fredag 29 november 2013

Black Friday

Black Friday. Tur att jag hade läst en artikel om detta nya påhitt som ska stimulera köplusten, annars hade jag undrat ihjäl mig över all reklam överallt.
Svart fredag alltså. Varför svart? Kanske finns det nån anledning, men jag tycker som vanligt att det är trist med allt som lutar åt ickefärgen svart. Inte för att det spelar nån roll i just det här fallet - det är ju ingen fysisk färg utan bara ett namn.

Black Friday-kampanjen är i alla fall importerad från USA. I samband med Thanksgiving har man där en "konsumtionsfredag", butikerna har utökade öppettider och bra reor, ungefär som vår mellandagsrea. Och nu, poff - "Black Friday, Black Friday", överallt annonseras det! Nytt för i år i Sverige, men man skulle kunna tro att det var ett etablerat fenomen.

Jag missunnar inte butikerna att sälja lite extra. Många för en tynande tillvaro och vill gärna ha ett uppsving så här alldeles innan julhandeln tar fart.
Men vad jag verkligen skulle vilja att Sverige importerade från det stora landet i väster, det är själva Thanksgiving. En otroligt sympatisk högtid. En dag när man samlas, äter gott (det behöver ju inte vara kalkon) och pratar om vad man är tacksam över. Om det är något vi skulle må bra av, så är det nog precis det.
Istället har många Sverige tagit till sig den jobbiga "bus eller godis"-Halloween, och det har blivit ett slags illojal konkurrens mellan den och näraliggande, finstämda Alla Helgons dag.

Så: Bort med Halloween. In med Thanksgiving.
Det kan man ju genomföra alldeles på egen hand. Ska prata med K. om det.


torsdag 28 november 2013

Hur farligt ska det vara att jobba som journalist?

Då och då går jag in och kollar om något nytt har hörts angående de två svenska journalister som är försvunna/kidnappade i Syrien. Förhoppningsvis är de vid liv och kommer att släppas.
Men hur farligt ska det vara att jobba som journalist eller fotograf? Är resultatet värt riskerna?

Ju längre de här två är försvunna, desto mer skriver tidningarna om hjältemod och hur rentav livsviktigt deras arbete är. Yttrandefrihet, demokrati, världen måste få veta vad som händer etc.
Det finns ett antal problem med det. Hur många krig och konflikter finns det i världen? Massor. Vissa bevakas stenhårt, det kommer rapporter hela tiden, ibland hårt vinklade, ibland hyfsat objektiva. Andra krig/konflikter lockar inga rapportörer alls. De ligger för illa till rent geografiskt, är massmedialt ointressanta (?) eller innebär ännu större risker att närma sig än Palestina, Syrien och andra Mellanösternkonflikter.
Så att det är oundvikligt och livsviktigt att rapportera just från Syrien...jag vet inte.
Tidningarna skickar ju inte iväg sina ordinarie medarbetare utan förlitar sig på att frilansare ska ta riskerna.

Ett annat problem är den roll journalister och andra västerlänningar alltmer kommit att spela i själva kriget, eller snarare för dess finansiering. Islamistgrupper, privatmiliser och rena gangstergrupper har hittat en synnerligen lukrativ verksamhet. Kidnappa en journalist eller hjälparbetare, få miljoner dollar i lösensumma. Så kan nya och tyngre vapen köpas, striderna fortsätta, fler människor dö.
Det är något mycket störande med det.

I fallet med de nu försvunna svenskarna har inga krav på lösensumma kommit, och ingen grupp har tagit på sig det hela, i alla fall inte officiellt. Jag vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken. Kanske pågår det stor aktivitet i det tysta, förhoppningsvis blir det ett lyckligt slut. Eventuell lösen borde tidningarna betala.

tisdag 26 november 2013

Många steg idag

Jag är faktiskt lite matt. Sådär lite vintertröttsaktigt anemisk känner jag mig. Får nog öka mitt intag av D-vitamin. Men jag känner ju igen det hela, det har med mörkret att göra och kommer snart att gå över. Får jag verkligen hoppas.
Det ska bli skönt när jag kan gå ordentligt igen. Jag är en promenerande person, men på de fem veckor som gått sen operationen har det av naturliga skäl blivit mest innesittande.
Idag provade jag igen att sätta på en vanlig sko, och det gick bättre än i lördags. Det var inte direkt behagligt, men jag gick sex steg till hissen, åkte ner till brevlådan, gick fyra steg för att hämta posten, fyra steg tillbaka till hissen och så sex steg in tillbaka i lägenheten. Rev sen snabbt av mig skon. Men allt som allt gick jag 20 steg - i lördags klarade jag inte ens ett, så det är en markant förbättring. Kanske funkar det bra om en vecka, jag hoppas det.

Och till helgen är det första advent. Vi ligger lågt med julpynt i år, men lite ljus och stjärnor vill vi förstås ha. Vissa har tjuvstartat - man kan se adventsstakar och balkongslingor lite här och var. Trevligt, eftersom det är så kolmörkt i övrigt.

Om allt går som vi vill kommer vi att vara i Nerja nästa jul och nyår. Det är en del som ska klaffa, och allt är fortfarande ovisst, men Planen står fast.


lördag 23 november 2013

Öm fot, mardröm och skägg

Foten ser riktigt bra ut så här fyra och en halv vecka efter operationen. Ingen svullnad och ärret blir mindre för varje dag. Däremot är det ganska ömt på sidan av foten, där halluxen satt. Och även lite på ovansidan där artrosknölen satt. Men nyss provade jag, med viss ängslan, att sätta på mig en vanlig sko. Funkade inte, den tryckte för mycket. Min ängslan var befogad och det blir operationssko ett tag till.

Ännu ängsligare var jag i nattens dröm: jag hade anmält mig till en stor sångtävling och blivit uttagen. Tio personer av tusentals sökande hade valts ut, och jag var alltså en av de få lyckliga. Fast jag var inte lycklig utan livrädd. Jag skulle sjunga den gamla Connie Francis-låten "Who´s sorry now". Texten fanns på papper, om jag skulle glömma den, och det var två timmar kvar till sändning - allt gick förstås i direktsänd TV. Men jag kan ju inte sjunga, insåg jag. Jag sjunger ganska dåligt, och det måste jag ju berätta innan det börjar. Och så kretsade handlingen runt det. Usch. Till råga på allt fick jag ett SMS att jag måste sprida osant skvaller om Carola för att locka fler tittare till programmet! Carola skulle nämligen också vara med.

Drömmen om den hemska sångtävlingen hade säkert sitt ursprung i gårdagens Idol som K. tittade på. Jag hörde lite av det men gick sen till andra TV-rummet och kollade På spåret istället. Mysigt program. Och jag kunde konstatera att Jan Guillou och hans fru ser likadana ut. Som tvillingar! Och att Kristian Luuk ser ut som Lenin i sitt nya skägg. Exakt som Lenin. Jag hajade till varje gång han var i bild.

Det har tydligen blivit jätteinne med skägg, så inne som det inte har varit sen 70-talet. Inget mode jag är direkt förtjust i, fast det finns vissa som verkligen passar i det. Ett fåtal.
När jag var väldigt ung hörde jag min moster säga att hon hade svårt för karlar med skägg eftersom "det påminner mig om när jag gör min intima hygien".
Det är en kommentar jag önskar att jag aldrig hade hört. Eller att jag åtminstone hade kunnat glömma.

torsdag 21 november 2013

Polisen och bron

Som en uppföljning till förra inlägget: Nu åtalas den polis som beordrade broöppningen, där två unga killar valde att köra rakt ut i vattnet istället för att stanna. "Valde" säger jag, för de kunde ha stannat. Stannat när de upptäckte att polisen var efter dem, stannat när de såg att bron var öppen. Vilket varnades för på samma sätt som när bron öppnas pga båtar. Det fanns flera möjligheter att avbryta vansinneskörningen. Kanske var killarna så påverkade av något, så höga, så de tyckte att alltihop var rätt häftigt? Enligt media ringde en av dem till sin flickvän under biljakten och sa "om vi dör nu ska du veta att jag älskar dig". Så lite Bonnie and Clyde-vibbar kan man ana sig till.

