Djur i förrådet

Det kom oroväckande info från br-föreningen: Ohyra, troligen pälsängrar, har hittats i flera källarförråd. Just i den källare där även K. och jag har våra saker. Pälsängrar äter kläder, skinn och diverse annat. Jaha, tänkte vi, vi måste ju ändå rensa en massa, det blir kanske grundligare än vi trodde.

Så nu har vi varit nere i förrådet och öppnat lådor, kollat (K) gamla sparade barnkläder, vecklat ut mattor och ansträngt oss. Det är lite halväckligt när man inte vet om och när och var man kommer att råka på en härd av larver och småkryp. Jag hade pälsängrar i en garderob en gång på 80-talet, och det var inte kul.
Det innebär också att jag vet hur pälsängrar ser ut, och de två (!) djur vi såg var inte såna. De var mer lika silverfiskar fast bruna. Snabba och slingriga, blev till stoft när man trampade på dem, vilket jag lyckades göra med det ena. Den andra hann pila iväg under en kartong.

Alla stickade små ylletröjor var helt oangripna, inget hål nånstans. Och inget djur överhuvudtaget i klädlådorna. Skönt. Nu vill man ju inte ha små snabba, bruna slingerdjur i förrådet heller, och förhoppningsvis kan Anticimex få bort dem.

Vad vi kände när vi var därnere var att nu vill vi ha bort saker. En container skulle vara bra. Tänk förr, när det stod containrar lite här och var. Nu måste var och en ta bilen till Återvinningen med det som ska kastas. Det har alltid retat mig. Eftersom vi inte har nån bil.

Några irriterande saker

Jag ska ju operera en fot i slutet av oktober. För mig är det viktigt att veta vem som ska utföra operationen, jag vill träffa honom/henne - det måste kännas bra. Om jag tycker att ortopeden är osympatisk vill jag inte att hen ska karva och såga i min fot.
Två gånger har jag besökt Enköpings lasarett och då träffat två ortopeder. Sen visade det sig att ingen av dem ska operera mig...
Men jag ringde till operationsplaneringen och förklarade att jag vill ha nån som är erfaren och omvittnat duktig. Fick då ett namn, och i veckan fick jag dessutom prata med honom i telefon. Och, tack och lov, det kändes bra. Allt kan fortskrida enligt planen.

Men väldigt märkligt är det att Enköpings lasarett inte har till gång till mina röntgenbilder. De togs nämligen på Samariterhemmet här i stan, på deras helt nya, jättefina röntgenavdelning. Dit Ackis inte remitterar några patienter, antagligen pga deras vanliga prestigeskäl. Nåt slags upphandling finns i alla fall, men i den ingår inte att röntgenplåtar ska göras tillgängliga för Enköping. Läkaren förklarade det för mig så gott han kunde, men det var svårt eftersom det faktiskt är obegripligt. "Det låter ju väldigt konstigt," sa jag. "Ja, vad tror du jag tycker då," sa han. Men han var rätt så uppgiven när det gäller landstingsbyråkratin. "Jag försöker bara göra mitt jobb bra och stå ut med resten."
Nej, usch för landstinget! Bort, lägg ner!

Nåt annat irriterande är Apples svek mot sitt eget varumärke. Jag tänker då på det nya IOS 7 som jag skrivit om tidigare. Nu läste jag dessutom en annan "stor" nyhet på en Apple-sajt: iPad kommer i en ny färg, nämligen rymdgrå. RYMDGRÅ? När blev rymden grå?
På ett forum om 7:an framkastade någon att utvecklarna troligen är färgblinda. Kanske det, och då är det väl samma person(er) som tror att rymden är grå. Nej, usch även för detta.

Måndag

Jag har varit iväg på kvinnonätverket Vattentornet och pratat om healing ikväll. Trevligt. När jag gick hem småregnade det och var så där riktigt mörkt och blåsigt och ruggigt som det kan vara en höstkväll.

