lördag 31 mars 2012

Dåligt väder men bra mode

Tur att jag hade läst väderprognosen och därmed var mentalt förberedd på morgonens snöyra och isiga blåst. Men glad blir man ju inte när vintern gör ett återbesök.
Det är en plusgrad i alla fall, så det vita på marken kommer att försvinna under dagen. Får man hoppas.

Betydligt gladare blev jag när jag läste en udda TT-notis i tidningen: "Alla som gillar mysiga bekväma kläder går en ljus vår till mötes. En stark trend denna vår är att klä sig i mjuka pyjamasliknande byxor."

Hurra! Jag blir äntligen trendig igen!

fredag 30 mars 2012

Fredag med TV och bok

Ja, inte blev det mycket gjort idag inte. Vissa dagar bara försvinner. Men det var i alla fall inte lördag, som jag har fått för mig hela tiden, utan bara fredag.
K. jobbade kväll, och jag tittade på Let´s Dance. Trevligt som det alltid brukar vara, fast jag varje år tänker att nu ska jag verkligen inte börja kolla på det. Sen räcker det med en gång så är man fast.

Något jag också är väldigt svag för är engelska husletarprogram. En plats i solen, En plats på landet, Location, Location, Location och allt vad de heter. När jag har lite tid att fördriva på em eller tidigt på kvällen slår jag på TV:n, och nästan alltid är det ett sånt program på kanal 8. Intressant. Och är det inte husletande så är det Masterchef, vilket ju är om möjligt ännu intressantare.

Nu är det i alla fall färdigtittat för idag. Jag ska tömma diskmaskinen och sedan läsa lite grann. Har börjat med en annan deckare från den stora pocketbokskasse vi fick när vi hälsade på Anna och Marlene senast. Karin Wahlbergs bok om matthandlaren läste jag inte ut, för jag såg att det blev för mycket blod och ihjälhackning mot slutet. Men den var annars väldigt bra och välskriven. Igår började jag med en bok av Mari Jungstedt, och den känns mer ofarlig och lite "enkel". Inte alls lika bra stilistiskt som Karin Wahlbergs, tyvärr. Men jag ger den en chans i alla fall

Illaluktande gym

Urk, det luktar illa på det lilla gym där jag tränar. Det började kännas för ungefär en vecka sedan: en ettrig, genomträngande svettlukt. Så ofräscht!
Jag var nyss och tränade en kortis, bara en halvtimme, och fortfarande har jag den där lukten i näsan. Ventilationen verkar ha pajat i kombination med att ett antal snuskiga svettpellar tränar där. Jag har inte lagt märke till någon sådan, men de är väl där på kvällarna kanske.

Men en sån sak kan göra att jag slutar, för jag har ett extremt bra luktsinne, nästan överdrivet bra faktiskt. Och visserligen ligger Kraftkällan Tornet väldigt nära där jag bor, men inom fem-sex minuters ytterligare gångavstånd finns det faktiskt hela tre andra gym - ganska otroligt!

Womens Wellness, Sats, Friskis & Svettis. Bra utbud. När mitt nuvarande träningskort går ut i början av augusti ska jag nog börja på nåt av dem. Om jag kan vänta så länge. Håller Tornet-lukten i sig kommer jag inte att stå ut.

torsdag 29 mars 2012

Dyrt med bättre syn


På den här kamouflagebilden syns ett litet antal av de glasögon jag har haft under årens lopp. Många har jag skänkt till glasögoninsamlingar, men ändå har jag en hel låda med gamla "ögon" som inte längre funkar. Nu har jag märkt att synen försämrats, jag ser nästan aldrig riktigt skarpt. Häromkvällen började jag rota i den gamla lådan, och jag hittade faktiskt några par som kändes bättre än de glasögon jag har nu, som utprovades för två år sedan.

Så jag beställde tid för synundersökning. Idag klockan 11 gick jag till optikern. Och det var som jag trodde: synen har förändrats ganska mycket. Det har liksom gått tillbaka, så jag är mindre närsynt än tidigare. Och så kanske det kommer att fortsätta. Egentligen borde jag kunna leta fram gamla glasögon och använda dem "baklänges" i tur och ordning, men det är ju brytningsfel och sånt också.
Så det blev en ny beställning, och tusenlappar kommer att fladdra igen. Fem stycken närmare bestämt.

Suck. Jag har alltså fått aningen bättre syn jämfört med för två år sedan. Vilket innebär att mina glasögon är sämre. Dubbelsuck.
Men glasögon och tänder är viktigt. Båda borde höra till sjukförsäkringen tycker jag, men så är det ju inte, och mina glasögon- resp- tandläkarräkningar är ganska ansenliga när man räknar ihop det.
I alla fall får jag tre par till priset av ett. Och jag hoppas de kommer att hålla, helst längre än två år den här gången.

onsdag 28 mars 2012

Resecentrums brutalbetong

Grått är inte min favoritfärg, om det ens är en färg. Kommunalgrått pratade man om förr, och det betydde tråkigt inredda bostäder och offentliga miljöer, där inget stack ut, där ingen vågade bryta den diskreta grå smaknormen. Det var tråkigt då och det är tråkigt nu. För det har kommit tillbaka.

Sen jag kom hem från Spanien för tre veckor sedan har jag reagerat mer än nånsin på all gråhet i Uppsala. Visserligen kan man delvis skylla på årstiden - mars är ingen vacker månad. Men det är också så att miljön har förgråats under de sista åren. Förgråats och förråats. UKK till exempel; det ståtliga konserthusets innandöme är riktigt brutalt. Mysigt, varmt och trivsamt kan man glömma. Av någon för mig obegriplig anledning ska det vara rått, kallt och kalt. För det har arkitekten bestämt.

Men gråpriset tar ändå det nya Resecentrum. Ju mer färdigbyggt det blir, desto hemskare ser det ut. Vad är det för j-kla arktitekter?! Och kommunen som väl ytterst har ansvar - varför denna orgie i öststatsbetong??! Jag mår rent dåligt när jag ser det. Och det är väl bara symptomatiskt att SJ dessutom har bytt ut de fina blå biljettautomaterna mot grå dito. För att inte tala om att fina blå tågvagnar har målats svarta...nej, det orkar jag knappt tänka på.

Så farligt är det att bryta av mot gråheten, så de informations och PR-skyltar om Uppsala som möter besökarna är försvinnande små. Rentav löjligt små. Det kändes väl totalfel att visa upp något som har färg, så det blev ministorlek.


Fina turistbilder. "Välkommen hit." Alltså, hallå! Hur skrattretande är inte detta? Vilken antireklam för stan!
Jag mår rent fysiskt dåligt när jag ser det.
Och nedanstående infoskylt. Liten text, ynklig och ful.


För att inte tala om hur svårt det är hitta den lilla hissen. Och hur mycket trappor det är. Hur få bänkar det finns. Hur handikappovänligt det är.

Brutalbetong av värsta slag. I hate it.

För blodigt

Hm, Matthandlare Olssons död, Karin Wahlbergs bok som jag skrev om i förra inlägget, är nog inget för mig ändå. Jag fick en lite skum känsla, så jag snabbläddrade framåt, lite på måfå, och då insåg att det blir både blodigt och tragiskt. För många såna inslag.
Men jag läste i alla fall en 50 sidor till igår kväll, och mobilsamtal fortsatte att knäppas av...

