Fluginvasion

Vi har en fruktflugeinvasion. Inte trevligt alls. Det var likadant förra året, som vid en given tidpunkt var det massor av små, små rödbruna kryp överallt, mest i köket. Märkliga djur, dom ser så tunga och slöa ut, men om man försöker slå ihjäl en så visar den sig ha extremt snabba reaktioner.

Äckligt hur som helst, och dom måste bort. Jag gillrar fällor, efter att ha fått diverse tips på nätet.
Min variant: i ett glas blandar jag vatten, vitvinsvinäger och grenadin (vanlig saft funkar också). Toppar med en droppe diskmedel för att få bort ytspänningen.

Dom små flugmonstren sniffar sig till att detta är både sött, ruttet och gott, och sakta men säkert placerar sig den ena efter den andra på glaskanten. Där sitter dom länge och väl, detta är inga insekter som förhastar sig. Men så till slut kan dom inte stå emot, dom hoppar i. Tvärdör och hamnar på glasets botten.

Där jag gladeligen räknar in mina offer. Jag känner mig nästan lite hemsk, men vad ska man göra? På ett dygn har jag tagit kål på drygt 20-30 stycken. Många fler flyger omkring. Nu ska jag hälla kokande vatten i köksavloppet, för där brukar dom lägga sina ägg. Urk.

Efter dådet i Norge (1)

Dådet i Norge. Nu är folk arga på Fredrik Reinfledt för att han har semester i Turkiet istället för att agera svensk landsfader. Men que? Det är trots allt inte Sverige som är drabbat, det är inte vi som just nu är i skriande behov av en stark och trygg ledare som kan trösta och ena. Det är Norge som drabbats, och där har Stoltenberg axlat sitt ansvar på ett sätt som tycks förvåna dom flesta. Ingen visste att han var så bra, så mogen, så empatisk etc. I alla fall ingen i den svenska journalistkåren.
Debatten i Norge (jag har kollar lite på aftenposten.no) är på alla sätt mer sansad än den svenska. Inte lika politiserande, inte lika mycket krav på censur, framför allt inte lika mycket hat och syndabockar.

Är gärningsmannen terrorist eller "bara" massmördare? Det har också diskuterats i pressen. Många tycker det är viktigt att kalla honom just för terrorist, så att det inte bara är islamistdåd som får den beteckningen.
Och självklart är ABB terrorist. Att detonera en bomb i centrala Oslo är ett terroristdåd om något. Men att prickskjuta på ungdomar, att döda nästan 70 oskyldiga människor en efter en, människor tillhörande samma grupp, det är ett massmord. Det är en sorts specifik målinriktning som inte är typisk för terrorister, och när jag hörde om det förstod jag snabbt att det inte rörde sig om islamister. Att en islamist skulle ha åkt ut på en ö och skjutit folk, nej dom brukar inte agera så.

Alldeles i början, direkt efter bomben, utgick dom allra flesta från att det var just islamister som låg bakom. Inte konstigt alls, eftersom Norge, liksom Sverige, Danmark och ett stort antal andra länder, lever med tydliga och uttalade hot från det hållet. Och framför allt - eftersom islamistsajter direkt efteråt uttryckte glädje och åtminstone en jihadgrupp genast tog på sig dådet.
När sanningen kom fram backade dom här grupperna förstås. Men islamistiska grupper är fortfarande dom enda som har uttryckt positiva känslor. Det finns ingen anledning att glömma det.

Det finns heller ingen anledning att, som många i media gör, att frivilligt och bildligen rulla sig i tjära och fjäder iförda tagelskjortor och jämra sig över hur rasistiskt det var att skylla på islamister. Det var visserligen förhastat, men också ganska logiskt.

Jag skriver nog mer om det här senare.

Bang

Idag har jag läst. Tränat, diskat, tvättat, men framför allt läst. På balkongen var det fuktigt och skönt stekhett på em, och där har jag suttit med Barbro Alving.

Jag började läsa sådär lite halvengagerat, bara i väntan på att jag skulle börja med något helt annat, men jag kunde inte sluta förrän boken var färdigläst.
När jag var ung läste jag Bangs kåserier, dom hon skrev under pseudonymen Käringen mot strömmen. Jag tyckte dom var väldigt roliga. Det som verkligen var hennes karriär: journalisten och krigskorrespondenten, har jag inte vetat så mycket om. Eller snarare, jag har inte känt till djupet, vidden och betydelsen av det. Men att läsa skildringarna från 30-talets Tyskland, från spanska inbördeskriget, från alla möjliga världshändelser överallt, det är enormt intressant. Och jag älskar hennes språk!

Väldigt spännande är det också att få inblick i hur hon tog sina första stapplande journaliststeg. Fast det var inte så mycket stapplande egentligen. På den tiden (slutet av 20-talet) fanns ingen journalisthögskola (hurra!), utan ungdomar med intresse och fallenhet kunde söka sig till tidningsredaktioner som volontärer. Det gjorde Barbro Alving, sedermera Bang, hon fick jobb på DN direkt efter studenten och sen var det raka spåret. Stilistisk begåvning, bra artiklar, kreativitet, energi...allt det kunde hon uppvisa, så från volontär till anställd med lön var steget inte så väldigt långt.

Tänk, då bestod journalistkåren av personligheter. Inte av strömlinjeformade högskoleprodukter.

Det jag tyckte bäst om i boken var dels berättelserna om hur det började, om tidningslivet då på 20- och 30-talet, och dels korrespondentskildringarna från andra världskrigets början. Sedan var ju Bang också en av Sveriges första kända och officiellt ogifta mödrar, kanske rentav den allra första. "Bang-barn" kallades dom barn som föddes utom äktenskapet av stolta kvinnor. Och hennes stora kärlek var en annan kvinna, Loyse Sjöcrona, kallad "Viran" i kåserierna. Det är ju också synnerligen intressant, men man får inget riktigt grepp om det. Det finns en del hopp i kronologin, och jag skulle väldigt gärna ha vetat mer om till exempel hur Loyse och Bang lärde känna varandra.

