Lugn påsk

Ja, nu är det i alla fall ljusare ute. Jag gillar verkligen sommartiden, det blir ett energimässigt lyft. Å andra sidan när det sen går tillbaka till vintertid blir det en riktigt djup mörkerdykning...

Påsken har förflutit lugnt so far, jag har knappt varit utanför dörren. Vill inte gå ut förrän det blir varmt, men handla måste jag ju ibland.

Intressant att vi plötsligt har grannar tvärs över gatan. Grannar med insyn. Än så länge är det tomt i många lägenheter, så det känns inte så farligt. I alla fall inte i jämförelse med hur jag trodde att det skulle kännas. (= Totalt och ständigt observerad, som att ofrivilligt vara med i en film.) Och det är inte heller lika nära inpå som jag fruktade.
Ibland är det bra att vänta sig det värsta.

I morgon är det röd dag, men jag ska jobba lite i alla fall. Och meditera. Och sen fortsätta ta det lugnt i största allmänhet.

Rutiner och brunchock

Vi har kommit in i rutinerna nu. K. går till jobbet eller till ateljén, jag sitter vid datorn eller pysslar med husliga saker i hemmet.
Det är skärtorsdag idag, tänka sig. Jag har strukit en gul duk, och det är ungefär den enda påskmarkering vi har. Ett litet gult påskägg också, men i år ska det inte fyllas med smågodis utan med kanske ingenting. Det får räknas som pynt istället.

Godis står alltså inte på listan, inte på ett bra tag. Därmed inte sagt att vi ska späka oss. På lördag är K. ledig, och då blir det nån väldigt god mat och gott vin till det. Fram till dess har vi vit vecka, och jag äter min feta mat medan K. äter sin husmanskost. Det funkar bra.

Jag funderar på om jag ska återgå till att även skriva samhällsinriktade inlägg i nloggen. Men den allmänna debatt som förs i tidningarna (eller snarare den debatt som tidningarna för) når ständigt nya lågvttenmärken och jag orkar inte ta upp några trådar. Jag tycker alla diskussioner just nu är helt vansinniga! Lika bra att avvakta och se hur det utvecklas.

Idag gick jag in till stan och kunde då notera att en liten trottoarbit på Väderkvarnsgatan redan har sopats fri från sand och grus. Hundra meter bara, men vilken känsla. I övrigt är det väldigt tjocka gruslager överallt, det märks att det har snöat/sandats många gånger i vinter.

På hemvägen gick jag vägen genom Resecentrum. Sett från stan-hållet är det väldigt trevligt. Men andra hållet, vårat håll, är fruktansvärt fult och hemskt. Stora kala betongytor, grått och grått. Och så brunt. Jag fick något av en brunchock när jag såg upp mot Radissonhotellet, en otäck brunchock.
Vad är det här för vidrig syn att mötas av när man kommer från tåget?! Riktig DDR-arkitektur.
Observera dock den blå himen. Solen lyste fint idag.

Trötthet

Det börjar kännas rätt okej att vara hemma. Men jag är trött. Vill bara blunda och sova. Kaffe i kombination med en halv koffeintablett gör förhoppningsvis att jag snart piggnar till och kan göra klart ett horoskop som ska mailas senast i morgon.

Tröttheten beror väl på själva hemkomstchocken, på den stora omställningen. Och kanske en del på att jag har tvärändrat diet och övergått till LCHF.
Det var med viss bävan jag ställde mig på vågen i söndags. Jeansen satt tajt efter många veckors nära på okontrollerat intag av La Damas otroligt goda pizza, Mercadonas underbara sockerkakor, tapasbarers vita bröd som ackompanjerar det mesta, och lite annat smått och gott.
Och det är klart att jag hade gått upp, men inte mer än två kilo. Inte så svårt att bli av med. Ett av dem är redan borta efter bara ett par dagars undvikande av kolhydrater och ätande av fett. Nu har jag precis kalasat på vansinnigt goda kolonistugehallon med berg av vispgrädde. Så gott!

Men i alla fall, jag har märkt förut att de första dagarna när jag äter LCHF blir jag ganska trött. Sen normaliseras det. Och kombinationen med den svenska bleka vårsolen, minusgraderna (fast idag är det plus - hurra!) och den allmänna kulturchocken blir kanske lite utmattande för mig.

Nu börjar dock koffeinet verka. Bra! Dags att jobba lite.

Grått och grusigt

Inte mycket att säga om den här dagen. Grått och grusigt i Uppsala, och på sina håll är det fortfarande isigt och knöligt och halt. I alla fall så tinar det lite smått, och det är ju alltid något.

