Oväder och cyklar

Vilket oväder det var tidigt i morse! Blixt och dunder, hela vårt rum lystes upp och åskknallarna kom samtidigt som blixtarna och lät som bomber och krevader. Smattrigt ösregn på det, det regnade så hårt så jag tänkte att nu regnar det nog in snart.
Men efter nån timme upphörde ovädret, och senare kom solen fram och allt var som vanligt.

Men det är ingen vanlig dag idag utan "Andalusiens dag" som är en helgdag. I Nerja firas då även Dia del Pedal, alltså Cykelns dag. Ett stort evenemang när flera tusen personer cyklar omkring på gatorna. Stora som små, alla har nummerlappar och kör ett lopp. Småbarn på trehjulingar samsas med vuxna på avancerade cyklar, hela familjer, tonåringar i grupp, mammor med barn - det cyklas och ser ibland helt livsfarligt ut när trehjulingar, små "bambinotvåhjulingar" och helt vanliga vuxencyklar tar samma kurva samtidigt. Nästan ingen har hjälm, så man kan tänka sig vilket ramaskri det skulle bli i vissa andra länder...

Och cyklandet tycks ha fått fäste här. Redan förra året noterade jag att det kördes mindre moped än förr (hurra!) och att man såg betydligt fler cyklister än nånsin tidigare. Det är inget emot i år, alltså även när det inte är Cykelns dag. Plötsligt cyklas det överallt. Och det är egentligen inte heller bra, inte när det gäller smala bilfria gränder där folk går i bredd helt obekymrat. Så säger det svisch och en cyklist eller två far förbi i världens fart. Men jag har i alla fall inte hört talas om några cykelolyckor än så länge.

Fyra karlar - åtta glödlampor

Ingen rast, ingen ro i denna vindslägenhet. Värmen funkade utmärkt, men i morse kom en kille tillbaka för att fixa det sista med värmeaggregatet. Stora verktygslådan hade han med sig, och det tog sin tid innan han var klar. Förhoppningsvis är nu allt som det ska vara, men stackars dem som bott här före oss. Det måste ha varit svinkallt!

Alldeles nyss hade vi ny invasion. Hela fyra karlar vällde in i rummet. För att byta glödlampor! Två skruvade, en instruerade och en övervakade. Sammanlagt åtta eller nio lampor byttes. Bra i och för sig, för de nya har bättre ljus än de gamla.
När vi skulle provtända en stor golvlampa hände ingenting hur vi än vred på knappen och hade oss. Till slut drog vi ur kontakten för att se om det hjälpte att snabbt sätta in den igen. Inget att rekommendera, eftersom stickkontakten var trasig. Halv. Bara en "pinne" istället för två. Är inte det farligt?
Nu kommer en kille imorgon för att laga den. Hela tiden kommer det folk!

Hej och hå.

Jag har varit på långlunch idag med "Nerjorna" - en löst sammansantt grupp kvinnor som bor här permanent eller långtid. Det var nästan 30 pers, och vi åt på ett ställe som heter Bakus. Kanongod mat.
Och efter trerätters med vin är jag nu måttligt intresserad när K. och Nikki pratar om var vi ska äta ikväll. Kanske kan jag peta i mig en räka eller så, men på det hela taget är jag mer än nöjd.

Sot men varmt

I morse vaknade vi i den varma evakueringslägenheten. Vad ska man säga om det, ja varmaste hotellrummet nånsin, och det var ju en kul kontrast till köldhålet på vinden.
Vi klev upp i hyfsad tid och tog hissen upp till "vår" lgh för att äta frukost. Där befann sig redan tre karlar. I färd med att reparera värmeaggregatet.

De höll på i över en timme. Inne i rummet och ute på terrassen, med mätinstrument, reservdelar och verktyg. Sot skrapades bort från aggregatet. Massor av sot.
Dessutom byttes delar ut, värden mättes och det var rätt knepigt läge som det verkade. "Mucho falta". alltså ett stort fel. Ett tag tänkte vi att det där går aldrig att fixa.

Men efter mycket om och men, efter telefonsamtal, konfererande och nya reservdelar, så blev det bra. Vi kom hem hem sent på em och väntade oss en utkyld lägenhet som vanligt - men det var stekhett! Pust, vad vad varmt, stäng av!
Så varmt var det aldrig när vi bodde här för ett år sen, och det har väl spårat ur mer och mer sen dess och ingen har sagt nåt.

Okej, mysigt inomhus, äntligen. Vi drog ner från +28 till 24.  Sol och bra ute dessutom. Men vi såg som sagt hur reparationsmännen skrapade bort sot från värmeaggregatet, flera deciliter som de sopade upp. Så gott det gick. Men golven var fortfarande täckta av svarta partiklar märkte jag när jag dristade mig till att gå inomhus utan skor. Mina vita sockar var svarta efter bara en minut... Jag gick ner till receptionen och visade, och det blev akutstädning.
Alltså, det var helt scary, man kunde stryka med fingrarna längs golven, över TVn, på bordet eller diskbänken - och allt var helt sotigt och svart. Bu.

Forts. följer.