Från healing till terrorism. Gisslandramat i Nairobi berör mig väldigt. Särskilt när jag läser om våldtäkter och skjutna småbarn därinne. Ofattbart hemskt. De svenska tidningarna skriver påfallande lite, nu när dramat håller på att få sin upplösning och över 60 personer (hittills) är döda.

al-Shabaab rekryterar folk i Sverige. Helt öppet. Det är också ofattbart hemskt. Och så märkligt att människor vill bli terrorister. Unga människor som lever i ett hyfsat tryggt samhälle, utan krig och svält, väljer att åka till en annan del av världen och bli mördare. De vill skjuta, bomba eller bränna ihjäl män, kvinnor och barn. Och känner sig då som hjältar.

Vad ska jag sätta för rubrik på det här inlägget? Det är nästan omöjligt.

Apples sjua - inget för mig

Jag har alltid varit ett Apple-fan, har aldrig haft annan dator än Mac, aldrig förstått hur folk ens kan köpa nåt annat. Eftersom "nåt annat" alltid är krångligare att använda.
Varje nytt operativsystem som introducerats har varit bättre än det föregående. Men nu - det här nya IOS 7 verkar vidrigt! Jag har i och för sig inte sett det "i verkligheten", eftersom jag snabbt stängde ner frågan om uppdatering som igår kom upp på både telefonen och paddan. Det räcker med att ha sett det nya systemets design och grafik på nätet. Fult. Blekt. Svårläst. Stiliserat på ett både minimalistiskt och barnsligt vis.
Kombinationen av design och användarvänlighet är inte lika självklar längre. Nya bra funktioner finns förstås, men i mina ögon är detta IOS 7 snudd på icke-Apple.
Steve Jobs vänder sig nog i graven.

Hoppat in som gallerist

K:s utställning på Galleri Uppsala blev förlängd några dagar. Eftersom hon inte kunde vara där själv idag, fick jag rycka in några timmar. Ganska mysigt att sitta där. Jag läser och spelar samtidigt musik med hjälp av Spotify på mobilen + Jambox. Har testat olika stilar och märker då att vissa typer av musik passar absolut inte ihop med K:s tavlor. Mozart funkar faktiskt inte, och absolut inte blues. Ej heller jazz. Det måste vara väldigt varm musik, gärna lite latininspirerad. Och en Best Of med Dean Martin var också perfekt.
Roligast idag var i alla fall att jag sålde en tavla. Den blev present till en 40-åring, och kvinnan som köpte den var jättenöjd och om möjligt ännu gladare än jag.

Gamla önskelistor

Jag är helt fascinerad av vad jag hittar i mina gömmor, nu när jag har börjat gå igenom även lådor som jag inte tittat i på typ flera decennier.
När jag var 16-20 år ungefär skrev jag mycket brev, och många har jag sparat. Kopierade med karbonpapper. Otroligt intressant och ibland omtumlande att läsa. Och glad är jag över de brev som är skrivna på maskin - min handstil var ganska erbarmlig och ibland ser jag inte vad jag själv skrivit.

Bland det jag hittat finns många brev och anteckningar från mina allra första veckor i Uppsala. Om korridorlivet, studier, själva stan - hur jag upplevde allt och vad jag gjorde första dagen jag flyttade hit. Häftigt.
Och kul var det att läsa ett brev till farnor och farfar från 1/12 -69. Det innehöll bland annat önskelistor inför julen, listor från mig själv och mina syskon. Så här ser de ut:

Monica, 18 år
Gitarrfodral, storlek mindre
Bok: Yoga för envar av Desmond Dunne
Prydnadskudde av den robusta typen, gärna manchester
Riktig ananas
Mugg att dricka ur, snygg
Ölback e.d. av trä
Singelskivor: Delta Lady. Joe Cocker
                      Här kommer natten. Pugh Rogefeldt
                      + ev. Mozarts Turkiska marsch som bör finnas på liten skiva, det vet jag inte.

Stefan, 14 år
Stort tjockt ljus
Affischer
Chokladask
Stort ritblock
Kortlekar, vanliga Öbergs
Låda farmorknäck

Britt, 13 år
Rött eller tvåfärgat genomfärgat ljus
Riktig ananas
Affischer
Svarta fingervantar
Pennskrin
Liten rolig väckarklocka
Amorins brevpapper

Roger, 11, nästan 12 år
Hockeklubba av god kvalitet
Chokladask
Affischer
Rökelse
Stort tjockt ljus
Låda blandad knäck

Affischer och ljus var alltså väldigt poppis hos mina syskon. Och intressant att en kille i tolvårsåldern önskar sig både hockeklybba och rökelse!
Det här med "riktig ananas" handlar förstås om färsk ananas som då var mycket sällsynt och exotisk. Att få en hel, god sådan var förmodligen höjden av lyx.

Det är svindlande att tänka på allt som hänt sen dess. Och själva önskelistorna...nu tycker man de är nästan rörande i sin anspråkslöshet, men då var det väldigt roligt och bra att få en kortlek eller en väckarklocka. Nutidens önskelistor ska jag inte ens säga nånting om.

Kul lördag på galleriet

Kulturnatten i lördags gynnades av extremt fint septemberväder. Knappt man tror att det är sant när det fortsätter att vara sol och 20+ dag efter dag. Men nu, måndag förmiddag, ösregnar det. Blygrått regnvräkande väder, men det påstås ska sluta om några timmar. Hoppas det, så det kommer lite folk till Galleri Uppsala där K. ställer ut till och med torsdag
I lördags var det full fart, vi uppskattade antalet besökare till minst 300. Alla kom inte samtidigt som tur var. Men det var många roliga möten med både gamla vänner och helt okända konstintresserade. Vissa stannade länge och tittade på allt och kommenterade och diskuterade.

Några tavlor såldes och några blev reserverade. Bra.

Igår var det heldött på stan, totalt öde och avslaget. Vi satt i galleriet ändå, och det kom sammanlagt 12 personer under de fyra timmarna. Hur det blir idag återstår att se.

Som jag trodde fast värre

Ja, i fallet med den misshandlade mannen blev det precis som jag trodde, om möjligt värre. Sedan det framkommit att förövarna inte var svenskar är tystnaden total. Märkligt. Eller kanske inte.
I mina ögon är brottet lika hemskt oavsett vilka som begår det och oavsett vem det riktas mot, men det tycks vara en udda åsikt.

Som jag också trodde var många snara att (innan de visste vad som verkligen hänt) inte bara skrika rasism utan framför allt utmåla SD som dramats bovar. Det skulle vara komiskt om det inte var så korkat och om det inte gjordes av människor med stort inflytande.

Ta Johan Westerholm, en känd (s)-debattör som förväntas få en viktig roll om sossarna vinner valet. Han skrev ett mycket upprört blogginlägg om misshandeln, och självklart var allt Sverigedemokraternas fel. Hans resonemang gick i korthet ut på att även om inte SD rent fysiskt stod bakom misshandeln, utan om den utfördes av mer extrema högerextremister, så har SD uppmuntrat dessa extremister för att själva framstå som något mindre extrema. Lite konspirationsteori liksom.

Dagen därpå, när det visade sig att brottslingarna i själva verket var från Mellanöstern, så skrev JW ett ännu märkligare inlägg. Kontentan denna gång var att det hela tydligen var "bara ett fyllebråk".
Ett fyllebråk! Jamen, antingen var hela alltihop inte alls så allvarligt som det utmålades från början, eller  också försöker han förringa det, ursäkta och urskulda, eftersom inga svenskar deltog. Men som jag förstår fördes mannen blödande till sjukhus med bland annat tandskador, och han höll verkligen på att bli nedkastad från en bro - framför ögonen på sin lille son. "Bara ett fyllebråk"? Då kan det väl lika gärna vara ett fyllebråk om svenskar attackerar nån med annan etnicitet och hudfärg? Bara ger sig på den som står i vägen liksom. Men visstja, svenskar är ju dåliga och elaka rasister, vilket inga andra är.

Men bloggarens märkligaste argument kommer här: Det hela är fortfarande Sverigedemokraternas fel! För om inte SD funnits hade inte klimatet i Sverige varit så hårt så att människor skulle misshandla andra på det här sättet.
Och det är där jag tappar respekten totalt. Är politiker så förblindade av SD-hat, så de blir helt galna?
Så i hela övriga världen, där det inte finns något SD, är alla snälla och slår inte varandra? Inget våld finns, inga övergrepp, ingen rasism, för sånt finns bara i Sverige och det har plötsligt brutit ut under de tre år SD suttit i riksdagen.

Då tillskriver man SD ett otroligt stort inflytande över samhällsutveckling och (o)mänskligt beteende.
I mina ögon är SD inte en orsak utan ett symptom. Politikerna kan försöka hata ihjäl partiet, men det kommer knappast att fungera. Hur mycket har man egentligen rätt att hata? Jag kommer osökt att tänka på bibeln, det händer inte ofta. Men liknelsen om grandet och bjälken finns det anledning att fundera på.

Hat. Brott. Sanning.

En man är ute och går med sin lilla son. Då blir han överfallen, misshandlad, halvt ihjälslagen och kastad nedför en bro av ett mötande "gäng". Inget ungdomsgäng utan en grupp människor helt enkelt, bestående av både män och kvinnor. Gruppen ger sig även på sonen, som inte ens fyllt två år, och även kvinnorna deltar i misshandeln.

Det är så ofattbart vidrigt, så jag finner inte ord.

Eftersom mannen har afrikanskt ursprung var media snara med att prata om hatbrott och rasism. Säkert ett verk av galna "Sverigevänner" och invandringsmotståndare, kolumnister har pratat om att nu har vi lynchningar i Sverige. Underförstått att svenskarna är som vanligt rasistiska och hela landet är förgiftat av den förfärliga våldsbenägna främlingsfientligheten, som drivs fram av i synnerhet SD.

Men jag tänkte att, nej, det är nånting annat. Varför tänkte jag det, jo för att det inte stod ett enda ord om "nazister", "svenskar" eller "anhängare till Sverigedemokraterna". Hade det varit svenskar så hade det stått, det hade inte bara stått, det hade trummats fram med stor emfas.

Och nu har det framkommit att de som attackerade mannen och sonen var från Mellanöstern, troligtvis kurder. Vad händer då, jo det blir tyst i media. Utom i SvD, som passar på att ta upp problemet med rasism bland olika invandrargrupper. Som klimatet är i Sverige, så får detta anses modigt.

Jag undrar varför det är så viktigt att framställa Sverige och svenskar som rasister. Så viktigt är det, så sanningen förtigs eller blir i bästa fall halv. Att förtiga och halvljuga tycks ha blivit en av de viktigaste uppgifterna för media. Det liknar gamla Sovjet. Man får leta sig fram till hur saker verkligen är på andra sätt än att läsa Pravdapressen.

Vad drev egentligen fram det här illdådet? Enligt uppgifter jag nu har läst sparkade nån ur gruppen, som utgörs av en "familj" som bor i samma område som den misshandlade mannen, till den lilla pojkens leksak. När pappan sa ifrån försökte de alltså döda honom.
(Detta är dock obekräftat. Man ska inte lita på några källor i första taget.)

Och kanske är det verkligen ett hatbrott. För inte är det bara svenskar som är kapabla att begå såna, även om både media och myndigheter försöker få oss att tro att så är fallet.

Att slänga foton

I det allmänna röjandet och rensadet måste jag nu ta ställning till något som av många betraktas som heligt: Fotografier.

I drygt tio år fotade jag väldigt mycket svartvitt. Hade tillgång till ett väldigt bra mörkrum och framkallade och kopierade själv. Många bilder blev det. Det var rätt många år sen, jag tror jag höll på som mest 1971-81 ungefär, men varje litet 

foto är kvar. Plus negativ och kontaktkartor. Jag har sparat i stora lådor och små askar, och många kort klistrade jag in i gigantiska tunga ritblock.
Det går inte att spara allt längre! Hur ofta går jag igenom dessa foton, sitter och tittar och myser och minns - faktiskt aldrig.

Så nu är det dags. Askar med etiketten "överblivet svartvitt" åker direkt, för de var inte ens bra från början. Och de stora skrymmande ritblocken går jag igenom och plockar ur. Att plocka ur är lätt eftersom klistret har släppt.
Kort på familjen får vara kvar. Vissa kort från särskilt viktiga perioder i livet likaså. Men alla bilder från fester under studenttiden, kurskamrater och lärare från litteraturvetenskapliga institutionen på Villavägen, äppelplockning i samma institutions trädgård, jobb på plantskola, meditationskurs, bilder från träningar, resor och matcher med fotbollslaget IK Väster - det måste bort.
I en svart plastsäck ligger nu första utsorteringen. Jag har inte kunnat gå med den till soprummet, eftersom alla kärl har varit överfulla. Idag är det äntligen tömning.

Men jag ger mig på att det inte alls dröjer länge förrän jag läser i tidningen om nån som ska skriva om damfotbollen i Uppland på 70-talet och som med ljus och lykta efterlyser bilder från bland annat IK Väster! Då kan jag ju alltid plocka fram negativen förstås.

Nåt jag också gick igenom innan slängning var en liten låda med bilder från min tid i kvinnorörelsen. Brinnande 70-tal. Kvinnoläger i Sverige och Danmark, snickarkurs på Kvindehöjskolen, demonstrationer och basgrupper och aktiviteter...men så kände jag att nej, det får vara kvar. Det är liksom historia i de bilderna.

Sommar och Små Prylar

Väldigt vad sommaren håller i sig. Nästan 24 plusgrader idag, det kan man sannerligen inte klaga på. Jag tror aldrig jag har varit med om att det är shorts- och linneväder så sent som den 8 september. Inte för att jag går i shorts och linne numera, annat än på balkongen och i andra insynsskyddade miljöer.

En hel del röjning pågår här. Det är fortfarande täta turer till Återbruket, och dessutom måste jag ta ställning till vad som ska göras med alla hundratals Små Prylar som finns överallt. Ju mer jag städar, desto fler Små Prylar dyker upp. Intressant men hemskt.

På torsdag kommer en fotograf och ska plåta lägenheten. Den kommer att vara så fin, så sen vill vi väl aldrig flytta.

Korta iakttagelser

Jag kom på att jag behövde gå ett ärende till stan, och då var klockan drygt 17. Det är inte ofta jag rör mig ute på stan den tiden, insåg jag genast. Folk slutade sina jobb, och cykelbanorna var helt crowded. Bra att det har blivit inne för cyklister att räcka ut handen när de ska svänga. Antagligen ren självbevarelsedrift.

Mina ärenden var snabbt avklarade, och det var skönt att få lite luft. Eftersom det blåste väldigt kallt tidigare på dagen klädde jag mig varmt. Jeans, tröja, jacka, halsduk. Så kom jag ut och mötte folk som cyklade i t-shirt. Ja, värmen är visst på väg tillbaka.
Min klädsel var inte helfel i alla fall. Jag frös inte men höll heller inte på att förgås av värme.
Att frysa gillar jag verkligen inte, så jag har bestämt mig för att undvika det så långt det bara går.

Löpsedlarna var roliga, i alla fall när de satt bredvid varann. Intressant också att se vad som anses viktigt och säljande.

5:2 är nog en bra diet.Själv håller jag mig till LCHF light, det funkar för mig. Jag njuter av maten, blir mätt och nöjd och går ner i vikt. Sen, när jag har gått ner några kilo, äter jag wienerbröd eller dricker öl. Så får jag strama åt igen. Det är i alla fall enkelt att hålla den nivå jag har bestämt mig för.
Kvällens middag bestod av omelett med ost, minitomat och rökt medvurst. Till det rester av gräddstekta kantareller och en vitkål- och lökblandning. En helt perfekt måltid, mättande och liksom tillfredsställande.