Värst vad vintern slog till, med snö och allt. På självaste julafton, och nu ska det visst hålla i sig. Vackert är det och säkert stämningsfullt att gå i den knarrande snön. Men jag har inte varit ute på fyra eller fem dagar - håller mig inne i värmen. Eller vad jag nu ska säga. Som jag misstänkte är den här lägenheten kall på vintern. Inte lika kall som huset i Spanien förstås, långt därifrån, men jag har köpt fårskinnstofflor. Utan dem blir fötterna iskalla.
K. jobbar idag. Jag har också jobbat lite och ska snart ner en vända i tvättstugan.
Böcker har jag också, så det går ingen nöd på mig. Håller på med Karl Ove Knausgårds sexvolymers självbiografi Min kamp. Jag gillar dem skarpt, de tre jag hittills har läst. Kommer ihåg hur fascinerad jag var av Lars Noréns dagböcker, också det väldigt mycket text, jag får lite samma känsla nu.
Kanske har jag en svaghet för ordrika manliga författare som skriver om sig själva. Ulf Lundell är en annan favorit.
Säkert finns det vissa ultrafeminister som tycker det är beklämmande med dessa mansböcker, ja jag vet ju att det finns det. Jag känner flera stycken, men eftersom jag faktiskt gillar olika på allvar, så tycker jag om dem som personer även om jag inte delar deras åsikter.
Och på tal om feminism, den tar sig verkligen nya uttryck. Häromdagen häpnade jag över DN:s Kalle Anka-artikel. Kalle Anka på alla möjliga sätt, skulle jag vilja säga. Nån som har missat den?
Tänk alltså Kalle Anka. Knattarna. Musse Pigg. Långben. Farbror Joakim. Piff och Puff. Pluto. Robin Hood. Baloo.
Och så vidare.
De är hanar, mansdjur, maskulina varelser! Ve och fasa.
Det finns förstås hondjur i julaftonsKalle också. Men endast 22 stycken. Askungen, Lady och Marion och nångra enstaka möss och fåglar väger lätt jämfört med handjurens extrema dominans på hela 293 stycken.
Det är faktiskt folk som har räknat ut det och presenterat det som en uppseendeväckande och viktig nyhet. "Vi vill inte att alla manliga karaktärer ska klippas bort. Men vi tycker det är viktigt att det här uppmärksammas." säger utredarna.
Tja, jag vet inte vad jag ska säga om detta stora problem. Välkommen till Sverige, Europas största omskolningsläger.
Själv såg jag dock inte Kalle Anka denna julafton. Hängav mig åt den maskulina världsbilden på annat sätt, genom att läsa Knausgård. Nu ska jag snart börja med volym fyra, men för säkerhets skull varvar jag med en biografi över Gertrude Stein och Alice B. Toklas...
God fortsättning!
fredag 26 december 2014
lördag 20 december 2014
Mjöl på apoteket
Vårt närmaste apotek har byggt om och piffat upp sig. Jag har reagerat på att det ser så väldigt annorlunda ut, typ öppen planlösning med skönhetsprodukter i blickfånget. Det står faktiskt "Skönhet" lite överallt, och där finns diverse kända märken. Smink. På apoteket. Det känns så fel, så fel.
Idag hade jag ett ärende dit, skulle köpa en traditionell apoteksvara, så jag gick in i butiken och kollade bland hyllorna. Noterade då att de även säljer müsli! Och snacks. Och mjöl.
Alltså, så konstigt. Apoteket, vad händer?!
I övrigt kan jag konstatera att tiden går fort. K. ska hoppa in på sitt gamla jobb, hon har fått massor med pass, så plötsligt har vi nästan inga lediga dagar/kvällar kvar innan vi åker tillbaka till Nerja.
Det har liksom tjocknat med åtaganden/träffar/arbete, och det är förstås både trevligt och bra. Själv har jag också haft rätt mycket jobb men har gjort undan nästan allt. Kommer att vara ensam hemma både jul- pch nyårsafton. K. jobbar till 21 båda dagarna. Jag har inget emot det, tvärtom. Det är mysigt att vara ensam, särskilt på julafton. Jag var ofta det förr i tiden och njöt verkligen av det ensliga trivselmyset. Det är ändå en speciell stämning på julafton, den ligger som täta vibrationer i luften. Så den dagen kan man bara vara och känna ett slags frid. Sen blir det väl en öl och lite Janssons när K. kommer hem. Lite vickning sådär.
Hur man än ser det, så börjar snart nedräkningen. Två veckor kvar.
Idag hade jag ett ärende dit, skulle köpa en traditionell apoteksvara, så jag gick in i butiken och kollade bland hyllorna. Noterade då att de även säljer müsli! Och snacks. Och mjöl.
Alltså, så konstigt. Apoteket, vad händer?!
I övrigt kan jag konstatera att tiden går fort. K. ska hoppa in på sitt gamla jobb, hon har fått massor med pass, så plötsligt har vi nästan inga lediga dagar/kvällar kvar innan vi åker tillbaka till Nerja.
Det har liksom tjocknat med åtaganden/träffar/arbete, och det är förstås både trevligt och bra. Själv har jag också haft rätt mycket jobb men har gjort undan nästan allt. Kommer att vara ensam hemma både jul- pch nyårsafton. K. jobbar till 21 båda dagarna. Jag har inget emot det, tvärtom. Det är mysigt att vara ensam, särskilt på julafton. Jag var ofta det förr i tiden och njöt verkligen av det ensliga trivselmyset. Det är ändå en speciell stämning på julafton, den ligger som täta vibrationer i luften. Så den dagen kan man bara vara och känna ett slags frid. Sen blir det väl en öl och lite Janssons när K. kommer hem. Lite vickning sådär.
Hur man än ser det, så börjar snart nedräkningen. Två veckor kvar.
söndag 14 december 2014
Åh nej. nu är den här!
Det har känts riktigt bra att vara hemma. Mörkret har inte tagit så hårt på mig eftersom jag är fulladdad med d-vitamin och har en del reservenergi, och så har det varit plusgrader hela tiden. Perfekt vinter för mig. Men några minusgrader igår natt förstörde allt. Nu är den här, den vidriga, vidriga halkan! Man trippar med små försiktiga steg och en obehaglig känsla i magen, hela tiden med blicken riktad mot marken för att kunna upptäcka isfläckar.
Usch, jag går inte ut! Hade annars en del ärenden på stan idag, men det får anstå.
Var har jag mina broddar månne?
Usch, jag går inte ut! Hade annars en del ärenden på stan idag, men det får anstå.
Var har jag mina broddar månne?
måndag 8 december 2014
Ett avsked
"Vi har samlats för att ta farväl av Bojan..."
Jag har varit i Luleå igen, på begravning den här gången. Avsked av min mamma, Bojan.
Det var en fin ceremoni, med en underbar ung kvinnlig präst som pratade väldigt jordnära och personligt. Det var vemodigt men uppstod faktiskt också en viss munterhet ibland. Och det hade Bojan gillat, för hon hade inte mycket till övers för det som var stelt och konstlat och formellt. Och hon hade en otrolig humor.
Efter ceremonin, som hölls i ett litet kapell med enbart de närmaste, åt vi (syskon med respektive, de av barnbarnen som inte befinner sig på andra sidan jordklotet och ett par vänner till familjen) middag på en bra restaurang. K. och jag åkte hem nästa dag, med en ljus känsla inombords.
Ett kapitel är avslutat. På ett värdigt och fint sätt.
söndag 23 november 2014
Åter i pörtet
Efter två dygn hemma i den lilla, pörtelika lägenheten känns det rätt så bra. Det är ju plusgrader ute. Visserligen mörkt men jag är glad att slippa minusgrader för att inte tala om halka! Och kul var det att gå till en välsorterad Icaaffär och handla.
Två saker står fram som positiva jämfört med Spanien:
Varmvatten kommer tämligen direkt när man vrider på kranen. Inte efter flera minuter.
Butikerna har inte stängt mellan klockan 14-17.
Det sista, siestastängningen, har jag väldigt svårt att vänja mig vid. Och det har höjts röster om att Spanien bör anpassa sig till övriga EU och avskaffa siestan helt. Jobba typ åtta till fem som man gör på andra ställen. Men det skulle ju helt enkelt inte gå. Det handlar om hela den spanska livsstilen, en stor del av deras kultur. Allt skulle ändras, och never ever kan jag tänka mig att spanjorerna skulle gå med på det.
I nån amerikansk tidskrift läste jag dessutom en moralpräktig artikel om att spanjorerna borde gå upp tidigt, jobba effektivt hela dagen och sedan även lägga sig tidigt som vanligt folk istället för att vara ute på kvällarna och dricka vin...
Så mycket vin dricker de faktiskt inte, i alla fall inte på vardagar. Det är turister och andra utlänningar som gör det.
Men barnen slutar skolan klockan 14, och de allra flesta familjer äter sitt huvudmål klockan 15. Efteråt antar jag att de som ska tillbaka till arbetet vilar en stund, och så vid 17 börjar aktiviteten igen.
"Delade turer" skulle det kallas i Sverige, och väldigt många jobbar så. 10-14 och sedan 17-20 eller 17-21.
Och även om jag kan irritera mig på att det mesta är stängt just när jag vill gå ut och handla, så kommer även jag förstås att vänja mig. Fördelarna är större än nackdelarna.
I alla fall, nu är vi tillbaka i Uppsala och pörtet. Skönt med inomhuskomfort, ljusa möbler och stereoanläggning. November är ju november, men jag tycker nog att vi har det bästa av två världar.
Två saker står fram som positiva jämfört med Spanien:
Varmvatten kommer tämligen direkt när man vrider på kranen. Inte efter flera minuter.
Butikerna har inte stängt mellan klockan 14-17.
Det sista, siestastängningen, har jag väldigt svårt att vänja mig vid. Och det har höjts röster om att Spanien bör anpassa sig till övriga EU och avskaffa siestan helt. Jobba typ åtta till fem som man gör på andra ställen. Men det skulle ju helt enkelt inte gå. Det handlar om hela den spanska livsstilen, en stor del av deras kultur. Allt skulle ändras, och never ever kan jag tänka mig att spanjorerna skulle gå med på det.
I nån amerikansk tidskrift läste jag dessutom en moralpräktig artikel om att spanjorerna borde gå upp tidigt, jobba effektivt hela dagen och sedan även lägga sig tidigt som vanligt folk istället för att vara ute på kvällarna och dricka vin...
Så mycket vin dricker de faktiskt inte, i alla fall inte på vardagar. Det är turister och andra utlänningar som gör det.
Men barnen slutar skolan klockan 14, och de allra flesta familjer äter sitt huvudmål klockan 15. Efteråt antar jag att de som ska tillbaka till arbetet vilar en stund, och så vid 17 börjar aktiviteten igen.
"Delade turer" skulle det kallas i Sverige, och väldigt många jobbar så. 10-14 och sedan 17-20 eller 17-21.
Och även om jag kan irritera mig på att det mesta är stängt just när jag vill gå ut och handla, så kommer även jag förstås att vänja mig. Fördelarna är större än nackdelarna.
I alla fall, nu är vi tillbaka i Uppsala och pörtet. Skönt med inomhuskomfort, ljusa möbler och stereoanläggning. November är ju november, men jag tycker nog att vi har det bästa av två världar.
torsdag 20 november 2014
Gillar inte reseplanering
Jag tycker inte om att resa. Visserligen tycker jag om att vistas på olika ställen, men det man måste göra runt själva förflyttningen gillar jag inte. Allt bokande och fixande hit och dit. Och sämst av allt tycker jag om att packa. Det är alltså hela planeringen runt resandet som gör mig orolig. (Vissa tycker det är helmysigt, att det nästan är själva höjdpunkten med att resa.)
När man äntligen har tagit sig till flygplatsen, checkat in, krånglat sig igenom säkerhetskontrollen och kan ta en stor kall öl innan avfärd, då känns det bra. Då kan man inte påverka något, utan det är bara att hänga med.
Idag är det 20 grader varmt i Nerja enligt min hyfsat tillförlitliga väderapp. Men det blåser en ganska ettrig vind och är lite disigt. Får se om det går att sitta ute vid havet och äta lunch.
Imorgon vid den här tiden går vi ombord på planet. Helt okej.
När man äntligen har tagit sig till flygplatsen, checkat in, krånglat sig igenom säkerhetskontrollen och kan ta en stor kall öl innan avfärd, då känns det bra. Då kan man inte påverka något, utan det är bara att hänga med.
Idag är det 20 grader varmt i Nerja enligt min hyfsat tillförlitliga väderapp. Men det blåser en ganska ettrig vind och är lite disigt. Får se om det går att sitta ute vid havet och äta lunch.
Imorgon vid den här tiden går vi ombord på planet. Helt okej.
onsdag 19 november 2014
Dags att avrunda
Näst sista dagen. Vi har ätit lunch med två relativt nya kompisar, och sen gick K. och jag iväg och drack kaffe på Cochran´s. Havet var nästan spegelblankt och solen stekte. Lagom mycket folk, dvs långt ifrån fullt. Det är faktiskt väldigt glest överallt nu, känns verkligen att det är Lågsäsong. Massor av ställen slår igen, en del för gott, andra för semester. Många har ju bara öppet perioden maj-oktober när det är som varmast.
Resväskorna har åkt fram, och vi börjar samla ihop det vi ska ha med oss till Sverige. Det är inte så jättemycket - det mesta lämnar vi ju kvar här till nästa gång.
Det ska bli ganska kul att åka hem, trots att vinter och mörker väntar. Någon uppmuntrande information har vi inte fått. Alla verkar smått knäckta av vädret. Inte så konstigt, när man läser att det har varit två soltimmar den senaste månaden! Men vi är inställda på att mysa hemma och njuta av komforten. Så får vi se hur det känns. Vår nya lilla lägenhet är i och för sig inte lika varm som den förra, men bättre än det spanska huset lär det i alla fall bli.
Om en timme är det dags för nästa sociala evenemang: en träff med lite folk på trivsamt ställe. Det är många vi vill träffa innan vi åker, och idag betar vi av de flesta.
Resväskorna har åkt fram, och vi börjar samla ihop det vi ska ha med oss till Sverige. Det är inte så jättemycket - det mesta lämnar vi ju kvar här till nästa gång.
Det ska bli ganska kul att åka hem, trots att vinter och mörker väntar. Någon uppmuntrande information har vi inte fått. Alla verkar smått knäckta av vädret. Inte så konstigt, när man läser att det har varit två soltimmar den senaste månaden! Men vi är inställda på att mysa hemma och njuta av komforten. Så får vi se hur det känns. Vår nya lilla lägenhet är i och för sig inte lika varm som den förra, men bättre än det spanska huset lär det i alla fall bli.
Om en timme är det dags för nästa sociala evenemang: en träff med lite folk på trivsamt ställe. Det är många vi vill träffa innan vi åker, och idag betar vi av de flesta.
måndag 17 november 2014
Liten uppdatering
Löfvén är kanske smartare än man tror, hoppades jag i mitt förra inlägg. Men jag vet inte... i alla fall har jag nu lämnat den förhoppningen. Faktiskt så är jag glad över att jag på sätt och vis är på väg bort från Sverige, åtminstone till hälften. (Troligen blir det mer än så så småningom.) För det liknar ju ingenting, hela det politiska landskapet och det mediala klimatet, det är liksom alldeles bedrövligt! Kan det vända? Det vete 17.
Snart lämnar jag också Nerja för den här gången. Det är fortfarande fint väder, +19 och sol, men börjar bli kallt inomhus. Suck, dags för tofflor och täckväst och diverse andra varma plagg.
Det har varit en underbar höst. Stekhett i september, riktigt varmt i oktober, och så nu lite mer tempererat nu i november.
Rent socialt är det också väldigt lätt att vara här. Nya vänner är enkelt att träffa, och både K. och jag känner oss så otroligt hemma.
Jag har hunnit med en kortare och ej från början planerad Sverigeresa, eftersom min mamma dog i början av november. Efter en tids sjukdom, så det var inte oväntat. Nu tillhör jag släktens äldsta generation. Tänka sig.
Det märks att jag inte skrivit något blogginlägg på väldigt länge. Det är svårt att skriva, att få till flytande och bra meningar. Men det kommer väl. Med lite övning. :-)
Det är alltså möjligt att jag börjar blogga nu igen. Jag får se.
Nu har jag i alla fall gjort en liten kort uppdatering.
Snart lämnar jag också Nerja för den här gången. Det är fortfarande fint väder, +19 och sol, men börjar bli kallt inomhus. Suck, dags för tofflor och täckväst och diverse andra varma plagg.
Det har varit en underbar höst. Stekhett i september, riktigt varmt i oktober, och så nu lite mer tempererat nu i november.
Rent socialt är det också väldigt lätt att vara här. Nya vänner är enkelt att träffa, och både K. och jag känner oss så otroligt hemma.
Jag har hunnit med en kortare och ej från början planerad Sverigeresa, eftersom min mamma dog i början av november. Efter en tids sjukdom, så det var inte oväntat. Nu tillhör jag släktens äldsta generation. Tänka sig.
Det märks att jag inte skrivit något blogginlägg på väldigt länge. Det är svårt att skriva, att få till flytande och bra meningar. Men det kommer väl. Med lite övning. :-)
Det är alltså möjligt att jag börjar blogga nu igen. Jag får se.
Nu har jag i alla fall gjort en liten kort uppdatering.
lördag 4 oktober 2014
Regeringen
Jag måste bara säga något om Stefan Löfvéns regering.
Hur ska det gå?
Åsa Romsom som vice statsminister. Om det händer Löfvén något, vilket jag verkligen inte hoppas, är alltså Åsa Romson Sveriges regeringschef! Det är ju helt absurt.
Gustav Fridolin har sagt att han kan "rädda skolan" på 100 dagar. Nu är det upp till bevis. Kan han rädda skolan på 100 dagar ska jag ta tillbaka allt elakt jag har tänkt om honom. Men...rädda skolan? 100 dagar?
En fantastisk plan eller storhetsvansinne?