Nu är jag på väg till Stockholm. En kort tripp fram och tillbaka bara. Tur att det inte var igår, när kontaktledningar återigen hade rivits ner nånstans norr om Sthlm med stora förseningar som följd. Hur kommer det sig att de rivs ner så ofta?

tisdag 27 mars 2012

Vem knäpper av?

När vi var hos Anna och Marlene förra helgen fick vi med oss en kasse pocketböcker hem, böcker som A och M läst och som de ville cirkulera vidare. Det är lyxigt att ha en jättestor bokhög att plocka från.

När jag ska välja en bok scannar jag alltid baksidestexten på jakt efter vissa ord. Ord som gör att jag direkt skippar den boken. Visserligen läser jag gärna deckare, men de får inte vara för blodiga eller våldsfixerade. Om boken och dess innehåll beskrivs med ord som "bestialisk", "ohygglig", "grymhet" eller "ondska" - då går den bort direkt.
Jag kan säga att väldigt många böcker går bort för mig.

Nu håller jag i alla fall på med en deckare av Karin Wahlberg: Matthandlare Olssons död. Den verkar bra, välskriven och lagom spännande. Men det förekommer ett uttryck i den, ett stort antal gånger har det förekommit trots att jag bara hunnit till sidan 78: "Knäppa av", som i att folk pratar i telefon och avslutar samtalet genom att knäppa av. Varje gång jag läser det liksom studsar jag till. Jag har aldrig någonsin hört eller sett det uttrycket. Är det dialektalt? Skånskt kanske? Egen innovation?
Vanligen heter det väl att man lägger på. Och det är klart, när man pratar i mobilen finns det ju ingen lur att lägga på, så då beskriver "knäppa av" bättre vad det handlar om. Eller, eller..? Knäpper gör man väl inte direkt...

Eftersom jag reagerar så studsande och starkt på själva ordet, märker jag också hur mycket det pratas i telefon i boken. Om det fortsätter så kommer jag kanske att vänja mig, och nästa gång en försäljare ringer kan jag tänka "nej, nu knäpper jag av på en gång!"

Haha, jag tycker det är ett kul uttryck! Om än lite knäppt.

måndag 26 mars 2012

Optimism utan orsak

Oj, oj, ska det här bli en sån där dag när jag inte skriver ett enda blogginlägg?
Tja, inget särskilt har ju hänt. Jag har jobbat, tränat, läst, och vad mer..? Just ingenting. Och eftersom jag inte har kollat så mycket i tidningarna finns det heller inget jag direkt retar mig på. I bakhuvudet mal dock vissa saker, och det har med debattklimat, yttrandefrihet och sånt att göra. Men det ska jag glömma just nu.

Jag har en märkligt optimistisk känsla. Inget nytt i och för sig, för det har jag lite då och då. Alltså på det viset att jag känner mig förvissad om att något väldigt bra kommer att hända snart. Sen brukar det väl inte komma några jättelyft, i alla fall inte i den skala jag tror. Men själva grundkänslan kan man leva gott på.

Ibland funderar jag på om optimism är en medfödd egenskap. Det lutar åt det. Kanske handlar det om att man har en ovanligt stor andel av vissa enzymer/hormoner/signalsubstanser, typ serotonin. Och då uppkommer förstås den viktiga frågan: Varför har man det? Slump? Förutbestämt? Tidigare liv? Ett resultat av flera hittills okända faktorer? Intressant i vilket fall.
Och som sagt, jag är optimistisk. Hoppas det finns en anledning till det, även om den råkar vara dold just nu.

söndag 25 mars 2012

Meditativt i galleriet

Att vistas i ett konstgalleri är väldigt meditativt. Jag har varit med K. några gånger när hon ställt ut och hyrt ett galleri där man själv får sitta och "vakta", och det är verkligen mysigt. Idag hälsade jag på Monic, som jobbade extra och tog hand om ett av stans mest ansedda gallerier på eftermiddagen. och det var exakt samma känsla. Ljust, vilsamt, man är omgiven av konst, nån gång ibland plingar det i dörren och en besökare kommer in, man byter några vänliga ord, så blir det lugnt igen, man bara sitter där...som sagt, det är meditativt.

M. bjöd på kaffe och mandelskorpor, och vi hann prata en hel del mellan varven.
De tavlor som visades blev jag inte så förtjust i, jag är ingen stor vän av konst som ser ut som att man bara har torkat av penslarna på duken. Men det blir ändå en bra effekt när man har ett enhetligt färg- och formspråk omkring sig.
K. borde få ställa ut i det galleriet. Hon skulle säkert göra succé.

Utanför skyltfönstren passerade en strid ström av människor, många lätt skrålande, bärande på flaggor och skyltar och iklädda bandytröjor. Uppsalas sista bandyfinal har ägt rum, och hela evenemanet har gradvis förvandlats från idrottstävling till allmän fest. Bandyfrukost på massor av krogar, pyttipanna, starköl och snaps, fullt med folk ute, festligheterna började redan igår kväll - det har börjat bli nästan som sista april. Men, som sagt, nu är det finito. Hoppas "the last waltz" förlöpte hyfsat lugnt och harmoniskt.

Jag promenerade hem efter några timmar. Sol men kallt, med isig nordanvind svepandes fram längs gatorna. Har nu ätit goda rester som fanns i kylen och druckit ett glas rioja. Nu ska jag ägna en stund åt att läsa ut en halvdålig "mysdeckare" som jag håller på med, där mordoffret är Mikael Persbrandt nödtorftigt maskerad till "Peter Branting". Undrar om han godkänt det hela? Annars är det väl inte så kul att bli mördad, även om det sker i en bok...

fredag 23 mars 2012

Varierande ämnen

Blogger har ännu inte fixat redigeringsfunktionen....bu! Annars brukar jag skriva och sedan kolla och rätta, lägga till, stryka och omformulera, men nu står texten som den är. När jag postar ett inlägg finns ingen återvändo. Det gillar jag inte.

Dagen var vårlik om än inte lika varm som igår. Jag gick ner till det lilla lokala gymmet och tränade. Det var mycket folk där, tyckte jag. Sju personer i den lilla lokalen känns typ knökfullt. Och jag blir betänksam när jag ser småbarn inne på gymmet. Idag var det en liten två-treåring vars pappa sprang på löpbandet. Det lilla barnet klängde på träningsredskap och försökte förströ sig på olika sätt. Jag höll på med roddmaskinen och kände plötsligt har jag stötte emot nån liten person som råkade stå i vägen. Inget hände, men visst är det en säkerhetsfråga.
Om man har sitt barn och inte får barnvakt, kan man inte skippa träningen just då? Eller gå till Friskis & Svettis på Väderkvarnsgatan - dom har barnpassning, helt förnämligt.

K. mår bättre för varje dag och börjar alltmer likna sitt gamla jag. Toppenbra. Fortfarande kan hon bli lite yr ibland, och hon gillar inte när det händer flera saker samtidigt, eller om hon snabbt måste ställa om sig mellan olika saker. Men jämfört med hur det var för några månader sedan, så är det här helt fantastiskt bra. Jag har varit väldigt orolig, tänk om hon aldrig blir sig själv igen, men nu är jag väldigt hoppfull.