Jag har en del jobb att ta itu med och har väl halvbörjat idag. Betalat räkningar dessutom och försökt ringa till ortopeden i Enköping för att sätta igång min fotoperationsprocess. Numera får man aldrig prata med nån direkt, utan man lämnar nummer och så ringer de upp. Idag fanns det inte ens några uppringningstider...
Nej, folk håller väl fortfarande på och bryter ben och armar pga halkan, så de stora sjukhusen är nog inget att hoppas på. Men jag prövar igen imorgon.

Den paradisiska tillvaron i Nerja känns långt borta här i ett Sverige som alltmer påminner om Östtyskland eller nåt liknande slutet, centralstyrt land. Det är alltså inte bara det fysiska klimatet som jag upplever som hårt och stängt. Mentalt, andligt, emotionellt, intellektuellt, politiskt - det känns främmande på alla sätt just nu. Lågt i tak. Får se om jag vänjer mig.

Hemma

Allt med hemresan flöt bra. Planet var i tid, taxin stod och väntade, vi var hemma 2.30. Drack te mitt i natten, packade upp och satte på en tvättmaskin. Jag somnade vid 5-tiden.

Det är ju rätt mörkt på E4 mellan Arlanda och Uppsala. Ingen vägbelysning, många granar, och mitt i natten finns ju heller ingen trafik. Så det kändes lite vildmarksaktigt.

Hemma var det helt okej. Tina, som har bott här, hade städat otroligt noga, det luktade rent och allt sken och blänkte. Så välstädat brukar vi inte ha det...

Idag har vi fortsatt packa upp och tvätta. K. har hälsat på både på jobbet och i sin ateljé, jag har handlat.
Plötsligt känns de tio veckorna i Nerja som en dröm. En underbar dröm. Vi har väl inte hunnit smälta den än, för det handlar mest om att acceptera att vi verkligen är i Uppsala och att det är vinter fortfarande.

Hämtat presenter

Nu är det snart bedtime. Sista natten i Nerja för denna gång.
Som vanligt en trevlig kväll med kul sammanträffanden. Vi åt enkelt, billigt men gott på "Vita stolarna" och gick sen till en svenskägd restaurang för att titta på fotboll. Många vi känner var där, det var trångt och varmt och trivsamt. Mycket "Åh, ska ni åka hem? Vi ses nästa år om inte förr," och även lite planer på återseenden i Uppsala och andra ställen.

Efter diverse hej och farväl gick vi ut på udda ärenden, nämligen för att collecta presenter. Inte till oss men till K:s dotter. Hon var här en vecka och väckte mycket känslor hos unga killar här, man kan nog tala om succé. "Äh, det är ju för att jag är enda tjejen i stan under 40 år," sa hon.
Haha, det finns inte många överhuvudtaget under 40...
Hur som helst, hon blev uppvaktad av en norrman, en marockan och en spanjor. K. och jag gillar verkligen spanjoren, som är bartender på dragshowklubben och väldigt trevlig. Norrmannen tyckte vi var väldigt söt, men han föll inte Nikki i smaken. Hon lutade åt marockanen, som K. och jag anser vara en rätt så sleazy typ. Så nu ska vi lobba för spanjoren!

My God, att vara 26! Så roligt.
Men vi är 60+, och det är också rätt okej. Och ikväll har vi gått till två olika krogar och hämtat presenter till Nikki från spanjoren och marockanen. Jättekul, liksom "här kommer mammorna och håvar in."

Imorgon är det alltså dags för hemresa. Den går sent, vi landar 01.20 och lär inte vara hemma förrän vid söndag morgon vid 3-tiden. Blir intressant.

Snart hem till snön

Nu stundar påskveckan. Påsken är ju en stor, viktig helg i Spanien, och nu är förberedelserna igång. Affischer med lidande Kristusgestalter sitter överallt, och turister i massor är på ingång för att titta på de stora processionerna. Dessutom öppnar fler ställen, och det pyntas och målas och fixas lite varstans.

Men vi åker hem imorgon. Det känns inte bara konstigt, det känns fel. Helfel. Usch.
K. packar för fullt. En väska lämnar vi kvar till nästa år, en har vi tagit upp till San Miguel (därifrån går taxin), och en (min nya) håller nu på att bli alldeles full. Ändå har vi inte shoppat nästan nånting. Hur går det till, varför växer packningen så?
Eftersom vi åker SAS lär det i alla fall inte bli nån övervikt, det är bara en fråga om att få plats med allt.

Många hundar, vissa nackdelar

Var och varannan människa här i Nerja har hund. Jag har aldrig sett så många hundar på så liten yta, förutom om det är hundutställning då... Stora hundar (relativt få), mellanstora hundar (en hel del) och små hundar (massor). Mycket blandraser, och de är oftast väldigt söta. K. blir helt galen och vill skaffa hund på stört. Jag vill aldrig skaffa hund. Vi får se hur det går.

