Stillsamt firande, knappt nåt alls

Under alla år jag firat Valborg (eller sista april som man säger här) i Uppsala har jag varit med om många väderlekstyper. Från +24 och strålande sol, då kunde man ha picknick iklädd linne och tunna byxor, till 2 grader och snöglopp. Nåt enstaka ösregn har det också varit, och förstås det normala: hyfsat varmt, ganska soligt, allmänt behagligt.
Dagens väder får nog sägas vara på den nedre väderskalan, när man talar om behaglighet alltså. +10 (känns som 7 enligt min väderapp) och blåst blir man inte så upplyft av. Nu spelar det ingen större roll, för just i år är det inget traditionellt firande av diverse skäl, varav det tyngst vägande är att K. jobbar. Annars brukar det vara sillunch och the works.

På fm tog vi i alla fall en långpromenad, och vi gick inte mot stan och minglade bland tiotusentals andra, utan vi tog en powerwalksliknande promme åt andra hållet. Otroligt folktomt var det, jätteskönt faktiskt. På det hela taget känns det väldigt bra att bara ta det lugnt.

Fast nu vill K. i alla fall ha nån liten valborgsvickning med nubbe när hon kommer hem vid 21-tiden. Janssons är beställt, så det ska jag förstås fixa.

Oinspirerad

Det går trögt med bloggandet. Självaste bloggtorkan har slagit till. Plötsligt känns det ganska ointressant att skriva inlägg om hur jag ogillar SvD:s omgörning eller att Jack är ett av mina favoritnamn eller om brev jag skrivit i helgen.
Kallt ute är det också.

Men det flyter på med det mesta. Imorgon ska jag försöka ta reda på den ungefärliga väntetiden för min fotoperation. Även andra samtal bör ringas, jag har en liten lista. Ett dubbelhoroskop till tidningen ska jag också skriva.
Kanske kommer blogginspirationen sedan farande, man vet aldrig.

Rotar men hittar inte

Idag tog jag en timmes promenad direkt efter frukost. Härligt, med sol som faktisk värmde! Och så tyckte jag att oj vad foten känns bra, ska jag verkligen operera den? Typiskt. När jag var i Nerja började jag känna av artrosknölen ganska mycket, men nu har det liksom avstannat. Samtidigt vet jag att om jag skulle ta på mig hårda vinterkängor blev det en helt annan sak. Får se hur det utvecklas.

Mitt rotande i gamla lådor med papper och foton fortsätter. Jag hittar de mest osannolika saker, särskilt gäller det foton. Detta eftersom jag har sparat typ allt, även sånt som är udda och misslyckat. "Överblivet s-v" står det på några askar, och däri ligger svartvita kort som var för dåliga för att bli inklistrade i album eller ens sorterade men som jag inte ville slänga för att...ja, jag vet inte.

Men - det jag nu verkligen letar efter hittar jag inte! Borta, borta. Fast jag vet att jag såg dessa foton för sådär ett år sen. (Eller om det var två, tiden går så fort.) Förtretligt och mystiskt. Jag måste göra en ännu intensivare djupdykning.

Kvällens agenda innehåller dock något helt annat, nämligen brf:s årsstämma. Det brukar inte vara alltför långdraget utan rentav ganska trevligt. Så jag hoppas det blir så även denna gång.

Gamla papper

Dagarna går. Men jag utnyttjar inte tiden särskilt effektivt utan har kommit in i nåt slags läge där jag skjuter upp allt som går att skjuta upp. Det som absolut måste göras blir dock gjort, så det är ingen fara på taket egentligen.

Några intressant timmar hade jag igår: Jag har sparat dagböcker, brev, dikter och anteckningar från tonårstiden, från perioden mellan 14-18 år finns det en hel del intressant. Det ligger tillsammans med alla foton i stora turkosa lådor, och jag har inte gått igenom det på väldigt väldigt länge. Men nu började jag alltså rota lite i dessa lådor, och jag kände att oj, vad häftigt att se hur jag tänkte och vad jag gjorde i den åldern! Riktigt fascinerande. Det blir nog några utdrag och förnumstiga citat här på bloggen vad det lider.