Vi har ätit gott ikväll. Oxfilé rentav. Brynt i stekpanna och sedan stekt i ugnen på låg värme, då blir den röd men inte blodig, precis som på restauranger. Diverse tillbehör. Några glas rött vin till mig, ett halvt glas till K. Alkohol är hon fortfarande mycket försiktig med.

På tal om oxfilé, så stod det ju i tidningarna om farorna med rött kött, för bara ett par dagar sedan var det stora rubriker.
Risken att dö "i förtid" ökar med 13% om man äter kött. Och ännu värre: Risken ökar med 20% om man äter mycket processat kött som bacon och korv.
Jaha. Nu undrar jag ju vad man utgår från. Hur stor är grundrisken att dö i förtid? 5%? Om undersökningarna håller, och man räknar med baconätarnas riskfaktor på 20 %, så blir den sammanlagda risken då 6%. Eller om grundrisken är 10% (att dö i förtid, det låter väl lite för mycket?), då är baconätarnas risk 12%. Troligen inget att bry sig om.

Idag stod det dessutom om en helt annan undersökning, där det konstaterats att kvinnor som inte äter kött löper större risk att få depressioner.
Hur blir det nu? Långlivad och deprimerad? Kortlivad och glad? Vad ska man välja?

Jag köpte tulpaner idag, det hör våren till. Guloranga eller rosa är mina favoriter, och idag blev det guloranga. Och på söndag börjar sommartiden. Kommunen har redan sopat massor av gångvägar och trottoarer, typ en dryg månad tidigare än vanligt. Det verkar som att alla har bestämt sig för att vintern är över. Yes!

torsdag 22 mars 2012

Sol och Longovital

Ofattbart fint väder idag! Jag tog en ganska rejäl promenad vid 11-tiden, och det var 15 plusgrader. Mycket varmare i solen förstås. Vår! Så bra allt känns då.
I övrigt har det varit en pysslig dag, helt befriad från stora händelser, starka åsikter och sinnesrörelser. För min del alltså.

Nu dör man tydligen av vitaminer också, om man äter dem som kosttillskott vill säga. För att inte tala om hur farlig solen är. Det slås larm både här och där. Snart blir det väl förbjudet att gå ut i solen utan skydd.
Men på tal om vitaminer: en gammal klassiker på området heter Longovital. Den har funnits jag vet inte hur länge, minst 30 år i alla fall, och var nog ett av de första hälsokostpreparat som fick allmän spridning. Jag åt det en period på 80-talet och vet att jag tyckte att tabletterna hade precis en så starkt uppiggande effekt som det utlovades.
Nu har jag varit lite trött ett tag, och plötsligt kom jag på att jag skulle pröva med Longovital. After all these years... Så jag köpte en burk och tog första dosen i förrgår. Sedan dess har jag varit jättepigg!

onsdag 21 mars 2012

Utekväll på Pipes of Scotland

Det var ju varmt ute idag! Och även i kväll. När jag gick ut vid 19-tiden var det alldeles ljummet och vindstilla, och jag tänkte "men oj, jag fryser inte", och det var verkligen skönt.
Koltrastar och andra fåglar kvittrade lite överallt, där jag gick på väg mot Pipes of Scotland. Det är, som framgår av namnet, en skotsk pub, och på onsdagar är det musikquiz där. Vi är ju fyra Carolinakompisar som träffas ibland, alla hyfsat musikintresserade, och nu tänkte vi satsa på framgång i popquizen. Men det var otroligt svårt, lite för svårt faktiskt. Visserligen började det bra med Dolly Parton och Kenny Rogers, men sen skulle man känna igen låtar från både barnprogram, hårdrock och reklamsnuttar. Vi var för gamla! Kunde inte mycket alls. Vanliga popfrågor såg man knappt röken av.
Sen när vi såg att vissa satt med sina mobiler och googlade (trots förbud), och att ett sånt fuskande lag dessutom vann det åtråvärda priset som var en trerättersmiddag för tre personer, så kändes det väl sådär. Inget man får lust att göra igen, trots att det utlovades att nästa veckas tävling inte alls blir lika svår.

Jag har aldrig besökt Pipes of Scotland tidigare. De har över 20 sorters öl på fat, varav några väldigt ovanliga, och ännu fler sorter på flaska. En sorts vin bara. Säkert ett toppenställe för ölälskare. Jag har ju själv varit en sådan, men nu dricker jag väldigt sällan öl. Det vin som fanns var i alla fall helt okej.

Maten var medioker. Jag beställde en husets hamburgare som var en typisk pubhamburgare fast kanske lite tråkigare. Servicen var också medioker. De hästsvansförsedda tjejerna i personalen var i och för sig snälla, glada och trevliga, men det var något som saknades. Uppmärksamhet och engagemang kanske.

Det var som alltid kul att träffa det gamla gänget. Men själva Pipes of Scotland gav ingen direkt mersmak. Jag tror inte att någon av oss går dit igen.

Sopor importeras

Värst vad jag går igång på saker jag läser i tidningarna idag.
En synnerligen intressant artikel i SvD berättar att det finns för lite sopor i Sverige, så de kommunala kraftvärmeverken har brist på material att förbränna. Därför importerar vi 800.000 ton sopor från andra länder!!
Hahahaha!
Detta medan vi själva sorterar och återvinner med stor ängslighet för att kanske lägga ett kaffefilter i fel påse, och med järnkoll ute på återvinningscentralerna där man, enligt vad jag läste nyligen, skriker argt åt folk som lagt ett par gamla gardiner i behållaren för brännbart (trots att gardiner faktiskt ÄR brännbara) - allt för att minska sopmängden.

Här ska vi fortsätta att ta bilen och ställa oss i timslånga köer för att göra oss av med det sorterade avfallet. Så lite som möjligt ska brännas. Istället skaffar vi brännbara sopor från utlandet.
Jag kommer osökt att tänka på Kafka.

Uppdatering till förra inlägget

Det är nåt slags bugg på Blogger, så jag kan inte redigera mina publicerade inlägg. Hade jag kunnat det så hade jag genast ändrat det föregående, eftersom det nu kommit uppgifter om att terroristen i Toulouse inte alls är gripen.
Nej, det verkade för bra för att vara sant.
Eftersom han har tunga vapen därinne är det kanske risk att han använder dem för att döda så många som möjligt inklusive sig själv. Tre poliser är redan skadade.

Extremister

Bra gjort av franska polisen att identifiera och spåra den man som skjutit tre judiska skolbarn, deras lärare samt tre franska soldater med muslimskt ursprung. Enligt de absolut senaste nyheterna, nu klockan 14.30, är han också gripen.
En islamistisk terrorist med starka kopplingar till al-Qaida. Som säger att hans dåd enbart är början på en serie terrorhandlingar som kommer att ske i flera franska städer.

Intressant att de svenska tidningarna redan hade bestämt sig. Klart att det handlade om en högerextremist, en invandrarhatande mördare, som fick sin politiska och ideologiska näring av le Pen och även av Sarkozys vilja att minska invandringen. Uttalanden om att invandringen ska minskas anses i Sverige automatiskt leda till att folk går ut och har ihjäl människor av utomeuropeiskt ursprung. Därför är sådana uttalanden snudd på förbjudna. Och när ett rasistiskt mord sker är på nåt sätt alltid Jimmie Åkessons fel.
Även något så monstruöst som Breiviks bombdåd och massmord skylls på Åkesson och hans meningsfränder.