Förr om åren såg man många herrelösa hundar som strövade omkring på kvällarna. Numera måste hundar ha halsband, annars blir de förmodligen tagna av polisen. Men även halsbandsförsedda hundar går ibland omkring på egen hand (egen tass heter det kanske?) De klarar trafiken, vet var de bor och är hur kloka som helst.
Men det finns ett problem: Hundb-js.

Såna här skyltar har jag sett ett fåtal, det borde finnas typ tusen, och inte många bryr sig. Att man ska plocka upp efter hunden tycks inte ha spritt sig i nån nämnvärd utsträckning, och trottoarerna ser ut därefter. Riktigt äckligt på sina ställen.

Men kanske är en bättring på gång. Häromdagen strosade K. i lugn och ro på Balcon Europa. Framför henne gick en ensam hund, och den satte sig och uträttade sina behov helt obekymrat. På en bänk i närheten satt några spanska gubbar, och en av dem for upp och hasplade ur sig en lång harang samtidigt som han pekade först på hunden, sen på b-jshögen och sist på K. Typ "Plocka genast upp efter din hund!"
Stackars K. stammade "no perro", så gubben förstod att hon inte var ansvarig för hunden. "Perdon, perdon!" sa han, och de andra gubbarna skrattade.
Men det är bra att folk reagerar, det är jättebra. Kanske håller attityderna på att ändras. Som det är nu kan det i alla fall inte fortsätta.

Inte som vi trodde

Den här resan har inte alls blivit som vi trodde. Vad hade vi föreställt oss? Tja, långa, lata dagar till att börja med. Sol, värme, suduko och korsord, lite enahanda, lite tråkigt på ett bra sätt. Något vi aldrig kunde föreställa oss var den här sociala explosionen som har skett, alla människor vi träffar, nya bekantskaper från alla håll och kanter, det faktum att kalendern är betydligt mer fulltecknad än hemma.
Pust, vi får åka hem och vila upp oss!

Men det innebär förstås att resan har varit fantastiskt rolig, trots att det varit relativt sparsamt med de långa lata dagarna i sol och värme. Sen vi flyttade till Toboso och den lilla vindsvåningen med enorm privat terrass har det varit rätt så trist väder. Särskilt jämfört med förra året, då vi närmast bodde ute på terrassen. Idag till exempel, tittar vi ut på en av våra solsängar, och det ser ut så här:

Jaja, imorgon ska det bli fint.

Fisk

Måndag. Var det verkligen måndag idag?
Ja, enligt almanackan i alla fall. Och, snyft, vi räknar ner och det är, nej, jag orkar inte hålla på med sista dagen hit och dit. Den har varit rolig i alla fall.
Jag hade några uppdrag på fm, sen gick jag hem och vi drack kaffe och solade. Riktigt varmt och skönt, och man känner att solen verkligen tar.
Sen unnade jag mig en härlig pedikyr utförd av fiskar.

Underbart skönt. Fiskarna äter död hud och fötterna blir alldeles mjuka efteråt. Stället ligger på Avd Mediterrano och jag rekommenderar alla att gå dit och låta de små fiskarna kalasa!

Live and let die - när jag hade låtit fiskarna äta på mig var det dags att äta av dem, eller snarare av deras fränder. K. och jag tog varsin liten fiskrätt på La Marina, och sen gick vi till Esquina Paulina. Fortsatt fisktema med god rökt lax.
När vi satt där och mumsade som bäst kom våra vänner G&P förbi för att ta varsin Caipirinha. Supertrevligt. Så pass trevligt så vi gick ner till på Balcon Europa och spelade upp några charader efteråt. Mina gestaltningar av jultomten och Cassius Clay funkade bra,

Hemma med te och Candy Crush. Då fick K. ett meddelande på mobilen: "Vill ni ha jordgubbar inlagda i sprit? Jag kommer till receptionen."

Alltså - var annars? Än i Nerja. Strax före midnatt en måndag kommer Marguerite med inte bara spritinlagda jordgubbar utan även biff à la Lindström. Om vi händelsevis skulle vilja smaka. När hon ändå är ute med hunden.

Vad ska man säga? Jag vill stanna här!