För ganska länge sedan läste jag några samlingsvolymer med Bang-artiklar. Dom ska jag försöka få tag i och läsa om.

Minigolf

Efter att ha varit i Botaniska trädgården kom K. och jag på en annan rolig sak att göra: Minigolf. Underskattat och bortglömt av oss, men när vi häromdagen cyklade längs Fyrisån passerade vi minigolfbanan och sa till varandra att dit måste vi gå snart. Och idag var den perfekta dagen, kändes det som. Ingen av oss har spelat minigolf (jag säger hellre det än bangolf, som det egentligen heter) på sådär en tio år, så vi var beredda på dåliga resultat.
Det var jättekul! Och jag har aldrig spelat så bra minigolf i hela mitt liv.

K. brukar vinna (alla slags sportinriktade tävlingar) i stor stil, men när vi kom till sista hålet ledde jag med fyra slag. Skulle jag äntligen vinna? Nejdå. Efter att ha fått i bollen på både skickliga och mirakulösa sätt på varje annat hål blev det nu tvärstopp. Totalbom. Psykisk kollaps hade dom sagt om det hade varit en riktig tävling. Och K. kunde gå förbi och vinna med ett slag! Hon har i motsats till mig en riktig vinnarskalle och blev så här glad.

Roligt hade vi, och det blev varmare och varmare. På hemvägen stannade vi till vid ett litet ställe precis vid ån.

Pustade ut efter dagens olika intryck. Kände oss som turister. Och när vi cyklade hem var vi hur nöjda som helst med dagen. Nu ser K. på DN-galan och göder sin sportnerv ytterligare.

Till Botan

Det var trevligt igår och tacomiddagen blev god. Nikki fick en jättefin väska som K. köpte för ett tag sedan för att ge henne på födelsedagen eller till jul. Nu kunde hon förstås inte hålla sig, har man köpt en present så vill man förstås överlämna den. Snacka om givandets glädje - K. skrattade och myste och var lika glad som när hon sålde en tavla för nån vecka sedan. Nikki blev förstås också jätteglad, för väskan är riktigt fin. Hade jag varit en handväskperson så hade jag också en velat ha en.

Idag var en ledig dag. Inspirerad av vissa bloggvänner föreslog jag en cykeltur till Botaniska trädgården. Sagt och gjort. Vi parkerade vid Carolina, min gamla arbetsplats. Jag ställde mig vid personalingången och letade efter någon nostalgisk känsla. Men icke.

Så vi gick snabbt vidare och in i Botaniska. Där pågår SM i boule just nu, så det var mycket folk som kastade klot, man fick se upp så man gick tvärs över banorna.

Stämningen var ändå lika vilsam och lugn som den alltid är där. Inga högljudda samtal, inte en massa mobiltjatter.
Vi beundrade en fin skulptur.

Sedan tittade vi på en utställning. "Squares" hette den och bestod av fotokonst. Jag är inte så förtjust i fotokonst, jag tycker det är ganska platt och själlöst. Den här bilden, som fanns i olika storlekar, trodde jag dessutom föreställde Patrik Sjöberg, men det var Carl von Linné!

Mja, vi gick vidare till Tropiska växthuset, och där fanns mycket att beundra.

K. kollar på en lotusblomma. Jag hade ingen aning om att dom var så stora och höga.

Vissa växter var farliga.

Vi njöt av den fuktiga, varma, frodiga djungelkänslan därinne, och det var kul att se växter som man bara hört talas om. Kakaoträd till exempel. Och tabascoträd, eller om det var en buske. Jag kommer inte ihåg exakt vad alla växter hette, men det var rätt häftigt hur som helst.

Sedan var vi lite småhungriga, så vi beslöt oss för att kolla utbudet på Café Victoria. Det visade sig vara fenomenalt bra. K. tog kaffe och en vanlig mockaruta, men jag satsade på en blomkåls- och palsternackssoppa med bacon och en massa annat gott i.

Soppan var förstklassig, kunde absolut ha platsat på en bättre krog! Jag såg också hur andra gäster fick mat dom beställt, och allt såg bra ut. Så det blir fler besök på Victoria. Och på Botaniska trädgården. Man blir lugn i själen av att vistas där.

Läs Bodils inlägg

Här har Bodil Malmsten skrivit två väldigt bra inlägg om den norska terroristen/massmördaren.
Jag tänkte också skriva något, inte om honom men om den svenska efterdebatten. När jag plockade hallon tänkte jag på det nästan hela tiden och kom på den ena vettiga formuleringen efter den andra.
Men just nu har jag annat i huvudet, så det inlägget får anstå. Dock kommer det nog vilken dag som helst.

Hallon och tacos

Enligt prognoserna ska det regna i helgen, så jag tänkte att det är bäst att passa på och ta en vända till hallonen. Lite grann borde jag hitta. Så i vanlig ordning trotsade jag alla yttre hinder, idag i form av ett litet duggregn, och cyklade iväg. Och jag hittade massor ! En bit bort från det vanliga stället fanns det, och jag fyllde snabbt min medförda bytta. Åkte hem det, hämtade fler byttor och cyklade tillbaka. Hann lagom plocka det jag skulle, sedan tilltog duggregnet. Väl hemma kunde jag frysa in del hallon - helt perfekt.

Och nu är det soligt och stekhett igen. 25 grader, den gamla vanliga visan. En i mitt tycke mycket bra sommarvisa...

Nikki hälsar på, hon har lämnat Solna för en dagstur till Uppsala. Hon och K. sitter och löser korsord just nu! På min lott faller nog att handla mat. Jag var lite inne på att gynna uteserveringar, men Nikki vill äta tacos. Hemma. Så då gör vi förstås det.

Tacos är jättegott, men nu kan/bör/vill jag ju inte äta skalen. Funderar på att ta lite brieost och äta tillsammans med köttfärs och andra tillbehör, allt för att öka fettmängden. Intressant hur snabbt jag har börjat tänka i helt nya banor när det gäller mat. Fast smaken på brie harmonierar inte riktigt med tacos...
Oumbärliga tillbehör annars är, förutom grönsaker och välkryddad köttfärs, avocado (gärna i guacomoleform) och jalapenos. Gröna, starka jalapenos. Och en het sås också förstås. Och kanske en bönröra. Lite riven ost. Och...ja, man kan ha både det ena och det andra. Huvudsaken att kryddningen är rätt.

En ganska vanlig sommarmyskväll

Den varma, varma dagen blev en vacker ljummen kväll. Man borde inte sitta hemma en sådan kväll, man borde gå ut. Men vi orkade inte hitta på något, så det blev en vanlig middag på balkongen. K. ville ha räkor, så det blev det plus ägg, avocado och majonnäs. Supergott förstås, men jag är inkörd på mer geggiga och feta saker, så jag tog bara räkorna som förrätt. Därför var våra portioner så här olika:

När jag hade ätit den lilla portionen gjorde jag egen mat bestående av kyckling, bacon, blomkålsmos och bearnaise! Gott och slimmande. :-)

20.00 såg vi en jättebra norsk dokumentär: Mitt liv som homo. Första programmet av fyra. Det var väldigt bra! Gamla journalfilmer varvade med personliga berättelser, alla lika fascinerande. Nu vill vi förstås se resten av programmen också. Alla borde se dom!

En bok och ett glas rosé på balkongen satt bra sedan.

Nu börjar det bli lite mörkare, så det går inte att läsa därute. Sitta och mysa och filosofera kan man ju däremot, så det ska jag göra nu. K. kollar på en film, men jag vill vila sinnet ett tag.

Cykeltur

Pust! Den här sommaren tar inte slut i första taget, utan nu är den tryckande värmen tillbaka. K. och jag tog våra inte så flådiga men mycket funktionella cyklar och trampade iväg genom Stadsparken och längs Fyrisån. Efter sådär en 40 minuter parkerade vi på en fin gräsplätt.

Bredde ut filtar, tog fram suduko och stekte oss där i solen.

Då och då gick den i moln, och det var faktiskt skönt. Det kom till och med något som såg regnhotande ut, men det försvann söderut.
Jag plåtade lite vid ån.

Och sen blev det ännu varmare. Svetten rann i nacken. Det kändes att det räckte. Så vi cyklade hem, i ganska högt tempo, nu tog det bara en halvtimme, och var helt slut när vi kom hem. En titt på termometern visade 27 grader! Och idag har vi verkligen fått både sol och motion så det räcker och blir över.

En månad kvar

Det är precis en månad kvar. Den 26 augusti ska jag äntligen operera min fot. Oj oj. Snart måste jag kolla hur jag ska göra med resan hem, om landstinget betalar taxi från Stockholm eller hur det blir.
Jag har försökt ta reda på det via hemsidan, men jag har inte hittat någon info om hur det är när man har valt att opereras i ett annat landsting än sitt eget. Suck, jag har så otroligt dålig koll på allt som handlar om sjukvård. Det är en främmande värld. I och för sig är det ett i grunden positivt tecken på att jag aldrig har varit särskilt sjuk...

Reflektioner runt dådet i Norge

Jag vaknade nån gång vid fem-tiden och kunde inte somna om på en timme eller två. Låg och tänkte på den norska terroristen/massmördaren. Känslorna av bestörtning, fasa och ilska var inte längre överskuggande, utan jag funderade på hur han egentligen tänker. Väldigt svårt att begripa. Men själv upplever han sig tydligen ha en logiskt uppbyggd världsbild med en därtill perfekt konstruerad politisk ideologi.
Idag säger hans advokat att han är galen, och förmodligen är det så. En av kvällstidningarna har demonstrativt inte tagit bort de röda ögonen på porträttbilden, och då får man verkligen ett monsterliknande intryck.
Den dagen han (jag vill inte ens skriva hans namn) inser att det fruktansvärda illdådet gör allt annat än skadar socialdemokratin, som ju tycks ha varit hans syfte, kommer han att bryta ihop då? När han fattar att han har gjort socialdemokratin den största tjänsten som någon kanske har gjort på många decennier. För så tror jag att det är. Han har gjort något som inte bara är ett vidrigt, monstruöst brott, utan som dessutom är helt feltänkt.
Finns det en människa inuti honom, en själ, som ens har förmågan att bryta ihop?

Jag är imponerad över hur Norge än så länge har hanterat det hela. Med en sådan värdighet. En sådan betoning av gemenskap och kärlek. Den gigantiska rosmanifestationen igår är nog bland det vackraste jag har sett.
Den svenska debatten är i vanlig ordning polariserande och verbalt spottande. Till och med Folkpartiet med sina krav på språkkunskaper hos invandrare anses nu vara delaktiga i högerextremism och uppmaningar till terrorism.
Men inte ens de flesta "riktiga" högermänniskor är terrorister eller massmördare, lika lite som alla muslimer är det.

I Norge verkar det finnas en resning och en styrka som överträffar det mesta. Men jag tycker jättemycket om den söta bilden som folk lägger ut på Facebook, där en svensk flagga i människoliknande skepnad håller om en norsk flagga. Den är kanske onödigt söt med tanke på sammanhanget, men jag älskar den ändå.

Tomt hemma

Regndroppsdystert väder gjorde att Bia och Anki åkte hem ändå, som det var planerat från början. Det blev väldigt tomt här hemma. Bedövande tyst och ödsligt. Men vi har haft tre väldigt roliga dagar i alla fall, och det kanske var dags att landa i det vanliga livet igen. Jag hade en del jobb idag också, en astrokonsultation och en sak att skriva. Konsultationen gick  jättebra men skrivandet fungerade inte alls. Svårt att få igång hjärnan, men det är möjligt att jag lyckas bättre nu när jag snart ska försöka igen.

Pitchers

Jag vill ju inte skriva om idag imorgon en gång till. (Någon som förstod det?) Inget mer gårdagsinlägg. Så här kommer en resumé.

Det har inte hänt så mycket. Bia och Anki fick för sig att dom skulle gå till Lidl, jag vet inte riktigt varför. I alla fall så hittade dom inte dit, trots både vanliga förklaringar och telefonsinstruktioner. Istället gick dom till stan och vandrade omkring lite. Hittade en fin bänk vid Fyrisån, och där sammanstrålade vi. Det var fint där. På bänken bredvid satt tre överförfriskade herrar modell A-lag, men dom var fredliga och störde ingen. Vid åkanten lekte några orientaliska barn, dom hade håvar och försökte fånga fiskar. Väldigt koncentrerade var dom, och väldigt söta.

Vi visste inte riktigt vad vi skulle eller ville göra, men det blev ju ändå matdags till slut. Det slutade med att vi gick till Pitchers, mest för att vi var precis i närheten och jag hade Tastekortet med. En rätt gratis alltså, det är inte fel.

Det var nästan tomt därinne. Vi blev varmt och trevligt välkomnade av kvinnan bakom disken. Sedan såg vi att hon och killen i köket gjorde high five när vi beställde mat...då kan man ju börja undra. Men vi kollade menyn och hittade acceptabla rätter. Det tog lång tid. Efter ett tag fick vi in en korg med jättefräscha ostgratinerade bröd som kompensation för att vi fick vänta så länge på maten. Helt okej. Jag åt förstås inget bröd, men ändå.

Den trevliga, söta och rentav flirtiga servitrisen gjorde hela besöket minnesvärt. Hon var hur rolig och mysig som helst, och servicen var absolut förstklassig. Typ att man bara behövde höja ett ögonbryn så visste hon vad man ville.

Maten. Ankis skaldjurspasta var väldigt bra. Pastan var inte overdone, räkorna var spänstiga, smaken var fräsch. Very good. Bia tog en pasta med oxfilé och var jättenöjd med den. Själv tänkte jag förstås i LCHF-banor och valde biff med rödvinssås och bearnaise. Utan pommes frites, istället tog jag lite bacon. Och så ingick en grillad tomat också.

Det var gott men inte märkvärdigt. Av biffen som uppgavs väga 200 gram bestod säkert 50 gram av fettoch senor. Men det som gick att äta var bra och framför allt inte genomstekt, vilket jag uppskattar. (Ärligt talat så var den nästan rå, men hellre rå än grå.) Tomaten var god, baconet var bra, bearnaisen smakade som den ska. Så - basic mat, klart okej men utan större finess. Skaldjurspastan var absolut bäst.

Så småningom tog vi oss hem. Jag tycker det är synd att tropikvärmen har försvunnit, medan Bia och Anki gillar den något svalare luften. Dom funderar nu på om dom ska åka hem till Luleå imorgon som planerat, eller om dom ska stanna en extra dag.

Ännu en gårdag

Dagarna rusar iväg. Igår förmiddag såg vi på TV mest hela tiden och försökte ta in det som hänt i Norge. Man blir väldigt berörd och skakig, men till slut insåg vi att vi måste komma ur det tillståndet och göra något annat av dagen.
Det var skönt att komma ut i friska luften, om nu "frisk" kan användas om så varm och nästan kvalmig luft.
Vi gick omkring lite på stan. Hade trevligt.

Efter att gått lite i affärer, handlat bröd (Landings hade inget valnötsbröd, så jag köpte på Forsa istället. Inte lika gott!) och tagit en öl gick vi hem för att begrunda resten av dagen. Vilsamt värre blev det, med korsord och sudoko.

Sedan spelade vi Retro.

Ett spel där man ska svara på frågor om olika decennier. Väldigt roligt, trots att dom medföljande spelreglerna var lite ofullständiga och svårförståeliga. Kul var det hur som helst, och jag vann i överlägsen stil.

Dags att gå ut på stan igen.

Middag på Koh Pangan stod på programmet. Jättegod thailändsk mat, vi var supernöjda. Restaurangen är kitschigt inredd med kulörta blinkande lampor, märkliga små prydnadsföremål m.m. - det ska föreställa en typisk thailändsk strandrestaurang. Och då och då "går strömmen", lamporna slocknar, det kommer ljud från åska och störtregn, allt för att bidra till den autentiska stämningen. Hur kul som helst! Vi var som barn: "kommer det inte åska snart?" sa vi till varandra, och den uppmärksamma servitrisen gick då genast och skruvade på åskeffekterna.
Maten var som sagt god, och vi gillade hela upplevelsen.

Tog en sväng förbi Pub 19 på hemvägen. Man vill ju inte gå hem när det är så härligt ute. Det blev en lång dag och kväll. Idag är det söndag och det känns som att den kommer att bli väldigt lugn. K. jobbar tyvärr, och vi andra får väl hitta på något lagom trevligt sätt att fördriva tiden.

Gårdagen

Gårdagen blev förstås färgad av det som hänt i Norge. Vi satt vid Åkanten och myste i godan ro när telefonerna började surra och plinga. Bia (min syster) blev väldigt skärrad eftersom två av hennes barn bor i Oslo. Det blev ett fasligt ringande innan dom var lokaliserade.

Igår visste vi inte omfattningen av dådet, att närmare 90 (antalet reviderades sedan ner till 68) ungdomar blivit skjutna, men det blev ju viss sordin på stämningen ändå.

Vädret var fullständigt, makalöst fantastiskt. Efter några timmar kände vi för att äta någonting, så vi gick till Meza på andra sidan ån. Stannade för att beundra utsikten.

Dom mängder petunior som kommunen planterat längs med hela bron (på båda sidor) är väldigt vackra.

Jag var på Meza för ett par veckor sedan och var mycket nöjd. Det var jag även den här gången, vi var alla tre helt lyriska över den goda maten. Rekommenderas verkligen!

Idag vet jag inte vad programmet är. Jag skriver detta, dom andra ser på nyheterna. Det är svårt att ta in det som hänt, men man blir hur som helst väldigt påverkad av det.

Vill inte åka till tippen

Värst vad hoten om åska och regn visade sig vara tomma! Sol och 25 grader varmt känns faktiskt som en bättre option, även om det är en onödigt tryckande och kvav värme. Med tanke på att vi har långväga gäster är det hur som helst skönt att slippa ruskväder.

Bia och Anki är på stan nu och handlar lite småprylar. Jag ska ansluta om en stund, och det blir nog så att vi tillbringar eftermiddagen på en uteservering någonstans. Älskade K. jobbar kväll som vanligt men är ledig imorgon, så då kan vi hitta på något allihop.

Anki har bilen med, och hon frågade om vi behöver åka någonstans, handla något skrymmande eller uträtta andra bilkrävande ärenden. Det enda jag kom på var att åka till återvinningscentralen! Med en trasig gammal skrivare, använd lasertoner, trasig TV-box, trasig eltandborste och eventuellt en stekpanna som sett sina bästa dagar.
Men hur tråkigt känns inte det?! En stekhet, ledig sommardag, och så kanske det är långa köer till råga på allt. Så jag vet inte. Det blir inte idag i alla fall. Usch, varför kan det inte vara centrala insamlingar av uttjänta elprylar?

Städat och lyssnat

Städning behövs alltid. Idag har jag dammsugit vissa golv, torkat av vissa ytor, dammat på vissa ställen, kort sagt jag har ägnat mig åt partiell städning. Och det tar tid det också. För att få mer schvung och energi har jag spelat musik på ganska hög volym. 70-tal. När jag kollar bland alla mina CD hittar jag det ena guldkornet efter det andra, skivor jag inte har lyssnat på dom senaste tjugo eller så åren, skivor jag knappt visste att jag hade. Albert Hammond till exempel. Fortfarande bra. Inte så känd som han borde vara, men It Never Rains In Southern California kommer nog dom flesta som var unga på 70-talet ihåg. Status Quo - perfekt att städa till. Och massor med annat kul.

Dagens middag blev en repris från gårdagen, dvs jag åt det som fanns kvar av lax och blomkålsmos. Mådde lite smått illa sedan, det är en vanlig biverkning den första tiden med LCHF. Fettchock kanske. Fast jag mådde inte illa igår... Hur som helst, nu har det gått över.

Bia och Anki är på väg från Luleå och borde vara här vid 22-tiden eller så. Dom skulle ringa när dom kommit till Gävle, så det dröjer nog inte så länge.

Ingen sovmorgon

Varför börjar hantverkare och byggjobbare så tidigt på morgnarna? Varför startar deras arbetsdag 7 när dom flesta andra börjar 8? Det hantverkare och byggare gör låter ofta väldigt mycket dessutom.
JM:s jätteprojekt utanför oss ligger i stort sett nere just nu, en härlig semestertystnad har inträtt. Fast inte idag. Jag vaknade tidigt av ett vidrigt oljud, det lät som om nån släppte ett halvt ton järnskrot från hög höjd och rakt ner i backen. Flera gånger med några minuters mellanrum. Enormt effektiv väckning.
Kanske hade jag kunnat somna om, men då var det dags för skrikande barn på gården. Efter en stund gick barnet in, men då var det dags för tömning av återvinningsglas!
Tydliga signaler om att man inte ska sova bort sitt liv...

Det är en ekonomisk ödesdag för Europa idag. Grekland kommer antagligen att få nya gigantiska lån, men det är väl ungefär som att försöka laga en sjösatt båt som läcker på många olika ställen och där nya hål uppstår hela tiden. Till slut sjunker den i alla fall, eller också får man försöka dra upp den på land, begrunda skadorna och göra en helrenovering. EU och euron - vansinniga projekt. I synnerhet euron.

En rolig liten sak i UNT, eller ingen sak utan en felskrivning: en man som lurat en äldre kvinna beskrivs ha "kort, svartklippt hår". Hahaha! Svartklippt. Något för skatteverket?

Glatt

K. kom hem glad från ateljén idag eftersom hon sålt en tavla. En jättefin tavla som jag alltid har gillat, men nu får den alltså nya ägare.
Jag är också glad, bland annat för att jag har gått ner två kilo (på tio dagar) på min fettdiet. Det passade bra med en härlig middag ikväll bestående av lax, blomkålsmos, sparris och tomater.

Det visar sig också att Bia och Anki kommer från Luleå och hälsar på, dom tar bilen imorgon och är framme sent på kvällen. Sedan antar jag att det blir några festliga dagar innan dom beger sig norrut igen på måndag eller så. Jättekul!

Låt polisen kolla filmerna!

De trängselavgifter som införts i Stockholm innebär förstås att vägarna är kameraövervakade. Nu vill polisen titta på bilder från en en 15-minutersperiod en viss dag när ett stort rån utfördes. Det handlar om vilka fordon som eventuellt åkte över Lidingöbron och tillbaka under den korta intervallen. Möjligheten finns att detta skulle ge polisen värdefull information och bidra till att lösa brottet.
Men Transportstyrelsen säger nej. Eftersom man värnar om fordonsägarnas integritet.
Fy f-n vad det ordet är missbrukat! Lika missbrukat som "kränkning" Och när de kombineras är det extra vidrigt.
Låt polisen kolla vilka kameror de vill! Ett rån är ett hot mot integriteten om något för den/de som drabbas, och kränkande är det i sanning också. Så om ett rånoffer kan få upprättelse och/eller rånbytet återfinnas är det väl värt att ett antal fordon blir filmade?

Murdochs fall

Det är egentligen fantastiskt intressant med Murdochimperiets fall. Vilka skandaler, vilka förgreningar...höga polischefer och till och med chefen för Scotland Yard avgår och allt är kaos - otroligt! Fullständigt otroligt. Vad är det som har pågått, kan man verkligen fråga sig. Är skvallerpressen ruttnare än man ens kan föreställa sig, och har den ruttenhetens tentakler spritt sig in i hur många rum som helst, rum där mäktiga beslutsfattande personer sitter inne med information som de SÄLJER??

Väldigt skönt att saker och ting kommer fram i ljuset. Och dom svenska tidningarna vet väl inte vilket ben dom ska stå på. AB hade en enkät idag: "Kan det vara rätt för journalister att bryta mot lagen för att avslöja sanningar?"

Vilken övermåttan dum fråga! Det beror helt på vilken typ av sanningar som avses. Sanningar om människors privatliv eller sanningar om massmord? Kungens sexliv eller hemlig information om hur ett företag har dumpat livsfarliga gifter i vattnet? Viss skillnad.

Jag undrar om det inte darrar här och var i pressleden.

Hallon

Hallon är mitt favoritbär, och nu är det ju högsäsong. Jag har några hallonställen som jag brukar gå till,  inte för att det blir några stora skördar (det är så många andra som plockar där), men några askar brukar jag få ihop. Vissa år så pass mycket att jag kan frysa in och spara till vintern.
Plocka bär är oerhört vilsamt. Jag har alltid gillat det, ända sedan jag var barn. Idag var vädret fint och jag kom inte på någon sysselsättning som kunde tänkas vara bättre än att gå iväg till hallonen. En halvtimmes promenad hemifrån ungefär, och nog lyste det lite rött där i snåren. Yes!

Jag fyllde min ask, men helt lätt var det inte. Mycket har inte mognat än, annat var redan plockat. Man ser spåren av människor som trampat ner buskar, brutit av grenar och härjat - jag fattar inte varför vissa beter sig som bulldozrar när dom plockar bär. Växter som skänker en sådana underbara gåvor borde man behandla med stor varsamhet. Men jag hoppas faktiskt att hallonens bästa vänner, nässlorna, hämnades på vandalerna. Det fanns nämligen många nässlor, och dom var liksom ettriga. På en del ställen var dom helt hoptvinnade med hallonbuskarna, och det var klart riskabelt att sticka in händer och armar där. Jag klarade mig från stora bränningar i alla fall, men det småbrändes några gånger. Inte för att jag brydde mig om det. När jag plockar bär är jag totalt fokuserad på det och bryr mig inte ett dugg om störningar. Små nässlor är okej, och det är även spindlar och andra kryp. Jag tror inte ens att möss och snokar skulle avskräcka mig.

Att plocka hallon är faktiskt ren meditation, precis det som meditation handlar om: total, vaken fokusering utan någon mental ansträngning.
Glad i hågen gick jag hem med min fångst.

Vispade grädde, hällde i lite äkta vaniljpulver, och så åt jag fortfarande solvarma hallon tillsammans med ett berg av grädde. Makalöst gott!

Jag blev ännu gladare än jag var innan. Och piggare. Gjorde sedan en utflykt till Gränby C igen, det kändes som en bra anledning att också ta en cykeltur idag. Och senast noterade jag att priserna där är betydligt bättre än på Kvarnen, där jag annars brukar handla. Så jag cyklade den fina vägen, köpte lite förnödenheter och fyllde på kylskåpet.

Det finns hallon kvar. K. vill säkert ha när hon kommer hem, och det lär också räcka till varsin hallonfrossa imorgon.

Färdtjänst från Senegal

Senegal. Där hamnar samtalet om man ringer och beställer färdtjänst. Ja, från och med nästa år ska samordningscentralen kunna ligga i Afrika, detta enligt en artikel i Expressen. Företaget Samres vill tjäna mer pengar, eller "spara pengar och öka sin konkurrenskraft" som det heter.
!!!!!
Hur kan dom ens komma på en sån sak?!
32 senegaleser ska nu lära sig svenska 25 timmar i veckan i åtta månader, och sedan är det tänkt att dom ska behärska språket och kunna serva alla gamla och handikappade som ringer. Hoppas det ingår kunskap om olika dialekter i undervisningen... Och viss lokalkännedom/geografiska kunskaper bör nog också finnas.

Men, jag undrar om detta är ett vilsekommet aprilskämt. Ett 18 juli-skämt. Hoppas kan man ju alltid.
Om inte, så är det är ytterligare ett bevis på hur vansinnigt det är med denna konkurrensutsättning/upphandling, där enbart rena pengar styr hur tidigare samhällsviktiga funktioner organiseras. Samre med sin billiga afrikanska arbetskraft lär ligga med det lägsta budet, de lär konkurrera ut andra utförare och stå där med feta kontrakt. Snart kommer det att uppdagas att det hela fungerar mindre bra, det blir upprört på alla håll och kanter, kontraktet kanske inte förlängs men då har Samres ägare hunnit göra sig en rejäl hacka. På vilkas bekostnad? My God, som om inte dom färdtjänstbehövande har det nog krångligt redan!

Nu finns det förstås fantastiska språkgenier i Senegal som i andra länder. Samre har kanske lyckats hitta 32 personer som är perfekta för jobbet. Samtliga pluggar på universitet och har goda kunskaper i engelska. "De flesta har hört talas om Sverige, inte minst som fotbollsland" står det på Samres hemsida. Hört talas om. Alltid något. Men...så lätt är det inte att lära sig ytterligare ett helt nytt språk från en helt annan världsdel och språkfamilj. Att behärska språket hjälpligt funkar inte. Det krävs mycket mycket mer. Det har ju redan varit problem och stor språkförbistring med samordningscentraler som legat i Baltikum.
Nej, det kan väl aldrig bli något av detta?

Energisvacka

Idag blev det en tur till Stadsbiblioteket för att förnya mitt förråd av lättsmält sommarlektyr.

Jag hittade några lagom halvbra böcker och gick sedan hem på en gång. Att gå i affärer känns inte lockande alls. När jag tänker på att shoppa inser jag att jag redan har allt jag behöver och lite till. Och det jag inte har är i alla fall alldeles för dyrt, så det kan jag inte köpa hur mycket jag än vill.

Ännu en ledig eftermiddag har jag ägnat åt läsning + Miss Marple på TV. Har inte speciellt mycket energi alls för tillfället. Jag blir faktiskt trött av att gå fram och tillbaka till stan! En svacka alltså. Såna kommer ibland men brukar gå över snabbt. Och det var väldigt varmt och tryckande idag, luften var som blöt bomull. Jag satsar på att vara väldigt pigg och energisk imorgon.

Telefonskojare

Grrr...här satt jag och jobbade i allsköns ro, och så blev jag störd av ett blufftelefonsamtal, alltså från ett företag som påstår att jag har ett avtal med dom som nu ska förlängas i 24 månader eftersom jag inte har sagt upp det, etc. etc. My God, så trött jag blir. Och arg framför allt. Jag blev alldeles ovanligt arg, och drämde på luren med ett "jag tänker inte betala ett enda öre!"
Sedan kollade jag upp hittaföretag.se, som dom kallar sig, på nätet och fann att det mycket riktigt handlar om så kallade fakturaskojare, ekonomiska brottslingar som satt i system att lura småföretag genom att hänvisa till ouppsagda avtal som aldrig ens har funnits. Bra att jag genast fattade det!
Men jag förstår inte varför man inte kan nixa sin telefon när man har företag. Okej, jag har en liten enskild firma med blygsam omsättning - nog borde jag väl ändå kunna slippa såväl vanliga telefonförsäljare som telefonskurkar?

Nu ska jag försöka ladda om och fortsätta med det jag höll på med. Men jag har fortfarande hög, arg puls.

Vilken match!

Oj, oj, vilken match! Damernas VM-final alltså. Ett ord jag aldrig i mitt liv har använt men som nu kommer väl till pass är: Rafflande. Det är just vad det var, jätterafflande. Och Japan vann över USA. 1-1 vid full tid, 2-2 efter förlängning - och så går Japan och skjuter hem straffläggningen. Helt otroligt.
Dom som fortfarande säger att damfotboll är tråkig och dålig är enbart töntiga.

Japan var väl värda vinsten, men jag känner lite för USA också, eller i varje fall för svenska coachen Pia Sundhage. Jag gillar henne skarpt, och det hade varit kul om en svensk ledare vunnit VM. Undrar förresten om laget fortfarande blir inbjudet till Vita Huset, nu när dom inte vann. Ja, det blir dom säkert. Fast Pia Sundhage  brukar inte hänga med till presidenten. När USA vann OS vägrade hon träffa Bush, och Obama har hon heller inget intresse för. Hon gillar inte USA:s politik, enligt vad det sägs. Men det är väl ändå en ganska extrem attityd? Sundhage bor i Amerika, jobbar med amerikaner, får lön av Amerika - varför skulle det vara så politiskt omöjligt att delta i en gratulationsmottagning i Vita Huset?
Det kanske handlar om klädsel? Det är en sån sak som i alla fall skulle kunna stoppa mig från vissa väldigt fina och högtravande sammanhang. Jag vet inte vad dresscoden är för Vita Huset-evenemang, men handlar det om tjusiga klänningar så är det nog ett tungt vägande skäl för Pia Sundhage att avstå. Det är en teori jag har, och jag baserar den alltså på mig själv. :-)

Små vinster

"Grävande journalstik i fara" - det var en av rubrikerna i dagens SvD. Journalstik. Det stod faktiskt så.
Jag tycker det är synd att även språkbegåvad journalistik är i fara. Stor fara. För att inte tala om hur synd det är att man har rationaliserat bort korrekturläsarna.

I alla fall vann jag 80 kronor på joker denna helg. Förra helgen vann jag mina sedvanliga 23 kronor på fyra rätt + tilläggsnummer. Det är förstås positivt att jag vinner så ofta, men när ska dom svindlande summorna komma? Tänker på det skotska paret som vann över en miljard tidigare i veckan. Det är onödigt mycket pengar, jag tror rentav det är farligt att vinna så mycket. Så det har jag ingen längtan efter. Men mer än 23:- kan det gärna få vara, och mer än 80:- också.

Brons!

Puh! Sveriges damer tog VM-brons, och vilken match! Inte för att jag orkade/vågade se hela, men jag hade i alla fall TV:n på och sprang snabbt in och tittade varje gång det hände något. En otrolig känsla när Sverige gjorde 2-1!

Lugn dag för övrigt. Jag fortsätter med min feta diet och har gått ner 1,6 kg på en knapp vecka. Så värst mycket annat händer det inte, det är så semesteraktigt så det liknar ingenting. Ingen ringer, ingen mailar, knappt att några läser bloggen. Jag jobbar ytterst lite. Hela tiden hoppas jag att jag plötsligt ska gripas av inspiration och ta itu med, ja diverse saker/projekt som jag verkligen borde ta itu med. Men jag gör inte det. Jag har väl något slags semester jag också.

Ett bra ord

Oväderspojkar. Det sa min mamma vid ett tillfälle när jag var uppe i Luleå för några veckor sedan. Man förstår vad det betyder, nämligen störiga, kaxiga killar som ställer till bråk. Jag har aldrig hört ordet förut, men antagligen är det ett gammalt ord som användes lokalt i vissa byar utanför Luleå förr i tiden. Eller också är det en innovation, ett mästerligt ordskapande av henne.
Ordet användes när mamma berättade om en ung kille som har bott i ett av grannhusen, där hon bor nu. Han var lite efter men hade i alla fall ett eget boende. Tyvärr fungerade det inte så bra eftersom det ofta kom dit oväderspojkar som bråkade och trackade honom och utnyttjade hans aningslöshet.
Ett underbart ord. Det finns inte ens på Google. Jag prövade, men det finns verkligen inte. Förrän nu då kanske.

Typiska oväderspojkar?

Lite om vädret och mer om kolhydrater

Jag skulle just skriva om det mjukt gråmulna vädret och det behagliga duggregnet, men då kom solen fram helt oväntat! Värst vad vi i Uppsala kommer lindrigt undan rent vädermässigt jämfört med södra Sverige.

Det gick ganska dåligt att träna idag, jag blev matt i kroppen nästan direkt. Troligen eller snarare säkert beror det på min nya relativt kolhydratfattiga diet. Då är det bara att lyssna på signalerna, ta det försiktigt och inte hålla på så länge. Själva dieten kör jag nog ett tag till, för den funkar på alla andra sätt. Utan att göra något annat, och trots en del avsteg, har jag gått ner 1,4 kilo på fem dagar. Mest vatten säkert, men det känns ändå bra. En massa onödigt vatten som skvalpar omkring i kroppen bidrar till plufsighet, så det vill man inte ha. Men det är ju ingen bantningsmetod utan snarare ett sätt att leva, så jag får se avstegen som det ovanliga och LCHF light som det normala.

På nätet finns det sajter där folk diskuterar och jämför sina erfarenheter, och vad som slår mig är den extremism som kommer fram hos många. För att äta mindre än 5 gram kolhydrater/dag, som en del gör, det är verkligen helt extremt. Betänk att en banan (kolhydratvägrarnas skräckfrukt) innehåller ca 22 gram. En hundragrams mjölkchokladkaka innehåller 53 gram, och det värsta är att när jag skriver detta så blir jag jättesugen på mjölkchoklad. Knäckebröd är i och för sig ännu värre eftersom kolhydratinnehållet i det är hela 65 g (per hundra gram), men å andra sidan äter man ju inte det hektovis som man gör med bananer och choklad.

Till stormarknaden

Vi skulle ha fått besök från Stockholm idag, men det blev inte så. Eftersom vädret var hyfsat passade vi istället på att cykla till Gränby Centrum. Cykelvägen dit är, åtminstone till största delen, väldigt fin. Mycket grönt. När jag bodde åt det hållet tänkte jag sällan eller aldrig på hur vackert det var med både lummighet och vidsträckta fält. (Jag tänkte mer att det var ganska långt och ofta blåsigt och att det ofta var kämpigt att trampa till jobbet och hem i motvind och regn och snö.)
Stormarknaden med sina parkeringsplatser är förstås desto fulare, det ligger liksom i sakens natur. (Oj, det blev nästan lite vitsigt...)

Typ alla affärskedjor finns i GC, det märkte vi snabbt. Massor av butiker. Men det var inte så mycket folk, trots att reaskyltarna lyste uppfordrande även här.

K. provade ett par skor som hon för några månader provade till normalpris i stan och var nära att köpa. Nu blev det ingen affär trots att det var halva priset. Skorna var fortfarande rätt snygga, men nu har hon vant sig vid extremsköna sportskor och vill inte ha något annat.

Ingen av oss var sugen på att handla en enda grej, så det riktigt kändes hur pengarna växte i plånboken och vi blev rikare för varje minut.
Tomater behövde vi i alla fall, så vi gick in på Kvantum. Träffade där ett enormt trevligt par som lärde oss hur man själv scannar in sina varor - dom var så trevliga så vi borde ha bjudit hem dom!
Men vi scannade inte utan handlade som vanligt. Tomater, bröd, revbensspjäll och några småsaker från delikatessdisken. Vi betraktade också en överdriven exponering av wienerbröd. Det var så många, så det såg inte ut som något ätbart utan mer som ett slags gulbrun, oaptitlig massa.

Inga wienerbröd inköptes. Jag har ju dessutom inte ätit bakverk eller godis (förutom glass när vi var bortbjudna) på fyra dagar. Rätt bra för en nästan addict som jag.

Det var faktiskt rätt kul att handla matvaror. På hemvägen stannade vi vid ett av dom konstverk som kommunen har kostat på där på Gränbyfältet.

Ganska fint, eller dom var faktiskt jättefina alla tre. "Who if not you" heter verket med den iller som står på sockeln här ovan.

Ja, så kan man också fördriva en ledig eftermiddag. Vi är ganska lättroade både K. och jag, så vi är helnöjda med dagen.

Orkar inte se matchen

Jag orkar inte se Sveriges VM-semifinal i fotboll. Det känns för osäkert, och jag gillar inte nervspänning. Det är väl samma sak som att jag inte tycker om att se spännande filmer. Lugnt och helst också trevligt vill jag att det ska vara. När jag inte är känslomässigt engagerad kan jag njuta av en spännande match, men om jag håller på något av lagen, då blir det lätt för mycket. Så...lite klen är jag kanske. :-)

Här nere på gården håller dom på och gör om den lilla lekplatsen. Det ser ut att bli jättefult! Sandlåda och lekredskap är utplacerade på konstiga sätt, det verkar klumpigt och felvänt. Hoppas det är provisoriskt bara och att dom fixar till det imorgon. För annars är det ju bara trist, och extra tråkigt är förstås att föreningen betalar dyra pengar för det hela.

Det blev inget Gränby Centrum idag utan jag nöjde mig med Kvarnen. Men jag vill ändå se hur GC har utvecklats, så kanske cyklar jag dit på fredag. Förut, när jag bodde i närheten, var jag där var och varannan dag, och jag brukar trivas rätt bra i den sortens köptempel. Även om jag inte har så mycket att köpa.
Jaha, nu börjar matchen igen. Jag går in i ett annat rum. Men heja Sverige!

Trevlig kväll

Gårdagens moln förvandlades inte till sol och klar himmel utan, mer logiskt, till ösregn. Riktiga störtskurar kom det. Behövligt på många sätt, både växter och djur blev nog glada, men vi såg vår trädgårdsmiddag hos Hans gå i stöpet. Cyklade iväg när det var ett litet uppehåll i regnet, men efter några minuter började det ösa rejält igen, och vi fick stanna vid polishuset och ta skydd.

Trampade vidare efter en stund, det var inte så långt och tur var väl det. Blött och lite kyligt var det ju i alla fall, och det gick liksom inte över, så vi fick nöja oss med att titta på den vackra trädgården från fönstret.

Det var en kanonkväll hur som helst. Mat, roliga samtal, inmundigande av vatten, vatten och vatten.

Ett och annat glas vin slank ner också. Vitt och rosé. I ganska stora mängder faktiskt. Och jag skippade tillfälligt min nya diet och åt glass! Sias Punschrussin var jättegod!

Vi pratade så mycket om så många intressanta ämnen, så det var svårt att slita sig. Hade inte K. jobbat idag, så hade vi väl suttit kvar i Hans vardagsrum fortfarande.
Men nu blir det en hemmadag för mig. K. börjar klockan 12 och har precis gått iväg. Mitt enda viktiga projekt är att köpa tepåsar, inte alltför betungande. Fast jag har lite vaga funderingar på att cykla till Gränby Centrum och kolla in utbudet. Har inte varit där på två år, alltså inte sedan den stora ombyggnaden. Får se om jag gör det, eller om jag som vanligt går till Kvarnen.