Uttalanden om att den västerländska kulturen är satanisk och måste förgöras, allt som predikas av islamister runt om i världen, är förstås väldigt mycket mer hatiska och mer extrema. Och har gett upphov till oerhört många fler illdåd. Men fördöms aldrig i den svenska pressen. Det är snarare alldeles tyst, ett slags tyst accepterande, att "ja, ja, dom tycker ju så." Inget ansvar utkrävs av religiösa ledare som predikar blod och våld.
11 september, Madrids pendeltåg, Londons tunnelbana, Bali. Samt alla bomber som islamister smäller både här och där. Vad har dagens högerextremister gjort som kommer ens i närheten av detta?

Så nu undrar jag om pressen ens kommer att låtsas om sina helt felaktiga slutsatser, gjorde för att vinna egna politiska poäng. Och ska de på något sätt fördöma den nyligen gripne terroristen? Eller måste vi nu vara vidsynta och försöka förstå? Eftersom högerextremister är de enda extremister man har rätt att avsky.

Vissa nyord behövs inte

Idag har UNT en stor artikel om "mentalisering". Det går ut på att man ska försöka leva sig in i andra människors känslor. Men nu kallas det alltså mentalisering, och jag känner hur jag blir knottrig av irritation. "Inlevelseförmåga" är ju ett ord, ett begrepp som redan finns och som säger exakt vad det handlar om. Mentalisering å andra sidan kan ju betyda vad som helst.
Usch jag tycker så illa om onödiga nyord. Undrar om det finns många människor som läser artikeln och tänker "aha, oj vad häftigt, kan man försöka sätta sig in i hur andra känner?! Otroligt, det visste jag inte, nu ska jag verkligen börja mentalisera."

Det beskrivs verkligen som något alldeles nytt.
Grr, löjligt.

tisdag 20 mars 2012

De oranga pengarna försvinner

I söndags hade SvD en stor artikel om Joel Dahlbergs bok "Pensionsbluffen". Man kunde också läsa utdrag ur boken. Nu hakar övriga tidningar på, och AB skriver om den idag.
Det är på tiden att det nya pensionssystemet granskas. Att det inte har skett tidigare beror förstås på att de som berörs av det haft ganska långt kvar till pensioneringen.

Jag tillhör den mellangrupp där både det gamla och det nya systemet ska användas. Och visst känns det obehagligt att öppna det oranga kuvertet och se hur det preliminära beloppet minskar för varje år, hur värdet eroderas och det ganska kraftigt. Samtidigt som pensionärer betalar högre skatt än löntagare, något som Sverige är ensamma om i hela världen. Sjukt.

Men det kan verkligen bli så att en person som arbetat i 40 år får mindre pension än en som inte arbetat alls eller som kommer till Sverige från ett annat land. De som inte arbetat får garantipension plus bostadstillägg, den som invandrat får äldreförsörjningsstöd, vilket är likvärdigt med garantipension plus bostadstillägg (och ofta lite andra förmåner som gratis tandvård). Och sammantaget kan det alltså bli MER än vad en "vanlig" pensionär får. Det är inte rimligt, anser jag. Då har pensionssystemet spelat ut sin roll helt. Ge alla ålderspensionärer existensminimum då, det kan ju vara skattefritt för enkelhetens skull, och låt dem i övrigt spara själva. Gör också extrainkomster skattefria upp till en viss gräns.

Det kanske blir så. Snart står det fattiga gamlingar i varje gathörn och säljer hembakade kakor, stickade vantar eller gamla prylar. Som jag såg i Moskva när jag var där för 20 år sedan.

måndag 19 mars 2012

Isvindar

K. och jag tittade på Vädret igår. Glada såg vi att det skulle bli sex plusgrader och sol idag. "Då ska jag sola på balkongen" sa K.
Så drar man upp persiennen på förmiddagen och ser att det är: Nollgradigt. Snöyra. Vitt på marken.
Neej, vad 17! Vi är lurade! Bort härifrån. Vill man då.
Blåsten är inte att leka med, märkte jag när jag gick ut. Riktigt iskalla, elaka vindar. Men nu har i alla fall den mesta snön försvunnit, och solen lyser lite blekt och försiktigt. Kanske blir det bra imorgon.

Jag år lunch med S., och den här gången valde vi Williams restaurang uppe vid universitetet. De hade förut en väldigt bra indisk buffé och även på kvällarna serverades indisk mat. Nu är inriktningen ändrad, och kocken lär vara utbytt. Dock kör de med indisk buffé på måndagar, och jag hoppades den skulle vara lika god som tidigare. Det var den inte, det var inte ens nära. Inget jag rekommenderar.
Men det var trevligt att träffa S., och när vi hade ätit bjöd hon på fika på Landings. Där passade jag på att köpa ett valnötsbröd innan jag kämpade mig hem i den ilskna motvinden. Pust, det var skönt att komma hem!

söndag 18 mars 2012

Fantastisk Beatlesföreställning



Broadwayföreställningen "Rain" var riktigt häftig. Det finns ju ett antal grupper som kör Beatlesimitationer, men det här måste vara den bästa! Det lät så otroligt bra, så det var alldeles knäckande. Jag var ett mycket stort Beatles-fan när jag var ung (är det i och för sig fortfarande), och känslan igår var att 60-talet kom tillbaka - det var som att se och höra Beatles själva spela live. Fast det lät bättre, eftersom ljudanläggningarna är bättre nu och publiken dessutom inte skrek hysteriskt som dom gjorde i forna tider.
Jag finner inte ord för hur bra det var.

Det känns också som att min stora trötthet har gett med sig. Inte för att jag direkt hoppar och skuttar idag, men den eventuella mattheten beror inte på förkylning utan snarare på gårdagens festligheter och Stockholmsövernattande. Vi bodde hos Anna och Marlene i Hammarby sjöstad, vilket var väldigt behändigt när vi skulle till och från Globen. Ett par stationen med den söta lilla tvärbanan bara.
Jag gillar verkligen Hammarby sjöstad och skulle lätt kunna tänka mig att bo där.

Vi tog 12-tåget hem idag och har tillbringat den mesta tiden med att kolla på diverse sportsändningar i TV. Nu har jag en del saker att förbereda inför morgondagen.

lördag 17 mars 2012

Låg energi

Jag försöker vakna till. Är inte direkt sjuk men inte särskilt pigg heller. Energimätaren står på 24 ungefär (av 100). Efter att ha bott i sängen två dagar känner jag mig i alla fall hyfsat redo för dagens/kvällens äventyr i Stockholm. Det är dags att använda en av K:s födelsedagspresenter: middag hemma hos Anna och Marlene och sedan till Globen för att se Beatlesföreställningen Rain. Blir nog kul.

Något mer orkar jag faktiskt inte skriva just nu. Hm, jag kanske överskattade min energinivå, den kanske bara är 15 eller nåt i den stilen. Lite luddigt i huvudet är det i alla fall. Så jag ska vila i TV-soffan, titta på lite skidåkning innan det är dags att åka iväg. Rapport från konserten kommer imorgon.

torsdag 15 mars 2012

Slumrar

Aha, min trötthet tycks bero på en liten förkylningsunge. Ont i halsen idag. Och dessutom är jag tröttare än nånsin. När jag lägger mig och vilar slumrar jag genast till, sådär halvt om halvt, och det brukar jag aldrig kunna göra mitt på dagen.
Det får bli en Esberitoxkur, det brukar fungera.