Söndag, den sista

Jag har blåsor på tårna, så mycket har vi gått idag. Började med en promenad till Burriana, med paraplyet i ett stadigt grepp. Det är lite som att vara på semester i England - paraplyet är alltid med.
Det blev inga långa skurar men lite dripp-dropp ändå. När regnet tätnade slank vi in in en butik och tittade på souvenirer. Damen bakom disken, en väldigt söt kvinna i 45-årsåldern, såg väldigt glad ut och började prata om vädret. Trist för oss som är turister, tyckte hon. men vi förklarade att vi är/har varit här länge, så det gör inte så mycket. Och då kunde hon inte bärga sig längre, vi förstod varför hon såg så väldigt glad ut när hon tog fram sin telefon och visade bilder på sitt två timmar gamla barnbarn! Lilla Viktor. Ny teknik alltså...helt otroligt. Hennes "hijo", alltså son, hade fått sitt första barn alldeles nyss. Och så tog hon fram foton på sin dotters barn, hon frågade om vi hade barn - kvinnan var så otroligt lycklig så det var helt fantastiskt att se.

Vi var med om nåt liknande sent en kväll inne på en bar för några veckor sen. Då var det också en kvinna som halade fram telefonen och visade sitt nyfödda barnbarn för alla. Folk tittade och myste och applåderade. Kul.

Vi har varit kulturella idag också. Nerjas museum har fått ett besök av oss. Det är ett rätt så nytt museum, väldigt påkostat och stort, byggt för EU-pengar om jag inte missminner mig. På söndagar får man gå in gratis om man kommer från ett EU-land, så vi hade passen med oss och de kontrollerades. Så har man i alla fall haft nån nytta av det medlemskapet.
Den permanenta utställningen var tyvärr jättetrist, särskilt med tanke på Nerjas mycket gamla och intressanta historia. Fenicier, romare, araber, akvedukter och jordbävningar...och så får man se monter efter monter med benbitar och nytillverkade skålar. Nja. Mest fantasieggande var ett skelett av en ung kvinna daterat långt före vår tideräkning (kan vara allt mellan 2.500 och nästan 6000 år gammalt!) och hittat i Nerjas berömda grottor. Fina tänder hade hon.
Längst ner var en specialutställning med Miròaffischer, och det var roligt att se eftersom både K. och jag har Mirò som en av våra favoritkonstnärer.

Både före och efter museibesöket gick vi omkring i stan, och det klarnade upp mer och mer. Marguerite ringde och vi tog ett glas vin resp. en Cola light på Kronox. Hennes lilla hund, don Nachos, hoppade och skällde. Jag bryr mig inte så mycket om hundar, jag gillar dem i princip men är inte så engagerad, vilket innebär att de ofta blir väldigt intresserade av mig.

En tidig middag på La Marina hade vi tänkt oss sen, men det var stängt. Så vi åt asiatiskt istället och nu blir det en kopp te hemma.

Sista söndagen i Nerja för denna gång. Konstigt.

Dags att trappa ner

Nu har vi en vecka kvar här i Nerja. Nästa lördag åker vi hem till Uppsala. Jag försöker trappa ner mentalt och tänka på allt som är positivt med att komma hem. Men det faller lite grann när jag ser väderprognosen. Fortfarande minusgrader! Snö kvar. Inte så lite heller. Halka.
Visserligen har det varit osedvanligt dåligt väder här också, hela Europa tycks ha haft en hemsk vinter, men det går förstås inte att jämföra.

Men visst finns det saker att se fram emot. Lägenheten, funktionella möbler, tekanna (en sån enkel sak), praktisk och välsorterad köksutrustning, och inte minst: andra kläder än dem jag nu har haft i nio veckor. (Ja, jag har förstås tvättat dem ibland.) Mycket ylletröja har det blivit.

Vi har haft tur så tillvida att det har varit varmt i våra två olika boenden här. Det kan man inte alltid utgå från. När vi hör folk berätta om hyrda privatlägenheter handlar det alltid om hur mycket de fryser inomhus.
Vissa svenskar och andra nordbor som bor här åker till Kanarieöarna i januari-februari. Och det mest extrema jag hört talas om är en familj som helt sonika åker hem till Sverige på vintern - för att slippa frysa! Det tycker jag är jättekomiskt.

Det här med funktionella möbler är något jag uppskattar och som i Sverige är ganska självklart. Jag har tidigare skrivit om den usla bäddkomforten här, och sittkomforten är om möjligt ännu sämre. Spanska stolar är ofta konstiga. Väldigt tunga och väldigt klumpiga, och när man drar ut en stol och ska sätta sig låter det nåt hemskt när den skrapar mot stengolvet. (Möbeltassar nöts ner på en gång eftersom stolarna är så tunga.) Dessutom är ryggstöden antingen helt raka, 90 graders vinkel, eller till och med lite framåtlutade. Mycket obekvämt, och jag fattar inte varför.
Där vi bor nu är stolarna i och för sig sköna, men då är problemet att de är bredare än bordet. Går alltså inte att dra in, utan man får liksom sitta lite på avstånd och böja sig framåt när man ska äta.

