar under veckan.
Vädret i Uppsala är strålande, det vackraste höstväder man kan tänka sig, så nu blir det en långpromenad. Prognosen för Nerja i veckan är också lovande: 25-27 grader och växlande molnighet. Jag har aldrig varit där när det har varit riktigt varmt, så det blir en ny upplevelse. En ytterligare fördel med varmt väder, förutom själva behaglighetsfaktorn, är att man inte behöver packa ner lika mycket kläder som annars. Men det är förvånande hur mycket en vanlig kabinväska rymmer.
Förhoppningsvis blir det några små blogguppdateringar under veckan.
fredag 11 oktober 2013
Vilken bra app!
Visst, jag tycker synd om alla som måste jobba med telefonförsäljning. För många är det enda möjligheten att alls få ett jobb. Men jag avskyr hela fenomenet, tycker inte det borde få finnas överhuvudtaget. Vem vill bli uppringd av försäljare, finns det nån alls som vill det?
Nu har ju eländet nått mobiltelefonen också. Man kan i och för sig nixa sin mobil (har jag också gjort), men det är sannerligen inte alla företag som respekterar det.
Jag har nu installerat en app, en jättebra app! Varningsinfo heter den, och den varnar när försäljare, insamlingar o.d. ringer. Igår installerade jag den, och alldeles nyss fick jag bevis på att det fungerar. Telefonen ringde och en stor varningstext kom upp: Numret blockerat av Varningsinfo.
Ha! Där kan de hålla på från sitt 031-nummer! Jag kommer aldrig att svara.
I min adressbok har Blockerat av Varningsinfo en egen post, och den innehåller massor av nummer, flera tusen.
Det finns möjlighet att stänga av både signal och vibration om ett blockerat nummer ringer, men jag har ännu inte fattat hur man gör. Hur som helst en app att rekommendera! Gratis är den också.
Nu har ju eländet nått mobiltelefonen också. Man kan i och för sig nixa sin mobil (har jag också gjort), men det är sannerligen inte alla företag som respekterar det.
Jag har nu installerat en app, en jättebra app! Varningsinfo heter den, och den varnar när försäljare, insamlingar o.d. ringer. Igår installerade jag den, och alldeles nyss fick jag bevis på att det fungerar. Telefonen ringde och en stor varningstext kom upp: Numret blockerat av Varningsinfo.
Ha! Där kan de hålla på från sitt 031-nummer! Jag kommer aldrig att svara.
I min adressbok har Blockerat av Varningsinfo en egen post, och den innehåller massor av nummer, flera tusen.
Det finns möjlighet att stänga av både signal och vibration om ett blockerat nummer ringer, men jag har ännu inte fattat hur man gör. Hur som helst en app att rekommendera! Gratis är den också.
onsdag 9 oktober 2013
Intryck från stan
Fortfarande jättefint höstväder, härligt att promenera i. Idag gick promenaden in till stan, och jag passade på att växla in lite euro inför resan till Spanien. Så vi kan betala taxin. Vi har bara handbagage (för första gången, det ska bli intressant att se hur det känns att klara sig med det), men eftersom vi landar i Malaga vid en ganska okristlig tid, 01.00, så går inga bussar utan vi måste ta taxi därifrån till Nerja. Ska förboka via nätet imorgon. 65-70€ kostar det. Inte så billigt alltså. Särskilt inte jämfört med bussen, som kostar ungefär 4.30€. Men det är så numera, taxiresor till och från flygplatsen kan vara lika dyra som själva flygbiljetten. Jag är hur som helst glad att det finns taxi och att man kan boka så enkelt hemifrån.
Det ska bli helt underbart att komma till Nerja igen. Det är bara en knapp vecka den här gången, men i vinter blir det ju desto längre. Och just nu är det en riktig värmebölja där, 24-28 grader på dagarna. Det lär ska hålla i sig också...hurra!
Hav och berg och vitkalkade hus blir en härlig motvikt till det för närvarande gråbruna, söndergrävda Uppsala. Det känns som att halva stan håller på att grävas upp. Hur länge har dom hållit på vid Dragarbrunnsgatan? Flera år, och det blir bara värre. Ganska bökigt är det.
Och som vanligt är det tiggare lite varstans. Jag tycker de har blivit mer aggressiva än tidigare. En kvinna gick omkring med sin mugg och stack den under näsan på folk. "Please, pleease!" Och jag blir bara provocerad. Skulle aldrig, aldrig ge pengar till kringresande yrkestiggare. Men många gör det har jag sett, så jag tror affärerna går ganska bra.
Janne Schaffer såg jag också. Han hade ingen gitarr, men tungan höll ändå på och spelade på det typiska Schaffersättet - det var så jag kände igen honom.
Det är gitarrfestival på UKK just nu, så det är därför han är i stan. Jag ska inte gå på nån konsert, men det är ändå roligt med såna återkommande stora evenemang som gitarrfestivalen. Det drar publik, det drar artister, även världsstjärnor, det är bra för Uppsala på många sätt. Jag gillar verkligen UKK. Och jag gillar faktiskt Uppsala också, även om stan inte visar sig från sin bästa sida just nu. Nån gång har de väl grävt färdigt. Men då är nog jag väldigt gammal.
Det ska bli helt underbart att komma till Nerja igen. Det är bara en knapp vecka den här gången, men i vinter blir det ju desto längre. Och just nu är det en riktig värmebölja där, 24-28 grader på dagarna. Det lär ska hålla i sig också...hurra!
Hav och berg och vitkalkade hus blir en härlig motvikt till det för närvarande gråbruna, söndergrävda Uppsala. Det känns som att halva stan håller på att grävas upp. Hur länge har dom hållit på vid Dragarbrunnsgatan? Flera år, och det blir bara värre. Ganska bökigt är det.
Och som vanligt är det tiggare lite varstans. Jag tycker de har blivit mer aggressiva än tidigare. En kvinna gick omkring med sin mugg och stack den under näsan på folk. "Please, pleease!" Och jag blir bara provocerad. Skulle aldrig, aldrig ge pengar till kringresande yrkestiggare. Men många gör det har jag sett, så jag tror affärerna går ganska bra.
Janne Schaffer såg jag också. Han hade ingen gitarr, men tungan höll ändå på och spelade på det typiska Schaffersättet - det var så jag kände igen honom.
Det är gitarrfestival på UKK just nu, så det är därför han är i stan. Jag ska inte gå på nån konsert, men det är ändå roligt med såna återkommande stora evenemang som gitarrfestivalen. Det drar publik, det drar artister, även världsstjärnor, det är bra för Uppsala på många sätt. Jag gillar verkligen UKK. Och jag gillar faktiskt Uppsala också, även om stan inte visar sig från sin bästa sida just nu. Nån gång har de väl grävt färdigt. Men då är nog jag väldigt gammal.
söndag 6 oktober 2013
Tiden går fort nu
Jag har insett att jag har en massa saker som måste fixas nu i veckan. För sen åker vi till Nerja (bara en vecka, men ändå), efter det ska jag operera foten, och sen är det...vinter. Men, oj!
Jag har överhuvudtaget inte fattat att tiden gått så fort, men det är väl i och för sig som det brukar vara. Inget jag är ensam om heller. Hur som helst, det är dags att planera, att försöka ha lite koll.
Så nu blir det jobb några timmar, fast jag tänkte vara helt ledig idag. Jag har i alla fall hunnit njuta av det fantastiska vädret. Promenerade en dryg timme i försiktig, mjuk höstsol. Vindstilla, ljummet, fuktig, mättad luft. Tänk om alla oktoberdagar vore så!
En laddning pulled pork står nu i ugnen, diskmaskinen är igång. Dags för lite mer intellektuella ansträngningar.
Jag har överhuvudtaget inte fattat att tiden gått så fort, men det är väl i och för sig som det brukar vara. Inget jag är ensam om heller. Hur som helst, det är dags att planera, att försöka ha lite koll.
Så nu blir det jobb några timmar, fast jag tänkte vara helt ledig idag. Jag har i alla fall hunnit njuta av det fantastiska vädret. Promenerade en dryg timme i försiktig, mjuk höstsol. Vindstilla, ljummet, fuktig, mättad luft. Tänk om alla oktoberdagar vore så!
En laddning pulled pork står nu i ugnen, diskmaskinen är igång. Dags för lite mer intellektuella ansträngningar.
onsdag 2 oktober 2013
Liberace och snörvel
Igår var K. och jag på bio. Det händer inte ofta, en gång om året ungefär. Men nu hade vi båda en tom eftermiddag, så vi valde att se Mitt liv med Liberace.
Det är nog tomt i salongen, tänkte jag. Filmen har gått över en månad redan och är kanske inte något som lockar den breda massan. Men vi var i alla fall 12-13 pers. som bänkade oss i den lilla sexradiga salongen. Kul.
Jag hade hellre suttit där helt ensam än hört det oavbrutna snörvlandet från bänken bakom. Och när jag säger oavbrutet menar jag precis det. Var tionde sekund ungefär, eller det kan ha varit oftare, det kan ha varit var åttonde sekund, drog kvinnan bakom mig in snor i näsan. Först tänkte jag att hon tar nog fram en näsduk snart. Men det gjorde hon inte, och snörvlandet pågick hela filmen. Nästan två timmar. Ett tag var jag på väg att räcka henne några pappersnäsdukar, men jag vågade inte. Det kändes för fräckt på nåt sätt.
Förutom det irritations- och äckelinslaget, hur var filmen? Sådär. K. var mer förtjust än jag. Själv ger jag den en trea på femgradig skala.
Michael Douglas är alltid Michael Douglas, och nu är han Michael Douglas som spelar Liberace. Bra visserligen, men han antar egentligen aldrig nån annan karaktär än sin egen. Jag saknade vissa dimensioner av Liberace, mer "exuberance", mer av det översvallande, varma, humoristiska, tantiga, totalt gränslösa.
Matt Damon var å andra sidan helt lysande som älskaren och allt-i-allon Scott Thorson. Alldeles otroligt, jag visste inte att Matt Damon var en så fenomenalt bra skådespelare.
Filmen är absolut sevärd, jag höjer nu mitt betyg till tre och en halv.
Det är nog tomt i salongen, tänkte jag. Filmen har gått över en månad redan och är kanske inte något som lockar den breda massan. Men vi var i alla fall 12-13 pers. som bänkade oss i den lilla sexradiga salongen. Kul.
Jag hade hellre suttit där helt ensam än hört det oavbrutna snörvlandet från bänken bakom. Och när jag säger oavbrutet menar jag precis det. Var tionde sekund ungefär, eller det kan ha varit oftare, det kan ha varit var åttonde sekund, drog kvinnan bakom mig in snor i näsan. Först tänkte jag att hon tar nog fram en näsduk snart. Men det gjorde hon inte, och snörvlandet pågick hela filmen. Nästan två timmar. Ett tag var jag på väg att räcka henne några pappersnäsdukar, men jag vågade inte. Det kändes för fräckt på nåt sätt.
Förutom det irritations- och äckelinslaget, hur var filmen? Sådär. K. var mer förtjust än jag. Själv ger jag den en trea på femgradig skala.
Michael Douglas är alltid Michael Douglas, och nu är han Michael Douglas som spelar Liberace. Bra visserligen, men han antar egentligen aldrig nån annan karaktär än sin egen. Jag saknade vissa dimensioner av Liberace, mer "exuberance", mer av det översvallande, varma, humoristiska, tantiga, totalt gränslösa.
Matt Damon var å andra sidan helt lysande som älskaren och allt-i-allon Scott Thorson. Alldeles otroligt, jag visste inte att Matt Damon var en så fenomenalt bra skådespelare.
Filmen är absolut sevärd, jag höjer nu mitt betyg till tre och en halv.
måndag 30 september 2013
Djur i förrådet
Det kom oroväckande info från br-föreningen: Ohyra, troligen pälsängrar, har hittats i flera källarförråd. Just i den källare där även K. och jag har våra saker. Pälsängrar äter kläder, skinn och diverse annat. Jaha, tänkte vi, vi måste ju ändå rensa en massa, det blir kanske grundligare än vi trodde.
Så nu har vi varit nere i förrådet och öppnat lådor, kollat (K) gamla sparade barnkläder, vecklat ut mattor och ansträngt oss. Det är lite halväckligt när man inte vet om och när och var man kommer att råka på en härd av larver och småkryp. Jag hade pälsängrar i en garderob en gång på 80-talet, och det var inte kul.
Det innebär också att jag vet hur pälsängrar ser ut, och de två (!) djur vi såg var inte såna. De var mer lika silverfiskar fast bruna. Snabba och slingriga, blev till stoft när man trampade på dem, vilket jag lyckades göra med det ena. Den andra hann pila iväg under en kartong.
Alla stickade små ylletröjor var helt oangripna, inget hål nånstans. Och inget djur överhuvudtaget i klädlådorna. Skönt. Nu vill man ju inte ha små snabba, bruna slingerdjur i förrådet heller, och förhoppningsvis kan Anticimex få bort dem.
Vad vi kände när vi var därnere var att nu vill vi ha bort saker. En container skulle vara bra. Tänk förr, när det stod containrar lite här och var. Nu måste var och en ta bilen till Återvinningen med det som ska kastas. Det har alltid retat mig. Eftersom vi inte har nån bil.
Så nu har vi varit nere i förrådet och öppnat lådor, kollat (K) gamla sparade barnkläder, vecklat ut mattor och ansträngt oss. Det är lite halväckligt när man inte vet om och när och var man kommer att råka på en härd av larver och småkryp. Jag hade pälsängrar i en garderob en gång på 80-talet, och det var inte kul.
Det innebär också att jag vet hur pälsängrar ser ut, och de två (!) djur vi såg var inte såna. De var mer lika silverfiskar fast bruna. Snabba och slingriga, blev till stoft när man trampade på dem, vilket jag lyckades göra med det ena. Den andra hann pila iväg under en kartong.
Alla stickade små ylletröjor var helt oangripna, inget hål nånstans. Och inget djur överhuvudtaget i klädlådorna. Skönt. Nu vill man ju inte ha små snabba, bruna slingerdjur i förrådet heller, och förhoppningsvis kan Anticimex få bort dem.
Vad vi kände när vi var därnere var att nu vill vi ha bort saker. En container skulle vara bra. Tänk förr, när det stod containrar lite här och var. Nu måste var och en ta bilen till Återvinningen med det som ska kastas. Det har alltid retat mig. Eftersom vi inte har nån bil.
lördag 28 september 2013
Några irriterande saker
Jag ska ju operera en fot i slutet av oktober. För mig är det viktigt att veta vem som ska utföra operationen, jag vill träffa honom/henne - det måste kännas bra. Om jag tycker att ortopeden är osympatisk vill jag inte att hen ska karva och såga i min fot.
Två gånger har jag besökt Enköpings lasarett och då träffat två ortopeder. Sen visade det sig att ingen av dem ska operera mig...
Men jag ringde till operationsplaneringen och förklarade att jag vill ha nån som är erfaren och omvittnat duktig. Fick då ett namn, och i veckan fick jag dessutom prata med honom i telefon. Och, tack och lov, det kändes bra. Allt kan fortskrida enligt planen.
Men väldigt märkligt är det att Enköpings lasarett inte har till gång till mina röntgenbilder. De togs nämligen på Samariterhemmet här i stan, på deras helt nya, jättefina röntgenavdelning. Dit Ackis inte remitterar några patienter, antagligen pga deras vanliga prestigeskäl. Nåt slags upphandling finns i alla fall, men i den ingår inte att röntgenplåtar ska göras tillgängliga för Enköping. Läkaren förklarade det för mig så gott han kunde, men det var svårt eftersom det faktiskt är obegripligt. "Det låter ju väldigt konstigt," sa jag. "Ja, vad tror du jag tycker då," sa han. Men han var rätt så uppgiven när det gäller landstingsbyråkratin. "Jag försöker bara göra mitt jobb bra och stå ut med resten."
Nej, usch för landstinget! Bort, lägg ner!
Nåt annat irriterande är Apples svek mot sitt eget varumärke. Jag tänker då på det nya IOS 7 som jag skrivit om tidigare. Nu läste jag dessutom en annan "stor" nyhet på en Apple-sajt: iPad kommer i en ny färg, nämligen rymdgrå. RYMDGRÅ? När blev rymden grå?
På ett forum om 7:an framkastade någon att utvecklarna troligen är färgblinda. Kanske det, och då är det väl samma person(er) som tror att rymden är grå. Nej, usch även för detta.
Två gånger har jag besökt Enköpings lasarett och då träffat två ortopeder. Sen visade det sig att ingen av dem ska operera mig...
Men jag ringde till operationsplaneringen och förklarade att jag vill ha nån som är erfaren och omvittnat duktig. Fick då ett namn, och i veckan fick jag dessutom prata med honom i telefon. Och, tack och lov, det kändes bra. Allt kan fortskrida enligt planen.
Men väldigt märkligt är det att Enköpings lasarett inte har till gång till mina röntgenbilder. De togs nämligen på Samariterhemmet här i stan, på deras helt nya, jättefina röntgenavdelning. Dit Ackis inte remitterar några patienter, antagligen pga deras vanliga prestigeskäl. Nåt slags upphandling finns i alla fall, men i den ingår inte att röntgenplåtar ska göras tillgängliga för Enköping. Läkaren förklarade det för mig så gott han kunde, men det var svårt eftersom det faktiskt är obegripligt. "Det låter ju väldigt konstigt," sa jag. "Ja, vad tror du jag tycker då," sa han. Men han var rätt så uppgiven när det gäller landstingsbyråkratin. "Jag försöker bara göra mitt jobb bra och stå ut med resten."
Nej, usch för landstinget! Bort, lägg ner!
Nåt annat irriterande är Apples svek mot sitt eget varumärke. Jag tänker då på det nya IOS 7 som jag skrivit om tidigare. Nu läste jag dessutom en annan "stor" nyhet på en Apple-sajt: iPad kommer i en ny färg, nämligen rymdgrå. RYMDGRÅ? När blev rymden grå?
På ett forum om 7:an framkastade någon att utvecklarna troligen är färgblinda. Kanske det, och då är det väl samma person(er) som tror att rymden är grå. Nej, usch även för detta.
måndag 23 september 2013
Måndag
Jag har varit iväg på kvinnonätverket Vattentornet och pratat om healing ikväll. Trevligt. När jag gick hem småregnade det och var så där riktigt mörkt och blåsigt och ruggigt som det kan vara en höstkväll.
Från healing till terrorism. Gisslandramat i Nairobi berör mig väldigt. Särskilt när jag läser om våldtäkter och skjutna småbarn därinne. Ofattbart hemskt. De svenska tidningarna skriver påfallande lite, nu när dramat håller på att få sin upplösning och över 60 personer (hittills) är döda.
al-Shabaab rekryterar folk i Sverige. Helt öppet. Det är också ofattbart hemskt. Och så märkligt att människor vill bli terrorister. Unga människor som lever i ett hyfsat tryggt samhälle, utan krig och svält, väljer att åka till en annan del av världen och bli mördare. De vill skjuta, bomba eller bränna ihjäl män, kvinnor och barn. Och känner sig då som hjältar.
Vad ska jag sätta för rubrik på det här inlägget? Det är nästan omöjligt.
Från healing till terrorism. Gisslandramat i Nairobi berör mig väldigt. Särskilt när jag läser om våldtäkter och skjutna småbarn därinne. Ofattbart hemskt. De svenska tidningarna skriver påfallande lite, nu när dramat håller på att få sin upplösning och över 60 personer (hittills) är döda.
al-Shabaab rekryterar folk i Sverige. Helt öppet. Det är också ofattbart hemskt. Och så märkligt att människor vill bli terrorister. Unga människor som lever i ett hyfsat tryggt samhälle, utan krig och svält, väljer att åka till en annan del av världen och bli mördare. De vill skjuta, bomba eller bränna ihjäl män, kvinnor och barn. Och känner sig då som hjältar.
Vad ska jag sätta för rubrik på det här inlägget? Det är nästan omöjligt.
söndag 22 september 2013
Apples sjua - inget för mig
Jag har alltid varit ett Apple-fan, har aldrig haft annan dator än Mac, aldrig förstått hur folk ens kan köpa nåt annat. Eftersom "nåt annat" alltid är krångligare att använda.
Varje nytt operativsystem som introducerats har varit bättre än det föregående. Men nu - det här nya IOS 7 verkar vidrigt! Jag har i och för sig inte sett det "i verkligheten", eftersom jag snabbt stängde ner frågan om uppdatering som igår kom upp på både telefonen och paddan. Det räcker med att ha sett det nya systemets design och grafik på nätet. Fult. Blekt. Svårläst. Stiliserat på ett både minimalistiskt och barnsligt vis.
Kombinationen av design och användarvänlighet är inte lika självklar längre. Nya bra funktioner finns förstås, men i mina ögon är detta IOS 7 snudd på icke-Apple.
Steve Jobs vänder sig nog i graven.
Varje nytt operativsystem som introducerats har varit bättre än det föregående. Men nu - det här nya IOS 7 verkar vidrigt! Jag har i och för sig inte sett det "i verkligheten", eftersom jag snabbt stängde ner frågan om uppdatering som igår kom upp på både telefonen och paddan. Det räcker med att ha sett det nya systemets design och grafik på nätet. Fult. Blekt. Svårläst. Stiliserat på ett både minimalistiskt och barnsligt vis.
Kombinationen av design och användarvänlighet är inte lika självklar längre. Nya bra funktioner finns förstås, men i mina ögon är detta IOS 7 snudd på icke-Apple.
Steve Jobs vänder sig nog i graven.
lördag 21 september 2013
Hoppat in som gallerist
K:s utställning på Galleri Uppsala blev förlängd några dagar. Eftersom hon inte kunde vara där själv idag, fick jag rycka in några timmar. Ganska mysigt att sitta där. Jag läser och spelar samtidigt musik med hjälp av Spotify på mobilen + Jambox. Har testat olika stilar och märker då att vissa typer av musik passar absolut inte ihop med K:s tavlor. Mozart funkar faktiskt inte, och absolut inte blues. Ej heller jazz. Det måste vara väldigt varm musik, gärna lite latininspirerad. Och en Best Of med Dean Martin var också perfekt.
Roligast idag var i alla fall att jag sålde en tavla. Den blev present till en 40-åring, och kvinnan som köpte den var jättenöjd och om möjligt ännu gladare än jag.
Roligast idag var i alla fall att jag sålde en tavla. Den blev present till en 40-åring, och kvinnan som köpte den var jättenöjd och om möjligt ännu gladare än jag.
onsdag 18 september 2013
Gamla önskelistor
Jag är helt fascinerad av vad jag hittar i mina gömmor, nu när jag har börjat gå igenom även lådor som jag inte tittat i på typ flera decennier.
När jag var 16-20 år ungefär skrev jag mycket brev, och många har jag sparat. Kopierade med karbonpapper. Otroligt intressant och ibland omtumlande att läsa. Och glad är jag över de brev som är skrivna på maskin - min handstil var ganska erbarmlig och ibland ser jag inte vad jag själv skrivit.
Bland det jag hittat finns många brev och anteckningar från mina allra första veckor i Uppsala. Om korridorlivet, studier, själva stan - hur jag upplevde allt och vad jag gjorde första dagen jag flyttade hit. Häftigt.
Och kul var det att läsa ett brev till farnor och farfar från 1/12 -69. Det innehöll bland annat önskelistor inför julen, listor från mig själv och mina syskon. Så här ser de ut:
Monica, 18 år
Gitarrfodral, storlek mindre
Bok: Yoga för envar av Desmond Dunne
Prydnadskudde av den robusta typen, gärna manchester
Riktig ananas
Mugg att dricka ur, snygg
Ölback e.d. av trä
Singelskivor: Delta Lady. Joe Cocker
Här kommer natten. Pugh Rogefeldt
+ ev. Mozarts Turkiska marsch som bör finnas på liten skiva, det vet jag inte.
Stefan, 14 år
Stort tjockt ljus
Affischer
Chokladask
Stort ritblock
Kortlekar, vanliga Öbergs
Låda farmorknäck
Britt, 13 år
Rött eller tvåfärgat genomfärgat ljus
Riktig ananas
Affischer
Svarta fingervantar
Pennskrin
Liten rolig väckarklocka
Amorins brevpapper
Roger, 11, nästan 12 år
Hockeklubba av god kvalitet
Chokladask
Affischer
Rökelse
Stort tjockt ljus
Låda blandad knäck
Affischer och ljus var alltså väldigt poppis hos mina syskon. Och intressant att en kille i tolvårsåldern önskar sig både hockeklybba och rökelse!
Det här med "riktig ananas" handlar förstås om färsk ananas som då var mycket sällsynt och exotisk. Att få en hel, god sådan var förmodligen höjden av lyx.
Det är svindlande att tänka på allt som hänt sen dess. Och själva önskelistorna...nu tycker man de är nästan rörande i sin anspråkslöshet, men då var det väldigt roligt och bra att få en kortlek eller en väckarklocka. Nutidens önskelistor ska jag inte ens säga nånting om.
När jag var 16-20 år ungefär skrev jag mycket brev, och många har jag sparat. Kopierade med karbonpapper. Otroligt intressant och ibland omtumlande att läsa. Och glad är jag över de brev som är skrivna på maskin - min handstil var ganska erbarmlig och ibland ser jag inte vad jag själv skrivit.
Bland det jag hittat finns många brev och anteckningar från mina allra första veckor i Uppsala. Om korridorlivet, studier, själva stan - hur jag upplevde allt och vad jag gjorde första dagen jag flyttade hit. Häftigt.
Och kul var det att läsa ett brev till farnor och farfar från 1/12 -69. Det innehöll bland annat önskelistor inför julen, listor från mig själv och mina syskon. Så här ser de ut:
Monica, 18 år
Gitarrfodral, storlek mindre
Bok: Yoga för envar av Desmond Dunne
Prydnadskudde av den robusta typen, gärna manchester
Riktig ananas
Mugg att dricka ur, snygg
Ölback e.d. av trä
Singelskivor: Delta Lady. Joe Cocker
Här kommer natten. Pugh Rogefeldt
+ ev. Mozarts Turkiska marsch som bör finnas på liten skiva, det vet jag inte.
Stefan, 14 år
Stort tjockt ljus
Affischer
Chokladask
Stort ritblock
Kortlekar, vanliga Öbergs
Låda farmorknäck
Britt, 13 år
Rött eller tvåfärgat genomfärgat ljus
Riktig ananas
Affischer
Svarta fingervantar
Pennskrin
Liten rolig väckarklocka
Amorins brevpapper
Roger, 11, nästan 12 år
Hockeklubba av god kvalitet
Chokladask
Affischer
Rökelse
Stort tjockt ljus
Låda blandad knäck
Affischer och ljus var alltså väldigt poppis hos mina syskon. Och intressant att en kille i tolvårsåldern önskar sig både hockeklybba och rökelse!
Det här med "riktig ananas" handlar förstås om färsk ananas som då var mycket sällsynt och exotisk. Att få en hel, god sådan var förmodligen höjden av lyx.
Det är svindlande att tänka på allt som hänt sen dess. Och själva önskelistorna...nu tycker man de är nästan rörande i sin anspråkslöshet, men då var det väldigt roligt och bra att få en kortlek eller en väckarklocka. Nutidens önskelistor ska jag inte ens säga nånting om.
måndag 16 september 2013
Kul lördag på galleriet
Kulturnatten i lördags gynnades av extremt fint septemberväder. Knappt man tror att det är sant när det fortsätter att vara sol och 20+ dag efter dag. Men nu, måndag förmiddag, ösregnar det. Blygrått regnvräkande väder, men det påstås ska sluta om några timmar. Hoppas det, så det kommer lite folk till Galleri Uppsala där K. ställer ut till och med torsdag
I lördags var det full fart, vi uppskattade antalet besökare till minst 300. Alla kom inte samtidigt som tur var. Men det var många roliga möten med både gamla vänner och helt okända konstintresserade. Vissa stannade länge och tittade på allt och kommenterade och diskuterade.
Några tavlor såldes och några blev reserverade. Bra.
Igår var det heldött på stan, totalt öde och avslaget. Vi satt i galleriet ändå, och det kom sammanlagt 12 personer under de fyra timmarna. Hur det blir idag återstår att se.
I lördags var det full fart, vi uppskattade antalet besökare till minst 300. Alla kom inte samtidigt som tur var. Men det var många roliga möten med både gamla vänner och helt okända konstintresserade. Vissa stannade länge och tittade på allt och kommenterade och diskuterade.
Några tavlor såldes och några blev reserverade. Bra.
Igår var det heldött på stan, totalt öde och avslaget. Vi satt i galleriet ändå, och det kom sammanlagt 12 personer under de fyra timmarna. Hur det blir idag återstår att se.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)