Det behövs inte alls nån inloggning

När jag ska kolla på min blogg kommer ett meddelande om att jag måste logga in för att läsa, lösenord ska skickas okrypterat och jag vet inte vad.
Vad är detta? Nåt jättefel!
Man behöver inte alls logga in, det är bara att klicka på Avbryt, så funkar allt som vanligt.

Evakuering till värmen

Det blev mer flyttande än vi trodde. Nu bor vi på två ställen...

Efter en kall natt vaknade vi till strålande sol igår. Frukost på altanen kändes fantastiskt. Vi la oss på solsängarna sen, och i nästan en timme var det jätteskönt. Sen, som från ingenstans, svepte den vidriga nordanvinden in. Märkligt, först så gott som vindstilla och sen halv storm. Burr, det gick inte sola längre.
Inne var det nästan kallare än ute, och en av städerskorna kom upp och konstaterade att det verkligen är fel på värmeaggregatet. Så vi fick nyckel till en helt annan lägenhet, på bottenvåningen, där vi kunde vara om vi ville fram till dess att felet är fixat.

Klockan två sammanstrålade vi med P&G för att promenera till The Boatyard, en strandrestaurang/bar där det är gladjazz på söndagar. Hjälp vad det blåste nere vid vattnet, och motvind hade vi också. Hemska, hemska nordanvindar. Men vi kom fram till slut och hittade ett ledigt bord ute. Där satt vi med varsin öl, men den kalla blåsten förtog en del av mysfaktorn. Alla bord inne var upptagna.
Några bekanta var redan där, och de hade ett soligt bord i en lähörna, så dit flyttade vi så småningom. K. beställde fish and chips, olika människor kom och gick, musiken inifrån hördes på perfekt volym, och det var hur trevligt som helst. Folk började dansa till och med. Mysfaktorn steg och steg.

När vi gick hem hade vi medvind, så det var betydligt behagligare än vägen dit.
Men vår vindslya var nästan löjligt utkyld. Kanske 14-15 grader. Så vi plockade ihop lite nödvändigheter och tog hissen ner till evakueringslägenheten. Som var jättevarm! Otroligt varm rentav. Och stor, och komfortabel på alla sätt. Så vi badade skumbad, drack gin&tonic och sov sen väldigt gott.

Idag har hotellets fixare kollat vårt värmeaggregat, och det visade sig vara ett större fel som kräver reparatör utifrån. Denne kommer imorgon, så det blir en natt till därnere. Nu har vi alltså saker på olika ställen, våning 0 och våning 4. och det är lite halvbesvärligt att vara utspridd. Tur att det finns hiss.

På Toboso

Lite sorgligt var det att lämna fina Calabella med den mysiga atmosfären, den fantastiska takterrassen och de trevliga grannarna. Men det var ju en kort flytt, och när vi väl kom hit till Toboso kändes det bra. Vindslägenheten är sig lik. Samma lilla, lilla mat/arbetsbord med den stora, stora lampan. Samma ytterst underliga placering av soffan. TV:n står i ett helt annat hörn där det varken finns sittplats eller nåt annat.

Men nu har jag flyttat soffan så man kan sitta i den när man vill se på TV.

Några små positiva förändringar har vi i alla fall noterat:
Bättre och större säng. (Bilden är från förra året.)
Nytt porslin i badrummet.
Bättre belysning över diskbänken.

Och den privata takterrassen är nästan lika underbar som den på Calabella. Man ser inte bergen utan bara havet, men avskildheten känns välgörande.
Det bästa just nu är lugnet. Istället för att se ner på gata och folkliv och ständigt höra ljud från restauranger är det bara vi, havet och kyrkklockan. Skönt.
Men det var kallt när vi kom, så vi "eldar" för fullt och kommer väl upp i hyfsad värmenivå snart.
Vi ska äta hemma ikväll och sen kolla på Melodifestivalen. Här finns SVT World, och det kan ju vara kul ibland.

Och nu börjar alltså våra sista fyra veckor. Hu, det känns lite!

Packar

Vi packar. Dvs den underligt bruna personen på bilden packar. K. är en mästerlig packare, och hon började redan i eftermiddags. Vi flyttar nämligen imorgon. Inte tillbaka till Sverige tack och lov (Undring: "tillbaka till Sverige" - varför säger jag inte "hem" ??!?), utan till vårt nästa boende här i Nerja. Vår nuvarande lilla lägenhet var nämligen upptagen en enda vecka redan när vi ville boka den för ett år sedan, så vi fick dela upp vårt boende. Tillbaka till förra årets sunkiga lilla vindslägenhet med fantastisk terrass. Den ligger tvärs över torget, en minuts gångväg ungefär, och vi har redan varit där med en väska (den på bilden) och en välfylld kasse med K:s målargrejor. Detta står nu i ett låst bagageutrymme.

Vi var uppe i vindslägenheten och kollade. Det var kallt där! Och konstigt inrett, precis som förra året. Då fick jag ju, efter mycket om och men, lite förbättringar i möblemang och utrustning, och vi får väl göra om hela den önskemåls/klagoproceduren.
Men hela det boendet handlar om terrassen.
Fint väder = Paradisiskt.
Dåligt väder = Paradise Lost, eller Highway to Hell.