Så det blir mysigt: att sitta på en komfortabel Myranstol vid vårt ljusa, fina köksbord och hälla upp te i snygg mugg från en fin tekanna. Istället för att sitta med böjd rygg vid ett mörkbrunt minibord och doppa en tepåse i fula små vita restaurangkoppar.

Mycket kommer jag att sakna men inte detta

Det var steg ett vad gäller positivt tänkande inför hemresan.

Hemmakväll

Det ser nästan overkligt ut, men så här började dagen. 

Efter blåst, kyla, regn och eländesväder var det strålande sol idag. Frukost på terrassen äntligen.

Jag tog en tidig och snabb promenad. Passade på att handla ett litet brötchen hos tyska bagaren René. Sen har dagen gått i det sedvanligt rasande tempot. K. har solat, jag har varit på uppdrag. Sen en fruktsallad och sen lite spel och läsning.
Planen var att vi skulle äta på "Vita stolarna" och sen sammanstråla med Leif och Inger. Ganska lös plan, så det kändes inte så tvingande. Bra det, för framåt åttatiden tittade vi på varandra:
"Jag känner egentligen inte för att gå ut och äta."
"Inte jag heller. Och jag vet inte om jag orkar gå ut och kolla på nån show sen."
"Nä, det vore skönt att vara hemma."
"Ja, att slippa gå ut."
"Men vi har ju ingen mat, jag vill inte äta ägg och bacon till middag."
"Tänk om vi skulle ta nån take away..."
"Ja! En hemmakväll! My God, så mysigt och ovanligt!"

Och så blev det. Vi gick till La Dama och köpte kycklingvingar och spaghetti arrabiata. Tände värmeljus och satt vid vårt extremt lilla och obekväma matbord och myste.
Så nu har vi kommit dithän att gå ut och äta är vanligt och vardagligt, och att vara hemma är världens lyx. Ha, den dagen trodde jag aldrig skulle komma!

Klockringning

Vi bor granne med kyrkan, Iglesia el Salvador tror jag den heter. Kyrkklockan är alldeles ovanför vårt tak. Ganska mysigt när den slår jämna hel- och halvtimmar mellan 9.00-22.00. Men ikväll blev den alldeles galen, det klingade och klämtade och slog oavbrutet i en kvart. ("En kvart?! Det höll ju på i 40 minuter!" säger våra vänner G&P.) Det dånade i vår lilla lägenhet.
"Vad händer?" sa vi till varandra.
"Dom kanske har valt en ny påve nu" kastade jag ur mig, bara som en chansning. Spanien är ju väldigt katolskt.
Så vi satte på TV:n, och mycket riktigt. Röken var vit och spänningen stor. Där satt vi och såg hela alltihop med folksamling och balkongen och installationen. Kul. Han verkar sympatisk, den argentinska påven. Och eftersom kyrkan klingade och klämtade nästan inne hos oss kände vi oss liksom delaktiga.
Jag tycker för övrigt att ritualen när en ny påve utses är väldigt fascinerande och vacker. Att katolicismen, liksom de flesta religioner, är konservativ och mansdominerad stör mig inte särskilt mycket. Det finns religioner som är extremt mycket värre.

Vi har också varit på en väldigt trevlig lunch idag. Och som vanligt var vi då med om märkliga sammanträffanden - det har varit ett genomgående tema i år.

Det har inte regnat idag - hurra. Sol men kyligt.
I Stockholm är det just nu -13° såg jag just. Då kan jag leva med att det bara är +14 här.

Regn. Tapas. Fotboll.

Alltså, nu räcker det. Med regn. Sen vi flyttade till Toboso och den underbara stora terrassen mot havet har det regnat nästan jämt. Som svensk dålig sommar, inte alls som spanskt väder. Mysko.
Men man får göra det bästa av omständigheterna, och det kan alltid vara värre. Typ isiga, knöliga, svinhala trottoarer - ja, hurra, dem slipper vi. Här har vi bara råkat ut för de typiskt spanska takduscharna. Paraplyerna parerade det mesta, men man måste verkligen vara på sin vakt.

Uppsalakompisarna åkte hem idag, och vi har haft några väldigt trevliga dagar. Avslutade med lite tapas igår. Tapas innebär i själva verket vin med små tilltugg. Det finns så många tapasställen i den här lilla staden, så det är helt ofattbart. Och vi har våra favoriter: "Gröna stolarna", "Tunnorna", "Fiskstället", "Iberico", "Runda baren" och en del andra.