Det här gullandet och "familjerna måste få upprättelse" och vinklingen om dom fina unga männen som tragiskt hetsas in i döden - jag köper inte det. Alls.

På samma sätt som jag anser att den som hotar poliser med vapen får skylla sig själv om den råkar väldigt illa ut, anser jag att den som inte bromsar in och stannar vid tillsägelse utan speedar på i en galen körning, efter bensinsmitning och med en bil som inte gått igenom besiktningen pga dåliga bromsar, får skylla sig själv om den råkar illa ut.
Vill man hellre dö än stanna, ja hejdå.
Så hårdhjärtad är jag.

Nu tycker vissa att polisen ska avstå helt från att sätta efter brottslingar i bil, även rånare och mördare, eftersom rånarna/mördarna då kan köra ihjäl sig. Och det går tvärs emot nollvisionen i trafiken. Ja, den åsikten har faktiskt framförts, jag tror det var av NTF.

Ska polisen sluta jaga kriminella? Onekligen undviker man ju då att de kriminella skadas, men för mig är det svårt att förstå hur det kan vara något prioriterat. Det måste väl ändå finnas nåt slags konsekvens i saker och ting, och jag vet vilka som jag tycker ska ta de konsekvenserna.

För övrigt läste jag nyss att i Göteborg har det hittills varit 55 "skjutningar" i år. Mer än en "skjutning" i veckan, utförda av gangstrar. Bara i Göteborg.
Det är inte polisen som är problemet i vårt samhälle.

måndag 18 november 2013

Hur många är "rekordmånga"?

"Polisen har dödat rekordmånga i år". Den rubriken läste jag i DN häromdagen. En märklig rubrik på många sätt. Det låter som om polisen far omkring och prickskjuter folk lite här och var, för skojs skull nästan, eller som när jägare dödat rekordmånga älgar. Det låter verkligen som att polisen brukar döda många, och i år är det ännu fler än vanligt.

Jag läste artikeln och där framkom att antalet dödade är fyra. Och det är klart, det kanske är "rekordmånga" jämfört med två eller tre. Men lite snett vinklat är det allt.

Det finns ju en väldigt tydlig tendens hos svensk press att man försöker dissa polisen på allehanda sätt, och det här är väl ett led i det. Även uppenbara lögner hamnar på löpsedlarna, som för några månader sen när poliser påstods delta i ett illegalt streetrace. När det framkom att det var just en lögn, av en person som hittade på det för att han var irriterad på poliser som störde hans illegala verksamhet, då blev det inga stora rubriker utan bara en liten rättelse.

Alla som hatar polisen, ja klara er själva då om ni blir rånade, råkar ut för inbrott, om er dotter blir våldtagen, er son misshandlad, om grannarna håller på slå ihjäl varandra, om ert barn blir kidnappat från dagis, om er åldriga mamma får påhälsning av bedragare som stjäl allt av värde...anlita inte dem ni föraktar så mycket och förvänta er att de ska hjälpa er!

Jag förstår överhuvudtaget inte det svenska polishatet. Och att pressen får underblåsa och förstärka det är bara helt vansinnigt. Egentligen är väl från journalistkåren som det värsta polisföraktet kommer, och från de vanliga brottslingarna förstås.

Vad kan det finnas för anledning till att fyra personer har dödats av polisen i år? Det är inte så komplicerat när man tänker efter:
Det finns fler illegala vapen i omlopp än nånsin tidigare. Inga polisskott har avlossats oprovocerat, det har funnits hotbilder och vapen med i bilden.
Brottsligheten har ökat och blivit råare. Gängkrig och skottlossning på öppen gata, "skjutningar" som det kallas, är inte ens ovanligt numera.
Psykiskt sjuka får ingen vård utan går omkring som tickande bomber, ofta bärande på knivar, pistoler och andra tillhyggen.

Poliser förväntas vara ett slags konfliktlösande myspersoner, snälla farbröder och tanter som får stå ut med att bli spottade på, hotade, förlöjligade och attackerade med allt från stenar till gevär. De ska tala folk tillrätta, utan att reta upp nån. Vad är det för konstig, orealistisk inställning?

Jag tycker man ska ha respekt för polisen. Går man omkring bärande på illegala vapen ska det ha konsekvenser. Och anfaller man en polis med vapen ska man råka väldigt illa ut. Polisen har våldsmonopol, och i deras jobb ingår att skydda allmänheten genom att stoppa våldsverkare. Jag har alltså inga som helst problem med att de skjuter hotfulla kriminella eller att de tvingas skjuta hotfulla, våldsamma psykfall om är livsfarliga för alla i omgivningen. Tvärtom, jag tycker det är bra. Särskilt om man betänker alternativet.
De gånger polisens skott är dödande istället för att oskadliggöra, ja det är kanske beklagligt. Även om nu inte jag blir särskilt upprörd.
Och visst, elpistoler kan vara värt att pröva. Så blir det inte lika traumatiskt.

söndag 17 november 2013

Fest i helgen

I fredags jobbade K. sitt sista ordinarie pass på äldreboendet. Helt otroligt att hon har tagit steget att säga upp sig, och det känns helt rätt. Nu blir det tidigt pensionsuttag, måleri och kanske lite extrajobb då och då.
Jag linkade iväg och köpte blommor. Och när K. kom hem vid 14-tiden firade vi med champagne och sushi. Det finns ett ställe på St Olofsgatan som har jättegod sushi, och vacker är den också. Även rosorna, köpta på Ica, var vackra.



Jag hade mina funderingar, passar sushi till champagne? Med wasabin och ingefäran och allt. Det visade sig vara en jättebra kombination. Allt passar nog till champagne för övrigt.

Igår hade vi några grannar hemma på tapas och vin, så det har varit en intensiv och festbetonad helg. Nu börjar en ganska vanlig vecka, åtminstone för mig.

torsdag 14 november 2013

Färger, kläder och rasism

Igår var jag på apoteket och köpte kirurgtejp som ska hjälpa till att hålla ihop såret på foten, så det inte blir fula ärr. Jag såg då att tejpen fanns i två färger: vit och hudfärgad. Oj, tänkte jag, nu bli dom snart anmälda för rasism.
För det är vad som hänt ett företag som säljer färg under benämningen "hudfärgad". En tjej, väldigt ung i och för sig, men påhejad av sina föräldrar, blev mycket uppbragt när hon såg att den beigeaktiga färgen kallades hudfärgad. Hud kan ju också vara svart eller brun. Så rasiststämpeln med åtföljande anmälan var självklar.
Jag kan till viss del förstå resonemanget. Idag, när människor av alla hudfärger bor i Sverige, skulle man nog inte kalla beigeaktig färg för hudfärgad. Det är en gammal benämning. Men rasism...tja. Som jag skrivit tidigare: om vad som helst kan kallas rasism blir ordet så urvattnat så det inte betyder nånting. Och för den delen, hud kan också vara svagt olivfärgad, rödaktig, gultonad - att enbart prata om svart eller brunt kanske också är rasism? Om man nu ska bli lite jobbig.
Jag köpte i alla fall vit tejp, för att vara på den säkra sidan. :-)

Och på nätet ser jag att en kvinna med samiskt ursprung är synnerligen upprörd över att Gudrun Sjödén nya klädkollektion är inspirerad av samiska färger och snitt. Tänkt som en hyllning till denna folkgrupps kläder och kultur. Bland annat finns ett koltliknande plagg - förskräckligt stereotypt och förolämpande tydligen. Ett annat plagg kallas, eller om det är färgen som kallas det, Lappros. "Otroligt nedvärderande," säger den samiska kulturpersonligheten. Och när hon börjat hänger många på, och plötsligt är detta en jättefråga. Kränkeridebatten når nya höjder och nu skallar ropen på att Gudrun Sjödén ska backa, be om ursäkt och allmänt svepa in sig i säck och aska. Hittills har hon vägrat göra det, tack och lov. Men snart ställs väl krav på skadestånd och bojkott, så hon kanske blir tvungen.

Det finns så många ömma tår. Så många som letar efter känslan att bli lite trampad på. Tröttsamt.


onsdag 13 november 2013

På fri fot

Hurra, stygnen är borta! Foten känns väldigt smal och liksom liten, nu när det tjocka bandaget och innerhöljet av blod är borta. Ja, det som jag trodde var ett slags extraskydd av cellplast eller möjligen nåt slags gipsbinda, var i själva verket ett tjockt lager stelnat blod! Haha, lika bra att jag inte visste det.

Under alltihop såg det i alla fall fint ut. Otroligt liten svullnad för att vara så nyopererat, tyckte sköterskan. Lite rött och lite ömt förstås, men det är som det ska vara.
Jag kan nu duscha utan att vira in foten i plast, bara en sån sak!

Jag tog bussen till Familjedoktorn. Kommer inte ihåg senast jag åkte stadsbuss, men det gick väldigt snabbt och bra. Men bussarna är konstigt planerade. Vid en hållplats steg det på en barnvagn och en rollator (med tillhörande människor), och det blev helt kaos. Två såna "fordon" ryms inte i de modernaste bussarna! Om rollatorn ska få plats måste barnvagnen stå med kortsidan mot väggen, vilket innebär att vagnen sticker ut så mycket så den hindrar övriga passagerare från att komma fram. Hur märkligt är inte det.

Jag satte mig i alla fall på en av de få platser som är i markplan, jag tror det finns tre såna. Där sitter gamlingar med käpp och andra som har svårt att gå uppför höga trappsteg. Kvinnan bredvid mig hade också en liknande operationssko som den jag har, så jag kände mig liksom befryndad med henne. Men varför är det så mycket trappsteg inne i bussen? Nån vettig anledning måste det väl finnas, men den har då inte med handikappvänlighet att göra.

I alla fall, jag är glad att foten så bra ut. Jag känner mig fri och lätt, Nu får läkningen fortsätta, förhoppningsvis i samma snabba takt.

tisdag 12 november 2013

Aldrig sån inredning!

Det finns något som heter hemnet-knarkare. Alltså en person som inte kan låta bli att gå in på hemnet.se varje dag (eller flera gånger dagligen), även om den inte alls letar aktivt efter ett boende. En hemnetknarkare har blivit beroende av att ha koll på utbudet, att titta på lägenheter och inredningar och prisutveckling. Och, ja, jag är en sån.

När K. och jag började prata om att flytta från Färingsö och dessutom flytta ihop, så började jag kolla hemnet. Det var 2003-4. Och det har jag gjort i princip varje dag sen dess. Nu har jag ju dessutom anledning eftersom vi verkligen ska flytta igen snart. Extra intressant att se utbud och framför allt priser. Och att förfäras över alla sönderrenoverade bostäder där åtgärderna gör bostaden fullkomligt otänkbar. I alla fall för mig, eftersom jag inte gillar svart.

Vad ÄR det med det här nya svartälskandet? Folk har svarta golv, svarta bänkskivor, svarta skåpluckor, svart kakel, svarta kylskåp, svarta väggar...jag mår illa! Så deprimerande! Värsta trenden nånsin i mitt tycke. Och den fasta svartinredningen kompletteras ofta med svarta handdukar, svarta mattor, svarta lampor (!) och jag vet inte vad. Bara av att skriva om det, som jag gör nu, mår jag dåligt.
Så när en lägenhet beskrivs som "stilfullt och modernt renoverad", då vet jag vad som väntar och kan stryka den från listan på en gång. För man vill ju inte börja med att betala dyrt för att renovera bort en helt ny renovering.

Det finns även en del andra renoverings- och inredningstrender som jag har svårt för:

1. Valv. 
Ett tag var det jättepopulärt att ta bort de vanliga fyrkantiga dörrhålen och då även dörrarna förstås, och runda till det med att valv istället. Jag tycker det är jättefult.

2. Framtagna tegelväggar. 
Också jättepoppis tidigare. Men jag vill inte ha en utekänsla inomhus. Inte heller vill jag att min bostad ska påminna om en källare. Vill inte att det ska likna medeltiden på minsta sätt.

3. Diagonalt satt kakel. 
Känns jobbigt för ögat och inte snyggt.

4. Borttagna köksskåp som ersatts med öppna hyllor.
Totalt vidrigt vansinnigt. Det ska skapa en luftig känsla tydligen. Men jag behöver skåp att stoppa saker i. Öppna hyllor samlar damm och i ett kök dessutom fett. Förutom att en massa utrymme försvinner  så tillkommer en väldig massa städning/rengöring. Borttagna köksskåp gör mig rentav arg.

5. Diskho och vask bortrationaliserade och ersatta av en enda minimal ho.
Varför? Varför? Hur har man tänkt?

Detta är sånt jag dagligen ser på hemnet och förfasar mig över. Men det finns också helt underbara lägenheter som jag skulle köpa på stört om jag hade råd.
Var kommer K. och jag att hamna? Vi har verkligen ingen aning. Det viktiga är att få ner kostnaden och satsa mer på Nerja, och då får vi stå ut med att bo lite trångt här. Kanske också mindre centralt än vad vi gör nu. Men nån svartlägenhet utan köksskåp blir det i alla fall inte. Never in my foot.




måndag 11 november 2013

En liten promenad

Idag var jag bara tvungen att gå ut och få lite frisk luft. Solen lyste så fint och jag har börjat känna mig lite ljusdepriverad de sista dagarna. Sagt och gjort, iförd operationssko på högerfoten och i övrigt vanliga vinterkläder promenerade jag till Kvarnen. Postade brev, handlade lite. Det gick jättebra men var också rätt jobbigt. Skorna kom på olika nivå, så jag haltade av två anledningar: dels nivåskillnaden, dels operationsfotens knöliga bandage. Det kändes i ryggen. Stackars alla som verkligen haltar på riktigt, det är mer påfrestande än man tror eftersom det blir obalans i hela kroppem.
Själva foten mådde i alla fall hur bra som helst av den lilla utflykten. Och på onsdag kl. 14.10 ska stygnen bort. Spännande!


lördag 9 november 2013

Underligt utspel

Ska sossarna och borgarna bli ett enda jätteparti? Är det ditåt allt utvecklas? I och för sig har de tämligen snarlik politik numera, så det kanske är logiskt. Men jag kan ändå inte förstå Stefan Löfvens utspel om vilka han kan tänka sig att samarbeta med efter valet. Utgår han dels från att s vinner, och dels från att inte kommer att ha egen majoritet utan tvärtom en väldigt svag ställning? Och att det inte spelar så stor roll om det är v, fp eller mp som ställer upp som "samarbetspartners".
Det känns som att han hugger sig själv i foten innan han ens vet om det behövs.

Och vad innebär det för väljarna? Vet man vad man röstar på? Vänster kan bli höger, höger kan bli vänster. Fast de begreppen, vänster och höger, har väl förlorat sin relevans, det handlar nog om det. Men inte heller det är väljare i allmänhet medvetna om.
De partier som känns mest lika varandra är socialdemokraterna och moderaterna. Javisst, slå ihop dem, det blir ingen skillnad på den faktiska politiken. Så kan småpartierna, dit nu även fp räknas, liksom slukas och försvinna. Samtidigt som sd, som förmodligen får 10-15 % av rösterna, hålls borta från allt inflytande. Ett intressant scenario, och jag tror inte vare sig Reinfeldt eller Löfven skulle ha något emot det.

Men vad jag är trött på att valrörelsen redan har börjat!



torsdag 7 november 2013

November, fikagäst och sluttampen av ett jobb

November är väl inte årets roligaste månad. Men det är inte heller den sämsta. (Februari är sämst.) Mörkt visserligen, men ofta plusgrader. Precis som nu. Och den här veckan har gått rasande fort, fredag redan imorgon. Jag räknar ner dagarna till stygnen ska tas...

Jag hade besök idag, ett trevligt inslag i min stilla hemmakonvalescens. Kristina var här och fikade, vi goffade i oss goda muffins som K. köpt på Lidl. Jag kollade min vikt i morse och fann att jag inte har gått upp trots den påtvingade stillheten, så då unnade jag mig en riktig sockerchock.

K. kom hem glad ikväll, efter att ha jobbat sitt näst sista pass som anställd på äldreboendet. Nu har hon sju dagar ledigt innan det absolut sista passet nästa fredag. Det kommer att vara ett unikt tidigt pass, ett sånt hon aldrig brukar ha. 7-13. hon byter alltid bort såna till kvällspass. Men nu ska hon gå upp innan gryningen och jobba, och sen blir det champagnelunch när hon kommer hem. Tidig pensionering + lite extrajobb + målande för nästan hela slanten = en stor förändring. Det kommer att påverka hela vårt liv. På gott och ont. Men det är ju ännu större förändringar på gång, och det här är bara en logisk del av alltihop.

Själv har jag ovanligt mycket att göra nu, som alltid den här årstiden. Det är min högsäsong, och det känns faktiskt riktigt bra.

tisdag 5 november 2013

Komplimanger = inverterade förolämpningar?

Jag tror foten har läkt nu, knappt två veckor efter operationen. Men det är väl inte möjligt? I alla fall så känns det väldigt bra. Det som stör är bandaget. Förra gången, alltså när fot nr 1 stelopererades, fick jag bara ett vanligt bandage, men nu är det också nåt slags skydd inuti. Det känns som nåt cellplastaktigt, och därför blir foten stor och klumpig. Vitsen är nog att det skyddar stället där halluxknölen satt - nån sån hade jag ju inte på fot nr 1. Ja ja, nästa vecka åker alltihop av, och då får jag äntligen se hur foten ser ut och känna om jag kan gå normalt.

Periodvis undviker jag att läsa tidningar. Jag blir bara upprörd eller till och med äcklad av sensationer, spekulationer, elakhet och lögner. Men andra perioder kollar jag det mesta. Nu har jag inte haft så mycket att göra, så det blir ökat surfande. Och suck, vad mycket konstigt jag då läser. Som till exempel:

"Retroaktiv mobbing", ett nytt begepp som ger människor en chans att så att säga bli kränkta i efterhand. Tjoho! Härligt om man är beroende av att må dåligt.
Det är DN som publicerar en krönika om retroaktiv mobbing, och författaren skriver där om hur en vän till henne var väldigt överviktigt men lyckades gå ner massor av kilo och blev en helt ny person.
Det låter ju jättebra.
Men...åh, nej! Hon blev retroaktivt mobbad! Folk kommenterade nämligen hennes nya utseende i positiva ordalag. Och det var så jobbigt, för det måste innebära att de tyckte hon såg för hemsk ut när hon var tjock. Eller?
Notera att ingen klagade och kallade henne fula namn eller mobbade henns på nåt sätt när hon var överviktig. Men innerst inne måste de ha tyckt både det ena och det andra, eftersom de ger henne komplimanger för förvandlingen. Så dessa komplimanger är retroaktiv mobbing.
VSB, som det hette på matte(?)lektionerna i min ungdom. Vilket Skulle Bevisas.

Jaha. Bäst att aldrig ge några komplimanger. Tänk så elakt att säga "Har du bytt frisyr? Vad fint det blev, du passar jättebra i den!" Bara för att ta ett exempel. För det betyder förstås, egentligen "usch, vad överjävligt ful din förra frisyr var". Det är en retroaktiv förolämpning. Och mobbing. (Där kan man snacka om att devalvera ett ords betydelse.)

Men alltså...sluta!

Som sagt, vill man må dåligt så hittar man alltid anledningar. Kränkningshysterin kan nu bli närmast obegränsad. Och man kan kränka och mobba folk genom det man kanske tänker, eller kanske tänkte förra året.

Jag har en sida som är lite snobbig, och det är att jag har väldigt svårt för dumhet. När dumhet vinner fäste i Sveriges mest ansedda tidning, så blir jag nästan förtvivlad.

söndag 3 november 2013

Lågt i tak

Nånting jag tycker är verkligt jobbigt och nästan outhärdligt, är det svenska debattklimatet. Att det finns typ en enda "godkänd" åsikt som trummas in i parti och minut, från morgon till kväll. Det är trångt och snävt och lågt i tak som i en totalitär stat. Och många människor, även så kallade "proffstyckare", vet inte hur man diskuterar, de förstår inte ens skillnaden mellan sakargument och känsloargument.
Att bilda sig en åsikt i en fråga, och att dessutom prata för denna åsikt, är i och för sig inte alltid lätt. Det kräver en del. Inte att man läser AB och DN och upprepar vad som står där, utan att man dessutom Tänker Själv. Och att man har redskap för att bena upp argument.

När jag gick i skolan för länge sen, ingick argumentationsanalys i nåt ämne. Var det socialkunskap eller filosofi eller båda? Psykologi kanske. Och när jag pluggade svenska på universitet utgjorde just argumentationsanalys och retorik en av delkurserna. Väldigt bra, nyttigt och lärorikt.

Nu ser jag att en gymnasieskola haft övningar i retorik och debatteknik. Alltså att elever får ett ämne där de blir tilldelade helt motsatta åsikter (oavsett vad de själva tycker i frågan), och så ska de debattera mot varandra, utan att förlöjliga eller skrika. Otroligt bra anser jag. Man lär sig argumentera, man lär sig lyssna, man tvingas kanske uttrycka en åsikt man inte delar vilket innebär att man måste sätta sig in hur andra tänker. Och då måste man hålla sig till ämnet, det går inte att undvika själva diskussionen genom att helt bekvämt kalla motståndaren för idiot eller foliehatt eller fascist eller rasist eller något annat papperskorgstillmäle.

Men får man göra så i Sverige, får man verkligen ta upp olika åsikter? I skolan till och med?!
Nej, det verkar inte så. För nu protesterar folk mot att de ämnen eleverna diskuterade inte var "lämpliga".
Bland ämnena fanns:
* För och emot homoadoption.
* För och emot legalisering av cannabis.
Intressanta, på olika sätt kontroversiella ämnen. Perfekta underlag för diskussionsövningar.

Personligen tycker jag förstås att det är fullkomligt självklart att homosexuella ska få adoptera barn. Men jag vet att många inte tycker det. Och jag stämplar inte dem som idioter för det. Och jag anser inte att deras åsikt bör förbjudas och aldrig komma till tals offentligt.
I frågan om cannabis har jag faktiskt ingen åsikt, jag vet helt enkelt inte vad jag tycker. Men det finns förstås olika uppfattningar, och här är det väl ännu mer laddat än vad gäller homoadoptioner.

Så varför ska man inte kunna ha en argumentationsövning i dessa frågor? Är det direkt farligt för eleverna att sätta sig in och formulera olika åsikter - ja, vissa tycker det. Och det skrämmer mig mycket mer än åsikterna i sig.

Det finns självklart åsikter som baseras på okunnighet och som absolut inte håller när de konfronteras med logiska argument. Det är det som är själva grejen. Logiska argument leder till ofta upplysning, insikt och utveckling. Är man rädd för debatten, så är man rädd att ens egen logik och argumentation inte håller.

Men vissa åsikter får man inte ha i Sverige. Det är inte förbjudet i lag (än), men det sociala och mediala trycket är enormt. När "fel" åsikter ploppar upp är det som såna där grodor på ett nöjesfält, såna man ska dunka ner med ett slags träklubba så fort de visar sig.

Jag blir misstänksam och tycker det blir lite svårt att andas, lite kvävande. För jag vet vad det också påminner mig om, förutom att klubba ner grodor på Gröna Lund: DDR. Det gamla Sovjet.





lördag 2 november 2013

Kort om läget

Dagarna försvinner fort, men tiden går ändå långsamt. Paradoxalt, men så känns det. Det är som att varje dag har fått några extra timmar som jag inte fyller med nånting alls.
Idag har jag faktiskt gått ett litet varv med dammsugaren. Tån är aningen öm, men så mycket mer är det inte. Jag vill ta bort bandaget, jag vill göra det NU. Men det ska jag förstås inte - jag väntar tålmodigt tio dagar till. Däremot ska jag pröva att gå ut imorgon, en tur till soprummet i första hand. Jag får ha specialsandalen på mig, så går det säkert bra.

K. jobbar kväll och kommer hem precis lagom till Downton Abbey. Härligt att det börjar igen! Det är verkligen en av de bättre TV-serierna på många år. Välgjord in i minsta detalj, som det brukar heta.