Fint väder...ja, man börjar undra. Det blev ju rätt okej när vi köpte ett paraply. Sen blev vi utkallade i ett akut ärende, och då tog vi inte med det nya flådiga superparaplyet. Förstås kom det då hemskt regn igen. Vi fick låna två ytterligare paraplyer, eftersom den person vi träffade i samband med vårt ärende bor precis mitt i stan. Så nu har vi tre paraflaxer samt ett antal blöta skor på tork i hallen.

Alla skorna är mina.

K. packar just nu frenetiskt igen.
"Vad ska du ha för kläder imorgon?"
"Ingen aning. Det spelar ingen roll, jag tar det som finns. Vi ska ju bara tvärs över vägen", säger jag. Glad så länge hon samlar ihop grejer och stuvar effektivt.

Hoppas internet funkar på nya stället. Det var si och så med det förra året. Rapport kommer.

Hur man får det att sluta regna

Det gick inte att undvika. Vi föll till föga, och det var vi inte ensamma om. Det var fullt med folk inne i billiga Kinaffären, och alla köpte paraplyer. Vad gör man inte när det öser ner så man kunde tro att nån står med vattenkanna och häller ner en massa forsande vatten.

Det har hänt en gång tidigare när vi var i Nerja, jag tror det var 2008. Då köpte vi också ett paraply efter flera dagars ihärdigt regn. Den gången upphörde regnet nästan genast. Och gissa vad, så blev det nu också. Hukandes under det nya jätteparaplyet tog vi oss hem de fem minuterna från salong La Sueca, och det var värt inköpet bara för att klara den korta biten. Sen, simsalabim, blev det uppehåll, och nu har till och med solen tittat fram. Alltså: Köp paraply, påverka vädret!

Den svenska frissan Annette som har La Sueca är förresten jätteduktig. Bra att veta. Jag som alltid åker till Stockholm för att klippa mig - nu kanske jag kan börja åka till Nerja...:-)
Många svenskar jag har pratat med utökar sin vistelse här med ett par veckor varje år, och till slut blir det halvårsvis. Låter lockande.

Pust vad det händer mycket

Pust. Det går runt i huvudet, inte för att jag dricker vin i mängder utan för att det händer så mycket hela tiden. Jag hinner knappt skriva blogginlägg, ja det märks kanske.

När vi kommer hem i slutet av mars är vi förmodligen helt utpumpade och dessutom folkskygga. Eftersom allt nu är så intensivt, och det är möten med gamla och nya vänner, märkliga sammanträffanden och speciella upplevelser precis hela tiden. Rena magin, det går inte att ens relatera.
Otroligt kul är det, men skriva, meditera, vila - det kan man tydligen glömma.

Igår hade vi lite folk (vi var åtta pers)  hemma på cava innan gick ut på tapasrunda. Bland annat åt jag de godaste räkor jag ätit i hela mitt liv. Färska, inte som färska räkor är hemma utan Färska. (Man behövde inte ens torka av fingrarna efteråt, de luktade inte räkor utan bara friskt hav.) En upplevelse. Generösa portioner var det också, särskilt med tanke på att tapas är gratis, (det är vinet som kostar och det kostade motsvarande 14 kronor) och vi åt och åt.

Även andra goda smårätter slank ner under kvällen.

Ikväll ska jag till La Sueca (svensk damfrisering) på "Må bra-kväll". Jag hoppas kunna sprida lite astrologireklam också. Efter det vet jag inte. Kanske nån mat nånstans med S och T. Det lär inte bli jättesent, för det tror jag inte jag orkar.

Skydd behövs när det är rain in Spain

Prognosen stämde - det regnar. Lite varierande, det rör sig mellan diskret drippdropp och mer bestämt regn. Problemet är att regnet här är blötare än hemma. Konstigt, men det är verkligen så. Dropparna är större, så även om det är glest regn blir man snabbt genomvåt. Dessutom har vi ju det oförutsägbara skvättandet från hängrännor och tak. Enda sättet att undvika det är att gå mitt ute i gatan.

Bilden ovan visar hur folk i Nerja skyddar sina bostäder från regnet. Det finns olika varianter av plastskivor eller förhängen, och på en av de gator vi gick var det flera som hade spänt en bit vaxduk för dörren. De har färdiga krokar för ändamålet. Ändå har lägenheten på bilden en tröskel. Det finns, särskilt i de allra äldsta kvarteren, många som går in från trottoaren och kommer direkt in i vardagsrummet. Väldigt exotiskt för oss.

När det störtregnade för nån månad sen såg vi också hur butiksinnehavare skyfflade ut vatten från sina lokaler, som om det vore den naturligaste saken i världen.
Man fattar varför det är en sån big deal när det regnar här. Vissa går inte ens till jobbet. En kille berättade att han för något år sen anlitade en firma som skulle lägga golv hemma. Och de ringde och sa att "idag kommer vi inte."
"Varför inte det?"
"Det regnar."
"Men ni ska ju arbeta inomhus!"
"Det regnar mycket. Vi kommer imorgon."
Och så var det med det. Ingen diskussion.

Här utanför fortsätter de glesa men kraftiga dropparna att falla. Det blir förmodligen hemmakväll igen.

Kort beskrivning av dagen

Väderprognoserna verkar stämma...det ska bli regn. Några droppar har kommit redan ikväll. Ja, ja, en dålig vecka av tio kan man stå ut med. Men trist för dem som bara är här just den veckan.

Måndagens dagbok:

Vi har haft en lugn dag och kväll.
Måndagar är min jobbdag, så jag har suttit rätt mycket framför datorn.
Handlade lite på Mercadona sen. Kul som vanligt.
Åt en god hemmamiddag med kryddig biff, guacamole och mycket grönsaker.
Spelade wordfeud.
K. varierar med Candy Crush. Jag är rädd för att börja med det - tänk om jag blir lika galen och beroende!
På det hela taget har det varit en trivsam dag, fast jag har rört mig alldeles för lite.

Vi kollar vädret en gång i timmen, men det kommer inga nya, bättre budskap.
Det är i alla fall varmt än så länge.

Med andra ord: Lugnt och vilsamt just nu. Troligen blir det mer livat imorgon.

Vädret

Efter en ganska lång period av sol, blå himmel etc., påstås det ska bli dåligt. Regn nästan varje dag nu till veckan. Kan det vara sant?
Igår fick Gunnel och Per besök av barn och barnbarn, och från Uppsala kom S och T med två vänner. Alla ska stanna en vecka. Dåliga väderveckan, som det ser ut. Måtte prognoserna vara fel!

Det visar hur osäkert det är att åka hit en enda vecka på vintern. Det är som Sverige i maj-juni. Kan vara precis hur som helst.

Brinnande korv

Igår var vi ute med ytterligare en ny trevlig bekantskap. (Jag har aldrig varit med om en så social resa.) Vi hade en urtrevlig kväll och åt en fantastisk middag. Sen avslutade vi med ett glas vin på ett fräscht tapasställe som var fullproppat med spanjorer. Inte de vanliga gamla gubbarna, utan medelåldern var ovanligt låg.
Eftersom vi precis hade ätit var det ingen som kände för tapas, men det som fanns såg väldigt bra ut. En het korv såg extra lockande ut, så jag kände att jag får nog ner den ändå. Pekade på korven och fick ett fat.

Plötslig slog små lågor upp från korven, och efter 30 sekunder brann den friskt. Den lilla formen förvandlades till ett litet eldhav.

Bilden blev oskarp, för K. skrattade så mycket när hon tog den. Men det gula är alltså eld. Där stod jag med min brinnande korv och undrade vad jag skulle göra. Att göra ingenting funkade bra, som det oftast gör, och elden bedarrade efter ett tag. Men vad var det? Nåt slags hightec-tapa? Den heta motsvarigheten till tjusiga restaurangers kolsyresnö? Helmärkligt.
Korven var lika god som den såg ut, kunde jag konstatera när den väl hade slocknat.
Ytterligare ett ställe som vi måste gå till igen. Sevillano II heter det.

Fint väder, gott kaffe

20 grader idag. Vi fikade på ett toppenbra italienskt ställe som ligger helt idylliskt i en liten gränd bakom kyrkan. Åtta bord utomhus, i skuggan dessutom, det är allt som finns, så det vill till att det är varmt om man ska sitta där.

Det är en speciell sak med Nerja: det finns inga lättidentifierade turistfällor. Ett ställe kan ha ett av stans bästa lägen, havsutsikt och rubbet, ha jättegod mat och dessutom fantastiskt bra priser. Ett annat ställe kan ligga på en bakgata och se allt annat än tjusigt ut - och ha både dyr och dålig mat. Tvärtemot vad man tror. Man behöver alltså inte nödvändigtvis söka sig bort från turiststråken för att hitta guldkornen.

Den här lilla italienaren får i alla fall enbart plus. Och om man som K. gillar cappuccino är det dit man ska gå. Cappuccino här innebär oftast sötat kaffe med massor av vispgrädde ovanpå, som en efterrätt ungefär. Men på deTinos (tror jag det heter) frågade K. om de kunde fixa vanlig cappuccino, utan grädde, och då log servitören ett jätterart leende och sa: "Yes! I´m italian." Och så såg han lite stolt ut.
Idag tog vi alltså varsin sådan och varsin stor croissant (ja, nu har jag förfallit helt), och det var helt perfekt. Kostade motsvarande 50 spänn för oss båda.

I högtalarna spelades Frank Sinatra, kyrkklockan klingade, servitören pilade omkring med kaffe, vin och pizza och det var mysigt på alla sätt. Som att plötsligt befinna sig i en liten gränd i Rom.

Utanför deTinos står en fin vagn. Ser man den är man alltså på rätt spår.

Fem veckor, lika mycket kvar

Idag har vi varit exakt fem veckor i Nerja. Det känns skönt att lika många återstår. Plus en dag, så det är drygt fem veckor kvar. Det tuffar på kan man säga, tiden går rasande fort. Och kul är det varje dag.

Något jag verkligen gillar med den här stan är att det är så enkelt. På många sätt menar jag då. Det finns inga varuhus, inget McDonalds, ingen biograf (även om det då och då visas en film på Kulturhuset, eller vad det heter), inga riktigt höga hus. Det är nervarvat och nerklätt. Osnobbigt som man knappt kan föreställa sig. Det är klart att det finns enstaka personer på som är påfallande välklädda och snofsiga, men de personerna skiljer verkligen ut sig. "Den där som har så snygga kläder jämt" kan man säga, och då vet alla vem man menar. Det finns kanske en fyra stycken som jämt har snygga kläder... I alla fall har jag inte sett fler. Och med tanke på min egen väldigt basic klädstil känns det förstås bra.

Hunden Emiliana hänger kvar. Idag var hon till veterinären igen. "Ruina, ruina!" sa Daniel igår. Då var han ledsen, för om Emiliana inte visade några tecken på förbättring idag skulle hon få somna in. Åtminstone tror K. och jag att det var det han sa. Och "ruina" blir han förstås av alla kostnader i samband med hennes båda sjukdomar. Men idag var han jätteglad, och även hunden var mycket piggare. Dock kan hon bara äta sin medicin i fyra veckor till, sen finns det risk att den orsakar njurskador. (Otroligt vad jag plötsligt förstår spanska bra..)
Hunden får fortfarande sova inomhus på nätterna. Vem eller vilka som tar hand om henne vet vi inte. Men däremot har vi fått veta att ett svenskt par som bor här har hjälpt Daniel med en veterinärräkning och med en cykelreparation. Och lite annat.

På det hela taget är folk väldigt engagerade och hjälpsamma. Spanjorerna skänker mer till hemlösa tiggare än vad turisterna gör, antagligen för att de känner dem sedan länge. Och det finns inga andra typer av socialt skyddsnät; ingen socialförvaltning, inga härbärgen eller så, så det vill till att privatpersoner engagerar sig.
K. och jag har utsikt över Daniels ställe från ett våra fönster, alltså inte där han "bor" utan där han sitter på dagar och kvällar med sin lilla plåtask. Häromdagen såg vi hur en spansk kille i arbetskläder tog fram en sedel och stack till honom, väldigt snabbt och diskret. Annars är det bara mynt som skramlar i burken, och sedeln (såg ut som fem €) stoppade han genast i fickan. Och en äldre distingerad man stack lika snabbt och diskret till honom en påse med något som troligen var smörgåsar.

Bryan, en irländsk frisör, håller på och arrangerar en välgörenhetskväll till förmån för Nerjas fattiga. Massor av folk är involverade i det. Så det händer saker.

Något jag också har noterat är att de hemlösa här har rätt bra kläder. Även han som sitter utanför kyrkan (han som jag tror bor i en grotta) och verkar mer död än levande har i alla fall en jättefin varm dunjacka, en bra ryggsäck och fräscha liggunderlag. Det lär han knappast ha köpt själv, så nånstans ifrån kommer hjälp och donationer.

Daniel förresten. När han inte sitter här utanför håller han till på en bänk nära Torrecillastranden. K. och jag går oft förbi där, och när vi träffar honom så kindpussas vi! Haha, det är ett sätt att hälsa som jag aldrig ägnat mig åt eller känt mig särskilt lockad av. Men det känns faktiskt väldigt ämabelt och sofistikerat. Att jag skulle börja med det med en uteliggare i Spanien var väl lite otippat kan jag lugnt säga.

K. visar foton för Daniel och hans polare. Polaren är en jättesöt gubbe med knappt några tänder kvar.

Här sänks inga hyror

Det finns som sagt många tomma lokaler här. Och många rörelser har flyttat, antagligen till mindre lokaler i inte fullt så centrala lägen. Nya ställen öppnas i och för sig också, och nu i dagarna har jag sett att flera småbutiker som har varit vinterstängda och dolda bakom järnjalusier har slagit upp dörrarna.

Men som sagt, de tomma lokalerna. Jag har hört från flera håll att en bidragande orsak till  det är att hyran här aldrig är förhandlingsbar. Spanjorerna sätter en hyra, och om ingen kan betala den får lokalen hellre stå tom. I år efter år. Lite märkligt kan man tycka. Särskilt som man i regel bara skriver kontrakt på elva månader i taget. (Det gäller även privatbostäder.) Varför inte hyra ut till lägre pris i elva månader, och sedan omförhandla om det ekonomiska läget är bättre. Ge småföretagarna en chans, få hjulen att snurra, Men att göra så är tydligen otänkbart.

"Dom är ju helt sjuka i huvet", sa en svensk man på tal om detta, en kille som vi jämt stöter ihop med ute. Han tycks å andra sidan avsky Spanien och spanjorerna av hela sitt hjärta, han avskyr siestan, deras karnevaler, deras hissar och jag vet inte vad. Undrar varför han väljer att bo här.

Men i lokalhyrefallet så är det ju lite sjukt. Vad beror attityden på? Envishet, stolthet, dumhet?
Det verkar nästan oansvarigt tycker jag, med tanke på hur snabbt en sån attityd bidrar till att sänka lågkonjunkturen till allt lägre nivåer.