Ikväll tog vi det lugnt. Hade egentligen sett fram emot en riktig hemmakväll utan vare sig vin eller andra extravaganser. Nån enkel mat med mycket grönsaker och allmänt degande med böcker och spel.
Men vad blev det? "Caipirinhabaren" och sen "Tunnorna", där vi såg en jättebra match mellan Barcelona och Milan. Barcelona vann med 4-0, och stämningen var hög. Så pass hög, så de två trevliga och storväxta (=väldigt feta) männen i baren bjöd oss på ett extra glas vin. K. skrek som en galning, inte pga vinet utan i allmän fotbollsyra.

När vi gick hem var det ljummet och skönt. Det påstås bli sol och regnfritt imorgon. Kan det stämma? Hoppas, hoppas. Vi vill inte komma hem bleka och ämliga efter tio veckor i Spanien...  Men risken är liten - vi har rätt bra färg båda två, i synnerhet K.

Nu ska jag varva ner (=låta mig hypnotiseras) av några omgångar Candy Crush.

Paella på Burriana

Att jag inte uppdaterar bloggen varje dag beror på att det händer så mycket och tiden går så fort. Never a dull moment. Det hette en LP med Rod Stewart som jag gillade mycket. Och några trista stunder är det inte här, även om vädret inte är så mycket att jubla över. Varannan dag är det hyfsat, varannan dag moln och regn. Idag blandning av alla möjliga vädertyper.

Vi har besök av tre vänner från Uppsala. Kul! Och det blir förstås tapas, Jaipur och annat gott. Idag gick vi bort till Burrianastranden, som är den lite mer tjusiga stranden och där det är både turistigare och flådigare på alla sätt och vis.

Liten regnhotande var det först, men solen bröt fram och det blev riktigt varmt. Vi styrde kursen mot Ayos paellarestaurang och fick ett fint bord under en stor palm. K. och jag hade nyss ätit frukost, så vi drack bara vatten. De andra tjoffade i sig massor av mat. Den lagas utomhus över öppen eld. Och serveras från jättepannor. Ganska häftigt att se själva tillagningen. K. och jag går nog dit en gång till innan vi åker. Nån gång när vi är riktigt hungriga.

Nya vänner och gamla grannar

Den här Nerjavistelsen har ju hittills varit nästan extremt social för vår del. Vi umgås med mycket mer folk, och mer frekvent, än vi gör hemma. En del bekanta från tidigare år är här samtidigt med oss, och vi har också lärt känna rätt många nya människor. Det känns som vi etablerar ett kontaktnät som blir mer vittförgrenat för varje dag. Vi får så många signaler om att det här vi ska vara!

Ett intressant tema är också Märkliga Sammanträffanden. Visst, stan är liten och det är inte alls konstigt att man stöter ihop med folk man känner titt som tätt, men det har varit mer än så. Mycket mer, mycket oftare än vad som är rimligt.
Och alla möjliga intressanta trådar till andra liv har också visat sig. Tommy, en jättetrevlig ny bekantskap, visade sig känna en av mina vänner sen långt tillbaka. De är gamla grannar, har bott i samma hus i Hammarby Sjöstad.

Och idag hände en märklig sak. När ösregnet äntligen upphörde tog K. och jag en promenad, och jag blev akuthungrig, så vi gick in på ett litet ställe utanför själva centrum. Vi åt några smårätter och några bord ifrån oss satt två svenska kvinnor.
"Jag tycker jag känner igen en av dem," sa K. "Undrar om vi inte har träffats nånstans."
Och när vi skulle gå gick K. fram till kvinnan och sa "Alltså, jag måste bara fråga: känner du mig?"
Och kvinnan tänkte ett tag och sa: "jaa...jag gör faktiskt det, men varifrån...Aha! Skepparn!"
Den kvinnan, Yvonne, var en av våra grannar när vi bodde på Skepparns väg i Färentuna utanför Stockholm! Det fanns 30 st. små radhus där, och hon bodde inte kvar så länge utan vi var grannar i kanske två år. 1998-2000 eller nåt sånt. Nu bor hon här i Nerja permanent sen tre år tillbaka.
Alltså, vad är oddsen? För att stöta ihop på en liten bar som K. och jag aldrig har varit på, som ligger ganska off för vår del, och dessutom känna igen varandra!
Det är bara så kul!

På vår promenad såg vi härlig blommande mimosa (är det väl?), och det var visserligen väldigt fuktigt ute men regnet höll sig borta och det var varmt. Precis nu när jag skriver det här har det börjat vräka ner igen. Sista regnet för den här gången hoppas jag. Enligt alla rapporter ska det bli det sol och jättevarmt imorgon. Passar bra, för då får vi besök från Uppsala.

Härlig blomning. Det börjar likna nåt.

Spanska sängkläder, i detalj

Efter åtta veckor i Spanien är det inte mycket jag saknar jag hemifrån. Men några saker finns det förstås, och överst på den listan står: Mina sängkläder.

När vi flyttade in på Calabella blev jag glad när jag såg att sängarna var bäddade med påslakan istället för de vanliga, äckliga bruna filtarna. Det här med filtar och överlakan gillar jag verkligen inte. Dels kan man ju fundera på hur hygieniskt det är, filtarna tvättas knappast varje gång nya gäster flyttar in, och hur mycket har folk snörvlat och dreglat och haft sig i dem kan man undra.
Och överlakan...som glider och snor sig varje gång man rör sig. Framåt morgonen bildar de en knölig hög och det känns ofräscht i största allmänhet.

Men påslakan - en fantastisk uppfinning! Och äntligen påslakan på det spanska apartamentot. Som har ett svenskt ägarinslag, det kanske är därför. Bara det att det var också bäddat med överlakan, så fint och prydligt vikt över påslakanet, för att skydda det. Det byttes nämligen inte utan hade samma funktion som en filt. Suck.
Och det värsta av allt, en ny variant, tydligen det sista skriket inom bäddning: Madrasskydd av plast. Av plast! Som prasslade och gled och bildade en ännu värre knölig hög än överlakanet. Varmt blev det också, och inte på ett bra sätt.

När vi flyttade till Toboso förstod jag att nu är det bruna filtar som gäller. Men tack och lov inga plastunderlag. Men ta mig tusan om de inte hade börjat med det här också! Så först är det en ganska hård madrass (bäddmadrasser existerar inte här), sedan skyddet med plast på undersidan och frotté på översidan, sedan ett vanligt lakan, så ett överlakan, och sist den bruna filten. Dessutom ett vitt ganska tunt överkast på vilket man lägger det "riktiga" överkastet. (Fast det gör inte vi, vi har stuvat undan dem.)

Allt är hårt istoppat och meningen tycks vara att man ska ligga orörlig som i en tajt sovsäck. Då kan möjligen alla olika delar hållas på plats. Men om man vänder sig då och då funkar det inte. Plasten är av annan kvalitet och låter mer än på förra stället, det blir liksom ett jobbigt, gnissligt, plastigt prassel. Glider mer gör det också.
Så vansinnigt opraktiskt!

Som sagt, egna sängkläder. Såna vanliga vardagsgrejer kan man sakna mest av allt.

Kort rapport bara

Ojdå, jag har inte skrivit sen i lördags! Det är det här med tiden igen... Men jag har flera inlägg på gång, de ligger halvformulerade i hjärnan och väntar. Ett tänkte jag skriva nu idag, men ett trevligt väderomslag och ett oväntat möte satte stopp för det.

Ikväll ska vi träffa Inger och Leif, våra bekanta från allra första veckan i Nerja. Vi har stött ihop med dem några gånger sen dess, och sist det hände bestämde vi att ses och ta en liten tapasrunda.

Imorgon ska K. och jag ha en hemmakväll har vi tänkt, bara äta nåt enkelt, läsa, se på TV. Det händer så mycket kul och det är så sällsynt med såna lugna kvällar, så det känns nästan lite lyxigt även det.
Får se om planen håller eller om något annat inträffar.

Svin dras till mig

Idag blev det en promenad till Nerja Donkey Sanctuary - ett ideellt drivet djurhärbärge där framför allt åsnor och hästar som farit illa tas om hand. Just nu finns där också ett får, några hundar och ett antal hängbuksvin. Man kan ta med sig mat eller donera 2 € på plats och få en hink mat att dela ut.

Vissa av djuren har kanske haft ett bra liv men ägarna har dött eller har inte råd att ha djuret kvar. Andra har blivit räddade från miserabla förhållanden. Det gäller Woody, en åsna som är hela 42 år! Han har arbetat som "karusellåsna" större delen av sitt liv, han gick alltså runt, runt och drog en karusell dagarna i ända, och dessutom fick folk rida på honom. När han så småningom inte orkade lämnade karusellägaren honom bunden vid ett träd och stack! Ofattbart hur människor kan bete sig.

Woody blev i alla fall hittad och omhändertagen och har nu bott ganska länge på Donkey Sanctuary. Nu är det väl inte så långt kvar, han är som sagt väldigt gammal och har dessutom blivit så gott som blind. Men han fick i alla fall ett bra liv till slut.

Åsnor är väldigt söta, tycker jag. Men hängbuksvin är desto fulare. Senast jag besökte Åsnehärbärget var för sådär fyra år sen, och då var det just ett hängbuksvin som fattade tycke för mig. Hon hette Henrietta och följde mig i hasorna på ett väldigt envetet sätt. Det var lite jobbigt, minns jag att jag tyckte.
Nu bor inte bara ett utan flera såna svin där, och samtliga bestämde sig för att skugga mig. Särskilt ett, det största, var väldigt på. Det grymtade och knuffade och puffade jättehårt på mina ben. Byxorna blev alldeles fläckiga av svintryne, och vart jag än gick kom jättesvinet plus två till ivrigt efter. Nikki och K. skrattade mycket.