Hyvla knölar

Idag var det dags att åka till Enköpings lasarett igen. Precis som förra gången blev jag impad över bussarna, alltså inte själva bussarna utan turtätheten. Varje kvart! Plus att det finns en direktsnabbbuss vars tider jag inte känner till. Men varje kvart mellan Uppsala-Enköping, det finns väl stadsbussar som inte går lika ofta!?

Mötet med ortopeden utföll inte som jag väntat. Förmodligen blev det bättre. Jag var inställd på steloperation även av högertån, och det var han också till en början. Men så kollade han kombinationen röntgenplåtar/fot, han undersökte foten och böjde tårna hit och dit - och det gjorde inte ont där det borde göra ont. Den smärta jag känner stämmer inte med röntgenbilderna. Och han var mycket förvånad.

Så efter mycket om och men avblåstes tankar på steloperation, åtminstone tills vidare. Istället blir det en mindre, enklare operation där man mejslar/hyvlar bort de synliga knölarna. Så får vi se hur långt det räcker.

Alltså: inget sågande i ben. inga skruvar, ingen flera månaders läkningsprocess innan jag ens kan gå. Men ett stort sår och kanske ganska ont i ett par veckor.
Tja, jag hoppas det funkar.

Dags för nästa fot?

Ja, idag var det ju ännu mer vår: 14 plusgrader, sol och ljumma vindar. Hopp om livet.
Som vanligt blir jag väldigt energisk när det är fint väder, så jag har gjort massor av nyttiga saker.

Veckan som kommer blir intressant rent hälsomässigt. På tisdag ska jag till Enköping och träffa ytterligare en ortoped. Jag var där i december för att få min kombinerade artros/halluxknöl bedömd. Den läkaren tyckte att jag skulle vänta tills det blev värre, och den senaste månaderna har det blivit det. Värre alltså. Så jag ringde och pratade med en sköterska och uttryckte min starka önskan att träffa den person som ska utföra ev. operation. Hon skakade fram en ortoped som är väldigt skicklig. Påstod hon i alla fall, och det stämmer säkert. Jag får se hur det känns. Men visst grämer det mig att inte få komma till Elisabetsjukhuser här i Uppsala, där en av Sveriges absolut bästa specialister finns.

I ett sånt här läge är det bra att ha bloggen som dagbok. Jag opererade vänstra foten i augusti 2011, och till min glädje kan jag nu läsa inlägg om hur det var efter tre, fyra, fem veckor etc. Väldigt bra. Den gången gick allt helt perfekt, så jag hoppas förstås att det blir likadant med högerfoten.

Den tycks vara här

Vi hade enormt trevligt hos Hans igår. Bjöds på räkröra, lax i ugn och godisfat. Massor med vitt vin till det. En ny bekantskap gjorde vi också: Hanna från Prag. Som sagt, det var väldigt trevligt. Och sent blev det. Idag sov jag till 10.45, ganska otroligt! Hur trött jag än är brukar jag inte kunna sova så länge.

Solen har lyst idag, och på balkongen var det riktigt varmt. Vår lilla dvärgsyren som står där har överlevt ännu en vinter och håller faktiskt på att slå ut! Ett vårtecken så gott som något. Jag gick ut på en lång och efterlängtad promenad för att spana efter fler tecken på att vintern har vikit undan. Och visst, folk joggade, fåglar kvittrade, inte en snöhög kvar! Hurra! Är den här nu, våren? Det blir alltså ingen istid? Vågar man tro på det?

Översvämningar men inte här

Det är ju bra att det regnar, så alla rester av den svartsmutsiga snön försvinner. Men att det då blir översvämningar är förstås mindre bra. Här på Portalgatan märks inget av det, men tågtrafiken drabbas, villor får vattenskador och det är allmänt kaotiskt på sina håll.
Jag såg en bild i tidningen där det såg ut som om Fyrisån nu är i jämnhöjd med Tzatzikis uteservering.

Det är en lugn dag för min del. Jag har tvättat, städat lite (rengjort spishällen - åh, vad jag tycker illa om spishällar!) och småfixat.

Vid datorn gör jag tre saker:
Spelar Candy Crush.
Gör backuper på blogginlägg.
Kollar utvecklingen i Boston, där en av bombmännen tydligen är död och 9000 poliser jagar den andre. Hoppas de tar honom levande.

I kväll är K. och jag bjudna på middag hos Hans, och det ser vi verkligen fram emot.

Kotlettmiddag

Fläskkotlett brukar jag inte äta. Har nog inte gjort det på minst 30 år, troligen mer. Varför, kan man undra. Jag har väl fått för mig att det är äckligt.
Men idag köpte jag två kotletter, det kändes som att det är dags. Jag har börjat tro att min motvilja består av nåt slags onödig fördom. Jag äter ju bacon och korv, så varför inte fläskkotlett?

K.  och jag åt varsin med gräddstekt svamp, stora klickar egengjort aromsmör gjort av riktigt smör och persilja (till K.) resp. koriander (till mig) samt sallad på vitkål, paprika och en aning tomat. Och det var suveränt gott. Mörare än lövbiff, mer smakrikt än kyckling.
Helt lchf också, bra på många sätt. En ny favoriträtt.

För dyr träning

Jag börjar bli sugen på att träna igen. Testade ju Kraftkällan Tornet förut, men efter ett år kändes det alldeles för litet där, plus att jag inte trivdes med deras maskiner.
Så idag gick jag till Womens Wellness, som också ligger här i närheten och som lär vara ett mycket bra gym. Men förmodligen dyrt, tänkte jag, eftersom det inte står några priser på deras hemsida och ingen som jobbar där kan/vill ge ett rakt svar om man ringer. Man måste gå dit och få en rundtur och svara en massa hälsofrågor om man vad man vill uppnå med sin träning och så. Efter det får man reda på vad det kostar.
Som sagt, nu har jag gjort det.

Det var verkligen jättebra! Jag testade några maskiner, helt perfekt. Och en massa annat finns det också, som man får använda gratis om man tränar där, till exempel en massagevattensäng. Fräscht, snyggt, lugnt, allt var toppen.
Men priset...nej, sorry, den ekonomin har jag inte. Inte just nu i alla fall. 1300:- i månaden! (Alternativt 1100:- i månaden, men då binder man sig för ett år och kan inte frysa kortet om man reser bort en månad eller har opererat en fot, utan man måste ut med sina 1100 ändå.)

Ett årskort dagtid på Friskis&Svettis gym kostar 1700:-, och det är visserligen inte alls lika bra och exklusivt där men...mer överkomligt är det ju verkligen.

Jag fann också mig själv tänka: "Hm, om jag tränar åtta månader, det skulle kosta drygt 10.000:-, och hur länge skulle jag kunna vara i Nerja för de pengarna?"
Nerja har alltså blivit mitt ekonomiska jämförelseindex.

Intressant kryssning

Att det är helt vansinnigt att ersätta vanlig, naturlig mat med lightprodukter har jag alltid tyckt. Socker, stärkelse och kemikalier är förmodligen farligare än fett. Jag är ganska nöjd över att aldrig i hela mitt liv köpt lättmargarin!
Lchf-kryssningen bekräftade förstås mina tankar. Speciellt läkaren Andreas Eenfeldt som pratade från ett vetenskapligt perspektiv, om än på ett mycket lättsamt sätt.

Det var ett kul dygn ombord på Silja Galaxy. Mycket folk (över 300 lchf:are), fantastisk middagsbuffé, intressanta föredrag.
Ibland blir det för mycket halleluja för min smak. Men det är förståeligt, när många människor faktiskt har gått ner massor i vikt och blivit friska från exempelvis diabetes genom att kraftigt minska kolhydratintaget och öka fettintaget i motsvarande grad. Samtidigt som detta officiellt inte finns eller gills eller räknas, för att det inte stämmer med förväntningarna.

Ombord på båten fanns Tommy Runesson som gått ner 92 kilo (!) genom dieten. Och han var inte mager som en sticka nu utan såg helt normalviktig ut. Hur såg han ut innan?! Sten Sture Skaldeman, en av de riktiga föregångarna var i princip döende för ett antal år sedan och bestämde att då kunde han lika gärna äta ihjäl sig på sin favoritmat de sista månaderna. Kött och fett gjorde han rasade i vikt, gick ner drygt 60 kilo och normaliserade alla sin värden. Han var också en av föredragshållarna.

Mycket sånt var det. Och vid middagen och frukosten satt då alltså massor av folk med sitt feta urval; tallrikarna rågades av kött, fisk, såser, oliver, avocado, goda röror med svamp och vilt etc.
Men ibland blir det alltså för mycket för mig. Så pass att jag avslutade min frukost med en skiva sockerkaka.

Kryss med LCHF

Ikväll blir det nya roligheter - jag ska åka på LCHF-kryssning! Med Silja Galaxy. Drygt 300 LCHF:are är med på resan, så det kan bli en del trevliga kontakter och samtal. Fredag kväll ägnas åt buffé och mingel medan morgondagen fylls av föredrag som alla låter intressanta.

Som på beställning är större delen av SvD:s förstasida ägnad åt det sensationella faktum att tallriksmodellens skapare nu tycker att det klassiska upplägget innehåller lite väl mycket kolhydrater. Man kan ta bort en potatis, tycker hon. Hm, ja, man kan nog ta bort allihop.

Jag har i alla fall tagit fram en liten kabinväska och ska nu bestämma vilka kläder jag ska ha med. Det behövs inte så mycket, eftersom jag bara är borta ett dygn.

Vädret då? + 4 än så länge och gråare än nånsin. Känns som 0 enligt min väderapp. Ostlig vind. Inget vidare. Men söndag ska bli bra.

Besök på Tilltugg

Ikväll hade A. och jag bestämt träff på Plock. Lite vin och några tapasliknande små rätter påminnande om vår spanska favoritstad, det hade vi tänkt oss, Men på Plock var det knökfullt 17.30, varenda plats var upptagen av afterworkande 45-åringar.
Bara att gå vidare. Färden gick några kvarter bortåt, till Tilltugg på Vaksalagatan, och där fanns det rätt bra med lediga bord. (De bästa var dock upptagna. Av typ 25-åringar.) Men först blev vi anvisade några tråkiga platser som kändes som att sitta i en hall. Precis det sa jag: "det känns som att sitta i en hall", och då fick vi plötsligt sitta på lediga, fina platser som egentligen skulle sparas till eventuellt större sällskap.
Sånt gillar jag inte riktigt. Kommer man som gäst i bra tid ska man få sitta där det är ledigt. I synnerhet på Tilltugg som i sin marknadsföring går ut med att ingen kan boka bord, utan man ska bara kunna slinka in och mysa i den allmänna trevnaden.
Alltnog, vi satte oss i det innersta, grottliknande rummet och väntade. Länge väntade vi. Jag gick iväg oh påminde servitören om vår existens, och då kom han på en gång.

Maten var bra. Absolut inget att klaga på. Jag beställde räkor med chili och vitlök (en kall rätt), och den var riklig, välkryddad och fräsch. Dessutom tog jag lammkorv med kronärtsskocka och chipotleglaze - mustigt, kryddigt och hett. Generös portion också. (Nu ska vi inte jämföra med tapas i Spanien.)  A. var nöjd med sin anadalusiska köttgryta och sina vitlökschampinjoner., och man kan inte säga annat än att maten var prisvärd. Och vinet var gott.

Vi hade en supertrevlig kväll och pratade oavbrutet i drygt tre timmar. När vi gick vid 21-tiden noterade vi den låga medelåldern på övriga gäster. Unga, unga. Kanske mer intressanta för den likaledes unga personalen än vad A. och jag var. För det var kvällens minus. Dålig service. Från början till slut, tyvärr. Servitören var korrekt och trevlig när han kom/blev tillkallad, men nån ansträngning gjorde han verkligen inte. Inte en krona i dricks. Det är inget bra betyg.

Det var ett tag sen mitt senaste besök på Tilltugg, det var nog snudd på två år sen. Då var servicen perfekt, man kände inte alls att man tillhörde en ointressant åldersgrupp och hela stämningen var lite mer...lättsam? Enkel? Inkluderande?

Nja, jag blev lite tveksam till Tilltugg. Det är som sagt inget fel på maten, tvärtom, men jag funderar över attityden. Eller: Tilltugg är kanske mer av ett "yngre" ställe numera, och A. och jag tillhör inte målgruppen. Så kanske det är.

Ungdomsnostalgi

För nån vecka sedan kom ett snigelbrev med en lika oväntad som rolig inbjudan. Återträff med Norrlands Nations teatergrupp. "Åh, vad kul, fantastiskt, hurra!" sa jag högt (= lite halvhögt) för mig själv.
Ja, jag har faktiskt spelat amatörteater i min ungdom. Svårt att tro kanske, men jag var väldigt inne på det och det började redan i gymnasiet. När jag kom till Uppsala blev det ännu mer av den varan, jag gick med i Nationens teatergrupp och var med och skrev och uppförde både lussespex och en politisk pjäs om en hungerstrejk i Stora Blåsjön. Den senare turnerade vi med i hela Norrland!