K.s arbetspass igår gick i alla fall bra, och hon var trött men glad när hon kom hem. Nu ska hon snart iväg igen, och det känns aningen motigt. Den lilla kraft hon har samlat kan ju ganska snabbt försvinna, om det vill sig illa. Stabilt är det knappast. Som jag sa redan igår: vi får se hur det går.

Själv ska jag nu slumra igen, sugandes på fyra stycken Esberitox.
På lördag är vi bjudna på middag och konsert i Stockholm, och då vill vi vara pigga och friska.

onsdag 14 mars 2012

Trevligt men trött

Jag skrev inget blogginlägg igår, inser jag plötsligt. Och inte känner jag för att skriva något idag heller. Är trött, särskilt på eftermiddagarna.
Kanske tar jag några dagars paus, jag får se.

Det har i alla fall varit en trevlig dag hittills. Några timmars jobb, sedan thailunch med A. En kopp te hemma, lite peppning till K. som börjar jobba (på 50%) efter att ha varit sjukskriven sen slutet av december. Det känns ändå väldigt tidigt att hon ska börja jobba redan, med tanke på hur dålig hon har varit, men jag hoppas det går bra. Hoppas, men tror gör jag nog inte. Det skulle förvåna mig om det håller.
I alla fall, hon gick iväg för ett 16-21-pass. Jag läste en stund.

Någon ansträngande dag har det alltså inte varit, men just nu känner jag mig helt slut. Sådär allergiaktigt matt som jag kan bli på våren, men det är väl ändå för tidigt för det?! Det blir mer te nu, och mer vila. Ikväll väntar spännande fotboll på TV.

måndag 12 mars 2012

Arg på nyheter

Lite våraktigt är det ändå. +11,8 grader idag, och jag har solat lite på balkongen i hopp om att behålla något av Spanienbrännan. Men fortfarande mår jag nästan illa av att det är så FULT ute. Så grått och grusigt och smutsigt och grått igen.

Jag har också varit på gymmet. Det var länge sen, och det kändes verkligen. Uj, vad tungt det var. Var är musklerna, var kan de ha tagit vägen???

En fördel med att vara utomlands är att man slipper reta sig på nyheterna. Nu när jag läser tidningar som vanligt irriteras jag över både det ena och det andra. Och när jag inte irriteras häpnar jag.
Men de nya antagningsreglerna för poliser gör mig kanske mest förbluffad. Kraven ska sänkas, till exempel ska provet i läsförståelse tas bort. Bör inte poliser kunna förstå innehållet i en text?
Ännu konstigare är att poliser i Sverige inte ska behöva vara svenska medborgare. Det står i alla fall i SvD:s pappersupplaga. I nättidningen är detta lilla stycke information borttaget. Det kanske inte stämde? Kan man hoppas.
Fyskraven lättas också upp, och den enda verkligt fasta regeln tycks vara att den sökande ska ha fyllt 18 år.
Rikspolisstyrelsen meddelar att de nya reglerna innebär en "modernisering av urvalsprocessen". Tycks vara nyspråk för "sänkta krav".
Är det verkligen vad polisen behöver?

Ja ja, men det som verkligen retar mig är att den man som tvingade sin dotter att spela psyksjuk i tio års tid för att själv kunna kvittera ut generös assistentersättning fick sitt straff sänkt av hovrätten. Från 4,5 till 3,5 års fängelse. Från det att dottern var sju år tills hon var sjutton och flydde från pappan har den flickan inte kunnat leva ett normalt liv, hon hölls isolerad hemma, fick inte gå i skolan etc.
Mannen fick sammanlagt 2,4 miljoner kronor i bidrag! Och borde väl dömas både för avancerat bedrägeri och bidragsutnyttjande och frihetsberövande eller vad det juridiskt kan kallas. 3,5 år är ju löjligt.

Men hur är det alls möjligt? Det är inte första fallet med omfattande assistentfusk, och ofta handlar det om belopp på flera miljoner som folk tycks få utbetalat ytterst lättvindigt. Ingen koll alls. Och skattepengar rinner iväg. Hela systemet med personliga assistenter är uppenbarligen alldeles för generöst.

söndag 11 mars 2012

Radiomusik

Det tog två dagar, men nu känns det äntligen normalt igen. Skönt, för det var ingen behaglig känsla att ha kommit hem men ändå inte landat. Jag har gått några vändor på stan för att se folk och komma in i miljön, och det var en bra sak att göra. Att solen äntligen tittat fram hjälper också till.

Värst vad det pratas om Melodifestivalen i år. Vi såg förstås finalen, och man kan väl inte säga annat än att rätt låt vann. Även om den inte berör mig särskilt mycket. Tydligen finns det numera en genre som heter "radiomusik": låtar som ofta spelas på radio och som alltså har vissa radiomässiga egenskaper. Jag fattar inte vad det är, men Björkman och gubbarna pratade om detta med viss stolthet.
(När jag tänker efter så är en anledning till att jag sällan lyssnar på radio den tråkiga strömlinjeformade musiken.)

Den enda av årets låtar/artister som fck mig att haja till och lyssna och titta helt fascinerat, det var "Jag reser mig" med Thorsten Flink. Rakt in gick den.

Sveriges ängsliga försök att ta reda på vad andra länder tycker om oss är ju rent patetiskt. Lite barnsligt rentav. My God, vi kan väl bara göra som alla andra deltagande nationer: välja det vi gillar själva och sen se hur det går. En bra placering i stora finalen är kul, men är det viktigt? Inte alls, tycker jag. Den stora cirkusen runt svenska uttagningen är behållningen med hela alltihop.

lördag 10 mars 2012

Finns västarna verkligen?

Varje gång jag flyger förundras jag över säkerhetsgenomgången. Hur personalen ber om allas uppmärksamhet inför denna viktiga procedur, och hur alla fortsätter att prata och läsa och blunda. Själv brukar jag titta och lyssna, delvis av artighet och delvis av rent allmänintresse. Och för att se om det alls går att memorera hur det nu är man förväntas göra om en katastrof inträffar.
Jag lyckas aldrig komma ihåg det.

Det finns en väst under stolen. Okej. Den ska man trä över huvudet. Måste alltså vara en storlek som passar både små barn och långa, tjocka vuxna samt alla där emellan. Sen ska man knäppa västen med något slags spänne, efter det ska man dra i ett snöre. Och det finns även extragrejer man ska göra om man vill blåsa upp västen ytterligare.

Men - vad tusan!? Säg att det verkligen blir ett katastrofläge. Kommer då någon enda person att snabbt kunna ta fram sin väst, dra den över huvudet, hitta rätt flärpar och snören etc. etc.? Det är ju jättekomplicerat! Ska det alls vara nån vits med säkerhetsgenomgången, så borde den vara praktisk. Man får träna. I det trånga, trånga utrymmet. Alla på en gång.

De Norwegianplan jag åkte med senast var nya och fräscha men utrymmet mellan stolsraderna var inget att hurra för. Det går i princp inte att stå rak när man reser sig från sin stol - man måste liksom luta sig lite bakåt. Tanken att tre personer tätt sammanklämda samtidigt ska klä på sig räddningsvästar, hitta spännen och flärpar osv...det är bara löjligt.

Och vilken sorts katastrof kan de rädda en från? "Allvarlig flygolycka - passagerare räddade av uppblåsbara västar" - den rubriken kan man ju hoppas få se...

Förresten, är det nån som har sett dessa västar? Finns de verkligen? Jag menar, här har jag alltid tagit för givet att det är alldeles sant att "en väst finns under stolen", men jag har aldrig känt efter.

En annan sak som alltid förbluffar mig är flygpersonalens sätt att prata i högtalarna. Det gäller både piloter och kabinpersonal. Varför har de så konstig intonation och frasering? Ingen annan pratar så, nånstans. Tack och lov.

fredag 9 mars 2012

Var är vi?

Vi går fortfarande och tittar på varandra och undrar var vi har hamnat.
Jamen, det är ju hemma! Fast det känns inte så än.
Det är liksom en jobbig "avtändning" efter Nerja. Så har det inte varit förut, men vi har heller aldrig varit borta så pass länge tillsammans.

Jag har i alla fall varit och handlat. Det var grått och blåsigt ute. Jag köpte inkokt lax, grönsaker, frukt och lite annat. Det blev en lättlagad, för att inte säga färdiglagad, och nyttig middag.
Dessutom: Tvättmaskinen har fått jobba ytterligare en gång. Ljusa kläder, 40 grader.
Resväskorna har förpassats till sin vanliga plats högst upp på en hylla i klädkammaren.
En kvarbliven udda räkning har betalats.
K. har haft viktiga möten med doktorn och sin chef. Efter det var hon trött men optimistisk.

Imorgon kommer Nikki hit och vi ska titta på Melodifestivalen. Sedan kanske det börjar kännas som vanligt igen.

Ingen nyckel


Vi kom inte in i vår lägenhet. Kanske väldigt symboliskt? Men K., som när hon åkte skulle ha tagit den nyckelknippa där tillhållarnyckeln sitter, gjorde inte det utan tog en annan. Så där stod vi trötta och svettiga med vår packning, framför vår egen låsta dörr. Tur att det inte var mitt i natten! Och att Annika, vår blom- och postvakt, var hemma. Och att hon bor relativt nära. Så hon kom med de rätta nycklarna och räddade oss efter ett tag.

Att dricka kallt, gott vatten direkt från kranen kändes lika lyxigt som jag trodde att det skulle göra. Det vattnet är också mycket godare än det billiga spanska mineralvatten man jämt släpar hem från affärerna.
Vi gjorde te, i tekanna. Av det rena vattnet. Också bra. Att lägga sig i en mjuk, skön säng istället för den hårda spanska uppskattade jag verkligen. Och en hel del annat positivt finns det förstås.
Men på det hela taget: så grått det känns!

Vi har ju också ett bygge alldeles framför oss, där ett stort antal lägenheter i höga hus byggs i rasande fart. När jag åkte för sex veckor sedan var första våningen på gång - nu har de smällt upp fyra våningar och det är som att titta på en mur. Två våningar till ska det bli. Jämfört med att se himmel, stränder och hav, så är det, jag vet inte hur jag ska uttrycka det, men ganska dåligt i alla fall. Viss öststatskänsla.

Men vi har väl inte riktigt landat än. Halva medvetandet är kvar i Nerja. All post är i alla fall öppnad, några maskiner har tvättats, och nu ska jag gå till Ica och fylla på matförråden. Det brukar i alla fall kännas bra.

torsdag 8 mars 2012

På flyget

Just nu sitter vi nånstans ovanför Schweiz. Det finns alltså internet på flyget numera - ganska häftigt. Men trångt.
Det var lite trist att lämna Nerja i förmiddags. Det var den varmaste dagen hittills, vilket det alltid brukar vara när vi åker hem. Taxin kom i god tid, Gunnel och Per vinkade av oss. Vi var nästan först i incheckningskön. Min väska vägde 14 kg när jag åkte. Nu vägde den 20. Exakt, på hektot! Vad dessa ytterligare sex kg består av vet jag inte. Två flaskor whisky, okej, det är ganska tungt, två par bomullsbyxor. Men sen? Så kom jag på att K. har lagt ner stenar! Fina stenar som hon hittat på stranden. Tänk om jag åkt dit på övervikt pga stenar i packningen....

Säkerhetskontrollen på Malagas flygplats var smått kaotisk. Dels är själva systemet där lite opraktiskt, och dels kryllade det av spanska resenärer. Mest kvinnor, troligen pensionärer allihop. Jag kände igen de typiska kortväxta sydspanjorskorna med sina bruna och vinröda kläder, quiltade jackor samt bruna och vinröda hår. Och dom var helt vilda! Ingen hänsyn, ingen ordning, inga begrepp om köer och disciplin. Pust!

Lite mat åt vi på flygplatsen också. Räkspett och hamburgare. Norwegian skickade nämligen SMS om att det inte fanns något att äta ombord. Bra i och för sig att man fick veta det.

Det är motvind hem. så resan tar ca 20 minuter längre än beräknat. Men fram kommer vi förhoppningsvis.

onsdag 7 mars 2012

Avslut



Det är som synes inget fel på utsikten från nästa års takterrass heller. Den är dock inte privat utan man delar den med andra som bor på lägenhetshotellet. Och när vi har bott där ett tag flyttar vi till den vindsvåning vi har nu, på K:s önskan. Hon älskar det lite bohemiska och ruffiga, medan jag kommer att uppskatta standarden och snyggheten på det andra stället. Priset är ungefär detsamma, läget är likvärdigt. Och vi har alltså bokat en låång vistelse nästa år. Det känns otroligt kul, och det blir lätt och självklart (hoppas vi i alla fall) att dra in på annat för att kunna åka iväg.

Det nya stället (fast vi har bott där tidigare, för tre år sedan) ligger sådär en två hundra meter härifrån. Och där kan man lämna saker tills nästa gång man kommer. Så vi har släpat dit en stor kasse med sånt vi inte behöver ha med oss hem, exempelvis en morgonrock, salt, ett par skor, en öppnad flaska gin, en oläst bok. Etc.
Och eftersom vi lämnar kvar saker känns det som att vi bara åker härifrån tillfälligt.

K. började packa redan i förmiddags. Hon är bra på att packa, tycker det är roligt rentav. Väldigt bra för mig som verkligen avskyr det. Taxi har vi bokat också, den kommer 11.30, och på Arlanda hämtar K:s mamma och hennes man. Underbart skönt!

Nu har vi suttit ute och druckit varsin piccoloflaska rosébubbel. Snart blir det en enkel middag nånstans.
Jämfört med förra gången är det billigare att äta ute. Dels har priserna sjunkit på många ställen, och dels har euron minskat rätt mycket i värde sedan 2009.

Både K. och jag är otroligt nöjda med den här semestern! Fast för mig blev det ju mer semester än det var tänkt - planen var faktiskt att jobba ganska mycket, men det har inte funkat av olika anledningar. Det får jag ta igen när jag kommer hem.
K. mår bättre och bättre men har väl ingen stabil energi än. Åt rätt håll går det definitivt.

Imorgon vid den här tiden har inflygningen till Arlanda börjat. Hoppas det inte snöar!

Särdrag

Känsliga personer varnas, för nu ska jag generalisera om folkgrupper. Eller snarare nationaliteter.

De gånger jag varit här i Nerja under längre perioder har jag roat mig med att försöka gissa varifrån människor kommer, innan jag har hört vilket språk de talar. Det finns vissa karaktäristika, ibland är det svårt att sätta fingret på vad det handlar om, men ju mer jag tränar desto bättre blir jag på att pricka in till exempel engelsmän, tyskar och svenskar. Efter sådär en sex veckor har jag förfinat min perception så att jag ibland lyckas identifiera i sammanhanget udda nationaliteter som holländare enbart på deras utseende och utstrålning. Ganska intressant. (Och det är viktigt att komma ihåg att det handlar om äldre generationer, alltså de som är ca 55 och över. Ungdomar har jag ingen koll på alls.)

Vissa utseendetyper finns ju, framför allt engelsmän har vissa speciella drag som inte går att ta fel på, det finns också olika slags minspel, sätt att betrakta omgivningen etc. som är avslöjande.
Så detta har jag kommit fram till:

Engelsmännen utstrålar i regel ett slags vänlig nyfikenhet. De möter ens blick, småler ofta, är liksom väldigt närvarande. Plus att de hälsar. Ett Good morning eller Hello är alltid lika trevligt. De känns avspända, lite laidback sådär. Och bryr sig inte så mycket om sin klädsel, alltså de är inte ovårdade men osnobbiga. En annan typisk sak med engelsmän är att de är hänsynsfulla. Lämnar plats på trottoaren, stiger artigt åt sidan, känner av sin omgivning hela tiden.

Svenskar är alerta, forskande och liksom vaksamma. Deras blickar pejlar in allt som händer på ett värderande sätt, svenskar har stenkoll. Är nyktra i ordets alla bemärkelser. Och har en rätt så hög spänningsnivå. Om engelsmännen är laidback så är svenskarna väldigt upprättstående. Ofta ytterst välvårdade också.

Ibland tar jag fel på svenskar och norrmän, de är väldigt lika. Men svenskarna har liksom mer skärpa i sin utstrålning.

Tyskar känner jag igen på framför allt en sak: De är i vägen. Om det står en grupp människor som blockerar för alla andra, som minskar framkomligheten och som övehuvudtaget inte tycks förstå det, så är det i fyra fall av fem (kanske nio av tio) tyskar. De verkar underligt omedvetna om sin omgivning, lite trubbiga sådär. Däremot upplever jag inte att deras sätt att ta plats bottnar i arrogans, för när man väl får kontakt med dem är de i regel väldigt trevliga. Men det är just en omedvetenhet som är lite speciell.

Ja, det var en del av mina iakttagelser. Men igår trodde jag att några danskar var tyskar, så en ofelbar metod är det förstås inte. :-)

tisdag 6 mars 2012

Nedräkning

Att vi ska åka hem i övermorgon känns overkligt, konstigt och...fel! Oftast brukar man ju trappa ner de sista dagarna på en resa, man ställer in sig på det oundvikliga och tänker på hur mysigt det ska bli att komma hem. Men vi känner oss inte nertrappade alls.
När jag tänker på positiva hemmasaker finns det förstås en hel del, både smått och stort. Exempelvis:

Påslakan
Skrivbord
Tekanna
Drickbart kranvatten
Stabilt internet
Surdegsbröd med valnötter
Trägolv
Elvisp
Läslampa
Tvättmaskin

Det mesta handlar alltså om komfort. Jag gillar verkligen komfort.
Dessutom ser jag fram emot att återta något slags kontroll av jobb, papper och pengar. Just nu är det som att allt flyter, jag har ingen överblick. Normala vanor vad gäller mat och dryck ska också bli skönt. Jag provade jeansen idag och det var inte uppmuntrande.

Vi kommer tillbaka till Nerja nästa år. Så då sitter vi igen på Anahi (ett café) och njuter av utsikten på fotot, äter indiskt på Jaipur och italienskt på Pinochio. Och tapas lite här och var.
Vi har något att längta efter. Men nu är det tisdag kväll och hela onsdagen kvar, och det gäller att ta vara på det.

Oväntat möte på stranden

Det är vår här nu. Dvs. för oss är det högsommar, med +21 i skuggan och snudd på överdrivet varmt i solen. Luften är fuktigare också.
Folk är glada, det känns att allt blir lättare, bord ställs ut på torg och trottoarer, kockar visslar för sig själva i köket, serveringspersonal småsjunger medan de dukar... Och de ekonomiska hjulen kanske får lite välbehövlig fart. Man ser många utförsäljningar, lagerrensningar och tomma lokaler, och det är nog rätt jobbigt för många näringsidkare. Priserna på bostäder har också gått ner, med 10-30 % att döma av mäklarnas skyltfönster.

Igår var det så hett på terrassen så det gick inte att vara där några längre stunder. Jag försökte jobba men lyckades inget vidare. Tankarna liksom stannade innan de var färdiga, idéerna flöt trögt, och jag gav upp efter ett tag. K. gick ner till den lilla "andliga" och lugna stranden här nedanför. Där gick hon och letade fina stenar, njöt av vågorna som stilla rullade in och andades in den speciella atmosfär som finns där på Playa del Salon. Hon kände sig meditativ och i kontakt med kosmos. Då kom en gris springande! En stor, lång och vältrimmad gris. Inte vad man väntar sig att se där på stranden.
Efter grisen kom en kvinna i baddräkt och en man, båda med kamera i högsta hugg. Även K. halade fram sin, och det blev några fina grisbilder, eftersom den ibland stannade helt lugnt och bökade lite.


Det ligger några hus därnere, och i ett av dem hörde grisen hemma. En kvinna kom ut och ropade något, och då sprang den hem!

söndag 4 mars 2012

Varm söndag

Den ena trevliga dagen avlöser den andra. Idag började det med Vasaloppet. Vi hejade på Jörgen Brink och jublade när han vann. Sedan gick vi till söndagsmarknaden. Varmt och soligt, vädermässigt bäst hittills.
K. tänkte titta på vinylskivor men köpte istället ett par militärbyxor. Provrummet var aningen offentligt...


Sigge och Solweig hyr ett hus alldeles i närheten av marknaden, och de bjöd oss på lunch.


Några trevliga timmar förflöt, och vi gick hem i gassande sol.
K. var trött och slumrade en stund, jag läste ut en väldigt bra bok av Armistead Maupin: Maybe the Moon.
Eftersom det var så vamt idag kunde vi sitta ute på terrassen ända till solnedgången.

Ingen dum utsikt.
Och nu kommer hemreseveckan.

lördag 3 mars 2012

Fisk och helikopter

Jag trodde den företeelsen var borta, men idag såg jag en gubbe som sålde nyfångad fisk direkt från trottoaren. Förr såg man det lite då och då, men det kanske är förbjudet eftersom det är så sällsynt. Folk står ju och fiskar här och var längs stränderna, och vissa kommer med en hink på mopedstyret, och där ligger den färskaste fisk man kan få tag i. Så lägger de ut den på en tidning, en gammal rostig våg brukar de också ha, och så köper spanjorerna alltihop kvickt som ögat. Det går väldigt fort som regel, och lite hemligt känns det, så det är nog inte tillåtet. Men kul, tycker jag. Det var fina fiskar också, jag har sett sådana i engelska matprogram, och de heter seabass eller seabreem.

En annan udda syn: en liten ettrig, dånande racerbåt pilade omkring ute på vattnet. Så plötsligt kom ett betydligt högre och ettrigare dån - det var en pontonförsedd polishelikopter som jagade racerbåten. Båten styrde ut mot havet, svängde, körde i alla möjliga turer men kom förstås inte undan. Helikoptern flög jättelågt och jättenära. Efter ett tag gav båten upp och stannade. Så körde den långsamt mot land utom vårt synhåll med helikoptern som "vakt". Vi vet inte vad som hände, för helikoptern for iväg efter ett kort tag. Var det någon som buskörde? Var det en lek? (Föga troligt.)

Det finns gott om poliser här, inte bara luftburna. Man ser dem ofta: trafikpoliser, ordningspoliser och jag vet inte vad. De patrullerar till fots och i bilar, och även mc-poliser har jag sett. När man beaktar hur liten staden är så är det ganska imponerande.

fredag 2 mars 2012

Råttor

Städerskan har varit här idag. Det kan man inte tro när man ser de dammråttor vi efteråt sopade upp under sängen. Vidrigt.


Det är riktigt usel städning här. Rysansvärd.

Drag i Nerja

Varje dag lyssnar K. på Kustradion, och där har hon hört talas om en bar som har ett välgörenhetsjippo nu på lördag. Artister ska uppträda och alla intäkter går till en familj vars barn har en ovanlig sjukdom och måste genomgå en stor och dyr operation. Det kan vi ju stödja, tänkte vi, men var ligger den baren? Och så råkade vi passera den när vi var ute på en kvällspromenad, helt slumpmässigt, och gick på en gata vi aldrig brukar gå på. "Där är det ju!" sa K. och pekade på den affisch som fanns utanför.
En kille kom ut ur baren och berättade mer om det hela, och så nämnde han i förbifarten att på torsdag (dvs igår) är det dragshow. "Really?!" sa vi, jätteintresserade. "Det är jag som har dragshowen" sa han lite blygt.

Så igår gick vi dit. Denna för oss okända sida av Nerja måste förstås utforskas.
Baren var ganska liten och det var väl en tolv-femton personer där i början. Tre straighta brittiska pensionärspar, några kvinnor i 45-årsåldern, ett par unga killar, och så lite strödda individer, däribland en snygg medelålders man som spanade på pojkarna i baren.

Många transor är ganska vulgo, och denna var inget undantag. De brukar också vara väldigt långa och stora, så de kan knappast passera som kvinnor, om nu det är intressant.
Men hur som helst, hon/han greppade micken och musiken gick igång. Superbra låtar! Härlig stämning! Vi klappade och visslade, och det kom stadigt in mer folk.
Transan hade väl ingen "show" direkt, utan hon mimade (rätt så bra) till musiken. Och använde de stora taklamporna som enda rekvisita, snurrade på dem ibland och så. Det var alltså inget After Dark, men toppenkul på ett opretentiöst sätt.


Musiken fortsatte att vara bra, och stämningen steg till oanade höjder. Så småningom blev det ganska fullt därinne, och mot slutet var nästan alla i baren på benen och hoppade och dansade och hade sig.
K. som har piggnat till betydligt, bjöd upp den snygga medelålders mannen. Han studsade upp ur sin fåtölj, och - oj!
K. är väldigt följsam, har taktsinne och dansar bra, och det var minsann tur! För den här mannen, han dansade som något jag aldrig har sett annat än på TV. Han svängde och virvlade och sprätte omkring där på golvet, benen for som trumpinnar, fort, fort i perfekt takt. Han var alltså väldigt bra, extremt skicklig rentav. Hade det varit jag som blivit dansad med på det sättet hade jag legat som en trasig vante i nåt hörn efter 30 sekunder, men K. hängde med. Nätt och jämnt, men hon klarade det.
Vi tror att han var gammal tävlingsdansare, eller möjligen konståkare.

Så nu har vi varit på dragshow i Nerja, lite undergroundkultur sådär, och det var så snällt, så snällt. Och glatt. Och okomplicerat kul. Vi vill ännu mindre än förut åka härifrån!

Glass och Caipirinha


Ovanstående är ett utdrag ur K:s tecknade dagbok, och det är förstås jag som äter den stora, stora glass jag äntligen köpte igår. Hihi. Jag tog hem den till eftermiddagsfikat, det är inte många meter från glasstället till hotellet, och jag tyckte folk stirrade konstigt...

Vi åt en tidig middag med Solweig och Sigge, men jag var fortfarande mätt efter all vanilj, pistage och romrussin, så jag nöjde mig med skinka och melon. Det var faktiskt precis lagom.

Det var kul att träffa dem igen. Det är så märkligt med de bekantskaper vi har gjort här nere, det blir väldigt intensiva och djupa kontakter trots att man inte har setts så många gånger eller känner varandra särskilt väl. Vi har inte tillbringat så många timmar tillsammans, när man tänker efter, och det kan gå flera år mellan gångerna.

Sigge och Solweig åkte sedan hem till sitt hyrda hus, medan K. och jag gick iväg på egna äventyr. Kvällen blev helt suveränt rolig. Vår favoritbar öppnade igår efter några månaders semesterstängt. Den ligger i den gamla stadskärnan och drivs av ett holländskt par. En ung, jättetrevlig spansk tjej jobbar också där, och det är hon som gör de Caipirinhas vi alltid brukar beställa. ("Alltid" låter som att vi är där och dricker Caipirinha stup i kvarten, men det har hänt kanske åtta-nio gånger under alla år.) Tre år sen sist var det nu, men hon kände igen oss. Det är så mysigt och liksom tryggt med den här lilla staden. Man kan återvända efter flera år och allt är sig likt (på många ställen i alla fall), samma människor jobbar där, stämningen är likadan, tiden har stått stilla.
Esquina Paulina heter baren, och det var många glada återseenden när stammisar kom in och hälsade på både varandra och personalen.
Vi satt länge och väl med vår drink och njöt av den allmänna trevnaden. Sedan gick vi till en annan bar, där det var dragshow. Mer om det i nästa blogginlägg.

torsdag 1 mars 2012

Jordgubbar och glass - stort eller dyrt

Jättelika jätteräkor, enorma croissanter, och vad är det med jordgubbarna? De är stora som mandariner! En enda jordgubbe är som en hel frukt. Något som liknar våra små har jag inte sett.


Och den senaste rapporten från glassprisfronten är intressant. Många nya glasställen öppnas nu, och plötsligt finns de överallt. Jag häpnade tidigare över att en strut med tre kulor kostar 12.50, men nu har jag sett ett ställe där en strut med fem kulor kostar 19,50 Euro, alltså 172:- svenska kronor. Hahaha!
Dock, till min glädje finns nu även mer prisvärda varianter, och en sådan ska jag testa. Kanske redan i eftermiddag om solen fortsätter att hålla sig framme.

Vi är inne på sista veckan nu. Nästa torsdag vid den här tiden står vi med packade väskor och väntar på taxin.