Hundmaskerad

"Jag går ut och ser om det finns några djur jag kan plåta," sa jag i förmiddags.
Den stora karnevalen fortsatte nämligen idag, och i programmet stod något om husdjurstävling. Eftersom jag nyligen har sett en hund iklädd volangkjol, trots att det inte alls var karneval/maskerad då, så förstod jag på ett ungefär vad som väntade.
Och ja, en schäfer i harlekindräkt, en bulldogg med grön blomdräkt och rosa mössa, en bassett i Robin Hood-kläder...nu har jag sett allt.
Det var svårt att ta bra bilder, det mesta blev suddigt. Men hundarna var förvånansvärt tålmodiga och stämningen god i största allmänhet. Efter ett tag tänkte jag inte längre på hur absurt allt var, utan det kändes riktigt trevligt och normalt.

Den schäfer som inte hade harlekindräkt var istället iförd cowboykostym, komplett med hölster och pistol.
Den lilla tuffa hunden med flygarjacka fann sig i att ha glasögon.
Och den lilla terriern hade silverdräkt och så mycket plymer och fjädrar och glitter så man såg knappt själva hunden. Den hette Pipo och hade en egen hejaklack.

Alltså, tänk vad folk kan hålla på med. Vad de hittar på!
Jag vet inte hur själva tävlingen gick, men det kändes som att Pipo låg bra till.

Karneval och en massa annat

Nu är det stor karneval i Nerja. Redan i torsdags höll invigningstalet, och igår var det olika tävlingar, bland annat uppträdde barn med olika fantasifulla utstyrslar och jag antar att det var nåt slags omröstning sen.
Ett märkligt evenemang. På Plaza Espana mitt i centrum hade scen, belysning och ljudanläggning riggats, godis och alkohol fanns till försäljning, massor av folk satt på vita plaststolar, en kvinna i stora plymer var konferencier och evenemanget började sådär en trekvart efter utsatt tid - som vanligt.

Sen kom då tävlingsdeltagarna inpå scenen, en och en (eller ibland var det två-tre som tävlade tillsammans). De hade startnummer förstås, och plymkvinnan skrällde fram deras namn och ålder i den överdimensionerade ljudanläggningen. Den som hade gjort kostymerna nämndes också, och det var oftast mamma eller farmor/mormor. Abuela - det är ett gulligt ord.

Vi såg de första tolv deltagarna, sen orkade vi inte med ljudnivån utan gick därifrån. Men det var kul ett tag, och kostymerna var i de flesta fall helt otroligt välgjorda och påkostade. Vår absoluta favorit var en liten kille/tjej som var utklädd till, troligen, en fågel och en skorsten, alltså det var antagligen en fågel på på ett tak! Hur kan man klä ut sig till det, ja, det borde inte vara möjligt. I alla fall var den roligaste maskeradutstyrsel jag nånsin sett.
Annars var det mest små flickor utklädda till drottningar, prinsessor och popstjärnor, och det är jag mindre road av.
Deltagarna var i åldern 3-12 år, så det var modigt av dem att gå ut på en scen sådär. En vände och sprang tillbaka, men det gjorde inget eftersom han/hon bara var en av tre kakor och de andra två fortsatte glatt i alla fall.
Inte bara de barn som deltog i tävlingen utan även de flesta andra som befann sig på stan med sina föräldrar var utklädda på olika sätt, ibland väldigt enkelt och ibland väldigt avancerat.

Idag går det stora karnevalståget genom stan. Troligen tittar vi på det. Troligen kollar vi sedan Melodifestivalen och troligen går vi sedan på flamencobar.

Något som inte bara är troligen utan som verkligen är helt bestämt, är att både K. och jag ska vara med på svenska frisörens öppet hus. K. tar dit två tavlor som hon målat nere vid Playa del Salon, jag tar med datorn och ställer snabbhoroskop till ev. intresserade.

Det lär bli en intensiv och späckad dag.

Snart fyra veckor

Imorgon har vi varit här i Nerja i fyra veckor. Är det inte mer? Det börjar kännas som att vi bor här på riktigt, att det inte är semester utan ett vanligt liv. Fast vanligt och vanligt...

Det här har i alla fall varit en lugn dag. Lång promenad på fm. På hemvägen från den pratade vi med Annette, en svensk frisör/konsthantverkare/makeupartist som flyttat hit och startat egen verksamhet. På lördag har hon öppet hus i sin fräscha lilla salong, det blir mingel och cava och diverse annat. Det där "annat" ska jag eventuellt bli delaktig i, genom nåt astrologiaktigt. Spännande.

Sedan gick upp till Jill på San Miguel och fikade. Myste i solen, tills det kom hemska kastvindar som kylde ner både luften och oss.
Det har varit kanonväder ganska länge nu, förutom att det ibland blåser överdrivet mycket. Idag har vi faktiskt inte solat, det behövs liksom inte.