Vi var elva personer i gruppen, och vi umgicks bokstavligen dygnet runt. Hade otroligt kul.
Och det var 42 år sen! Ofattbart. En i gruppen dog för några år sen, så vi är tio kvar, utspridda lite varstans i Sverige. Sju har redan anmält sig till återträffen, bland annat alla killarna: Bosse, Hasse, Lasse och Gugge. Som killar hette på den tiden.

I början av maj ska vi träffas, och bara att få besöka Norrlands igen gör att jag känner mig alldeles lycklig.
Kommer vi att känna igen varandra? Ja, förstås. Jag skulle ju liksom inte ta fel på Hasse och Gugge. Eller på Maggen och Kekke. Men skulle vi känna igen varandra på gatan, utan att veta vilka vi är? Det kan vara mer tveksamt. Vi var studenter då och är snart pensionärer nu.

Men jag undrar dessutom om jag skulle känna igen mig själv på gatan om jag kom vandrande i yngre upplaga. Igår började jag rota i gamla fotografier - jag har massor, såväl i prydliga album som i jättestora kartonger där allt ligger huller om buller. Under många år sysslade jag med foto, framkallade svartvitt i en garderob, hängde negativremsor på tork, tillbringade många många timmar i mörkrum. Plus att jag har bilder som andra tagit och förstås diverse färgbilder.
Hur som helst, på en ask stod det "Bilder av mig själv", och den öppnade jag med viss bävan.
Och då kände jag: "Men herregud. Är det verkligen jag? När såg jag ut sådär?"
Till exempel:

Ja, jag vet ju att det är jag, det är klart att jag känner igen mig - men ändå. Det är lite svårt att smälta.
Och hur gammal var jag när bilden togs? Den är tyvärr inte daterad. Jag tycker jag ser ut som 19 ungefär, men vid den åldern hade jag spikrakt år. Och räddare ögon. Det självfall som har börjat synas på fotot började visa sig när jag var 28-29, så det kanske jag var. Och jag såg ung ut när jag var ung. Fick visa leg på Systemet när jag var 37.

Skulle jag nu möta mig själv i denna yngre upplaga så skulle jag nog tycka att personen såg bekant ut. Väldigt bekant, på ett märkligt odefinierbart sätt.
Men är det inte otroligt konstigt?!

Förbränning. Orka!

Jag såg just en rubrik i UNT:s nätupplaga. "Kompost körs till förbränning." Delar av sorterat matavfall går till förbränning istället för till biogasanläggningen.
Skandal??
Så trött jag blir, så utled och kräkaktigt less på det här landet som jag börjar tycka riktigt illa om!
Jamen oj, förbränning, delar av komposten, hilfe och hemskt. Orka.
Nu råkar dessutom Uppsala ha en fenomenalt bra sopförbränningsanläggning, eller är det inte så? Men åh vad många förväntas bli upprörda när de nogsamt sorterade äppelskalen bränns upp.
Blir det månne folkstorm?

Pensioner

Nu har pensionsutredningen kommit med sitt förslag om att höja pensionsåldern. Det var väntat. Men jag tycker att den borde differentieras, för det finns arbeten som det är helt omänskligt att hålla på med ens till 65. Barnomsorgen och äldrevården tänker jag på i första hand.
Och egentligen, nog finns det viktigare grupper att få ut i arbetslivet än 65plussare? Det är väldigt poppis nu att skriva larmartiklar om alla pigga, krya pensionärer som lyfter en herrans massa pengar utan att jobba. (Ja, det finns ju en hel del som lever på existensminimum också. Men larmartiklarna brukar handla om vältränade lyxpensionärer med rosiga kinder som joggar och spelar golf och gottar sig på dyra semesterorter. För "andras" pengar kan man förledas att tro, det finns ofta lite obehagliga undertonerna i de här artiklarna.)
Pensionärer kan man liksom särskilja som grupp och kasta lite sten på.
Men alla andra? Som får pengar utan att jobba och som dessutom är unga. Som i många fall inte vill annat än att ha en plats i arbetslivet, men som i vissa fall är rätt nöjda med att leva på bidrag. Och där det inte handlar om livets sista år utan början på vuxenlivet eller mitt i det. Borde inte det vara en viktigare, större och mer brännande fråga?!

Söndag med syskrin

Jag flyger två gånger om året som regel, en gång till Luleå och en gång till Malaga. Tur och retur förstås. Dessa tillfällen är enda gångerna jag gläder mig åt att jag har så korta ben. Särskilt när jag åker till Malaga, eftersom det är en betydligt längre resa än till Luleå. Stackars alla långbenta, brukar jag tänka. Vad hemskt att sitta med benen hopvecklade i flera timmar! Jag kan ju åtminstone sträcka på mina tämligen enkelt.

Korta ben är en fördel när man sitter i ett flygplan. Men allt annat...till exempel när man ska köpa kläder. Då är det ingen fördel. När de jeans som i övrigt sitter perfekt är typ en halvmeter för långa. Hur många par byxor har jag inte fållat upp under årens lopp? Och varje gång sänder jag en tacksam tanke till den finlandssvenska slöjdfröken jag hade i folkskolan.

Idag har jag alltså plockat fram mitt röda syskrin av plast, och hela två par byxor har jag lagt upp. Inte de nyligen köpta jeansen dock. Såna handlar jag alltid på JC, eftersom de har sån förnämlig gratis uppläggningsservice. Nu gällde det den senaste skörden av "Spanienbyxor" - tunna, ganska fula  bomullsbyxor som jag brukar köpa på marknaden i Nerja. Billiga och sköna, och den ganska fula passformen står jag ut med.

Även annat husligt och nyttigt har jag gjort idag. Lite strykning, allmänt plockande och diverse annat som jag har glömt. Några timmars "vanligt" jobb blev det också, så jag är nöjd med min dag.
Har dock inte varit utanför dörren. Kallt och snöbyar - nej tack. Tidigare ikväll kollade jag på min fina väderapp, den visar inte bara temperaturen utan också hur den upplevs med hänsyn till vind och luftfuktighet. Och då när jag tittade var det +1 grad men kändes som -9! Enligt appen. Jag säger bara en sak: Suck.

Inlägg om ditt och datt

Dagarna går och jag kan inte säga att jag gör nåt direkt speciellt. Fredag-lördag har i alla fall varit ganska lugna för att inte säga händelselösa. Egentligen är jag ganska trött, en trötthet jag känner igen. Det handlar inte om vad jag äter utan det påminner om allergitrötthet faktiskt. Så jag frågade på apoteket om det kan vara såna känningar redan. Och det kan det absolut vara, så nu har jag köpt vanliga allergitabletter. Det brukar hjälpa rätt snabbt.

I alla fall gläds jag åt de nya jeans jag köpte i veckan. Lee, snyggt tvättade och väldigt väldigt mycket stretch i. Jeansen känns som mjuka damasker (gammalt ord, när använde man det senast?), fast de ser ut som helt vanliga jeans. Och jag tycker jag ser ovanligt smal ut i dem. Ett lyckat köp således.

Något annat jag måste köpa snart, som jag har stretat emot länge, är en ny mobil. Det går inte att undvika, det inser till och med jag. Men det är ju så jobbigt med alla abonnemang och bindningstider och volymer hit och dit! Jag orkar inte sätta mig in allt. Ge mig en telefon bara, och ta betalt när jag använder den! Jag behöver garanterat inte 3000 gratis SMS i månaden och vad annat de brukar locka med. 3000 SMS - det är ju sjukt.
Och något jag med säkerhet vet är att jag aldrig i hela mitt liv kommer att teckna ett 3-abonnemang. När man ringer folk som har 3 hör man inga vanliga signaler, utan istället tvingas man lyssna på den vidriga låten om att three is a magic number. Som sagt, vidrigt. Inget jag tänker medverka till.
Det kanske blir Telia som vanligt. Ska kolla om de har nåt bra erbjudande.

Mässa

Nu är det faktiskt ganska fint väder, både igår och idag har det varit runt 8 plus och strålande sol. Igår firade jag genom att köpa ett par jeans, idag promenerade jag iväg till Fyrishov för att kolla lite på mässan för 60+are. Syftet var i första hand att säga hej till en Nerjabekant som står i en av montrarna och säljer magnetsmycken. Vi träffades och det var jättekul. Men hon och hennes kollega hade mycket att göra, det var ett stort intresse för deras produkter, så vi hann inte prata så länge.

Naturligtvis passade jag på att gå runt och undersöka det övriga utbudet. Ganska varierat måste jag säga. Där fanns allt från riktiga, flådiga sportbilar ("kromen blixtra i dess nos", som det heter i Arne Quicks sång - det glänste och blixtrade som bara den!) till info från Begravningsbyråer.
Jag köpte en handkräm med honung och kokos, testade en massagestol och passade dessutom på att få blodtrycket kollat. 129/78, det är helt okej. Kroppens fettprocent är också acceptabel liksom vilopulsen.

Vad gjorde jag mer? Jo, bokade en fönsterputsare till vår inglasade balkong. Den är opraktisk på det viset att man måste ta loss de stora tunga glaspartierna för att komma åt att putsa dem. Inget vi klarar själva. Men nu ska svenska mästarna i fönsterputsning hjälpa oss med det!

I min påse med gratissaker samlade jag tre rätt bra kulspetspennor, en tandborste, en flaska vatten, en hoptryckbar plastflaska att ha vatten i, en lupp och några godisbitar. Hyfsad skörd.

Allt som allt totalt värt femtiolappen i inträde.

Jobbar och degar

Det här varit en riktig jobbdag, och det känns bra med tanke på att det inte händer just nånting i övrigt.
Jag har inte varit utanför dörren på två dagar - jag vill inte gå ut i det vidriga kalla vädret. Ändå har solen lyst så gul och fin i flera dagar. Märkligt nog påstår min väderapp att det är molnigt idag, och det har jag även sett påstås på andra ställen. Que? Här på Portalgatan har solen strålat in i hela lägenheten precis hela dagen. Är jag i ett parallellt universum?
Ska nog göra en liten utflykt i morgon ändå.
Och jämfört med allt umgängesliv i Nerja befinner jag mig nu i ett slags folkskygg, snudd på undanskymd tillvaro. Kanske är det bra, kanske behövs det en vilopaus. Det finns människor jag både vill och ska kontakta, och det kommer att bli jättekul att träffas. Men jag tar inga initiativ än så länge, utan jag degar på här hemma.

Däremot har jag kollat på billiga flygbiljetter. Hittade en enkel till Malaga för 649:-. Bra pris. Inte för att jag ska ta nån enkel till Malaga i april, inte ens en tur och retur. Jag bara kollar...

Kall påsk, snart cykling

Det var den påsken. Inte mycket att säga om den, förutom att den har varit kall. Dessa ständiga 2-3 plusgrader i skuggan, och dessa ständiga 5-6 minusgrader på natten. Fy 17.
Det känns som att det mesta ligger i vänteläge just nu. Fruset, stilla, avvaktande.

Men idag på em tänkte jag på den kommande veckan,  på jobb jag har att göra och människor jag ska kontakta för att planera små trevliga träffar. Då kändes det plötsligt väldigt bra där ett tag. Förväntansfullt.

K. har tagit fram sin cykel. Den var tyvärr halvdemolerad efter att ha stått i det allmänna garaget, så hon måste ta den till cykelkillen för översyn och tillfixande.

Jag hämtar inte min cykel förrän det är riktigt bra väder, och den står i ett låst utrymme där förhoppningsvis inga hänsynslösa demolerare har varit.
Jag köpte den cykeln begagnad för 800:- samma månad som vi flyttade hit, i maj 2005. Priset var ganska högt för en begagnad cykel tyckte jag då. Men den rullar så lätt och mjukt, fast jag aldrig ens smort kedjan på dessa åtta år! Jag har låtit byta däck på båda hjulen när jag märkte att de började bli blankslitna. Och jag har bytt ut en hjulreflex. Men i övrigt tycks cykeln vara självreparerande. Det är faktiskt en Skeppshult, det såg jag när jag efter flera år äntligen kollade vad det stod på märket. En riktig kvalitetscykel alltså, ett fynd. Jag ser fram emot första cykelturen som brukar gå till Gamla Uppsala. Det dröjer säkert en månad, men sen...