Överhuvudtaget är det lite märkligt att MP fick 6,9 % av rösterna men innehar 25% av ministerposterna. Där kan man prata om hög utdelning. Fast Alice Bah Kuhnke kan väl inte räknas som miljöpartist än, eftersom hon blev medlem i partiet för fyra dagar sedan. Riktig handplockning där, och spontant tycker jag det känns ganska bra med henne.
Men om jag var socialdemokrat skulle jag inte uppskatta att min röst i själva verket också var en röst på Miljöpartiet. S och MP är väl inte direkt några naturliga partners.
Nu håller pressen på att leta lik i garderoben, men hur letar de? Ardali Shekarabi har varit inblandad i en del skandaler och blev sparkad från sitt uppdrag i SSU pga ekonomiska oegentligheter. (För att ha skott sig själv med partipengar bland annat.) Än så länge har det varit ganska tyst om det. Pressen ägnar sig mer åt det upprörande att Kristina Persson tror på reinkarnation. "Ovetenskaplig mystiscism." Tja. Jag tycker det låter väldigt sympatiskt jag. Och om man tänker efter: Är den som tror på reinkarnation olämplig som politiker? Tänk efter igen Expressen och DN, för det skulle bland annat utesluta hinduer från viktiga poster i svensk politik. Och vi ska väl ha mångfald? Islam välkomnas, så varför inte hinduism, buddhism och andra trosläror?
Mehmet Kaplan, som har märkligt svårt att ta ställning mot jihadister, kan alltid luta sig mot sin okritiserbara muslimska tro. Men hur vetenskaplig är den, om den nu är det ska man gå efter? Och att en person som jämför de som åker till Syrien för att delta i jihad med frivilliga i finska vinterkriget, att en sån person sitter i Sveriges regering gör mig lite illamående. Dåliga vibbar.
Men Stefan Löfvén verkar sympatisk, och kanske är han smartare än man tror. Det hoppas jag, och jag hoppas som sagt också att han fortsätter vara frisk och kry så inte vice statsministern måste rycka in!
Hur ska det gå?
Åsa Romsom som vice statsminister. Om det händer Löfvén något, vilket jag verkligen inte hoppas, är alltså Åsa Romson Sveriges regeringschef! Det är ju helt absurt.
Gustav Fridolin har sagt att han kan "rädda skolan" på 100 dagar. Nu är det upp till bevis. Kan han rädda skolan på 100 dagar ska jag ta tillbaka allt elakt jag har tänkt om honom. Men...rädda skolan? 100 dagar?
En fantastisk plan eller storhetsvansinne?
Överhuvudtaget är det lite märkligt att MP fick 6,9 % av rösterna men innehar 25% av ministerposterna. Där kan man prata om hög utdelning. Fast Alice Bah Kuhnke kan väl inte räknas som miljöpartist än, eftersom hon blev medlem i partiet för fyra dagar sedan. Riktig handplockning där, och spontant tycker jag det känns ganska bra med henne.
Men om jag var socialdemokrat skulle jag inte uppskatta att min röst i själva verket också var en röst på Miljöpartiet. S och MP är väl inte direkt några naturliga partners.
Nu håller pressen på att leta lik i garderoben, men hur letar de? Ardali Shekarabi har varit inblandad i en del skandaler och blev sparkad från sitt uppdrag i SSU pga ekonomiska oegentligheter. (För att ha skott sig själv med partipengar bland annat.) Än så länge har det varit ganska tyst om det. Pressen ägnar sig mer åt det upprörande att Kristina Persson tror på reinkarnation. "Ovetenskaplig mystiscism." Tja. Jag tycker det låter väldigt sympatiskt jag. Och om man tänker efter: Är den som tror på reinkarnation olämplig som politiker? Tänk efter igen Expressen och DN, för det skulle bland annat utesluta hinduer från viktiga poster i svensk politik. Och vi ska väl ha mångfald? Islam välkomnas, så varför inte hinduism, buddhism och andra trosläror?
Mehmet Kaplan, som har märkligt svårt att ta ställning mot jihadister, kan alltid luta sig mot sin okritiserbara muslimska tro. Men hur vetenskaplig är den, om den nu är det ska man gå efter? Och att en person som jämför de som åker till Syrien för att delta i jihad med frivilliga i finska vinterkriget, att en sån person sitter i Sveriges regering gör mig lite illamående. Dåliga vibbar.
Men Stefan Löfvén verkar sympatisk, och kanske är han smartare än man tror. Det hoppas jag, och jag hoppas som sagt också att han fortsätter vara frisk och kry så inte vice statsministern måste rycka in!
Evig sommar?
Nu har jag haft sommar i nästan fem månader! När vi kom till Nerja i mitten av maj var det förstås jättefint väder, när vi åkte till Sverige i juli var det stekhett där i stort sett varje dag fram till dess att vi reste tillbaka hit i september. Och nu...det bara fortsätter.
Häromdagen var K. och jag på fest på Campot. Ett campo är ungefär som ett lantställe, och många spanjorer har ett sådant där de odlar frukt och grönsaker eller bara vistas lite då och då. Vi känner två par, ett svenskt och ett spansk-svenskt som har ett campo tillsammans, och det ligger inte ute på landsbygden utan en knapp kilometer från Nerjas centrum. Ibland ordnar de fest med paella och grejer.
Hur mysigt som helst.
Det var kul att se Josés tillagning av paella. Han började med att fräsa stora bitar av kyckling.
Sen, lite i taget, tillfördes kryddor, ris, buljong och skaldjur. Resultatet blev fantastiskt.
Och efter att först ha inmundigat ost, skinka, sangria eller öl, satte sig alla och njöt av paella och vin. En väldigt trevlig dag. I oktober. Inte illa.
Nu vet jag förstås att det blir kyligare även här. Jag tänker med bävan på hur det var i vintras, med sexton råa grader inomhus, underställ, tofflor och ylletröjor i trippla lager. Det är svårt att föreställa sig, men det blir så. Än så länge är det dock ingen fara.
Häromdagen var K. och jag på fest på Campot. Ett campo är ungefär som ett lantställe, och många spanjorer har ett sådant där de odlar frukt och grönsaker eller bara vistas lite då och då. Vi känner två par, ett svenskt och ett spansk-svenskt som har ett campo tillsammans, och det ligger inte ute på landsbygden utan en knapp kilometer från Nerjas centrum. Ibland ordnar de fest med paella och grejer.
Hur mysigt som helst.
Det var kul att se Josés tillagning av paella. Han började med att fräsa stora bitar av kyckling.
Sen, lite i taget, tillfördes kryddor, ris, buljong och skaldjur. Resultatet blev fantastiskt.
Och efter att först ha inmundigat ost, skinka, sangria eller öl, satte sig alla och njöt av paella och vin. En väldigt trevlig dag. I oktober. Inte illa.
Nu vet jag förstås att det blir kyligare även här. Jag tänker med bävan på hur det var i vintras, med sexton råa grader inomhus, underställ, tofflor och ylletröjor i trippla lager. Det är svårt att föreställa sig, men det blir så. Än så länge är det dock ingen fara.
tisdag 30 september 2014
Härlig september och bankfrågor
Septembers sista dag. Otroligt fint väder. Jag undrar om inte just september är den bästa tiden att vara i Nerja. Det är inte lika tjockt med turister, det tunnas ut varje vecka faktiskt, men allt är fortfarande öppet. Restauranger, butiker, glassbarer, delikatessaffärer - inga säsongs- eller semesterstängningar som på vintern.
Vädret har varit fantastiskt, fortfarande väldigt väldigt varmt men inte den värsta sortens tryckande värme. Och nu när oktober är på gång har temperaturen sjunkit till nåt som antagligen är typisk spansk sensommar.
Jag tog en promenad på förmiddagen. 24 grader, nästan vindstilla. Så här tomt var det på en av stränderna.
Sen när jag gick tillbaka samma väg efter nån timme hade det fyllts på lite. Och solen stekte, så det började bli riktigt hett igen.
Just förmiddagarna är väldigt behagliga. Svalt men ändå varmt, som tidigt en svensk högsommardag.
En av dessa behagliga förmiddagar gick K. och jag till banken. Vi var ju tvungna att öppna ett spanskt bankkonto för att kunna ha internetabonnemang, och det har fungerat hur bra som helst med autogiro. Men vi upptäckte att den bank vi valde har ett annat kontor, bara ett stenkast från det första, och på det kontoret jobbar en svensk kille. Så dit gick för att prata med honom om lite saker. Det känns ju väldigt bra att kunna prata om ekonomiska frågor på sitt eget språk. Och det var ju ändå samma bank.
Bara det att i Spanien är man inte i första hand kund hos en viss bank utan på ett visst bankkontor! Allt måste flyttas över, vilket innebar att avsluta kontot och öppna ett helt nytt med femtielva nya papper att skriva på. Dessutom måste bankkontor 1 ge sin tillåtelse till proceduren, det tycker man ju annars att kunden ska bestämma. Svenska bankkillen ringde upp kontor 1 och pratade väldigt diplomatiskt och försiktigt om att las senoras ville byta pga språket och blabla. Ja, okej då, sa dom tydligen.
Men det tar tid. Detta var en vecka sen, och det är inte klart än. I alla sammanhang häpnar man över den spanska byråkratin.
Jag noterade ett märkligt anslag bredvid kassorna. Har hört hört talas om liknande saker, men nu stod det svart på vitt: Vill man göra kassaärenden, till exempel betala en räkning, och inte är kund på just det här bankkontoret får man endast göra det på måndagar, onsdagar och torsdagar mellan kl. 8-10.30 och enbart mellan den 11:e och 25:e varje månad.
Helt märkligt, vem kan ens tänka ut nånting sånt?! Jag frågade svenska bankkillen om det. "Det är för att göra det så jobbigt som möjligt," sa han helt frankt. Så det inte kommer fullt med folk som tar upp tid och orsakar jätteköer med sina betalningar.
Jaha. Ett så liksom Monty Pythonskt sätt att styra kundströmmar.
Hur gör man i Sverige för att slippa eller minimera vissa typer av ärenden? Avgifter förstås.
Förresten. Igår ringde en karl från bankkontor 1 och frågade varför vi vill byta. Lagom glad lät han, men K. förklarade att vi inte alls är missnöjda, vi bara tycker det är skönt med nån som pratar svenska just när det handlar om pengar.
"But why?" frågade han igen. (Han pratar bra engelska.) Så K. drog samma sak igen. "Ok, adios senora!" sa han då.
Lite underligt kan jag tycka. Nu kanske han kommer att se arg ut när vi stöter ihop med honom på stan.
Vädret har varit fantastiskt, fortfarande väldigt väldigt varmt men inte den värsta sortens tryckande värme. Och nu när oktober är på gång har temperaturen sjunkit till nåt som antagligen är typisk spansk sensommar.
Jag tog en promenad på förmiddagen. 24 grader, nästan vindstilla. Så här tomt var det på en av stränderna.
Sen när jag gick tillbaka samma väg efter nån timme hade det fyllts på lite. Och solen stekte, så det började bli riktigt hett igen.
Just förmiddagarna är väldigt behagliga. Svalt men ändå varmt, som tidigt en svensk högsommardag.
En av dessa behagliga förmiddagar gick K. och jag till banken. Vi var ju tvungna att öppna ett spanskt bankkonto för att kunna ha internetabonnemang, och det har fungerat hur bra som helst med autogiro. Men vi upptäckte att den bank vi valde har ett annat kontor, bara ett stenkast från det första, och på det kontoret jobbar en svensk kille. Så dit gick för att prata med honom om lite saker. Det känns ju väldigt bra att kunna prata om ekonomiska frågor på sitt eget språk. Och det var ju ändå samma bank.
Bara det att i Spanien är man inte i första hand kund hos en viss bank utan på ett visst bankkontor! Allt måste flyttas över, vilket innebar att avsluta kontot och öppna ett helt nytt med femtielva nya papper att skriva på. Dessutom måste bankkontor 1 ge sin tillåtelse till proceduren, det tycker man ju annars att kunden ska bestämma. Svenska bankkillen ringde upp kontor 1 och pratade väldigt diplomatiskt och försiktigt om att las senoras ville byta pga språket och blabla. Ja, okej då, sa dom tydligen.
Men det tar tid. Detta var en vecka sen, och det är inte klart än. I alla sammanhang häpnar man över den spanska byråkratin.
Jag noterade ett märkligt anslag bredvid kassorna. Har hört hört talas om liknande saker, men nu stod det svart på vitt: Vill man göra kassaärenden, till exempel betala en räkning, och inte är kund på just det här bankkontoret får man endast göra det på måndagar, onsdagar och torsdagar mellan kl. 8-10.30 och enbart mellan den 11:e och 25:e varje månad.
Helt märkligt, vem kan ens tänka ut nånting sånt?! Jag frågade svenska bankkillen om det. "Det är för att göra det så jobbigt som möjligt," sa han helt frankt. Så det inte kommer fullt med folk som tar upp tid och orsakar jätteköer med sina betalningar.
Jaha. Ett så liksom Monty Pythonskt sätt att styra kundströmmar.
Hur gör man i Sverige för att slippa eller minimera vissa typer av ärenden? Avgifter förstås.
Förresten. Igår ringde en karl från bankkontor 1 och frågade varför vi vill byta. Lagom glad lät han, men K. förklarade att vi inte alls är missnöjda, vi bara tycker det är skönt med nån som pratar svenska just när det handlar om pengar.
"But why?" frågade han igen. (Han pratar bra engelska.) Så K. drog samma sak igen. "Ok, adios senora!" sa han då.
Lite underligt kan jag tycka. Nu kanske han kommer att se arg ut när vi stöter ihop med honom på stan.
torsdag 18 september 2014
Börjat skolan
Jag har börjat skolan! Lektioner i spanska två dagar i veckan, en och en halv timme per gång. Jättekul. Men det känns väldigt ovanligt, väldigt länge sen jag befann mig i en sån situation.
Undervisningen sker helt på spanska och verkar bra. Kostnaden är 55€ i månaden, vilket anses som ganska billigt här.
Nåt annat som är bra är att skolan ligger bara tre minuters promenad från där vi bor.
I min lilla grupp är vi fem personer från fem olika länder: Belgien, England, Etiopien, Indien och Sverige. Åldrar 25-71. Spännande värre. Jag är förhoppningsfull inför min framtid som spansktalande.
torsdag 11 september 2014
Misslyckat turistförsök
Vädret har inte direkt slagit om, men det har blivit "svalare". Strax under 30° istället för över. Det är dessutom fuktigare ute, och då känns värmen lite snällare, lite mjukare. Mer inbäddad liksom. Mina soleksem är helt under kontroll nu.
K. och jag tänkte turista oss idag, (eller snarare igår eftersom det här inlägget tydligen inte publicerades som det var tänkt). Gå ner till Burrianastranden och hyra solsängar eller helst lyxvarianten med tak och gardiner. Läsa, bada (K., inte jag), äta lunch, som sagt leva turistliv. Så vi packade två stora kassar med handdukar, kuddar, böcker, solskydd 50 och diverse annat.
Det såg härligt ut när vi kom ner och tittade ut mot stranden. "Inte alls mycket folk," tyckte vi.
K. och jag tänkte turista oss idag, (eller snarare igår eftersom det här inlägget tydligen inte publicerades som det var tänkt). Gå ner till Burrianastranden och hyra solsängar eller helst lyxvarianten med tak och gardiner. Läsa, bada (K., inte jag), äta lunch, som sagt leva turistliv. Så vi packade två stora kassar med handdukar, kuddar, böcker, solskydd 50 och diverse annat.
Det såg härligt ut när vi kom ner och tittade ut mot stranden. "Inte alls mycket folk," tyckte vi.
Och det var det inte heller, om man pratar om vattnet och själva sanden. Däremot var alla solsängar upptagna eller reserverade, inte en enda av uthyrarna hade nåt ledigt! Och då finns det ändå väldigt många. K. bytte ändå om, eftersom hon hade bestämt sig för att bada. Huttrande kom hon tillbaka, det var inte alls några 25 grader som folk har berättat om, i alla fall inte just där.
Sen gick vi hem med vår packning och ägnade dagen åt andra saker.
En söt katt sov på en motorcykel.
Nu ikväll har vi tagit en promenad på stan. Mycket folk, trots att många vanliga turister åkt hem. De som är kvar är till övervägande delen britter. Och så är förstår
måndag 8 september 2014
Motvillig röstning
Jag röstade faktiskt innan vi åkte. "Faktiskt" skriver jag, eftersom det tog emot. Det finns inget parti jag gillar längre, inget jag känner sympati för, inget jag ens respekterar! Så jag gjorde som tydligen många andra har gjort i år: Röstade på det minst dåliga. Som kanske är jättedåligt men ändå kändes ärligast.
Vad har hänt med politikerna, och varför är årets valrörelse så liksom...feg och föraktlig?! Usch.
Jag är nästan rädd för valresultatet och hur det kommer att bli sen.
Anybody länkade till Bitterpittens Valguide, och jag håller med om mycket i den.
Vad har hänt med politikerna, och varför är årets valrörelse så liksom...feg och föraktlig?! Usch.
Jag är nästan rädd för valresultatet och hur det kommer att bli sen.
Anybody länkade till Bitterpittens Valguide, och jag håller med om mycket i den.
söndag 7 september 2014
Innedag
Idag har jag faktiskt inte varit utanför dörren. Det är alltid samma väder: sol och stekhett, så det känns inte viktigt att utnyttja det vackra vädret. Eller ska jag säga det inom citationstecken, "vackra" - det är faktiskt för mycket nu. Värmen är inte problemet, det är själva solen som är elak. Soleksem på händerna, inte kul. Och då har jag bara spenderat några minuter om dagen i solen, typ när jag går och handlar och man inte kan gå i skugga hela tiden.
Det kändes bra att vara inne idag. Jag har:
Spelat Wordfeud
Spelat Pet Rescue
Läst
Gjort lchf-pannkakor
Diskat
Tänkt
Småstädat
Inte alls illa för en ingetsärskilt-söndag. Och visst låter det avkopplande i största allmänhet?
