"Vi måste gå hem!" sa K. med desperation i rösten.
"Va?"
"Vi måste gå hem! Nu!"
"Varför det?"
"Det regnar!"
"Varför måste vi gå hem för att det regnar?"
"Det kan bli värre!"
Nu gick vi inte hem och det blev inte värre. Tvärtom, det var bara en liten skur som upphörde rätt snart.
Men igår...vilket oväder! Tur att vi var hemma när det började. Jag var i och för sig ute på kvällen, träffade mina kompisar från spanska kursen. Sju personer, fem nationaliteter: England, Tyskland, Indien, Etiopen och Sverige. Vi hade verkligen supertrevligt. Och det var mulet men behagligt, så det gick att sitta ute.
En liten stund efter det att jag hade kommit hem började det mullra lite grann över bergen. Sen kom några regndroppar. Och sen...dunder och dån, blixtar och smällar, störtvräkregn av ofattbart slag. Man kan inte föreställa sig hur mycket det kan regna i Spanien. Enligt uppgifter kom det 86 mm regn på ett par timmar, det är mycket det. Och maken till åska har jag aldrig hört.
Enstaka stackars fotgängare sprang förbi vårt hus, de flesta hade nappat åt sig nåt slags skydd från utställda sopor, en gammal kartong eller så som de höll över huvudet. Det är ju inte heller enbart regnet från himlen man vill skydda sig mot. Det är också det koncentrerade regnet i form av husens "hängrännor", där vattnet inte leds ner till gatunivå via stuprör utan forsar rakt ner från taken. Ser man inte upp så får man en rejäl dusch, som av en vattenslang. Kolla bara hur det kan se ut, det är huset mitt emot vårt:
Helt vansinnigt. Och bilden är tagen innan det började vräka ner på allvar och det blev dubbelt så stort vattentryck i "duschen".
K:s kommentar om att vi måste gå hem för att det regnar är alltså inte så underlig som den låter. Ibland måste man rädda sig så fort det går!
Men idag gassar solen från en klarblå himmel igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar