Bra och dåligt

En bra sak: Min stukade fot känns helt okej efter bara två veckor. Lite svårt att gå nerför trappor, men annars tänker jag inte mycket på den.
En dålig sak: Förkylningen vill inte ge sig. Men jag kan inte hålla på och ställa in och skjuta upp saker längre, så jag gör det som är inplanerat. Lever som vanligt alltså, och är trött mellan varven. Hostattackerna har i alla fall slutat.
Bra att jag ska till doktorn på tisdag för en årlig rutinkontroll. Dom kanske får ta lite extra prover.

Och Norénbocken är läst och återlämnad till biblioteket. Det känns lite tomt, måste jag säga. Nu är det ingen idé att låna något annat heller. Jag får köpa några nya böcker på Pocketshop i samband med att vi åker till Spanien.

Nu ska jag gå till Vaksala torg och se om det finns kantareller och vad de i så fall kostar. Sedan Kvarnen för att handla middagsmat tii imorgon, när vi får gäster. Igår kostade kantareller 399:- kilot på Torgkassen! Det är ju jättedyrt, särskilt med tanke på att skogarna lär krylla av de gula läckerheterna. Börjar de ta slut redan? I så fall får jag ändra min planering. Jag har redan en alternativ rätt, utan kantareller.

Om jag orkar ska jag jag jobba lite senare på dagen. Och städning behövs.
Att vara trött nästan jämt känns verkligen dåligt. När det är fullmåne och allt. Fullmåne gillar jag, och vanligen blir jag väldigt pigg och energisk under två dagar i samband med den.
Nåja, det måste ju vända snart. Energi, kom tillbaka!

Media spårar ur

Svensk media har inte direkt vältrat sig i information om det avvärjda terrordået på det franska tåget. Det hålls tvärtom en ganska låg profil i just den nyhetsbevakningen. Det kunde ha slutat med hundratals döda! En av flera säkerhetstjänster jihadmisstänkt marockan kunde gå ombord på ett tåg beväpnad med en kalasjnikov med 300 skott, en pistol och en kniv. En otrolig slump gjorde att två stridstränade amerikanska soldater befann sig i samma kupé och kunde brotta ner mannen innan nedmejandet började. De hade precis flyttat från en annan kupé eftersom det var för dålig wifi där...

AB har en artikel idag, och den handlar enbart om mannens skrattretande försvar. Han hade hittat en kalasjnikov med ammunition och allt i en park. Sen hade han också hittat en väska med de andra vapnen. Och då tänkte han att varför inte gå ombord på ett tåg och råna några rikingar. För han var ju hungrig. Javisst. Och nu kan han inte förstå varför det är sånt liv om denna lilla incident.

I övriga Europa är detta en enormt stor nyhet. Och det är blodisande att tänka på hur lätt det är att göra ondskefulla saker på exempelvis tåg. Den här mannen hade kunnat gå från vagn till vagn, den utrustning han hade räckte för att ta kål på nästan alla de drygt 500 passagagerna. I moderna tåg är man rätt så inlåst dessutom.

Det brjar bli ganska uppenbart hur svensk media mörkar nyheter som det inte anses att folket är mogna att ta del av. Vilket leder till att fler och fler söker information på andra håll, i bloggar och på sajter som avpixlat.se. Det håller på att bli som i Sovjet, eller det kanske redan är så. Man märker när sanningen förtigs eller halvdöljs.

Det ses förstås inte med blida ögon av etablissemanget. Och när jag på SVT:s hemsida såg ett uttalande av nuvarande Pressombudsmannen Ola Sigvardsson blev jag helt kall. Vad håller på att hända? Så här säger han: "Yttrande- och tryckfriheten är inte något som vi kan ta för givet. Politikerna ger oss rätten att tycka och yttra oss, men kräver att vi gör det på ett ansvarsfullt sätt. Om vi inte gör det, kanske friheten inskränks."

"Polikerna ger oss rätten att tycka och yttra oss" - men tack så väldigt mycket, så generöst! (Jag som hade för mig att yttrandefrihet är inskrivet i FN:s stadga om mänskliga rättigheter.) Då gäller det förstås att tycka rätt också, så inte friheten inskränks. Och detta sagt av Pressombudsmannen. Bloody f-cking hell! Det är helt enkelt otroligt skrämmande. Att han är kommunist kan ha med saken att göra, eftersom yttrandefrihet och tillämpad kommunism rent historiskt inte har gått ihop. Aldrig nånsin.
Hur kunde han bli PO? Vem kan lita på hans objektivitet?
Det hot som ligger inbyggt i den texten är nte ens särskilt inlindat.

Det var en avvikning från vad jag egentligen tänkte skriva, nämligen andra ytterligheten i pressens bevakning vad gäller våldsdåd.
Terrorförsök ligger man lågt med.
Men Hagamannen. Naturligtvis totalt fel att han blev fri efter nio år istället för de fjorton han dömts till. Den här slentrianmässiga tidigare frigivningen är bland det konstigaste i det svenska rättssystemet. Och Hagamannens brott är vidriga.
När det blev dags för frisläppande publicerade varenda tidning stora bilder på hur Hagamannen ser ut idag, de berättade exakt när han skulle ut, var han skulle bo, vad han skulle göra. Tillsammans med redogörelser för hans grova brott.
Ett slags uppvigling, jag kan inte se det på något annat sätt.
Vem är förvånad över att han blir misshandlad och nerslagen med en golfklubba?
Oavsett vad och vem det gäller, jag gillar inte pöbelvälde och lynchmobbar,
Värst av allt, AB idag som visar bild: Här är blodet från överfallet på Hagamannen.
De skickar en fotograf, så svenska folket ska kunna se blodfläckarna. Fy f-n så genomvidrigt!
Där passerades en gräns.

Mer fritt flöde i Norénstil

Jag har snart läst ut En dramatikers dagbok 2005-2012. Det är kanske en sjättedel kvar. Ganska många sidor även det, men jag kommer i alla fall att kunna lämna tillbaka boken innan lånetiden gått ut. De senaste dagarna har jag läst mer än vanligt, och därför skall jag nu ytterligare en gång skriva i Norénstil. Inte så att jag vill imitera hans sätt att skriva, det blir snarare en lätt pastisch. Där ingår att skriva skall istället för ska, något som är ovanligt. Jag tycker det ser roligt ut, och fint. Idag är åttonde dagen som jag har varit inomhus. Inomhus på 46 kvadratmeter. Vädret har varit och är vidunderligt vackert. Varje dag lika soligt och varmt. Men jag har varit så dålig så jag har inte orkat bry mig. Foten har blivit bättre för varje dag, och jag skulle mycket väl kunnat ta en liten promenad. Men förkylningen sitter som berget. Troligen har det börjat vända. Idag kände jag en liten inre våg av glädje och förväntan, utan speciell anledning. Sådana upplever jag då och då, men veckan som varit har jag bara känt mig sjuk. Inget annat. Jag hoppas och tror att glädjevågen är ett tecken på snart tillfrisknande. Tiden i Sverige krymper, och i förmiddags när K. och jag drack te sa vi till varandra att om två veckor sitter vi på terrassen i Nerja. Det är lika obegripligt varje gång. Som vanligt kommer jag eller vi inte att hinna allt vi hade tänkt göra här. Människor vi skulle kontakta och försöka träffa, utflykter av olika slag. Projekt här hemma, diverse inköp och praktiskt fixande. Viss planering har kullkastats nu när över en vecka har försvunnit, och även den kommande veckan skall jag ta det försiktigt. Det gör inte så mycket. Man måste ändå se det som att det finns mycket tid och att tillfällen återkommer. Inte som att varje dag är den sista. Den tanken kanske är energigivande för många, men den är även uppfordrande och deprimerande. Energigivande är ett ord som inte ser bra ut i skrift. K. hade ett möte i ateljén idag. Hon kom hem med andan i halsen och sa Fort på med tv:n, det är 100 meter. K. är mycket sportintresserad, det är en de söta sakerna med henne. Ofta säger hon Jag undrar när nästa fotbollsVM är, Är det OS nästa år, Hurra snart är det EM i friidrott, eller är det VM, När börjar slutspelet i hockey. Hon ser mycket fram emot sådana tävlingar och brukar skaffa någon tidningsbilaga med tider för tv-sändningarna. Om det inte är någon internationell tävling eller stor turnering kan hon ändå säga Undrar om Djurgården spelar idag. Det är väldigt, väldigt sött. En sympatisk sak med Lars Norén är att han ogillar Italiens och Argentinas sätt att spela fotboll. Det gör jag också. Just de två lagen. Jag hejar aldrig på dem. Bortskämda divor som spelar fult. Har jag ens varit vaken den senaste veckan, det känns inte så. Imorgon skall jag ta en promenad, i alla fall en liten.

Så mycket enklare det känns att skriva blogg på det sättet!

Stukat, skrälligt, täppt

Usch, nu är det sjukstuga här igen. Jag har en av dom värre förkylningarna nånsin, med skrällig, vidrig hosta, slemmig täppthet som gör att jag får andnöd ibland, ont i halsen eftersom hostan river upp den...till och med ont i öronen, och det brukar jag aldrig ha, hade det aldrig ens som barn.
Inga kurer tycks hjälpa eller, vare sig huskurer eller spanska dundermediciner.
Det började faktiskt med att jag stukade foten i lördags. Var hemma hos vänner och halkade till på ett av de två trappstegen ut till altanen. Foten totalvek sig och jag trodde först att den var bruten. Men den gick att försiktigt stödja på, så det blev taxi hem, elastiskt förband, is - samt att K. hämtade den mirakulösa Bemermadrassen från förrådet. Den har jag använt flitigt och det är nog därför stukningen tycks läka förvånansvärt snabbt. I söndags kunde jag knappt ta mig till badrummet och var fortfarande lite inne på att det var en fraktur. Men redan på måndag var smärtan borta, förutom om jag vred foten i sidled. Och det fortsätter att bli bättre.
Men förkylningen...jag undrar om stukningen blev en chock som slog ut hela immunförsvaret. Söndag innehöll förutom jätteont i foten även hög feber, med hackande tänder etc. Och nu är det alltså hemsk hosta och täppthet som är de största problem. Samt matta, trötta ben och en lust att bara sova och sova. Fy 17, jag var ju förkyld alldeles nyligen!
K. är för övrigt också dålig men inte lika hårt. Och hon är klart på bättringsvägen dessutom.

Nu går jag till sängen på mina svaga ben. Ska slumra en stund och sedan läsa i Lars Noréns dagbok. Jag har läst cirka två tredjedelar. Sidorna är inte numrerade,
Jag skulle vilja träffa honom.

Heja Danmark!

Danskarna håller på att skratta ihjäl sig åt den svenska plåsterdebatten. Det kan man ju förstå, eller också kan man som svensk gråta över det tilltagande vansinnet här i landet. Jag hade för övrigt en bekant som ansåg att det var rasistiskt att göra blonda slingor i håret....

I alla fall, i Danmark har dom humor.

Inspiration: Norén

Jag har saknat läsning den senaste tiden. Men så såg jag att det finns ytterligare en volym av Lars Norén: En dramatikers dagbok 20052012. Jag läste de första delarna för några år sedan och var väldigt förtjust, så nu kollade på nätet att boken fanns inne på Stadsbiblioteket och gick sedan och lånade den. 1300 tättskrivna sidor - hurra! Och jag är lika förtjust den här gången. Texten rullar fram i ett slags jämnt och fritt flöde, vardagsiakttagelser blandas med existentiella frågor, det är teaterrepetitioner, lägenhetsbyten, kärlek, shopping, rosplantering, resor kors och tvärs, ekonomiska bekymmer, ilska och glädje, spännande info om kända personer, det obevekliga åldrandet...jag bara sveps med, det är som en meditation. Enda styckeindelningen är mellan de olika dagarna, i övrigt är det bara pang på, totalblandat.
Det är faktiskt väldigt inspirerande.
Och om jag nu skulle beskriva delar av gårdagen i Lars Norén-stil, så blir det ungefär så här:

Vädret har slagit om äntligen. Jag är glad över det. I. hörde av sig och undrade om vi ville träffa henne på Botaniska. Utställning och fika. K. och jag cyklade dit. Vi träffade I. utanför Orangeriet. En konstnär har gjort små kvinnoskulpturer som placerats ut bland en kaktusutställning. Skulpturerna berörde mig inte, men jag tyckte om många av kaktusarna. Stor variation i former och storlekar. Några var nästan klotrunda och ganska stora med långa taggar. Andra liknade sockervadd, luddiga och lockande. Men var säkert vassa de också. Jag vågade inte röra någon av kaktusarna, det får man nog inte heller göra. Vi var enda besökarna, lugnt och behagligt. Sedan strosade vi vidare till Café Victoria. Några regndroppar föll men solen lyste igenom och vi hittade ett fint bord ute, mitt på en av gräsmattorna. Jag tog kaffe, en myrstack/arraksboll och en katalan. Det kostade 99 kronor. Katalanen var helt färsk men smakade ingenting, arraksbollen var mycket god. Vi talade om skapande tankar och framtidsförväntningar. I. känner att hon är redo att släppa in någon ny i sitt liv, på allvar. Hon har sänt ut önskemål till Universum. Det måste man göra intensivt och tydligt, för att sedan släppa tanken och ha tillit. Då skapas ett vakuum, där den uppfyllda önskningen kan röra sig i riktning mot en själv. Man skall inte älta eller tjata på Universum, det leder inte till någonting. Vädret blev allt bättre, jag skalade av mig två lager kläder. Vid 16-tiden cyklade vi därifrån. I. åkte in till stan för att köpa ett par silvriga sandaler, K. och jag åkte hem. Satt större delen av eftermiddagen och kvällen på vår soliga balkong. Åt thailändsk kycklinggryta och drack ett mjukt italiensk rödvin. Mycket gott. Idag var första dagen jag kände mig som vanligt efter förkylningen. Tröttheten är borta. Nu bekymrar jag mig något över domningar och stickningar i vänster fot. Det har hållit på tre veckor. Kanske har en nerv kommit en kläm, jag hoppas det eftersom de andra alternativ jag hittar när jag googlar är värre. Jag skall gå till en osteopat på tisdag.

Tja, vad tycks? Själv gillar det här sättet att skriva. Opretentiöst, tydligt, enkelt. Jag kanske håller på så ett tag, jag får se. Norénboken läser jag i varje dag. Sidorna är tunna som gamla bibelsidor. Den 31 augusti ska boken återlämnas, och jag vet redan att jag kommer att sakna den efteråt.

Pride och provokation

Ja, så är vi inne i augusti, helgen är slut, Pride likaså. Jag försöker stärka min energi efter den märkliga förkylningen.
Av folk vi känner som deltog i årets Pride har vi fått skiftande rapporter. Själva har vi inte saknat det alls, trots att det verkligen är en tradition för oss med denna Stockholmsvistelse.

Och så det här med Järva Pride - det tycker jag däremot är jätteintressant. Alltså två personer med anknytning till SD som ordnade ett eget alternativt Pridetåg genom Tensta/Rinkeby.
Först var det ett väldigt liv i media och alla de vanliga tyckarna ropade om rasism.
Jag har tänkt och tänkt, vridit ut och in på hjärncellerna, men jag kan inte för mitt liv inse att det skulle vara rasistiskt att ha ett HBTQ-tåg i ett invandrardominerat område. Provokativt kanske, det var väl det som var meningen. Som Pride var från början, innan det hette Pride och när det inte var en folkfest som lockade tiotusentals och kallades Parad, utan det var en snarare trotsig och relativt fåhövdad skara som gick i en kontroversiell Demonstration. Maranata kastade ägg, folk på gatan betraktade demonstrationen med gapande munnar. Vissa deltagare vågade inte visa sina ansikten utan hade papperspåsar över huvudet, och på dem stod det till exempel "Jag är din dotter", "Jag är ditt barns lärare".
Ja, det var då.
Nu är det nu, och bland annat Oxelösunds Vårdcentral och Trosa Ungdomsmottagning hyrde platser inne i Prideparken, tillsammans med Försäkringskassan, politiska partier, Regeringskansliet och andra delar av etablissemanget. Det har hänt en del på 30 år.

Åter till Järvafältet. Vissa tycks tro att sverigedemokrater inte kan omfatta någon av bokstäverna i hbtq, men det tror jag är totalt felaktigt. De som ordnade Järva Pride har säkert någon form av personligt intresse för själva ämnet. (Dock tror jag också att fler homofober röstar på SD än på övriga partier.)
Det annonserade Pridetåget blev betydligt mindre än väntat, bara drygt 20 personer enligt både polis och media. Och hur blev det då? DN hade en liten artikel i nätupplagan, och enligt den var allt lugnt och fredligt. De boende, mestadels kvinnor, som DN intervjuade var glada! Glada för att det hände något utöver det vanliga. Några som själva var homosexuella men inte vågar gå ut med det kände sig äntligen delaktiga och lite hoppfulla. Att hela spektaklet anordnades av två sverigedemokrater var det däremot ingen som brydde sig om. Till DN-reporterns illa dolda förtret.
Liknande beskrivning läste jag också i Expressen.

Och sen kom ju motdemonstrationen till Husby: Så kallade antirasister som protesterade dels för hbtq och dels, och i första hand, mot SD. Med trummor för att överrösta. Lite speciellt, skulle de överrösta pridevänliga slagord då?
I alla fall, så bra, tänker jag då. Nu är det plötsligt två stycken Prideevenemang på Järvafältet. "Parkhänget" kallades det senare och bestod av drygt hundratalet ungdomar. Om det har inte mycket stått att läsa.
Men jag ramlade över en polisblogg som heter http://konstapelbastian.blogspot.se, och fann en väldigt utförlig beskrivning av hela eftermiddagen. (Länken tycks inte funka, men namnet är rätt, för den som själv vill läsa.)
Och tråkigt nog blev "Parkhänget" attackerat av homofobiska invandrarungdomar, efter det att den första lilla gruppen åkt därifrån. Några blev misshandlade och stämningen var stundtals väldigt obehaglig. Samma sak nu, att de var vänster och antirasister brydde sig ingen om, man gillar bara inte bögar. Och Parkhänget var dels större och dels inte lika välbevakat som Järva Pride.
Inget jätteallvarligt inträffade, men småmisshandel, glåpord, bortryckt prideflagga, såna saker.

Bland antirasisterna fanns vissa som överhuvudtaget inte ville ha polisen där. Eftersom polisens närvaro i förorten är rasistisk. Bara själva närvaron. Suck och suck. Undrar om de fortfarande stod för den åsikten efteråt?

Och vad kan man säga annat än att Järva Pride lyckades med allt. De kunde lugnt ta tunnelbanan hem, skyddade av polis, vissa boende i området uppskattade deras initiativ.
De tillresta antirasisterna som vägrar se något negativt i invandrardominerade områden blev bespottade och överfallna. Ett slags ironi i det. Kanske hade de vänligt sinnade invånarna gått in till sig och lämnat fältet fritt för ungdomsgäng?
Och uppenbarligen behövs Pride på Järvafältet. Jag kan inte se det på något annat sätt. En liten "filial" kanske skulle räcka till en början, en filial av det "vanliga" Pride?

Eller ska man respektera homofobi om den uttrycks av rätt personer? Respektera rätten att inte bli provocerad?
Det kan man ju göra. Men då kanske man inte ska gömma sig under hbtq-paraplyet utan engagera sig med andra förtecken.