En lugn kväll har vi haft. Middag hemma utan extravaganser. Sen kände vi att måste ändå ut och röra på oss en sväng, så vi strosade omkring utan nåt särskilt mål, bara för att få lite luft.
Det är inte direkt varmt på kvällarna, men det beror ju på vad man jämför med.
Vi gick förbi en pub som visade Enland-Brasilien. Ja alltså, då gick vi inte bara förbi utan vi gick in och kollade lite. England vann med 2-1, så det var ju jättekul. Sen blev det te och wordfeud hemma.

Det enda K. saknar här är förstås målandet. Ibland går det inte att hejda, hon måste måla. Idag gick hon inte ner till sin speciella strand utan började jobba med en duk på en av våra små balkonger. Jag är då hela tiden jätterädd att hon ska spilla och slabba och förstöra stengolvet...

Det var lite gränsfall där ett tag, men det klarade sig nog.

Senaste nytt om hunden Emiliana är att hon får bo inne i natt. Hos några "amigas" till Daniel. Så hon behöver inte frysa och de skulle dessutom bada henne. (Precis vad han själv skulle behöva, alltså slippa frysa och få ta en varm dusch. Inte för att han luktar illa, men ändå.)
Nu sitter han på sitt ställe här nere, glad och ganska berusad. Förmodligen väldigt lättad. Vi hör hur han sjunger och pratar med folk.

De som har tagit hand om hunden kan vara ett par unga tjejer som engagerade sig väldigt mycket tidigare idag. Särskilt den ena, en spanjorska i 25-årsåldern med barnvagn. Vi såg från balkongen hur hon tittade på hans kvitton och recept, hon ringde samtal och gick även och hämtade medicin. Det var fint att se.

Vad händer imorgon? Ja, jag har några uppdrag som inte går att skjuta upp. Särskilt det ena bara måste jag göra, så det blir några timmar vid datorn. Och en rejäl promenad förstås. På kvällen blir det favorit i repris: Roger Sharp på The Cottage, och den här gången följer Jill med.
Så...det känns helt okej. Riktigt lovande till och med.

Senaste nytt om Emiliana

Vi har ätit indiskt ikväll. Otroligt gott! Men det var kyligt ute, riktigt rått och huttrigt.

Senaste nytt om hund och husse: "No muy bien." Så säger han. Inget vidare alltså.
När vi gick ut vid åttatiden satt uteliggaren Daniel fortfarande vid sitt ställe här bredvid. Vi frågade förstås hur det gick, och vi klappade Emiliana. Och det bara forsade ur honom, spanska utgjutelser som vi knappt förstår ett ord av, men ibland blir det plötsligt helt begripligt. Så mycket fattade vi som att hunden har två allvarliga sjukdomar, och en av dem beror på ett insektsbett som har gett henne en blodsjukdom.

Han tog fram och visade sina papper, recept och kvitton från veterinären och nåt slags handskrivna blanketter som kanske var inbetalningskort. Otroligt noga är han, det är så hjärtskärande att se hur han viker ihop och förpackar och har ordning på allt. Men hunden kan nog bli frisk trodde han och visade tablettkartorna också.
På ett av kvittona stod det 120 Euro, så det är nog ingen ideell veterinär ändå. Och det är säkert därför han satt kvar på sitt ställe även när vi kom tillbaka strax efter 22 och det var jättekallt ute - han behöver få in pengar. En tusenlapp i svenska pengar, till hundens vård. I och för sig tror jag nog han fixar det om han får lite tid på sig, men...frågan är om hunden fixar det.
Nu hade det kommit ett bakslag: blodfläckar på marken, och de kom från Emilianas nos.

Om man jämför med i torsdags när Daniel kom cyklande sent på kvällen och var hur glad som helst, så är det nu en annan person. Rädda ögon, som ett ängsligt barn.

Det är väldigt sorgligt. Det har även hänt annat sorgligt här, sånt som är mycket värre än en gammal sjuk hund, och även om det inte berör oss, så berör det en av våra vänner. Så mitt i allt vårt mys och njutningsfyllda semester så finns det andra, tyngre känslostråk.

Väskparkering på Mercadona

Jag gillar att handla på Mercadona. Fantastiska manuella diskar med fisk, gambas och langustiner i alla möjliga storlekar, kött, lufttorkade skinkor - samtidigt som det är en helt vanlig affär med bröd och diskmedel. Det finns också massor av viner o.d.  för en billig penning.

Helst handlar jag under siestan, klockan 14-17, även om färre kassor är öppna då, så det kan bli en del köer. Vad som helst dock för att undvika den spanska rusningen. I synnerhet bör man akta sig för fredagar och lördagar, för då är spanjorerna på hugget. De handlar som galningar, som att alla köper mat till femton personer! Och världens liv är det, ett tjatter och ett högvarv utan dess like. I och för sig, det är en upplevelse också.

Utanför kassorna finns en parkering för dramatenväskor. Låsbar och allt för den som vill vara på den säkra sidan. Jättebra grej, jag vet inte om det finns nåt liknande i Sverige.

Det blir nog sorgligt

Vi har ju fattat tycke för en uteliggare (tror vi att han är) som heter Daniel och hans hund Emiliana. Det är något speciellt med den mannen, mycket snällhet och hjärta, och han är så otroligt mån om sin lilla hund. Men i förrgår var han rödögd och såg helt bedrövad ut. Emiliana är sjuk, alltså riktigt allvarligt sjuk enligt vad vi förstod. Daniel pratar förstås bara spanska, men om man anstränger sig förstår man hyfsat bra ändå. Han hade varit med hunden till nån "tysk", kanske ett slags ideell veterinär tror vi, som tagit prover och konstaterat att det var något fel på blodet och som kommer att ge hunden sprutor och medicin under en vecka.
"Kanske, kanske blir hon bättre" sa Daniel och såg helt gråtfärdig ut, och han visade hur hon var rakad på ett ställe under bröstet, sådär som veterinärer gör när de ska sticka nålar i djur.

Igår var Emiliana verkligen lite bättre, så Daniel var gladare. Men nu förstår vi att hon kommer inte att klara sig så länge till, det handlar nog bara om dagar. När vi tog en kvällspromenad passerade vi de soffor där han brukar hålla till (när han inte sitter på gatan här utanför), där han har en madrass och lite annat. Daniel och ett par polare, mer typiska uteliggare, äldre han han och i sämre skick, hade precis avslutat en liten måltid, och han torkade av besticken och la undan dem. Försiktigt och omsorgsfullt. Han förvarar dem i ett videofodral!

I alla fall så frågade vi om hunden som låg invirad i sin filt, och då visade det sig att hon är sämre igen. Och veterinären har rakat bort mycket hår även under magen, så vi kunde se att hon har en stor knöl där! En tretton år gammal hund med cancertumör...nej, det kommer att bli sorgligt. Muy triste.

Emiliana är nog på väg till hundhimlen.

Aldrig trodde jag att jag skulle få så mycket känslor för en spansk uteliggare! Helt förvånande.

Däremot avskyr jag de unga killar som sitter och tigger och är smutsiga, arroganta, ofta elaka mot sina hundar och allmänt obehagliga. Ryssar eller polacker tror jag de är, det låter så på språket. De kan gott åka hem, jag tror att de äldre gubbarna har större behov av turisternas pengar.

Skönt att vila från media

Ju längre tid som går här i Nerja, desto mindre ser jag på TV och desto mindre läser jag tidningar på nätet. Även bloggläsning har hamnat på ett minimum. Det är skönt att vila från bruset, från alla uppskruvade mediavirvlar.
När jag nån gång går in och och uppdaterar mig på svenska nyheter blir jag bestört över tonfallen - de märks ännu tydligare när man har distanserat sig. Speciellt kvällstidningarna; elakheten och illviljan som de flödar över av - det är rent obehagligt.

Med det sagt: igår kollade vi på svensk TV i alla fall, närmare bestämt på Melodifestivalens första deltävling, uppe på San Miguel där Jill bor. Vi var väl en 15 pers. som satt där i baren, och det verkade som att alla tyckte att den unga, smala Japanpojken förtjänade att vinna.

På hemvägen stötte vi ihop med diverse bekanta, bland annat Eva L. som bott i Nerja i många år. Nu har hon nyligen opererat ett knä, så hon gick med kryckor och var vit som ett lakan. I motsats till K. som är så brun så hon knappt syns i nattmörkret. I alla fall enligt Eva. När K. fick syn henne och ropade "Hej Eva!", tittade Eva frågande och lite förvirrat. "Hur mår du Eva?" sa K.
Det tog ytterligare några ögonblick innan polletten ramlade ner:
 "Men herregud, är det du! Jag såg inte ansiktet för du är så brun, jag såg bara ett par glasögon som blänkte!"
Ganska kul.

Stängt och tomt lite varstans

Det är både lågsäsong och lågkonjunktur, så mycket här i Nerja är stängt. Vi har ingen aning om vad som döljer sig bakom alla ständigt nerfällda jalusier, men rätt vad det är poppar det upp ett litet bageri, en glassbar, en klädbutik etc. För varje vecka kommer fler ställen att öppna.

Men - mycket förblir stängt. Otroligt många lokaler och även lägenheter står tomma, och skyltar med Se vende och Se alquilar (till salu resp. uthyres) ser man överallt. Vissa ställen hade samma skyltar redan när vi var här förra året. Det finns till en exempel en stor, nyrenoverad restaurang som ingen vill ta över. Den är jättefin inuti, massor med färger, bardisk i supersnyggt olikfärgat kakel och både glatt och smakfullt ser det ut. Och dyrt. Hela budgeten rök väl på renoveringen och så gick ägarna i konkurs. Skulle jag tro.

Det finns också objekt som är svårsålda av andra orsaker:

Vad är det egentligen? En markplätt, ett halvt hus, ett hoprasat nånting? Notera också de hängande elledningarna - en inte helt ovanlig syn faktiskt.

Vädret är fortfarande fint. Solen skiner, himlen är blå och vinden ganska stark men ljummen. I dagens väderprognos står att det blir max 12 grader idag, men redan klockan tio på förmiddagen var det 16 grader! Väderprognoser...varför bryr man sig?