Framåt kvällen tog K. och jag en drink på terrassen. Fantastisk himmel och fullmåne. Sen plockade vi fram rester från kyl och frys och fick ihop det till en jättegod indisk middag.
För exakt en vecka sen var vi hemma i Uppsala med färdigpackade väskor och klockan ställd på 04.00. Vi har alltså varit här en knapp vecka - det känns som en månad. Minst.
Just nu hörs lite liveflamenco från en tapasbar, folk går förbi våra fönster, hundar skäller (men inte så mycket så det är jobbigt, än så länge). Det är sen kväll och lagom varmt. Dags för en kopp te.
Det kändes bra att vara inne idag. Jag har:
Spelat Wordfeud
Spelat Pet Rescue
Läst
Gjort lchf-pannkakor
Diskat
Tänkt
Småstädat
Inte alls illa för en ingetsärskilt-söndag. Och visst låter det avkopplande i största allmänhet?
Framåt kvällen tog K. och jag en drink på terrassen. Fantastisk himmel och fullmåne. Sen plockade vi fram rester från kyl och frys och fick ihop det till en jättegod indisk middag.
För exakt en vecka sen var vi hemma i Uppsala med färdigpackade väskor och klockan ställd på 04.00. Vi har alltså varit här en knapp vecka - det känns som en månad. Minst.
Just nu hörs lite liveflamenco från en tapasbar, folk går förbi våra fönster, hundar skäller (men inte så mycket så det är jobbigt, än så länge). Det är sen kväll och lagom varmt. Dags för en kopp te.
torsdag 4 september 2014
Tropiskt
Det är nåt otroligt varmt. På papperet är det inte varmare än det var i juli, men det känns mycket mer. (Kanske för att havet är uppvärmt nu?) Man sitter rakt upp och ner i skuggan eller på kvällen, och svetten rinner ner i ögonen. Ganska häftigt på sitt sätt.
Men man kan inte göra så mycket, och nu förstår jag varför spanjorerna äter middag så sent. Deras liv är inställt efter de varmaste månaderna, trots att det bara handlar om en liten del av året. Vad jag också har märkt är att spanjorer pratar lika mycket om vädret som svenskar eller engelsmän. I vintras avhandlades ständigt kylan och blåsten, det var frio och viente överallt. Nu patar de om värmen, calor. Ingen tycks riktigt uppskatta den...
Vi har också hört våra första pelotas för den här gången. Usch. Ett jättegäng ungar som skrek och sparkade boll mot husen. Glada blev vi när folk kom ut och sa till dem, bara det att då flyttade de sig och var utanför vårt hus istället. Det är verkligen jobbigt. Men tog slut efter ett tag när nån kom och visade nåt litet mobil/läsplatteaktigt. Då gick hela gänget iväg för att kolla, och vi kunde andas ut och höra våra egna tankar.
Snart blir det väl här som i Sverige: Barn sitter framför datorer och surfplattor istället för att leka som förr. Det är ju inte bra, absolut inte. Men skönt ändå att slippa det värsta oväsendet.
Värmen ska vi komma ihåg i vinter, när vi går med underställ och ylletröjor inomhus, och kombinerar det med varm jacka när vi går ut. Nu har vi 28-30 grader inne, och något mer ute. Det är en härligt tropisk känsla.
Men man kan inte göra så mycket, och nu förstår jag varför spanjorerna äter middag så sent. Deras liv är inställt efter de varmaste månaderna, trots att det bara handlar om en liten del av året. Vad jag också har märkt är att spanjorer pratar lika mycket om vädret som svenskar eller engelsmän. I vintras avhandlades ständigt kylan och blåsten, det var frio och viente överallt. Nu patar de om värmen, calor. Ingen tycks riktigt uppskatta den...
Vi har också hört våra första pelotas för den här gången. Usch. Ett jättegäng ungar som skrek och sparkade boll mot husen. Glada blev vi när folk kom ut och sa till dem, bara det att då flyttade de sig och var utanför vårt hus istället. Det är verkligen jobbigt. Men tog slut efter ett tag när nån kom och visade nåt litet mobil/läsplatteaktigt. Då gick hela gänget iväg för att kolla, och vi kunde andas ut och höra våra egna tankar.
Snart blir det väl här som i Sverige: Barn sitter framför datorer och surfplattor istället för att leka som förr. Det är ju inte bra, absolut inte. Men skönt ändå att slippa det värsta oväsendet.
Värmen ska vi komma ihåg i vinter, när vi går med underställ och ylletröjor inomhus, och kombinerar det med varm jacka när vi går ut. Nu har vi 28-30 grader inne, och något mer ute. Det är en härligt tropisk känsla.
tisdag 2 september 2014
Som hemma
Så självklart det kändes när vi öppnade dörren till huset i Nerja. Som om vi aldrig hade varit härifrån.
Men vi var trötta, som man blir efter att gått upp fyra på morgonen. Och genomlidit en ganska hemsk taxiresa, med chaufför som körde som om vi höll på missa planet. Vrålfort, med ena handen på ratten och den andra hållande en mugg kaffe som han sippade på var trettionde sekund. "Är inte kaffet slut snart!" tänkte jag nervöst, eftersom jag tycker att två händer på ratten är en fördel när man transporterar folk och dessutom överskrider hastighetsbegränsningen ganska kraftigt.
Jag gjorde mitt bästa för att bromsa genom att pressa högerfoten i golvet och dessutom hålla emot med ena handen. Som vanligt fungerade det inte.
Vi var framme vid Arlanda på rekordtid. Planet gick exakt på minuten och landade i Malaga hela 25 minuter före uppgivet klockslag. Våra Nerjakompisar Anette och Benna var med på semma flight och berättade att deras taxiresa var ännu värre än vår, chauffören sov nämligen! Han sov när de kom ut till bilen och han sov lite då och då under själva färden. Han nickade alltså till, bilen for hit och dit, och enda sättet att klara av resan var att själv ha koll och puffa till honom direkt när man såg att ögonen började falla igen. Livsfarlig är bara förnamnet.
I alla fall, framme i Nerja så var det som att komma hem.Vilket det ju också är. Vårt andra hem, där vi ska tillbringa lika mycket tid som hemma i Sverige.
Det var +28 och mulet när vi kom. Ganska skönt att slippa solen i åtminstone några timmar. En mjukstart liksom. Men framåt eftermiddagen böjade det steka och den bekanta bastukänslan infann sig.
När vi försöke vila ett tag knackade det på dörren och där stod en av grannarna, den 92-åriga tanten. som sett att gardinerna på nedervåningen var fråndragna. Hon blev väldigt glad att vi är tillbaka. "Bien. Bien. Bien." sa hon. Vi var också glada, eftersom den tanten var väldigt dålig i vintras. Nu är hon jättepigg.
Vi har också träffat andra grannar. De frågar om vi har varit i vårt hemland, och så klagar de över hur varmt det är här. K. och jag klagar inte, inte över det i alla fall. Än.
Men vi var trötta, som man blir efter att gått upp fyra på morgonen. Och genomlidit en ganska hemsk taxiresa, med chaufför som körde som om vi höll på missa planet. Vrålfort, med ena handen på ratten och den andra hållande en mugg kaffe som han sippade på var trettionde sekund. "Är inte kaffet slut snart!" tänkte jag nervöst, eftersom jag tycker att två händer på ratten är en fördel när man transporterar folk och dessutom överskrider hastighetsbegränsningen ganska kraftigt.
Jag gjorde mitt bästa för att bromsa genom att pressa högerfoten i golvet och dessutom hålla emot med ena handen. Som vanligt fungerade det inte.
Vi var framme vid Arlanda på rekordtid. Planet gick exakt på minuten och landade i Malaga hela 25 minuter före uppgivet klockslag. Våra Nerjakompisar Anette och Benna var med på semma flight och berättade att deras taxiresa var ännu värre än vår, chauffören sov nämligen! Han sov när de kom ut till bilen och han sov lite då och då under själva färden. Han nickade alltså till, bilen for hit och dit, och enda sättet att klara av resan var att själv ha koll och puffa till honom direkt när man såg att ögonen började falla igen. Livsfarlig är bara förnamnet.
I alla fall, framme i Nerja så var det som att komma hem.Vilket det ju också är. Vårt andra hem, där vi ska tillbringa lika mycket tid som hemma i Sverige.
Det var +28 och mulet när vi kom. Ganska skönt att slippa solen i åtminstone några timmar. En mjukstart liksom. Men framåt eftermiddagen böjade det steka och den bekanta bastukänslan infann sig.
När vi försöke vila ett tag knackade det på dörren och där stod en av grannarna, den 92-åriga tanten. som sett att gardinerna på nedervåningen var fråndragna. Hon blev väldigt glad att vi är tillbaka. "Bien. Bien. Bien." sa hon. Vi var också glada, eftersom den tanten var väldigt dålig i vintras. Nu är hon jättepigg.
Vi har också träffat andra grannar. De frågar om vi har varit i vårt hemland, och så klagar de över hur varmt det är här. K. och jag klagar inte, inte över det i alla fall. Än.
lördag 30 augusti 2014
Nedräkning
Nu är det verkligen nedräkning. K. "provpackar" och vi prickar av saker på listor.
Efter sex veckor hemma i Sverige känns det ganska lagom att åka söderut igen, men jag hade inte heller lidit av att vara kvar ett litet tag till.
När jag kollar väderprognosen för Nerja är det +30, +30, +30, +30 etc. hur länge som helst, eller i alla fall de tio dagar som prognosen sträcker sig. Det blir en omställning det.
Vi har hunnit med rätt mycket sen slutet av juli, men insåg för nån vecka sen att vi inte hinner träffa alla vi vill träffa eller fixa klart allt som bör göras i lägenheten. Vissa små saker återstår. Men vi är otroligt nöjda med hur allt har fortskridit så här långt. Och fortfarande trivs vi så hästvägsaktigt bra i lilla lägenheten. Den flytten var sannerligen ett lyckat drag!
Jag funderar en del på om jag ska återgå till att skriva mer samhällsreflekterande inlägg i bloggen, så som jag gjorde förut. Det saknas inte ämnen precis. Så det kanske kommer. Tills vidare kan jag bara konstatera att nuvarande tonen i den allmänna debatten gör mig smått illamående. Jag tycker det är så korkat, så stendumt, så inskränkt, så aggressivt som det kanske aldrig har varit. Illa, mycket illa.
Och hur ska det bli efter valet? Det gungar redan nu och lär väl inte blir direkt stabilt sedan heller.
Jaja, snart går man där i spanska gränder och hälsar på alla tanterna och intar frukost på terrassen och äter tapas på olika småställen. Det andra livet väntar.
Efter sex veckor hemma i Sverige känns det ganska lagom att åka söderut igen, men jag hade inte heller lidit av att vara kvar ett litet tag till.
När jag kollar väderprognosen för Nerja är det +30, +30, +30, +30 etc. hur länge som helst, eller i alla fall de tio dagar som prognosen sträcker sig. Det blir en omställning det.
Vi har hunnit med rätt mycket sen slutet av juli, men insåg för nån vecka sen att vi inte hinner träffa alla vi vill träffa eller fixa klart allt som bör göras i lägenheten. Vissa små saker återstår. Men vi är otroligt nöjda med hur allt har fortskridit så här långt. Och fortfarande trivs vi så hästvägsaktigt bra i lilla lägenheten. Den flytten var sannerligen ett lyckat drag!
Jag funderar en del på om jag ska återgå till att skriva mer samhällsreflekterande inlägg i bloggen, så som jag gjorde förut. Det saknas inte ämnen precis. Så det kanske kommer. Tills vidare kan jag bara konstatera att nuvarande tonen i den allmänna debatten gör mig smått illamående. Jag tycker det är så korkat, så stendumt, så inskränkt, så aggressivt som det kanske aldrig har varit. Illa, mycket illa.
Och hur ska det bli efter valet? Det gungar redan nu och lär väl inte blir direkt stabilt sedan heller.
Jaja, snart går man där i spanska gränder och hälsar på alla tanterna och intar frukost på terrassen och äter tapas på olika småställen. Det andra livet väntar.
måndag 18 augusti 2014
Ett livstecken
Det regnar igen, där jag sitter vid min dator och försöker knåpa ihop några välformulerade små horoskop.
Javisstja, bloggen. Tänkte jag plötsligt.
Vad ska jag göra? Formellt lägga ner den? Nej, det verkar onödigt. Tänk om jag plötsligt känner ett jättebehov av att uttrycka mina tankar. Det är ju inte så att jag saknar såna, tankar alltså.
Trivseln i lilla lägenheten är i alla fall på topp. Vi har helmysigt här, och det är inte mycket vi saknar från Portalgatan. Inglasad balkong är nästan det enda. Den vi har nu går tyvärr inte att glasa in, annars skulle vi nog göra det.
Egen tvättmaskin bryr jag mig inte om. Tvärtom nästan, det känns hur lyxigt som helst med en fin allmän tvättstuga. Den ligger här i huset och delas av blott tio hushåll. Gott om tider alltså.
Lik förb-nnat snurrade både maskin och tumlare plus att en korg smutstvätt stod på golvet i förmiddags när K. och jag hade bokat tid. Vi var snälla och väntade en halvtimme, men ingen människa dök upp. Plötsligt var vi inte snälla utan jättearga.
"Nu förstår jag att folk blir mördade i tvättstugor," sa K.
Nåja, inget våld användes denna gång. Den av oss utrafsade tvätten hämtades av Någon, och sen kom en lapp med ursäkt. En bra sådan dessutom.
Och nu ska vi ju snart åka till Nerja igen. Om några veckor bara, då blir det tillbaka till sommaren.
Den svenska värmebölja som var när vi kom hem lär man väl sent glömma. Säkert bra att det äntligen är höstaktigt med nederbörd.
Okej, detta var ett livstecken. Bloggen flämtar och falnar men är alltså inte helt avliden.
Javisstja, bloggen. Tänkte jag plötsligt.
Vad ska jag göra? Formellt lägga ner den? Nej, det verkar onödigt. Tänk om jag plötsligt känner ett jättebehov av att uttrycka mina tankar. Det är ju inte så att jag saknar såna, tankar alltså.
Trivseln i lilla lägenheten är i alla fall på topp. Vi har helmysigt här, och det är inte mycket vi saknar från Portalgatan. Inglasad balkong är nästan det enda. Den vi har nu går tyvärr inte att glasa in, annars skulle vi nog göra det.
Egen tvättmaskin bryr jag mig inte om. Tvärtom nästan, det känns hur lyxigt som helst med en fin allmän tvättstuga. Den ligger här i huset och delas av blott tio hushåll. Gott om tider alltså.
Lik förb-nnat snurrade både maskin och tumlare plus att en korg smutstvätt stod på golvet i förmiddags när K. och jag hade bokat tid. Vi var snälla och väntade en halvtimme, men ingen människa dök upp. Plötsligt var vi inte snälla utan jättearga.
"Nu förstår jag att folk blir mördade i tvättstugor," sa K.
Nåja, inget våld användes denna gång. Den av oss utrafsade tvätten hämtades av Någon, och sen kom en lapp med ursäkt. En bra sådan dessutom.
Och nu ska vi ju snart åka till Nerja igen. Om några veckor bara, då blir det tillbaka till sommaren.
Den svenska värmebölja som var när vi kom hem lär man väl sent glömma. Säkert bra att det äntligen är höstaktigt med nederbörd.
Okej, detta var ett livstecken. Bloggen flämtar och falnar men är alltså inte helt avliden.
tisdag 29 juli 2014
Nu räcker det
Ja, nu har till och med jag fått nog av värme! Och det beror till stor del på att vår lilla lägenhet blir otroligt kvav när solen ligger på. Lägenheten på Portalgatan var varm på vintern och sval på sommaren - jag misstänker att den här är precis tvärtom.
Men imorgon ska visst temperaturen sjunka i alla fall. Vi åker iväg på några dagars Pride. Sen ska K. till Öland, efter det åker jag till Luleå. Och sen är det snart dags för Spanien igen. Pust.
fredag 25 juli 2014
Hasta Septiembre!
Vi lyckades tursamt stöta ihop med nästan alla våra mysiga granntanter vid olika tillfällen dagen innan eller samma dag som vi skulle åka. "Åh, ska ni resa, när kommer ni tillbaka, ska huset stå tomt," dom ville veta allt. Och blev så glada att vi återkommer i september. "Hasta Septiembre, vi ses i september," alla sa hasta septiembre och önskade oss lycklig resa och klappade på oss.
En del av dom här tanterna är väl i vår ålder, men dom flesta är äldre. Den äldsta är 92 och har bott här i gränden hela sitt liv.
Den äldre generationen andalusier (det gäller även männen) är helt underbara. Vänliga och öppna med en jättehärlig humor. Och så är det sött att dom är så väldigt kortväxta. Det är som en alldeles speciell sort, ett slags egen ras nästan. Deras barn är däremot tämligen normallånga. Och normaltrevliga. (Deras barnbarn är inte bara normallånga utan ofta också överviktiga.)
Rent allmänt måste jag säga att spanjorer (då pratar jag alltså om dom som bor härnere i Nerja, annars har jag inte träffat så många) är väldigt sympatiska, mycket mjukare än vad jag nånsin hade trott.
Och på tal om överviktiga barn. Det är nästan chockerande att se så många som inte bara är knubbiga utan riktigt feta. 6-7-åriga flickor som ser ut som stabbiga små matronor, pojkar i samma ålder där magen hänger som en stor dallrig säck nedanför byxlinningen - hur ska det bli? Folkhälsomässigt.
Men nu är vi i alla fall hemma, och det känns kul. Vi låste upp dörren till vår lilla minitvåa vid tretiden i natt. Vi skrattade verkligen högt och kände exakt samma sak: "Åh vad mysigt, vad litet det är och så fint, haha, det är inte klokt vad litet, hahaha," så höll vi på. Nöjda och glada.
Så kom vi hem till årets varmaste dag också. Hett som i en bakugn. Varmare än i Spanien. Och ikväll blev vi bjudna på middag. Det börjar bra.
En del av dom här tanterna är väl i vår ålder, men dom flesta är äldre. Den äldsta är 92 och har bott här i gränden hela sitt liv.
Den äldre generationen andalusier (det gäller även männen) är helt underbara. Vänliga och öppna med en jättehärlig humor. Och så är det sött att dom är så väldigt kortväxta. Det är som en alldeles speciell sort, ett slags egen ras nästan. Deras barn är däremot tämligen normallånga. Och normaltrevliga. (Deras barnbarn är inte bara normallånga utan ofta också överviktiga.)
Rent allmänt måste jag säga att spanjorer (då pratar jag alltså om dom som bor härnere i Nerja, annars har jag inte träffat så många) är väldigt sympatiska, mycket mjukare än vad jag nånsin hade trott.
Och på tal om överviktiga barn. Det är nästan chockerande att se så många som inte bara är knubbiga utan riktigt feta. 6-7-åriga flickor som ser ut som stabbiga små matronor, pojkar i samma ålder där magen hänger som en stor dallrig säck nedanför byxlinningen - hur ska det bli? Folkhälsomässigt.
Men nu är vi i alla fall hemma, och det känns kul. Vi låste upp dörren till vår lilla minitvåa vid tretiden i natt. Vi skrattade verkligen högt och kände exakt samma sak: "Åh vad mysigt, vad litet det är och så fint, haha, det är inte klokt vad litet, hahaha," så höll vi på. Nöjda och glada.
Så kom vi hem till årets varmaste dag också. Hett som i en bakugn. Varmare än i Spanien. Och ikväll blev vi bjudna på middag. Det börjar bra.
lördag 19 juli 2014
Gränsen går vid 34 grader
Men nu har jag i alla fall nått min gräns, alltså nuärdetförvarmt-gränsen, och det gjorde jag igår. +34 i skuggan, kvavt, tryckande, vindstilla. Det var lite jobbigt, måste jag erkänna. Särskilt uppe i våra kvarter som i princip bara består av tätt byggda stenhus, och där värmen säkert var ytterligare några grader högre. Luften liksom kokade i alla små gator och gränder. Och för första gången sen vi kom hit i mitten av maj skippade vi frukost på terrassen och drack vårt te inomhus istället. Skönare så.
På em gick K. ner till en av stränderna och badade i havet. Det vill säga, hon doppade sig hastigt, för det var jättekallt i vattnet. Konstigt nog.
Idag är det bättre. +32, ett moln här och där och dessutom en liten vind som svalkar även om den också är varm. Vi får besök av Marie som ska vattna våra blommor när vi åker härifrån, och det blir kaffe i den skuggiga hörna som bildas på terrassen vid 15-tiden. Sitta i solen är inte att tänka på, och det är bara att konstatera: Vi har blivit blekare, i synnerhet jag.
På em gick K. ner till en av stränderna och badade i havet. Det vill säga, hon doppade sig hastigt, för det var jättekallt i vattnet. Konstigt nog.
Idag är det bättre. +32, ett moln här och där och dessutom en liten vind som svalkar även om den också är varm. Vi får besök av Marie som ska vattna våra blommor när vi åker härifrån, och det blir kaffe i den skuggiga hörna som bildas på terrassen vid 15-tiden. Sitta i solen är inte att tänka på, och det är bara att konstatera: Vi har blivit blekare, i synnerhet jag.
torsdag 17 juli 2014
En vecka kvar
Nu är det en vecka kvar till vi åker hem. Det känns ganska lagom, det ska faktiskt bli riktigt skönt. Särskilt som vi vet att huset i Nerja står kvar och att vi kommer tillbaka i höst.
Att vara här på sommaren är förstås en helt annan upplevelse än de vintervistelser vi är vana vid. Det är alltid varmt, bara en sån sak, och nu ökar temperaturen stadigt. +34 ska det bli idag. Jag gillar det, känslan av ständigt bastubad är härlig. Nackdelen är att man inte kan vara i solen, så för varje dag blir man blekare...
Att det är 28,8 grader i sovrummet gör mig ingenting. Jag sover bra när det är varmt.
Så nu vet jag det.
Skällande och hundar och högljudda, vrålskrikande barn är svårare att vänja sig vid. Och det är det ju inte bara vi som tycker. I morse var en spansk tant ute och skrek och härjade på en hundägare som låtit sin hund stå ute på en balkong och skälla hela natten. Hoppas det har nån effekt.
Den relativa tystnaden i Sverige ser jag alltså fram emot. Och lite andra saker också, sånt som handlar om praktiska, tekniska ting. I övrigt är det just inget. Utom att träffa vänner och släkt förstås.
Hur det kommer att kännas med det mentala/tankemässiga/politiska klimatet hemma vet jag inte, men jag fruktar att det blir ganska outhärdligt.
Anyway, nedräkningen har börjat.
Att vara här på sommaren är förstås en helt annan upplevelse än de vintervistelser vi är vana vid. Det är alltid varmt, bara en sån sak, och nu ökar temperaturen stadigt. +34 ska det bli idag. Jag gillar det, känslan av ständigt bastubad är härlig. Nackdelen är att man inte kan vara i solen, så för varje dag blir man blekare...
Att det är 28,8 grader i sovrummet gör mig ingenting. Jag sover bra när det är varmt.
Så nu vet jag det.
Skällande och hundar och högljudda, vrålskrikande barn är svårare att vänja sig vid. Och det är det ju inte bara vi som tycker. I morse var en spansk tant ute och skrek och härjade på en hundägare som låtit sin hund stå ute på en balkong och skälla hela natten. Hoppas det har nån effekt.
Den relativa tystnaden i Sverige ser jag alltså fram emot. Och lite andra saker också, sånt som handlar om praktiska, tekniska ting. I övrigt är det just inget. Utom att träffa vänner och släkt förstås.
Hur det kommer att kännas med det mentala/tankemässiga/politiska klimatet hemma vet jag inte, men jag fruktar att det blir ganska outhärdligt.
Anyway, nedräkningen har börjat.
lördag 12 juli 2014
Tjuvar och polis
Jag har nog slappnat av lite för mycket. Om jag hade varit mer normalt uppmärksam och på min vakt hade ingen ficktjuv kunnat ta min plånbok. Men det är just vad som hände igår. Och det som grämer mig mest är att jag alltid, alltid brukar ha stenkoll på plånboken och på eventuellt skumma personer eller personer som beter sig på de sätt jag vet att ficktjuvar brukar göra.
Men igår hade jag mina nya tuffa päronglassfärgade shorts med benfickor. Skönt att slippa ha väska tänkte jag och stoppade mobil, nyckel och plånbok i olika fickor. När sen K. och jag stod och tittade på några tröjor som hängde på en stång kom två personer, en man och en kvinna, och började också kolla på just de tröjorna, fingrade på samma galgar etc. Exakt det hände en gång i Uppsala, men då fattade jag direkt läget och höll handen i jackfickan för att skydda mina värdesaker. Nu blev jag först bara irriterad för att de här personerna trängde sig. Så plötsligt var de försvunna. Instinktivt kollade jag fickorna, och en av dem var tom!
Jobbigt.
Men skakiga händer gick jag in i en restaurang och fick deras wifipassword så jag kunde kolla telefonnummer för att spärra bankkortet.
Pengar då? Jag hade tagit ut rätt mycket kontanter eftersom vi skulle betala två hyror, men när vi gick ut tänkte jag plötsligt att det är väl onödigt att gå omkring med så mycket nu när vi bara ska gå ut och strosa och kanske äta lunch. Så jag plockade ut alla femtiolappar, 300 €, och lämnade hemma. Ganska bra. Hjälp av änglar?
Två lokalpoliser stod i närheten, och jag berättade vad som hänt. De skakade på huvudet och ryckte på axlarna. Tråkigt, men många ficktjuvar kommer på sommaren. Inte deras bord. För det är inte Policia Local man ska anmäla till utan Guardia Civil.
Så vi gick till Guardia Civil för att fylla i blanketter eller vad man nu skulle göra. Tyvärr, ingen där pratar engelska, och vi måste ha med oss en tolk/translator för att göra en anmälan. Det fanns listor på tolkar för olika språk, men det gick också bra att ta med en spansktalande vän. Så vi ringde vår spanska kompis Manny, som redan har hjälp oss med många olika saker. "Jag kommer," sa han, och under tiden gick K. och jag och stärkte oss med en öl.
Sen tillbaka till polisen. En halvtimme i ett tyst och ödsligt väntrum, och sen fick vi äntligen komma in. Och det var inga blanketter att fylla i, utan en seriös, individuell, lång anmälan som en ung, allvarlig polis knackade ner på en gammal långsam dator. Hur gick det hela till, exakt var skedde det, vilken tidpunkt, hur såg plånboken ut, signalement, skulle jag känna igen personerna om jag såg ett foto av dem etc. etc. in i minsta detalj. Det tog över en timme, och han skrev oavbrutet! Det blev så småningom tre sidor, i fem kopior med underskrifter och stämplar.
Tack och lov att Manny var där. Flytande spanska var helt nödvändigt, inget hade funkat annars.
När allt var klart var polismannen lika lättad som vi. Sen skulle han kolla deras register över fasttagna tjuvar och se om några stämde in på signalementet. Och i så fall skulle jag komma dit dagen därpå (alltså idag) och titta på foton.
Det var som sagt väldigt seriöst allting, man fick inte känslan av att det var ett oviktigt rutinärende.
På det hela taget var det ändå lite tur. Jag upptäckte stölden direkt och kunde spärra kortet efter bara några minuter. Pengar försvann, men jag hade ändå räddat en del. Och vi ska åka hem om knappt två veckor, så jag klarar mig med de kontanter jag har kvar.
Igår kväll när vi gick för att betala hyran berättade vi förstås för Manuel, husets spanska ägare, om robberiet. "Robado. Calle Carabeo. Dinero y tarjeta." Så vi behövde inte betala två hyror utan skjuter upp den ena tills vi kommer tillbaka i september. Vi hade inte behövt betala nån alls innan dess (men det både kunde och ville vi). Han frågade till och med om vi behövde låna pengar!
Hur som helst, nu blir det inga pengar eller annat i benfickor. Väskan över axeln igen! Med ny plånbok i.
Men igår hade jag mina nya tuffa päronglassfärgade shorts med benfickor. Skönt att slippa ha väska tänkte jag och stoppade mobil, nyckel och plånbok i olika fickor. När sen K. och jag stod och tittade på några tröjor som hängde på en stång kom två personer, en man och en kvinna, och började också kolla på just de tröjorna, fingrade på samma galgar etc. Exakt det hände en gång i Uppsala, men då fattade jag direkt läget och höll handen i jackfickan för att skydda mina värdesaker. Nu blev jag först bara irriterad för att de här personerna trängde sig. Så plötsligt var de försvunna. Instinktivt kollade jag fickorna, och en av dem var tom!
Jobbigt.
Men skakiga händer gick jag in i en restaurang och fick deras wifipassword så jag kunde kolla telefonnummer för att spärra bankkortet.
Pengar då? Jag hade tagit ut rätt mycket kontanter eftersom vi skulle betala två hyror, men när vi gick ut tänkte jag plötsligt att det är väl onödigt att gå omkring med så mycket nu när vi bara ska gå ut och strosa och kanske äta lunch. Så jag plockade ut alla femtiolappar, 300 €, och lämnade hemma. Ganska bra. Hjälp av änglar?
Två lokalpoliser stod i närheten, och jag berättade vad som hänt. De skakade på huvudet och ryckte på axlarna. Tråkigt, men många ficktjuvar kommer på sommaren. Inte deras bord. För det är inte Policia Local man ska anmäla till utan Guardia Civil.
Så vi gick till Guardia Civil för att fylla i blanketter eller vad man nu skulle göra. Tyvärr, ingen där pratar engelska, och vi måste ha med oss en tolk/translator för att göra en anmälan. Det fanns listor på tolkar för olika språk, men det gick också bra att ta med en spansktalande vän. Så vi ringde vår spanska kompis Manny, som redan har hjälp oss med många olika saker. "Jag kommer," sa han, och under tiden gick K. och jag och stärkte oss med en öl.
Sen tillbaka till polisen. En halvtimme i ett tyst och ödsligt väntrum, och sen fick vi äntligen komma in. Och det var inga blanketter att fylla i, utan en seriös, individuell, lång anmälan som en ung, allvarlig polis knackade ner på en gammal långsam dator. Hur gick det hela till, exakt var skedde det, vilken tidpunkt, hur såg plånboken ut, signalement, skulle jag känna igen personerna om jag såg ett foto av dem etc. etc. in i minsta detalj. Det tog över en timme, och han skrev oavbrutet! Det blev så småningom tre sidor, i fem kopior med underskrifter och stämplar.
Tack och lov att Manny var där. Flytande spanska var helt nödvändigt, inget hade funkat annars.
När allt var klart var polismannen lika lättad som vi. Sen skulle han kolla deras register över fasttagna tjuvar och se om några stämde in på signalementet. Och i så fall skulle jag komma dit dagen därpå (alltså idag) och titta på foton.
Det var som sagt väldigt seriöst allting, man fick inte känslan av att det var ett oviktigt rutinärende.
På det hela taget var det ändå lite tur. Jag upptäckte stölden direkt och kunde spärra kortet efter bara några minuter. Pengar försvann, men jag hade ändå räddat en del. Och vi ska åka hem om knappt två veckor, så jag klarar mig med de kontanter jag har kvar.
Igår kväll när vi gick för att betala hyran berättade vi förstås för Manuel, husets spanska ägare, om robberiet. "Robado. Calle Carabeo. Dinero y tarjeta." Så vi behövde inte betala två hyror utan skjuter upp den ena tills vi kommer tillbaka i september. Vi hade inte behövt betala nån alls innan dess (men det både kunde och ville vi). Han frågade till och med om vi behövde låna pengar!
Hur som helst, nu blir det inga pengar eller annat i benfickor. Väskan över axeln igen! Med ny plånbok i.
måndag 30 juni 2014
Sporadiskt
Det är inte svårt att vänja sig vid att det är 25-30 grader varmt varje dag. Det går faktiskt hur bra som hhelst.
Egentligen hade vi aldrig tänkt vara i Spanien på somrarna. Det var ju vinterboende som var själva grejen, allt för att slippa snö, mörker och halka. Men vi börjar nästan tänka om. Och just den här sommaren är väl mycket bra vald, med tanke på hur uselt väder det tycks vara hemma.
Bloggen tynar sakta bort, det är bara att konstatera. Jag glömmer bort den. Sol, promenader, tapas, fotbolls-VM...och dagarna försvinner.
Det känns inte heller lika meningsfullt att skriva som det gjorde i början. Jag har helt enkelt tröttnat.
Därför lär det bli sporadiska inlägg även i fortsättningen. Så får jag se om gnistan kommer tillbaka. Den kanske inte gör det. Eller kanske återkommer den snart.
I alla fall så tror jag inte jag har känt mig så fri och avspänd i hela mitt liv. Imorgon ska jag börja träna på ett gym som ligger några kvarter härifrån - hoppas det blir pricken över i!
😎
onsdag 25 juni 2014
San Juan forever
Alltså, San Juan. Svensk midsommar har inte en chans.
Jag älskar den svenska naturen, för att inte tala om alla dofter. Men det kan, som i år, vara snudd på minusgrader och helt omöjligt att njuta. 23 juni i Spanien är däremot ett säkert kort vädermässigt.
Vi firade rejält, men inte på den folkliga stranden med soffor och kylskåp. Istället gick vi till Burriana, där allt är mer organiserat (av kommunen bland annat). Först till en cocktailbar där vi drack drinkar. Ganska svaga drinkar, och lika bra var väl det. Samtidigt kollade vi på fotboll: Brasilien-Ghana på stor fin TV. Många som kom tittade på matchen, men ljudet slogs aldrig på. Istället spelades hög och bra musik. Queen, Elvis, Dolly Parton, Neil Diamond - alla låtar kunde man sjunga med i, och det blev en kul mix med fotbollen.
(Men en sak: I Spanien kan dom inte göra cocktails. Allt är sockrigt, och det är lika bra att hålla sig till Gin&Tonic. Just saying.)
Det var roligt på cocktailbaren, men det är inget emot hur roligt det blev sen. Klockan 22 började ett band spela. Vi missade det mesta, men kom ner när det var en kvart kvar till midnatt och kunde konstatera att det lät väldigt bra. Och sen var det dags för den stora ceremonin. Svart av folk på stranden, och alla drogs till strandbrynet. Där var det ett slags eldshow och ett helhäftigt fyrverkeri som övergick i en gigantisk brasa. Och som seden påbjuder: Vid midnatt ska man bada eller åtminstone stänka vatten över sig alt. doppa fötterna i havsvatten för att rena sig från alla synder som begåtts det senaste året.
Jag stod ett bra tag utan att en enda vattenstänk nådde fram, men plötsligt hade vågorna växt till sig. Svall och sandblandat havsvatten över skor och byxor. Det räckte som botgöring, så då gick vi till en provisorisk strandbar och beställde äntligen en gin&tonic. Starkast nånsin. Kostade 5€.
Bandet började spela igen. och det lät superbra. Om jag ska försöka beskriva det så var det som ett väldigt skickligt svensk dansband, typ Sven-Ingvars, fast med spansk, ganska traditionell musik och spanska rytmer.
Hur mycket folk som helst, en total mix. Många sjöng med. Alla dansade. Turister och spanjorer. Backpackers med rastaflätor, medelålders hemmafruar. småbarnsfamiljer, fulla engelsmän, pensionärer...typ tusen personer på stranden, det var så kul! Alla drack, ingen var otrevlig. Det var bara glädje, och luften var varm.
Vi gick hem vid halvtvå-tiden, helt euforiska. Musiken skulle hålla på till tre, men vi var nöjda.
Varför vara nån annanstans? Nånsin.
Jag älskar den svenska naturen, för att inte tala om alla dofter. Men det kan, som i år, vara snudd på minusgrader och helt omöjligt att njuta. 23 juni i Spanien är däremot ett säkert kort vädermässigt.
Vi firade rejält, men inte på den folkliga stranden med soffor och kylskåp. Istället gick vi till Burriana, där allt är mer organiserat (av kommunen bland annat). Först till en cocktailbar där vi drack drinkar. Ganska svaga drinkar, och lika bra var väl det. Samtidigt kollade vi på fotboll: Brasilien-Ghana på stor fin TV. Många som kom tittade på matchen, men ljudet slogs aldrig på. Istället spelades hög och bra musik. Queen, Elvis, Dolly Parton, Neil Diamond - alla låtar kunde man sjunga med i, och det blev en kul mix med fotbollen.
(Men en sak: I Spanien kan dom inte göra cocktails. Allt är sockrigt, och det är lika bra att hålla sig till Gin&Tonic. Just saying.)
Det var roligt på cocktailbaren, men det är inget emot hur roligt det blev sen. Klockan 22 började ett band spela. Vi missade det mesta, men kom ner när det var en kvart kvar till midnatt och kunde konstatera att det lät väldigt bra. Och sen var det dags för den stora ceremonin. Svart av folk på stranden, och alla drogs till strandbrynet. Där var det ett slags eldshow och ett helhäftigt fyrverkeri som övergick i en gigantisk brasa. Och som seden påbjuder: Vid midnatt ska man bada eller åtminstone stänka vatten över sig alt. doppa fötterna i havsvatten för att rena sig från alla synder som begåtts det senaste året.
Jag stod ett bra tag utan att en enda vattenstänk nådde fram, men plötsligt hade vågorna växt till sig. Svall och sandblandat havsvatten över skor och byxor. Det räckte som botgöring, så då gick vi till en provisorisk strandbar och beställde äntligen en gin&tonic. Starkast nånsin. Kostade 5€.
Bandet började spela igen. och det lät superbra. Om jag ska försöka beskriva det så var det som ett väldigt skickligt svensk dansband, typ Sven-Ingvars, fast med spansk, ganska traditionell musik och spanska rytmer.
Hur mycket folk som helst, en total mix. Många sjöng med. Alla dansade. Turister och spanjorer. Backpackers med rastaflätor, medelålders hemmafruar. småbarnsfamiljer, fulla engelsmän, pensionärer...typ tusen personer på stranden, det var så kul! Alla drack, ingen var otrevlig. Det var bara glädje, och luften var varm.
Vi gick hem vid halvtvå-tiden, helt euforiska. Musiken skulle hålla på till tre, men vi var nöjda.
Varför vara nån annanstans? Nånsin.
måndag 23 juni 2014
Olika sorters firande
Midsommarafton, den svenska alltså, blev som väntat en lugn historia för oss. Enkel lunch på takerrassen, i det vanliga kanonvädret.
Sen tog vi en promenad, läste, slappade, åt jordgubbar, gick ut på en tapasrestaurang. En vanlig trevlig fredag, fast vi hade en av K. medförd liten midsommarstång på bordet.
Idag firas San Juan här, och då festar spanjorerna rejält. Redan igår började folk muta in platser på den populäraste stranden. Tält, stereoanläggningar, egna små elaggregat, madrasser, möbler...det brukar tydligen tillkomma både kylskåp och soffor också. En upplevelse att beskåda.
Igår satt vi och åt middag när vi hörde blåsmusik och entoniga trummor i närheten. Snabbt rusade vi ut för att kolla vad som pågick. Det visade sig vara ett slags religiös procession av det mindre slaget. Barn och vuxna gick med, och som alltid bars också en smyckad kista (?) av allvarliga män. Barnen hade speciella kläder; flickorna var utstyrda i långa fluffiga klänningar och pojkarna hade snygga små uniformer. Ett altare var iordningsställt på gatan, och där stod en präst och väntade tills tåget gått förbi - då utförde han nåt slags ceremoni med tänd rökelse. Och sen kom en eftertropp av vuxna vandrande, och de sjöng en vacker psalm e.d. med höga klara röster.
På gatan hade man strött ut massor med färska myntakvistar och kanske nån annan örtkrydda också. fantastiska dofter spred sig.
Jag försökte ta några bilder, men det blev inte så bra. Man ser i alla fall myntan.
Det var väldigt mäktigt alltihop, ett speciellt och oväntat avbrott i vår måltid. Alltihop ägde rum alldeles här bredvid. Det kändes som något ur en film. "Gudfadern" på Sicilien eller så. Och när det var klart gick vi tillbaka hem och fortsatte äta vår pasta carbonara.
Sen tog vi en promenad, läste, slappade, åt jordgubbar, gick ut på en tapasrestaurang. En vanlig trevlig fredag, fast vi hade en av K. medförd liten midsommarstång på bordet.
Idag firas San Juan här, och då festar spanjorerna rejält. Redan igår började folk muta in platser på den populäraste stranden. Tält, stereoanläggningar, egna små elaggregat, madrasser, möbler...det brukar tydligen tillkomma både kylskåp och soffor också. En upplevelse att beskåda.
Igår satt vi och åt middag när vi hörde blåsmusik och entoniga trummor i närheten. Snabbt rusade vi ut för att kolla vad som pågick. Det visade sig vara ett slags religiös procession av det mindre slaget. Barn och vuxna gick med, och som alltid bars också en smyckad kista (?) av allvarliga män. Barnen hade speciella kläder; flickorna var utstyrda i långa fluffiga klänningar och pojkarna hade snygga små uniformer. Ett altare var iordningsställt på gatan, och där stod en präst och väntade tills tåget gått förbi - då utförde han nåt slags ceremoni med tänd rökelse. Och sen kom en eftertropp av vuxna vandrande, och de sjöng en vacker psalm e.d. med höga klara röster.
På gatan hade man strött ut massor med färska myntakvistar och kanske nån annan örtkrydda också. fantastiska dofter spred sig.
Jag försökte ta några bilder, men det blev inte så bra. Man ser i alla fall myntan.
Det var väldigt mäktigt alltihop, ett speciellt och oväntat avbrott i vår måltid. Alltihop ägde rum alldeles här bredvid. Det kändes som något ur en film. "Gudfadern" på Sicilien eller så. Och när det var klart gick vi tillbaka hem och fortsatte äta vår pasta carbonara.
torsdag 19 juni 2014
Midsommar i Spanien
Jag är glad att det är ljust så pass länge på kvällarna här i södra Spanien. Ända till 22-tiden, och det är över förväntan eftersom jag hade fått för mig att det skulle bli kolmörkt redan klockan 20.
Imorgon är det midsommarafton i Sverige. Här firas "midsommar" alltid den 23 juni och heter San Juan. Det lär vara en rolig helg. Här i Nerja är det för ovanlighetens skull tillåtet att campa på stränderna, och ung och gammal söker sig dit. Olika serveringar uppstår, det är musik, grillar och eldar. Lite fyrverkerier också tror jag. Vid midnatt är det sed att alla som kan och vill badar i havet. De som inte kan eller vill brukar istället doppa fötterna eller bara stänka lite vatten över sig - vattnet ska rena från synder. (Det är ju ett mycket katolskt land.)
K. och jag ska förstås kolla in San Juan-firandet ordentligt. Däremot är jag inte säker på att det blir något speciellt imorgon. Det är en alldeles vanlig fredag här. Kanske äter vi jordgubbar på terrassen. Och/eller går till en svenskägd restaurang och äter midsommarmiddag. Det beror på hur vi mår efter den tapasrunda vi ska ut på ikväll.
Det är 27 plusgrader och hög luftfuktighet. Spanien har åkt ur fotbolls-VM. Och, under över alla under, det tycks vara slut med fotbollsspelandet här i gränden! Fler än vi måste ha tyckt att det var jättejobbigt. Då och då kommer det ut några barn och försöker, men efter några minuters dunsande hör vi hur de blir tillsagda att sluta. "Por que?" frågar barnen, och så blir det en liten diskussion. Och efter ytterligare nån minut hörs inga pelotas mer. Hurra!
Imorgon är det midsommarafton i Sverige. Här firas "midsommar" alltid den 23 juni och heter San Juan. Det lär vara en rolig helg. Här i Nerja är det för ovanlighetens skull tillåtet att campa på stränderna, och ung och gammal söker sig dit. Olika serveringar uppstår, det är musik, grillar och eldar. Lite fyrverkerier också tror jag. Vid midnatt är det sed att alla som kan och vill badar i havet. De som inte kan eller vill brukar istället doppa fötterna eller bara stänka lite vatten över sig - vattnet ska rena från synder. (Det är ju ett mycket katolskt land.)
K. och jag ska förstås kolla in San Juan-firandet ordentligt. Däremot är jag inte säker på att det blir något speciellt imorgon. Det är en alldeles vanlig fredag här. Kanske äter vi jordgubbar på terrassen. Och/eller går till en svenskägd restaurang och äter midsommarmiddag. Det beror på hur vi mår efter den tapasrunda vi ska ut på ikväll.
Det är 27 plusgrader och hög luftfuktighet. Spanien har åkt ur fotbolls-VM. Och, under över alla under, det tycks vara slut med fotbollsspelandet här i gränden! Fler än vi måste ha tyckt att det var jättejobbigt. Då och då kommer det ut några barn och försöker, men efter några minuters dunsande hör vi hur de blir tillsagda att sluta. "Por que?" frågar barnen, och så blir det en liten diskussion. Och efter ytterligare nån minut hörs inga pelotas mer. Hurra!
tisdag 17 juni 2014
Städar
Idag köpte jag en liten spansk dammsugare för 700 kronor. Bar stolt hem den och kunde äntligen dammsuga de mattor vi köpte på marknaden i vintras...
Spanjorer har sällan mattor och inte heller några dammsugare. Det är sopborstar och moppar som gäller.
Och nu förstår jag varför dom städar så mycket. Det blir verkligen jättesmutsigt väldigt fort. Fönstren är minst sagt otäta, detsamma gäller dörrarna, och i springorna blåser det in damm och sand. Saharasand far omkring i luften här, och när det vill sig illa blåser den in samtidigt som det kommer ett regn - och då typ regnar det sand! Det var vi med om tidigare i år. Efter ett ganska lätt kvällsregn var takterrassen (och allt som fanns på den) täckt av ett tunt lager fin sand, som mjöl. Vi trodde det var pollen, men sen fick vi veta att det var sand. Inget regn som sköljde rent precis...
Spanjorer har sällan mattor och inte heller några dammsugare. Det är sopborstar och moppar som gäller.
Och nu förstår jag varför dom städar så mycket. Det blir verkligen jättesmutsigt väldigt fort. Fönstren är minst sagt otäta, detsamma gäller dörrarna, och i springorna blåser det in damm och sand. Saharasand far omkring i luften här, och när det vill sig illa blåser den in samtidigt som det kommer ett regn - och då typ regnar det sand! Det var vi med om tidigare i år. Efter ett ganska lätt kvällsregn var takterrassen (och allt som fanns på den) täckt av ett tunt lager fin sand, som mjöl. Vi trodde det var pollen, men sen fick vi veta att det var sand. Inget regn som sköljde rent precis...
Det damm som snabbt samlas inne på stengolven är också speciellt, tungt och lite segt. Ganska äckligt. Alltså, man måste verkligen städa ofta. Även för att hålla undan myror och annat.
Efter dammsugningen var jag ännu mer på hugget, så jag gick till Mercadonan och köpte diverse städmedel. Det är inte det lättaste, eftersom det finns hur många sorter och varianter som helst. Hyllmeter på hyllmeter, helt otroligt.
Vi behöver lite starkare medel än dom vi redan har, så jag bar hem en påse med blandade kemikalier och kunde äntligen få renare i både duschkabinen och diskhon. Sen började avloppet lukta illa, så då hällde jag i ett medel i det. Riktigt kul.
Det är fortfarande varmt och fuktigt, det är därför jag orkar hålla på.
Efter dammsugningen var jag ännu mer på hugget, så jag gick till Mercadonan och köpte diverse städmedel. Det är inte det lättaste, eftersom det finns hur många sorter och varianter som helst. Hyllmeter på hyllmeter, helt otroligt.
Vi behöver lite starkare medel än dom vi redan har, så jag bar hem en påse med blandade kemikalier och kunde äntligen få renare i både duschkabinen och diskhon. Sen började avloppet lukta illa, så då hällde jag i ett medel i det. Riktigt kul.
Det är fortfarande varmt och fuktigt, det är därför jag orkar hålla på.
söndag 15 juni 2014
Hett
Här är det hett. Över 30 plusgrader de senaste dagarna.
Lesley, en av K:s äldsta vänner, har hälsat på från England. Tiden gick fort, och det var alltså väldigt varmt hela tiden. Solen känns farlig. Farlig och vass. Det är skugga som gäller, och den är ju varm så det räcker.
Jag gillar hettan! Får jättemycket energi, behöver nästan ingen sömn. I förrgår, när både K. och Lesley vilade, började jag torka trappor, steka pannkakor och göra liknande saker. Ju varmare det blir, desto mer letar jag efter nyttiga och husliga uppgifter - som jag direkt tar itu med.
Ganska speciellt.
Fotbolls-VM har startat, och vi var ute och tittade på Spaniens premiärmatch. Tyvärr blev dom krossade av Holland. 1-5, det är riktigt jobbiga siffror. Spanjorerna här var på gång hela dagen, många hade fotbollströjor, barnen var förväntansfulla, stämningen liksom kokade. Och så detta hemska resultat. Andra halvleken såg vi på en tapasbar här i närheten. (Första såg vi utomhus nere på stan. Flera holländare skrek och jublade, utan att bli nerslagna. Bara en sån sak.)
När vi kom in på tapasbaren var det i princip fullsatt. En familj med två pojkar satt närmast dörren, dom såg fattiga ut. Nötta kläder, sliten, fårad pappa, överviktig mamma, söner som blev allt ledsnare.
Men i alla fall, familjen satt vid två små bord, och direkt när vi kom erbjöd dom oss det ena. Bara en sån sak gör att jag älskar Nerja. Det kändes som att dom hade kostat på sig en utekväll, och när Holland öste in mål rann det en tår här och där.
Hela stan var ju dämpad efteråt, utom dom holländska turisterna. Spanjorerna hämtade sig snabbt i alla fall. Jämfört med Sverige är det så otroligt fredligt. Inga provokationer. inga bråk, ingen slår sönder något eller skriker eller misshandlar.
Egentligen var det skönt att slippa allt jubel i form av biltutor och vuvuzuelor, men självklart hoppas vi att Spanien vinner nästa match.
Lesley, en av K:s äldsta vänner, har hälsat på från England. Tiden gick fort, och det var alltså väldigt varmt hela tiden. Solen känns farlig. Farlig och vass. Det är skugga som gäller, och den är ju varm så det räcker.
Jag gillar hettan! Får jättemycket energi, behöver nästan ingen sömn. I förrgår, när både K. och Lesley vilade, började jag torka trappor, steka pannkakor och göra liknande saker. Ju varmare det blir, desto mer letar jag efter nyttiga och husliga uppgifter - som jag direkt tar itu med.
Ganska speciellt.
Fotbolls-VM har startat, och vi var ute och tittade på Spaniens premiärmatch. Tyvärr blev dom krossade av Holland. 1-5, det är riktigt jobbiga siffror. Spanjorerna här var på gång hela dagen, många hade fotbollströjor, barnen var förväntansfulla, stämningen liksom kokade. Och så detta hemska resultat. Andra halvleken såg vi på en tapasbar här i närheten. (Första såg vi utomhus nere på stan. Flera holländare skrek och jublade, utan att bli nerslagna. Bara en sån sak.)
När vi kom in på tapasbaren var det i princip fullsatt. En familj med två pojkar satt närmast dörren, dom såg fattiga ut. Nötta kläder, sliten, fårad pappa, överviktig mamma, söner som blev allt ledsnare.
Men i alla fall, familjen satt vid två små bord, och direkt när vi kom erbjöd dom oss det ena. Bara en sån sak gör att jag älskar Nerja. Det kändes som att dom hade kostat på sig en utekväll, och när Holland öste in mål rann det en tår här och där.
Hela stan var ju dämpad efteråt, utom dom holländska turisterna. Spanjorerna hämtade sig snabbt i alla fall. Jämfört med Sverige är det så otroligt fredligt. Inga provokationer. inga bråk, ingen slår sönder något eller skriker eller misshandlar.
Egentligen var det skönt att slippa allt jubel i form av biltutor och vuvuzuelor, men självklart hoppas vi att Spanien vinner nästa match.
måndag 9 juni 2014
Inga pelotas idag
Oljudet igår förmiddag var kulmen på ungefär två veckors tilltagande stoj, skrik, skrän och fotbollsdunk. "Vi orkar nog inte med det här, vi kanske redan nu ska börja kika lite på andra boendealternativ," sa vi till varandra. Så desperata var vi.
Jag avreagerade mig i ett blogginlägg, samtidigt som K gick iväg för att vara hundvakt. Och precis just då blev det tyst. Den högljudda skränpappan som hördes i hela kvarteret åkte iväg med fru och son. "La playa," hörde jag frun upprepa, och det var en perfekt söndag för familjeutflykt till stranden.
Alla andra hade ju också åkt iväg nånstans, så det blev en fridfull dag med bara de vanliga ljuden av folkliv vid tapasbarer och lite hundskall.
När barnfamiljerna kom hem tidigt på kvällen fruktade jag det värsta. Men det var fortfarande lugnt. Några enstaka pelotasdunsar, men det kom av sig nästan direkt.
Underbart!
Inte nog med det. Även idag har det varit tyst! Inte ett enda skrik, inte en enda boll. verkligen nada. Jag fattar ingenting. Men det kanske har varit fler än vi som reagerat. I alla fall, en pelotasfri dag, det uppskattades. Och då vill vi ju aldrig flytta härifrån,
söndag 8 juni 2014
Nu märker vi nackdelarna, ska vi stå ut?
Det är verkligen sommar nu. Sommar i Spanien. Igår kväll satt vi ute till midnatt, och det var varmt hela tiden. Trångt i stan men inte oframkomligt utan bara trivsamt.
Fint i huset har vi också fått.
Ändå är vi lite deppade idag.
Nu när det är riktigt varmt flyttar livet här i gamla stan ut i gränderna. Det är, som jag skrivit tidigare, jättemysigt med gamlingar som står i gathörnen och pratar gamla minnen, och tanter som bär ut stolar och sitter och stickar. Underbart pittoreskt.
Men några som också kommer ut är barnen. Och vad som inte är ett dugg mysigt är skrik och fotbollsspel. Med skrik menar jag stoj och av lekar upphetsade ljud. Barnen här leker nämligen på gammaldags vis, och det är egentligen helt fantastiskt. De sjunger ramsor, håller på med rockringar och har andra lekar för sig. Och så långt är det hur bra som helst. Men när det håller på nog länge och det blir nog många barn ute, ökar volymen och slår över i vilda, jättejobbiga skrik. Husets ljudisolering = noll. Det är som att vara på en skolgård. Ju bättre väder, desto mer oväsen.
Ge ungarna surfplattor så de kan sitta inne och spela dataspel! Tänker vi då.
Det är också fotbollarna. Pelotas, som det heter här. Ständigt dessa pelotas som dunkar oregelbundet mot gatstenar och hus!
På vardagarna är det lugnt till en början. Klockan två slutar skolorna, och vid tretiden börjar ett fruktansvärt oljud, så pass att man inte kan sitta i vårt vardagsrum och se på TV eller lyssna på musik! Ibland, när det går för långt, kommer det ut nån tant och säger ifrån, och då lugnar det sig. Men det som anses acceptabelt här är helt olidligt för oss.
Idag har de barn som brukar föra mest liv åkt iväg, kanske till stranden eller till släktingar. Då kommer det ut en bloody pappa med sin femåriga son och skriker och spelar fotboll!
"Jag tror inte jag orkar bo här," sa K. Och då älskar hon huset med hela sin själ. Men man kan inte koppla av, inte tänka, man är bara helt invaderad av oljud.
I vintras var det förstås inte alls så här. Då var det kyligt och barnen höll sig inne. Vi trodde inte att det bodde just några barn alls här. Nu dyker det fram fler och fler från var och varannan dörr. Med pelotas i händerna.
Suck.
Fint i huset har vi också fått.
Ändå är vi lite deppade idag.
Nu när det är riktigt varmt flyttar livet här i gamla stan ut i gränderna. Det är, som jag skrivit tidigare, jättemysigt med gamlingar som står i gathörnen och pratar gamla minnen, och tanter som bär ut stolar och sitter och stickar. Underbart pittoreskt.
Men några som också kommer ut är barnen. Och vad som inte är ett dugg mysigt är skrik och fotbollsspel. Med skrik menar jag stoj och av lekar upphetsade ljud. Barnen här leker nämligen på gammaldags vis, och det är egentligen helt fantastiskt. De sjunger ramsor, håller på med rockringar och har andra lekar för sig. Och så långt är det hur bra som helst. Men när det håller på nog länge och det blir nog många barn ute, ökar volymen och slår över i vilda, jättejobbiga skrik. Husets ljudisolering = noll. Det är som att vara på en skolgård. Ju bättre väder, desto mer oväsen.
Ge ungarna surfplattor så de kan sitta inne och spela dataspel! Tänker vi då.
Det är också fotbollarna. Pelotas, som det heter här. Ständigt dessa pelotas som dunkar oregelbundet mot gatstenar och hus!
På vardagarna är det lugnt till en början. Klockan två slutar skolorna, och vid tretiden börjar ett fruktansvärt oljud, så pass att man inte kan sitta i vårt vardagsrum och se på TV eller lyssna på musik! Ibland, när det går för långt, kommer det ut nån tant och säger ifrån, och då lugnar det sig. Men det som anses acceptabelt här är helt olidligt för oss.
Idag har de barn som brukar föra mest liv åkt iväg, kanske till stranden eller till släktingar. Då kommer det ut en bloody pappa med sin femåriga son och skriker och spelar fotboll!
"Jag tror inte jag orkar bo här," sa K. Och då älskar hon huset med hela sin själ. Men man kan inte koppla av, inte tänka, man är bara helt invaderad av oljud.
I vintras var det förstås inte alls så här. Då var det kyligt och barnen höll sig inne. Vi trodde inte att det bodde just några barn alls här. Nu dyker det fram fler och fler från var och varannan dörr. Med pelotas i händerna.
Suck.
torsdag 5 juni 2014
Pusselbitar på plats
Idag är det mitt absoluta favoritväder: 26 plusgrader, fuktigt och disigt. Som vanligt när det är riktigt varmt fylls jag av energi och börjar städa och göra annat husligt. Nu blir det också matlagning, eftersom vi har bjudit hem folk lite senare.
När jag gick ut för att handla i förmiddags stod några gamlingar och pratade i ett gathörn, en kvinna skurade frenetiskt trottoaren utanför sitt hus, en murare på ett tak sjöng för sig själv. Det är en miljö som är så speciell så jag saknar ord. Vid tre-tiden och framåt, när de barn som bor här har kommit hem från skolan och är ute och leker, kan det dock vara ganska jobbigt med skrik (glada i och för sig) och fotbollar. Alla ljud ekar i gränden.
Den stora händelsen igår var i alla fall att sängen kom på plats. Då hade Manny, en spanjor vi lärt känna lite grann, försökt dagen innan. Han hade med sig två tonåringar och dålig utrustning, så det gick föstås inte. "Jag ska fixa," sa han. "Jag känner några som kan sånt här." Sen ringde han och sa att det kommer några imorgon bitti klockan nio.
Jag vaknade prick nio av att kyrkklockan slog. Trött. Men eftersom hantverkare och yrkesmänniskor här håller tiderna, enligt min erfarenhet, förstod jag att det var bäst att gå upp. Hade inte ens fått på mig kläderna förrän det bultade på dörren. Där stod två kvinnor och tre män! En av kvinnorna var belgiska och har startat en byggfirma, den andra var spanjorska och gift med en av killarna. Dessutom är hon chef för en elfirma. Bra att ha såna kontakter... Hur som helst, vilken uppställning!
Den urtrevliga belgiska kvinnan var chef för projektet och de tre männen. En var lång och väldigt kraftig och hette David, den andra var kort och kompakt och hette också David, den tredje var liten och smal som en sticka. Stickan hette Emilio, och senare fick jag veta att han anses vara Nerjas bästa hantverkare. Otroligt duktig och dessutom urstark, trots skinn- och benutseendet. Han får ofta hedersuppdraget att bära Madonnan vid festprocessioner.
Killarna kollade sängen och huset. Försökte först (som alla andra har gjort) få den uppför trappan, och sen genom balkongen på övervåningen. Gick inte. Då stack de iväg ett tag, medan kvinnorna, K. och jag gick och fikade. 9.30, och vi satt ute vid "Apelsintorget". Det var soligt och jättevarmt.
Sen var det dags. Davidarna och Emilio kom tillbaka med cementsäckar över axlarna. Upp med dem på takterrassen. Rep, block och talja bars också upp. Sängen ut på gatan, rep sattes fast. Cementsäckarna användes för att balansera tyngden, och så började upphissningen. Emilio stod på marken och såg tlll att repet var ok och att sängens ribbottnar höll. Så sprang han in och uppför trapporna till övervåningen. Där finns nämligen två små balkonger och från den den ena höll han ut sängen, så den inte skulle slå emot de utskjutande takpannorna.
Han puffade ut den lite och höll i medan den drogs vidare uppåt, sen sprang han upp på taket där de andra andra stod. Då började rysaren. De utskjutande takpannorna blir som ett litet skärmtak på 3-4 decimeter ungefär. Och där fanns ju nästa risk att sängen skulle ta i, och i värsta fall ha sönder några takpannor.
Vid det laget började jag bli nervös, ännu mer än jag redan var. Vågade faktiskt inte titta när Emilio stod halvvägs ute på takpannorna. Långa David höll i honom medan han höll undan sängen med både ett ben och en arm.
Den belgiska kvinnan stirrade upp och såg ut som hon skulle svimma. "Oh my God, Emilio!" mumlade hon och var väl rädd att hennes bästa resurs skulle störta till marken.
Det var faktiskt riktigt läskigt.
Men det gick! Jubel och hurrarop!
Nu kan vi ju aldrig ta den härifrån. I så fall får vi anlita nån med yxa och motorsåg.
Efter sammanlagt två timmar var det alltså klart, och det kändes som att ha vunnit på Lotto. Att bära sängen från taket till sovrummet gick bra, för där var det gott om plats.
Killarna ville ha 20€ var, men vi gav dem 30, och de blev jätteglada.
Tänk, allt detta för en säng med ynka 140 cm bredd! Och nu är sista pusselbiten lagd, känns det som. Huset börjar bli precis som vi vill ha det. En blandning av spanskt och svenskt. och vi har så pass mycket personliga saker och egna möbler, så det känns verkligen hemma.
Förresten, ytterligare en pusselbit har kommit på plats. En enormt stor och viktig pusselbit, nämligen att K. har fått tag i en lokal att måla i. Även det genom Manny, som har connections precis överallt verkar det som. Ett tomt rum bara, men ganska stort, mitt i stan och med billig hyra. Att hitta sånt är omöjligt i Nerja, det är vad alla säger. K. slängde ut en fråga till en enda person och allt löste sig snabbt som ögat. Är det meningen, så är det.
När jag gick ut för att handla i förmiddags stod några gamlingar och pratade i ett gathörn, en kvinna skurade frenetiskt trottoaren utanför sitt hus, en murare på ett tak sjöng för sig själv. Det är en miljö som är så speciell så jag saknar ord. Vid tre-tiden och framåt, när de barn som bor här har kommit hem från skolan och är ute och leker, kan det dock vara ganska jobbigt med skrik (glada i och för sig) och fotbollar. Alla ljud ekar i gränden.
Den stora händelsen igår var i alla fall att sängen kom på plats. Då hade Manny, en spanjor vi lärt känna lite grann, försökt dagen innan. Han hade med sig två tonåringar och dålig utrustning, så det gick föstås inte. "Jag ska fixa," sa han. "Jag känner några som kan sånt här." Sen ringde han och sa att det kommer några imorgon bitti klockan nio.
Jag vaknade prick nio av att kyrkklockan slog. Trött. Men eftersom hantverkare och yrkesmänniskor här håller tiderna, enligt min erfarenhet, förstod jag att det var bäst att gå upp. Hade inte ens fått på mig kläderna förrän det bultade på dörren. Där stod två kvinnor och tre män! En av kvinnorna var belgiska och har startat en byggfirma, den andra var spanjorska och gift med en av killarna. Dessutom är hon chef för en elfirma. Bra att ha såna kontakter... Hur som helst, vilken uppställning!
Den urtrevliga belgiska kvinnan var chef för projektet och de tre männen. En var lång och väldigt kraftig och hette David, den andra var kort och kompakt och hette också David, den tredje var liten och smal som en sticka. Stickan hette Emilio, och senare fick jag veta att han anses vara Nerjas bästa hantverkare. Otroligt duktig och dessutom urstark, trots skinn- och benutseendet. Han får ofta hedersuppdraget att bära Madonnan vid festprocessioner.
Killarna kollade sängen och huset. Försökte först (som alla andra har gjort) få den uppför trappan, och sen genom balkongen på övervåningen. Gick inte. Då stack de iväg ett tag, medan kvinnorna, K. och jag gick och fikade. 9.30, och vi satt ute vid "Apelsintorget". Det var soligt och jättevarmt.
Sen var det dags. Davidarna och Emilio kom tillbaka med cementsäckar över axlarna. Upp med dem på takterrassen. Rep, block och talja bars också upp. Sängen ut på gatan, rep sattes fast. Cementsäckarna användes för att balansera tyngden, och så började upphissningen. Emilio stod på marken och såg tlll att repet var ok och att sängens ribbottnar höll. Så sprang han in och uppför trapporna till övervåningen. Där finns nämligen två små balkonger och från den den ena höll han ut sängen, så den inte skulle slå emot de utskjutande takpannorna.
Han puffade ut den lite och höll i medan den drogs vidare uppåt, sen sprang han upp på taket där de andra andra stod. Då började rysaren. De utskjutande takpannorna blir som ett litet skärmtak på 3-4 decimeter ungefär. Och där fanns ju nästa risk att sängen skulle ta i, och i värsta fall ha sönder några takpannor.
Vid det laget började jag bli nervös, ännu mer än jag redan var. Vågade faktiskt inte titta när Emilio stod halvvägs ute på takpannorna. Långa David höll i honom medan han höll undan sängen med både ett ben och en arm.
Den belgiska kvinnan stirrade upp och såg ut som hon skulle svimma. "Oh my God, Emilio!" mumlade hon och var väl rädd att hennes bästa resurs skulle störta till marken.
Det var faktiskt riktigt läskigt.
Men det gick! Jubel och hurrarop!
Nu kan vi ju aldrig ta den härifrån. I så fall får vi anlita nån med yxa och motorsåg.
Efter sammanlagt två timmar var det alltså klart, och det kändes som att ha vunnit på Lotto. Att bära sängen från taket till sovrummet gick bra, för där var det gott om plats.
Killarna ville ha 20€ var, men vi gav dem 30, och de blev jätteglada.
Tänk, allt detta för en säng med ynka 140 cm bredd! Och nu är sista pusselbiten lagd, känns det som. Huset börjar bli precis som vi vill ha det. En blandning av spanskt och svenskt. och vi har så pass mycket personliga saker och egna möbler, så det känns verkligen hemma.
Förresten, ytterligare en pusselbit har kommit på plats. En enormt stor och viktig pusselbit, nämligen att K. har fått tag i en lokal att måla i. Även det genom Manny, som har connections precis överallt verkar det som. Ett tomt rum bara, men ganska stort, mitt i stan och med billig hyra. Att hitta sånt är omöjligt i Nerja, det är vad alla säger. K. slängde ut en fråga till en enda person och allt löste sig snabbt som ögat. Är det meningen, så är det.
onsdag 4 juni 2014
Försvunnet inlägg
Men alltså. Här hade jag skrivit ett långt blogginlägg på ipaden, och så hängde sig alltihop. Inlägget borta, mycket irriterande. Det här skriver jag bara för att tala om att viljan var god men tekniken motsträvig.
Egentligen tycker jag intenom att skriva på paddan. Det går lättare och blir bättre på vanliga datorn, så nu ska jag hålla mig till den.
I alla fall är allt så bra som något kan tänkas vara. Och snart ska det bli 30 grader varmt. Det ser jag fram emot.
Försöker skriva ett bättre inlägg imorgon.
söndag 1 juni 2014
Gods anlänt
Det var ju sorgligt med Fru Flytt, att hon dog alltså. Själva firman skulle ju leva vidare ändå, och i april, direkt efter påsk, kom två killar och hämtade de saker vi ville ha ner till Spanien. Sen har det varit tyst, så jag började skicka lite mail för nån vecka sen. Inget svar. Jaha, tänkte jag, nu står våra grejor i nån lagerlokal i Alicante, och där kommer de att stå i all evighet. Fru Flytt har säkert lagt ner alltihop, dom klarade sig inte utan själva Frun.
Och Fru Flytt har mycket riktigt lagt ner, företaget existerar inte längre. Detta fick jag veta av en kille från ett helt annat flyttföretag, Roslagens Transport. Han ringde i fredags och berättade också att de hade tagit över bland annat frakten av våra saker. Pust, vilken lättnad!
Och i förmiddags klockan 11 kom så Roslagens Transport, exakt samtidigt som ett fruktansvärt oväder bröt ut. Regnet vräkte ner, åskan mullrade och knallade. När det regnar i Spanien är det som att himlen öppnar sig, och förutom de vanliga regndropparna måste man se upp för takduscharna. (Stuprännorna är ju inte nere vid marken utan uppe vid taken. Inte praktiskt.)
Det går inte heller att köra bil in i vår smala gränd, så flyttbilen stod 60-70 meter bort. En bit att bära alltså.
Det fick bli en paus när det var som värst, annars hade regnskador uppstått på godset.
Men till slut var allt inne. Allt var med, inget var trasigt. Hurra!
Dags att packa upp flyttlådor igen, det kändes liksom välbekant. Och kul att få lite egna möbler och prylar. Glas, porslin, sängkläder, böcker, en skrivare och diverse annat fyller nu skåp och hyllor.
Vi är väldigt nöjda och glada.
Trots att en 140 cm bred inplastad säng står på högkant i vardagsrummet.
Sängen ska förstås upp till ena sovrummet. Men den är för stor, eller det är snarare för trångt i trappan! Räcket är i vägen, och i Sverige brukar såna räcken gå att skruva bort. I Spanien är de fastlimmade i marmortrappan.
Så nu måste vi anlita några som kan ta upp den antingen via fönstret eller takterrassen. Sånt är inte helt ovanligt här, så det går säkert att lösa. Oväntat besvärligt bara.
Vi har ju två enkelsängar också, så vi fortsätter sova i dem tills vidare.
När allt var uppackat tyckte vi att vi förtjänade nånting att dricka. Så vi gick till en bar och jag beställde ett glas vin och K. en öl. Så här såg det ut:
Riktigt komiskt.
Och regnet, det slutade direkt när allt flyttgods var inburet. Sen blev det soligt och varmt igen.
Och Fru Flytt har mycket riktigt lagt ner, företaget existerar inte längre. Detta fick jag veta av en kille från ett helt annat flyttföretag, Roslagens Transport. Han ringde i fredags och berättade också att de hade tagit över bland annat frakten av våra saker. Pust, vilken lättnad!
Och i förmiddags klockan 11 kom så Roslagens Transport, exakt samtidigt som ett fruktansvärt oväder bröt ut. Regnet vräkte ner, åskan mullrade och knallade. När det regnar i Spanien är det som att himlen öppnar sig, och förutom de vanliga regndropparna måste man se upp för takduscharna. (Stuprännorna är ju inte nere vid marken utan uppe vid taken. Inte praktiskt.)
Det går inte heller att köra bil in i vår smala gränd, så flyttbilen stod 60-70 meter bort. En bit att bära alltså.
Det fick bli en paus när det var som värst, annars hade regnskador uppstått på godset.
Men till slut var allt inne. Allt var med, inget var trasigt. Hurra!
Dags att packa upp flyttlådor igen, det kändes liksom välbekant. Och kul att få lite egna möbler och prylar. Glas, porslin, sängkläder, böcker, en skrivare och diverse annat fyller nu skåp och hyllor.
Vi är väldigt nöjda och glada.
Trots att en 140 cm bred inplastad säng står på högkant i vardagsrummet.
Sängen ska förstås upp till ena sovrummet. Men den är för stor, eller det är snarare för trångt i trappan! Räcket är i vägen, och i Sverige brukar såna räcken gå att skruva bort. I Spanien är de fastlimmade i marmortrappan.
Så nu måste vi anlita några som kan ta upp den antingen via fönstret eller takterrassen. Sånt är inte helt ovanligt här, så det går säkert att lösa. Oväntat besvärligt bara.
Vi har ju två enkelsängar också, så vi fortsätter sova i dem tills vidare.
När allt var uppackat tyckte vi att vi förtjänade nånting att dricka. Så vi gick till en bar och jag beställde ett glas vin och K. en öl. Så här såg det ut:
Riktigt komiskt.
Och regnet, det slutade direkt när allt flyttgods var inburet. Sen blev det soligt och varmt igen.
fredag 30 maj 2014
Sötast i Nerja?
Som jag tidigare berättat finns det otroligt många hundar i Nerja. Var och varannan människa har hund. Därför kan man se såna här skyltar:
Hundparkering alltså, utanför en bar. Väldigt smart.
Det finns en del söta hundar här, men frågan är om inte denna tar priset:
Först trodde jag det var en leksak, nåt mitt emellan hund och nallebjörn. men det är en väldigt lugn, äldre hund som vaktar mattes affär. Spanar på allt, men håller sig cool.
Hur kan det finnas en sån hund?
Nästan varje gång jag går förbi står det folk och stirrar. "What a pretty dog!" "How cute!" "I can´t believe it!"
Det är förstås det mest djurälskande folket av alla, engelsmännen som beundrar honom, det är en hane.
"Jag vill ha en sån hund," säger K.
Det faller ju på att jag inte vill ha nån hund alls. Men söt är den, på ett märkligt sätt. Som att ett leksakshuvud har skruvats på en liten hundkropp. Förmodligen heter den Teddy.
Hundparkering alltså, utanför en bar. Väldigt smart.
Det finns en del söta hundar här, men frågan är om inte denna tar priset:
Först trodde jag det var en leksak, nåt mitt emellan hund och nallebjörn. men det är en väldigt lugn, äldre hund som vaktar mattes affär. Spanar på allt, men håller sig cool.
Hur kan det finnas en sån hund?
Nästan varje gång jag går förbi står det folk och stirrar. "What a pretty dog!" "How cute!" "I can´t believe it!"
Det är förstås det mest djurälskande folket av alla, engelsmännen som beundrar honom, det är en hane.
"Jag vill ha en sån hund," säger K.
Det faller ju på att jag inte vill ha nån hund alls. Men söt är den, på ett märkligt sätt. Som att ett leksakshuvud har skruvats på en liten hundkropp. Förmodligen heter den Teddy.
Udda ingång
Det börjar tjockna. Med folk alltså. Turisterna kommer, och framför allt är det engelsmän som fyller upp gator och gränder. Många svenskar också. På vintern, när man är ute efter en sen middag, möter man ungefär tre frusna pensionärer som stretar hemåt, i övrigt är det öde. Nu är det sorl och folkliv överallt. Och mest frapperande är att medelåldern har sänkts med sådär trettio år! En massa ungdomar överallt, det har vi inte varit med om tidigare i Nerja. Men det är fortfarande väldigt trivsamt och civiliserat. Inget bröl.
Vissa restauranger som är poppis på vintern för att de har bra värme inomhus, och där det brukar vara svårt att få plats, de är nu halvtomma. Tapasbarerna har ungefär samma beläggning som vanligt, men vad jag har märkt är att priserna stigit. Procentuellt mycket: Där det förut kostade 1,50€ för ett glas vin och en tapa kostar det nu 2,00. Det är inte så överallt, men på många ställen. Ändå är det ju väldigt billigt, så det är inget att säga om.
För några dagar sen var K. och jag på El Bodeguilla. Trevligt ställe med bra viner och bra tapas. När vi satt där och mumsade på våra minihamburgare såg vi hur en karl i personalen öppnade en lucka i nedre delen av bardisken. Där kröp han ut! Plockade sen upp mat och vinglas från disken och srverade.
Senare kom en tjej som gick på sitt kvällspass, och hon kröp in genom samma lucka. Helt otroligt!
Ohotad etta på listan över udda personalingångar.
Jag frågade om jag fick ta en bild, och det fick jag.
Vissa restauranger som är poppis på vintern för att de har bra värme inomhus, och där det brukar vara svårt att få plats, de är nu halvtomma. Tapasbarerna har ungefär samma beläggning som vanligt, men vad jag har märkt är att priserna stigit. Procentuellt mycket: Där det förut kostade 1,50€ för ett glas vin och en tapa kostar det nu 2,00. Det är inte så överallt, men på många ställen. Ändå är det ju väldigt billigt, så det är inget att säga om.
För några dagar sen var K. och jag på El Bodeguilla. Trevligt ställe med bra viner och bra tapas. När vi satt där och mumsade på våra minihamburgare såg vi hur en karl i personalen öppnade en lucka i nedre delen av bardisken. Där kröp han ut! Plockade sen upp mat och vinglas från disken och srverade.
Senare kom en tjej som gick på sitt kvällspass, och hon kröp in genom samma lucka. Helt otroligt!
Ohotad etta på listan över udda personalingångar.
Jag frågade om jag fick ta en bild, och det fick jag.
tisdag 27 maj 2014
Det funkar
Den berömda spanska "mananamentaliteten", att hantverkare och andra man avtalat tid med inte kommer när de lovat, har vi inte märkt något av. Många klagar på det - men vi har precis motsatt erfarenhet. I vintras kom en kille och lagade ugnen. Han var här vid två olika tillfällen och kom på exakt tid båda gångerna. Han som levererade solsängarna nyligen skulle komma mellan 10-11 och knackade på dörren 10.20. Och igår ringde Movistar och sa att en tekniker kommer klockan 16 och installerar internet åt er. Han var här 16.05. Väldigt bra.
Så nu är det fixat! Men det blev mer jobb än man kunde vänta sig. Det finns telefonjack i huset, och i vanlig svensk anda tror man då att det bara är att stoppa in en sladd, göra några inställningar i modemet, och så är det klart. "Att dom skickar en tekniker," tänkte jag imponerat, "vad generöst att hjälpa till med något så enkelt."
Ha!
Ett telefonjack betyder inte att själva den övriga installationen är gjord. Så den tysta, bastanta och effektiva mannen hämtade stora stegen, klättrade upp och öppnade en diskret lucka alldeles under innertaket i vardagsrummet. Vi har aldrig sett den luckan ens. Men därifrån skulle en kabel gå till den kopplingscentral (eller vad det kan tänkas heta) som sitter på husväggen alldeles utanför. Bara det att den kopplingscentralen fungerade inte. Var helt död. Lösningen blev då att dra en kabel från den central som sitter på huset bredvid, runt hörnet. Istället för 3-4 decimeter fick han dra 15 meter, utanpå fasaden. Borrande och spikande blev det.
När det var klart började själva internetinstallationen, även den oväntat krånglig, åtminstone i våra ögon. Det tog minst en kvart av sökande på teknikerns egna dator, av fibblande och ifyllande av uppgifter och nåt slags finkalibrering som han förmodligen gjorde.
Och sen var det klart! Bara för oss att fylla i det konstiga 20-teckens lösenordet på våra enheter. Hela dagen var vi nervösa för att det inte skulle funka, att det till sist skulle visa sig vara omöjligt - men det gick! Låg hastighet visserligen, men vi klarar oss med den.
Stort hurra!
Eftersom vi sen skulle få en telefon promenerade vi iväg till Movistar med det kvitto vi fick av teknikern. Det var inte en vanlig fast telefon som vi trodde, utan en liten mobil. Bara att hämta ut. Var det inte. Det tog evigheter, med ifyllande av jag vet inte hur många uppgifter på hur många ställen. Kvinnan bakom disken höll på konstant i sådär 15-20 minuter.
Nu har vi i alla fall en liten LG med spanskt nummer och ett antal gratisminuter o.d. inom landet. Det kan vara bra att ha.
Så nu är det fixat! Men det blev mer jobb än man kunde vänta sig. Det finns telefonjack i huset, och i vanlig svensk anda tror man då att det bara är att stoppa in en sladd, göra några inställningar i modemet, och så är det klart. "Att dom skickar en tekniker," tänkte jag imponerat, "vad generöst att hjälpa till med något så enkelt."
Ha!
Ett telefonjack betyder inte att själva den övriga installationen är gjord. Så den tysta, bastanta och effektiva mannen hämtade stora stegen, klättrade upp och öppnade en diskret lucka alldeles under innertaket i vardagsrummet. Vi har aldrig sett den luckan ens. Men därifrån skulle en kabel gå till den kopplingscentral (eller vad det kan tänkas heta) som sitter på husväggen alldeles utanför. Bara det att den kopplingscentralen fungerade inte. Var helt död. Lösningen blev då att dra en kabel från den central som sitter på huset bredvid, runt hörnet. Istället för 3-4 decimeter fick han dra 15 meter, utanpå fasaden. Borrande och spikande blev det.
När det var klart började själva internetinstallationen, även den oväntat krånglig, åtminstone i våra ögon. Det tog minst en kvart av sökande på teknikerns egna dator, av fibblande och ifyllande av uppgifter och nåt slags finkalibrering som han förmodligen gjorde.
Och sen var det klart! Bara för oss att fylla i det konstiga 20-teckens lösenordet på våra enheter. Hela dagen var vi nervösa för att det inte skulle funka, att det till sist skulle visa sig vara omöjligt - men det gick! Låg hastighet visserligen, men vi klarar oss med den.
Stort hurra!
Eftersom vi sen skulle få en telefon promenerade vi iväg till Movistar med det kvitto vi fick av teknikern. Det var inte en vanlig fast telefon som vi trodde, utan en liten mobil. Bara att hämta ut. Var det inte. Det tog evigheter, med ifyllande av jag vet inte hur många uppgifter på hur många ställen. Kvinnan bakom disken höll på konstant i sådär 15-20 minuter.
Nu har vi i alla fall en liten LG med spanskt nummer och ett antal gratisminuter o.d. inom landet. Det kan vara bra att ha.
fredag 23 maj 2014
Snart så
Det närmar sig. Nästa vecka får vi internet! Det som fattades var ett spanskt bankkonto, så igår gick vi till Bank Sabadell och fyllde i formulär. Väldigt noga var det, och väldigt komplicerat. Fritidsintressen, varför hade vi valt just denna bank, vilka svenska banker är vi kunder i, var sätts lönen in, från vilket konto betalas bolån...det var ingen hejd på frågorna.
Och inte räckte det med det. Appointment idag också. Klockan 11 men bankmannen ringde och ändrade til 13. Och då kunde vi konstatera att gårdagens pappersexercis var ingenting - nu var det massor med nya blanketter och namnteckningar hit och dit. För ett simpelt bankkonto. Så kanske det är för utlänningar i Sverige också?
I alla fall så fyllde vi i allt. Man orkar ju inte läsa alla sidor med text, men det är långtifrån gratis att ha ett bankkonto i Spanien.
Och sen, glada, gick vi med kontouppgifter, pass och nie-nummer till den internetleverantör vi bestämt oss för.
Tjoho! Nästa vecka kommer en installatör och vi får tydligen nån liten mobil och en fast telefon också.
Då blir allt normalt, på ett bra sätt.
måndag 19 maj 2014
Nu är vi här
Åh så skönt att
vara här! Och vädret hade jag verkligen inte behövt oroa mig för. Svalare väder
i Nerja i maj betyder inte alls att det är svalt, det är tvärtom jättevarmt.
Men inte stekande och brännande, så det passar oss väldigt bra så här i början.
När vi kom
natten till fredag var det trevligt och speciellt att känna att det också var
varmt inne i huset. 23 grader närmare bestämt, och plötsligt såg alla våra
elelement helt malplacerade ut. Vi har gömt undan dem nu.
Vi har hunnit
träffa flera av de vänner och bekanta som är kvar i stan. Det är inte så många,
eftersom de flesta är vinterboende och nyligen hemresta. Det blir alltså inte
en social vistelse på samma sätt som förra gången. Men vi får en del besök och
gör säkert några nya bekantskaper också, plus att vi har lite egna saker att
pyssla med.
Det är
betydligt mer folk i stan än det var i vintras, förstås, men det är långt ifrån
högsäsong. Ganska lagom faktiskt, Man slipper trängas, det är lätt att få plats
på restauranger och barer, men det är samtidigt levande, med bord ute lite
varstans och en allmänt hög stämning.
På luncher och
kvällar hör vi sorlet från La Puntilla, den tapasbar som ligger närmast vårt
hus. På helger är det knökfullt där, av nästan enbart spanjorer som umgås hela
familjen. Spädbarn och gammelmormor, alla är med. Det är en av de saker jag
uppskattar mest med Nerja och kanske det är så i hela Spanien: Alla
generationer umgås, inga blir undanskuffade och osynliggjorda.
Igår
promenerade K. och jag iväg till ett ställe alldeles utanför stan där det säljs
utemöbler bland annat. Vi beställde två dyra solsängar som ska levereras
imorgon. Samt en knubbig låda att ha på terrassen och förvara saker i.
Nu är det bara
en absolut nödvändig sak kvar, och den har stått överst på listan länge:
Internet. Ständigt detta internet. Men eftersom vi har nödvändiga papper nu bör
det gå att ordna relativt snabbt. Ja, vi måste öppna ett spanskt bankkonto
också, annars får vi inte teckna ett abonnemang. I veckan ska det fixas.
onsdag 14 maj 2014
Snart dags
Det börjar bli dags att knyta ihop den här flyttsäcken. Imorgon slutförs affären på Portalgatan, vi lämnar nycklarna, får pengar, löser gamla lån och ser vad som blir över. Efter det är det bara några timmar kvar innan vi tar våra packade väskor och åker ut till Arlanda.
Den lilla Djäknetvåan känns helt och hållet som hemma. (Ja, Nerja känns ju också hemma fast på ett annat sätt.)
Och nu slipper vi en dunkande och plickande fläkt också. Jag gjorde en felanmälan på nätet igår morse vid tiotiden, och 12.30 kom en kille och bytte fläktmotor. Så lätt var det, och så snabbt. Otroligt bra.
Jag kan inte säga att vi har fått allt i perfekt ordning. Vi orkar inte hålla på mer nu, utan vi tar nya tag när vi kommer tillbaka i juli. Men det är ändå väldigt beboeligt. Allt funkar, vi hittar det vi letar, och riktigt trevligt ser det också ut.
Vädret i Spanien har varit fantastiskt, folk på facebook skriver lyckligt om 26 grader sent på kvällen och helt vindstilla. Nu, precis när vi kommer, ska det slå om och bli svalare, på nätterna riktigt kyligt. !!!!!
Det svenska vädret har hållt sig på en stabil gråkall nivå rätt länge. Nu, precis när vi åker, ska det slå om och bli underbart försommarväder. !!!!!
Vi är alltid i ofas med vädret. Men nån gång ska det väl hamna rätt.
Den lilla Djäknetvåan känns helt och hållet som hemma. (Ja, Nerja känns ju också hemma fast på ett annat sätt.)
Och nu slipper vi en dunkande och plickande fläkt också. Jag gjorde en felanmälan på nätet igår morse vid tiotiden, och 12.30 kom en kille och bytte fläktmotor. Så lätt var det, och så snabbt. Otroligt bra.
Jag kan inte säga att vi har fått allt i perfekt ordning. Vi orkar inte hålla på mer nu, utan vi tar nya tag när vi kommer tillbaka i juli. Men det är ändå väldigt beboeligt. Allt funkar, vi hittar det vi letar, och riktigt trevligt ser det också ut.
Vädret i Spanien har varit fantastiskt, folk på facebook skriver lyckligt om 26 grader sent på kvällen och helt vindstilla. Nu, precis när vi kommer, ska det slå om och bli svalare, på nätterna riktigt kyligt. !!!!!
Det svenska vädret har hållt sig på en stabil gråkall nivå rätt länge. Nu, precis när vi åker, ska det slå om och bli underbart försommarväder. !!!!!
Vi är alltid i ofas med vädret. Men nån gång ska det väl hamna rätt.
lördag 10 maj 2014
Nöjda
Det blev ju väldigt bra det här. Rentav bättre än väntat. Med andra ord så stortrivs vi. Det mesta är på plats och förvånansvärt mycket fick rum på dessa knappt 46 kvadratmeter. Men naturligtvis var det stökigt de första två dagarna. Hela trapphuset här på översta våningen var belamrat med flyttkartonger. Grannen (det finns bara en på samma plan) tittade förskräckt och sa: "Jaa, det är ju väldigt små lägenheter. Det får inte plats särskilt mycket..."
Hon har alltså en exakt likadan tvåa, med en betydligt mer sparsmakad inredning än vi. (Att innehållet i alla kartonger skulle rymmas i lägenheten kunde hon nog inte ens föreställa sig.) Hon har jättefint, fast totalt annorlunda. Säkert inte ens hälften av alla våra möbler och grejer.
Men det känns inte trångt och övermöblerat härinne. Det känns trevligt och mysigt.
(Något som dock inte rymdes var mina högtalare till stereon. Köpta på 80-talet, suveränt bra, av betong, ser ut som stora periskop och väger 25 kilo styck. De är för stora och klumpiga och står nu i förrådet i väntan på att säljas. Nya, smäckra högtalare måste alltså införskaffas.)
Vissa nackdelar har vi förstås upptäckt. Tll exempel bristen på eluttag. Det finns inte många, och de som finns sitter i regel helt fel.
Och spisfläkten är av en variant som susar dygnet runt. Inte särskilt jobbigt i sig, men den låter lite konstigt ibland. Suset övergår till ett slags dunkande och plickande, som att det tar emot nånstans. Vi får fråga grannen om hon har likadant. Jag tror inte det, och fläkten är tack och lov inte vårt ansvar utan föreningens. Om plickandet och dunkandet fortsätter får vi väl göra en felanmälan.
Fläkten är i alla fall väldigt effektiv. Mycket, mycket bättre än den vi hade på Portalgatan.
Sen visste ju att utrymmena i köksskåpen är tämligen blygsamma. Enbart mitt sortiment av kryddor, oljor, vinägrar, sojasorter och honungsvarianter fyller all den plats som är avsedd för livsmedel! Jag skulle nästan ha avstått från diskmaskinen och istället haft ett extra skåp. Men å andra sidan, vi ska vara borta halva året, så jag kanske inte behöver hålla mig med så stora förråd av kryddor, oljor etc.
Portalgatan känns helt borta. Men vi ser huset från balkongen, och lägenheten är fortfarande inte helt tömd. Bland annat har K. kvar en del saker som ska till ateljén. Så vi går dit en vända varja dag, nu har jag precis varit där och sopat källarförrådet så det är klart för nästa boende.
När jag går därifrån och hem till Djäknegatan upplever jag samma känsla av lättnad och befrielse som för en vecka sen. En glad känsla. Ganska konstigt. Och inne i den stora fina lägenheten känns det bara neutralt. Inte bra och inte dåligt, men aningen främmande kanske. Inga band whatsoever efter nio år.
Så här sitter vi på kvällarna och tittar på varandra och skrattar och är helnöjda.
Hon har alltså en exakt likadan tvåa, med en betydligt mer sparsmakad inredning än vi. (Att innehållet i alla kartonger skulle rymmas i lägenheten kunde hon nog inte ens föreställa sig.) Hon har jättefint, fast totalt annorlunda. Säkert inte ens hälften av alla våra möbler och grejer.
Men det känns inte trångt och övermöblerat härinne. Det känns trevligt och mysigt.
(Något som dock inte rymdes var mina högtalare till stereon. Köpta på 80-talet, suveränt bra, av betong, ser ut som stora periskop och väger 25 kilo styck. De är för stora och klumpiga och står nu i förrådet i väntan på att säljas. Nya, smäckra högtalare måste alltså införskaffas.)
Vissa nackdelar har vi förstås upptäckt. Tll exempel bristen på eluttag. Det finns inte många, och de som finns sitter i regel helt fel.
Och spisfläkten är av en variant som susar dygnet runt. Inte särskilt jobbigt i sig, men den låter lite konstigt ibland. Suset övergår till ett slags dunkande och plickande, som att det tar emot nånstans. Vi får fråga grannen om hon har likadant. Jag tror inte det, och fläkten är tack och lov inte vårt ansvar utan föreningens. Om plickandet och dunkandet fortsätter får vi väl göra en felanmälan.
Fläkten är i alla fall väldigt effektiv. Mycket, mycket bättre än den vi hade på Portalgatan.
Sen visste ju att utrymmena i köksskåpen är tämligen blygsamma. Enbart mitt sortiment av kryddor, oljor, vinägrar, sojasorter och honungsvarianter fyller all den plats som är avsedd för livsmedel! Jag skulle nästan ha avstått från diskmaskinen och istället haft ett extra skåp. Men å andra sidan, vi ska vara borta halva året, så jag kanske inte behöver hålla mig med så stora förråd av kryddor, oljor etc.
Portalgatan känns helt borta. Men vi ser huset från balkongen, och lägenheten är fortfarande inte helt tömd. Bland annat har K. kvar en del saker som ska till ateljén. Så vi går dit en vända varja dag, nu har jag precis varit där och sopat källarförrådet så det är klart för nästa boende.
När jag går därifrån och hem till Djäknegatan upplever jag samma känsla av lättnad och befrielse som för en vecka sen. En glad känsla. Ganska konstigt. Och inne i den stora fina lägenheten känns det bara neutralt. Inte bra och inte dåligt, men aningen främmande kanske. Inga band whatsoever efter nio år.
Så här sitter vi på kvällarna och tittar på varandra och skrattar och är helnöjda.
måndag 5 maj 2014
På plats. Kul. Rörigt.
Så här såg det ut i trapphuset när vi hade flyttat in. Som tur är bor vi högst upp och ingen passerar vår lägenhet. Om de inte ska till förrådet, men det är bara vi som har sprungit ut och in där.
Dagen började med en träff med elektrikern klockan åtta. Han lagade tre trasiga uttag, varav ett var direkt farligt. Om en liten hund med blöt nos hade nosat på det så hade den dött...
Strax före tio kom Stadsbuden. Tre flyttgubbar i varierande åldrar, väldigt trevliga alla tre.
De jobbade som sjutton, och hela flytten var klar före 15. Då hade killarna haft lunch mellan. Och vi bjöd på kaffe och mazariner innan sista rycket.
Jag var orolig att inte möblerna skulle få plats, men det gick bättre än väntat. Alla prylar däremot...
Lådor, lådor, överallt lådor. Helt vilt mycket lådor. Vi har jobbat stenhårt. Vid 18-tiden insåg vi att vi måste äta, så vi gick ut och köpe sushi. Benen kändes som trästockar, vi kunde knappt gå. Men segade oss till sushistället ändå, och sen var det förstås dags för champagne.
Sen ett till pass med lådor, prylar, var är sängkläderna, var är mina laddare, det här ryms ingenstans. Och så vidare.
Det nya bredbandet fungerar perfekt, men som sagt, var är laddarna? Jag la ner mina i en liten väska, så att jag säkert skulle veta var de var. Men var är den väskan??
Solen lyste fint idag, och ljuset flödade in i Portalgatans många och rymliga rum. Vackert, bekvämt och ett väldigt bra boende. Men när jag gick därifrån kände jag mig fri! Fri och lättad. Helkonstigt. Men det var färdigt där.
Nu får vi se till att inte jobba ihjäl oss. En låda i taget. Till slut är det klart. Framåt hösten kanske, eftersom vi åker till Spanien om tio dagar. Rent i trapphuset ska det förhoppningsvis bli imorgon.
lördag 3 maj 2014
Det tar sig
Vi håller på. Nu är det sista rycket och vi packar "Hysterisk låda" med underrubrik: "Filt, träningskläder, udda porslin, pingvin, pannband, markstol". Ja, så står det faktiskt. Underlättar sen. Vi kanske aldrig packar upp den lådan... (Vad är "markstol" undrar kanske vissa. Jag orkar inte förklara.)
Det är näst sista dagen och natten på Portalgatan. Det känns bra. Ingen nostalgi, inga kalla fötter. När vi går till Djäknegatan är vi jätteglada. Sen blir det förstås kaos med allt som inte får plats. Men oj vad vi har kastat! Och vad skönt när skåpen nu är nästan tomma. Några glas, några tekoppar, allt är så överskådligt och behändigt. De små Djäkneskåpen kommer däremot att vara överfyllda enbart av det mest nödvändiga. Väldigt små skåp är det.
Imorgon kommer K:s dotter hit. Hon är teknisk och händig och vill gärna ha ett uppdrag. Kanske vill hon hjälpa oss installera det nya bredbandet. Jag tror inte det är svårt, och jag kunde ju utan problem installera trådlöst nätverk där vi bor nu, men det vore skönt att bara lämna över Comhemlådan till nån annan.
P. kommer också imorgon, försedd med diverse verktyg. En sinnrikt konstruerad bänkskiva i sovrummet måste bort. Den är jättebra, men vi behöver det utrymmet till förvaring. Bänkskivan är nästan tre meter lång, så P. tar med sig en såg bland annat.
Kommer det några fler imrgon? Ja, folk från en städfirma som ska ta bort grön beläggning från balkongen.
Troligen kommer alla samtidigt.
Man kan också hoppas att förre ägaren hämtar de saker han lämnat kvar. Betongklumpen på balkongen har en kompis till honom släpat iväg med, men det är mycket kvar och det står nu ute i trapphuset.
På måndag morgon kommer en elektriker. Det blir intressant.
Och sen kommer Stadsbuden med sin flyttbil.
Ofattbart spännande.
onsdag 30 april 2014
Trivsel bland skavanker
Oj, jag känner mig helt ledbruten efter att ha målat nästan hela dagen. Ett ovanligt valborgsfirande verkligen. Men en mycket väl använd dag.
Vi fick alltså nycklarna igår. Träffade säljaren på mäklarens kontor, som ligger alldeles här bredvid. Lite fixande och mailande, och så var pengarna överförda och vi nya ägare till lägenheten.
Vi gick hem och hämtade lite saker, och sen direkt till Djäknegatan. Det är ju så nära! Tar ett par minuter att gå bara.
När lägenheten var tom kom förstås alla skavanker fram, och det var inte få. Men känslan var tack och lov densamma - vi stortrivs där! Bara vi kommer in genom dörren blir vi glada. Faktiskt redan på vägen dit, men själva lägenheten har ett slags charm och mysfaktor som är påtaglig. Sen är det ju väldigt bekvämt att bo i nyproduktion, som vi nu har gjort i nio år. Allt är helt och rent och gediget och fungerande. Man vänjer sig vid det.
Den här lilla lägenheten är byggd 1984 och var Uppsalas första "fribygge". Inga byggnormer behövde följas, och jag kommer ihåg att det var mycket skriverier om det. Det är till exempel bara 2,30 i takhöjd. Lite skillnad mot 2,60 som vi har nu. 2,30 är ju extremt lågt, men eftersom både K. och jag är kortväxta har det sina fördelar, det är till exempel väldigt lätt att sätta upp lampor.
Vi gick några vändor fram och tillbaka, tog bland annat dit två lätta balkongstolar och ett litet bord. De möblerna bär vi ut och in beroende på vädret. Idag drack vi kaffe inne och sen när solen kom fram gjorde vi paus i arbetet och tog en öl på balkongen. En Valborgsöl.
Tyvärr har förra ägaren lämnat kvar en del saker. En strykbräda, en väska med nån tröja och en fotboll, en gammal trasig taklampa, en stor papperskorg av stål, en mixer, diverse andra gamla köksprylar, och värst av allt: På balkongen står ett stort parasollfundament av betong. Det väger minst 80 kilo, vi kan inte rubba det och vi vill absolut inte ha det där.
Ännu mer värst av allt: Ett fönster går inte att stänga! Inte ens att låsa i ett visst läge. Själva stäng- och låsmekanismen är trasig som det verkar. Tur att det inte är vinter! Vi fixerade fönstret genom att sätta två tunga målarfärgsburkar på fönsterbrädan, men så kan man ju inte ha det.
Vi ringde förra ägaren om fönstret samt att han måste hämta sina saker. Det är en ung kille, född -86, som är väldigt trevlig och behaglig. Vi gillar honom mycket.
Fast nu gör vi inte det. När vi ringde om de här frågorna var han plötsligt inte så trevlig längre, tvärtom. Sur och irriterad. Men han skulle höra av sig idag och hämta grejorna. "Det kommer han inte att göra," sa jag. "Jo, det är klart att han gör," sa K., "det var ju det sista han sa innan vi la på."
Vi får se, sa jag. Han har fått sina pengar, han bor i Stockholm, han struntar i det här. Och jag fick rätt.
Nu har jag mailat till mäklaren, så han får ta tag i det hela. Det är annat också, till exempel lösa kablar som sticker ut från väggen och ligger på golvet. Jag la ut en bild på facebook, och flera personer skrev att vi ska vara försiktiga, för kablarna kan vara strömförande!
Ström eller inte, så ska det inte ligga lösa, oskyddade kablar när man lämnar sin lägenhet till nya ägare.
Så här ser det ut:
Det är lite att röja i med andra ord. Mäklaren har lovat göra det.
Men vi myser när vi går dit med saker. Och det är jättekul att måla över den storblommiga vardagsrumstapeten med vit färg. Det är lite kvar, och det ska jag göra imorgon.
Vi fick alltså nycklarna igår. Träffade säljaren på mäklarens kontor, som ligger alldeles här bredvid. Lite fixande och mailande, och så var pengarna överförda och vi nya ägare till lägenheten.
Vi gick hem och hämtade lite saker, och sen direkt till Djäknegatan. Det är ju så nära! Tar ett par minuter att gå bara.
När lägenheten var tom kom förstås alla skavanker fram, och det var inte få. Men känslan var tack och lov densamma - vi stortrivs där! Bara vi kommer in genom dörren blir vi glada. Faktiskt redan på vägen dit, men själva lägenheten har ett slags charm och mysfaktor som är påtaglig. Sen är det ju väldigt bekvämt att bo i nyproduktion, som vi nu har gjort i nio år. Allt är helt och rent och gediget och fungerande. Man vänjer sig vid det.
Den här lilla lägenheten är byggd 1984 och var Uppsalas första "fribygge". Inga byggnormer behövde följas, och jag kommer ihåg att det var mycket skriverier om det. Det är till exempel bara 2,30 i takhöjd. Lite skillnad mot 2,60 som vi har nu. 2,30 är ju extremt lågt, men eftersom både K. och jag är kortväxta har det sina fördelar, det är till exempel väldigt lätt att sätta upp lampor.
Vi gick några vändor fram och tillbaka, tog bland annat dit två lätta balkongstolar och ett litet bord. De möblerna bär vi ut och in beroende på vädret. Idag drack vi kaffe inne och sen när solen kom fram gjorde vi paus i arbetet och tog en öl på balkongen. En Valborgsöl.
Tyvärr har förra ägaren lämnat kvar en del saker. En strykbräda, en väska med nån tröja och en fotboll, en gammal trasig taklampa, en stor papperskorg av stål, en mixer, diverse andra gamla köksprylar, och värst av allt: På balkongen står ett stort parasollfundament av betong. Det väger minst 80 kilo, vi kan inte rubba det och vi vill absolut inte ha det där.
Ännu mer värst av allt: Ett fönster går inte att stänga! Inte ens att låsa i ett visst läge. Själva stäng- och låsmekanismen är trasig som det verkar. Tur att det inte är vinter! Vi fixerade fönstret genom att sätta två tunga målarfärgsburkar på fönsterbrädan, men så kan man ju inte ha det.
Vi ringde förra ägaren om fönstret samt att han måste hämta sina saker. Det är en ung kille, född -86, som är väldigt trevlig och behaglig. Vi gillar honom mycket.
Fast nu gör vi inte det. När vi ringde om de här frågorna var han plötsligt inte så trevlig längre, tvärtom. Sur och irriterad. Men han skulle höra av sig idag och hämta grejorna. "Det kommer han inte att göra," sa jag. "Jo, det är klart att han gör," sa K., "det var ju det sista han sa innan vi la på."
Vi får se, sa jag. Han har fått sina pengar, han bor i Stockholm, han struntar i det här. Och jag fick rätt.
Nu har jag mailat till mäklaren, så han får ta tag i det hela. Det är annat också, till exempel lösa kablar som sticker ut från väggen och ligger på golvet. Jag la ut en bild på facebook, och flera personer skrev att vi ska vara försiktiga, för kablarna kan vara strömförande!
Ström eller inte, så ska det inte ligga lösa, oskyddade kablar när man lämnar sin lägenhet till nya ägare.
Så här ser det ut:
Det är lite att röja i med andra ord. Mäklaren har lovat göra det.
Men vi myser när vi går dit med saker. Och det är jättekul att måla över den storblommiga vardagsrumstapeten med vit färg. Det är lite kvar, och det ska jag göra imorgon.
måndag 28 april 2014
Bara sex veckor
Tänk att det bara är drygt sex veckor sen vi kom hem från Nerja. Det skulle lika gärna kunna vara sex månader. När vi kom var det först ösregn och sen snöstorm, vi visste inte var vi skulle bo efter den 15 maj, bara att vi hade två månader på oss att fixa allt.
Nu har det varit några fantastiska försommardagar, och imorgon får vi nycklarna till vårt nya hem. Läget på Portalgatan blr förstås alltmer kaotiskt, kartonger staplas överallt och vi har nu kommt till det där sista, svåra. Som skrivbordslådor. Usch. Varför har man hundra pennor av olika slag?! När man redan har femtio, varför köper man en hel burk olikfärgade kulspetspennor, det blir femtio till och jag kommer inte att skriva så mycket under återstoden av mitt liv så att alla dessa pennor blir använda. Man använder ju knappt ens pennor längre!
Men i alla fall, sex veckor. Vi har letat och hittat bostad. Jag har skött allt som handlar om bolån, nytt internet, elabonnemang, adressändring etc. Samtal med bank, kontakt med mäklare och flyttfirmor, kontrakt hit och dit. Det ska ringas och mailas, kollas och bekräftas, papper ska skickas, möten ska bokas... Oj, vad det tar energi!
Erikshjälpen har varit här och hämtat ett lass med möbler och prylar. Jag ska ringa dem igen och ordna hämtning av ett ännu större lass.
Turerna till soprummet har varit mycket frekventa. Svarta plastsäckar går åt i stor skala.
P. har hjälpt oss frakta stort skräp till tipp och återvinning. Två gånger har han varit här med bil och släpkärra.
Ett lass har gått till Spanien, Fru Flytt kom efter mycket om och men, trots att själva Frun dog alldeles nyligen och företaget hamnade i kaos. Flyttkillarna där verkar i alla fall väldigt proffsiga.
Dessutom stukade jag foten ganska allvarligt, det är exakt sex veckor sen. Och vi har båda varit sjuka i en märklig influensa.
Teater har vi varit på, Cabaret på Uppsala Stadsteater. Jag har besökt Ikea, fick skjuts och frakthjälp av A. Träffat vänner har vi gjort mer än nånsin, jag vet inte hur många middagar vi varit bjudna på och det är inte slut än. Väldigt mysigt, och skönt att ibland bara släppa allt och gå hemifrån.
Men det är inte konstigt att vi är i ett märkligt upp- och nertillstånd. Liksom energimässigt drivna till nåt slags yttersta gräns.
Och om ytterligare en vecka är vi där med möbler och allt, i den lilla, lilla lägenheten. Helt otroligt att vi verkligen gör det här, det är bland de största förändringarna i hela mitt liv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)