Det var ganska kul, fast lite rädd var jag också. Inte på allvar, utan på ett "nej, sluta, nu blir jag nervös"-sätt.
Nikki klarade svinen bra, och de drogs inte till henne på samma sätt, men däremot försökte en häst äta innehållet i hennes väska.

Ja, det var en upplevelse! På hemvägen stannade vi till på ett ställe som heter El Puente och lär ha väldigt bra tapas enligt vad vi hört. Sant, sant, det var fantastiskt. Jag valde tonfisksallad med avocado och oliver och fick en väldigt generös portion av den godaste tonfisksallad jag nånsin ätit. Det plus en öl kostade motsvarande 15 kronor.

Det var förstås massor av folk där, men personalen hade total koll och servicen var såväl snabb och effektiv som trevlig. Dit går vi igen!

Flamencoställe

Varje gång jag hör flamencogitarrer hajar jag till och dras till det som till en magnet. Det finns en bar/restaurang mitt i stan där det ofta sitter en ung kille och spelar fantastiskt bra, och även på marknaden brukar det sitta två killar som spelar och sjunger något som låter som väldigt genuin flamenco,

Några riktiga flamencobarer finns också, El Molino bland annat. Igår var det stängt där och allt spelande var förlagt till ett ställe i samma kvarter som heter Casa Bueno.
Tyvärr delar inte K. min förtjusning i denna musikstil. Långt därifrån, hon tycker det är för hårt och direkt jobbigt! Men igår gick hon och Nikki med i alla fall, fast de gick innan det började på riktigt. Och "på riktigt" är när spanjorer i alla åldrar börjar välla in, när folk går upp och dansar, när den lilla fria plätten på golvet framför sångaren/gitarrister är knökfullt. Stampande fötter, intensiva blickar, armar i luften, det typiska klappandet...så häftigt!

Och hela stilen där inne var så skön och avskalad. Jag har skrivit förut om hur osnobbigt och enkelt det är i Nerja, som jag upplever det i alla fall, och gårdagen var verkligen en illustration till det. Kanske är det lite konstigt att bli så glad över att folk har fula kläder, men jag blir verkligen det och det beror nog inte enbart på att jag själv har det...:-)

Det är förstås orättvist att jämföra lilla Nerja med Stockholm, men jag tror att även i en svensk ort av motsvarande storlek är det ganska ängsligt och trendigt och man ska se "rätt" ut. Här tycks det inte spela nån roll. Säckig träningsoverall eller svart tajt fodral - anything goes. I like.

Oförglömligt kul med drag på Caeli

"Herregud vad kul det var, jag orkar inte med en till sån rolig kväll!" sa K. i morse. Men nu har hon ändrat sig. Förstås.
Man kan tro att lilla lugna Nerja är en riktig nöjesmetropol, men så är det knappast. Det är vi som upplever det så just i år. Nu har vi så många nya vänner så vi hinner nästan inte träffa alla, och det finns roliga ställen som vi inte har varit på än. Irish Annie´s, El Molino och några andra. Men vi har ju tre veckor kvar, som tur är.

Förra året mer eller mindre snubblade vi över ett dragshowställe, en bar som heter Caeli. Där hade vi en oförglömlig kväll, och när vi nu såg att de har återupptagit dragshowen på torsdagar, så gick vi genast dit och tog med oss Nikki och Jill. Först åt vi gott på Jaipur och sen in i trängseln på Caeli. Det är inget stort ställe och det var snudd på fullsmockat av nästan enbart engelsmän. Det har vi verkligen insett här, att engelsmännen/britterna vet hur man roar sig. Det är alltid kul med dem, på ett relaxat, opretentiöst sätt.

Samma transa som förra året, 1.90 lång ungefär och heter egentligen Joan. Samma rekvisita: en stol och en lampa.

Bra musik, bra ljud, fantastisk stämning. Folk klappade och sjöng med och så småningom blev det allmän, halvvild dans. Helt amazing!

När vi gick hem var gatorna helt folktomma. Och det var iskallt ute. Igår var nog den kallaste dagen hittills, och tidigare på kvällen, när vi var på väg till indiska Jaipur, hörde vi restauranganställda spanjorer stå utanför sina ställen och prata om vädret, hur "frio" det är. "Madre mia!" sa en. Och det kan man verkligen säga. Det har blåst nordanvindar länge nu.

Men idag är det bättre. Solen skiner, himlen är blå, och när vi gick ut på terrassen för att äta frukost kunde vi njuta av den här utsikten: