47 nålar

Nerja är sig likt, fast mer folk än vad det brukar vara i september. När i kom var det över 30 grader varmt, och det höll i sig ett tag. Nu har det gått ner till 26-27, det är ju mer lagom.
Vi njuter av tillvaron här, men mina dåliga ben lägger ändå lite sordin på saker och ting. Det har liksom blivit lite, lite sämre hela tiden. En tiondels procent kanske, varje dag. Nån domning som går lite djupare eller som känns på ett nytt, tidigare odomnat ställe, svagare knän, osäkrare gång...otänkbart att gå ut utan stavar, otänkbart att bära något tungt.

Men. Det finns en väldigt duktig akupunktur här i Nerja, en svensk kvinna som heter Anna Lundin. Jag har varit hos henne förut, pga andra orsaker. Nu tänkte jag testa tre gånger för benen och se om det kan hjälpa åtminstone något. 47 nålar satte hon, jag såg ut som en igelkott och var helt yr alldeles efteråt! Första gången gjorde ingen skillnad, men efter andra gången märkte jag en liten men tydlig förbättring. Högra knät var inte bortdomnat längre! Det har hållit i sig flera dagar dessutom. Så det ger ju hopp verkligen. Första gången på nästan ett år som det faktiskt känns bättre!
Nu ska jag dit på onsdag igen, och förhoppningsvis händer det bra saker då också.

Hos neurologen

Processen går vidare. Idag har jag träffat världens förmodligen trevligaste (och säkert också bästa) neurolog.
Som tur är, som den tänkande och utifall att-människa jag är, hade jag med mig alla mina undersökningsresultat. Tur, eftersom det visade sig att Akademiskas datasystem ligger nere sen igår. Inte en dator gick att använda, det är ju inte klokt. Men jag hade en bunt papper som doktorn studerade, och så fick jag utförligt berätta om mina symptom från början till slut samt att han gjorde diverse egna undersökningar. Trolig slutsats: Felet har med ryggmärgen att göra. Och det krävs ytterligare en magnetkameraundersökning. Lång väntetid på det, men han skulle sätta mig på nån typ av skynda på-lista, så det bara tar några månader.
Var det hela kommer att sluta är fortfarande oklart. Det kan vara något som trycker mot nerverna och som går att operera. Det kan också vara något som inte kan behandlas utan blir en bestående funktionsnedsättning. Jag skulle inte oroa mig just nu, tyckte doktorn. "Det är inte så att du kommer att hamna i rullstol inom kort." "Inom långt, då?!" sa jag förstås. "Nja, vi ska inte inte måla fan på väggen" sa han. Hm, tänkte jag, man ska inte heller ropa hej...

Men hur som helst, just nu är det som det är Och imorgon åker K. och jag till Nerja.  Det känns riktigt kul.

Hur det är just nu

Ja, hej igen blogg. Och hej ni kanske två-tre personer som fortfarande inte har gett upp utan går in nån gång ibland för att se om jag har skrivit något.
Det har tagit emot en del, och periodvis har jag inte ens tänkt på bloggen, än mindre haft dåligt samvete för att jag inte har uppdaterat. Sen märker jag att jag själv har nytta av den ibland. Jag kan gå in och kolla vissa saker som har hänt: När var det, hur lång tid tog det, hur var det egentligen?
Ja, och nu kände jag för ett litet inlägg.

Sommaren hittills har varit speciell, rentav konstig. Och det beror på mina tilltagande svårigheter att gå. Sen vi kom hem från Nerja för snart två månader sen har det handlat mycket om läkarbesök, remisser, kallelser och undersökningsresultat. Aldrig förut har jag varit inne i "vårdsvängen", men nu är jag det och hittills tycker jag att det funkar bra. Fast jag har ju inget att jämföra med.
Olika diagnoser har testats och förkastats. Inte polyneuropati, inte spinal stenos. Knappast ALS (puh!) och relativt osannolikt med MS...men vad tusan ÄR det då? Nu återstår en magnetröntgen av hjärnan samt möte med neurolog. To be continued alltså.
Att jag dessutom har opererat ett öga mitt i alltihop känns som en baggis, och det är det ju också. Grå starr, världens vanligaste operation. Läkaren som opererade mig har ca femton likadana operationer om dagen. Väldigt löpande band alltså. Och det verkar ha gått bra. Så här efter tio dagar kan jag fortfarande känna en liten irritation och ökad ljuskänslighet, men det kommer att lägga sig. Och på det hela taget känns ögat bra. Jag märker redan att grundsynen har förbättrats.

Men K. och jag har varit, och är fortfarande, ganska handlingsförlamade. Tar inga initiativ, träffar knappt några människor. Vi sitter mest i soffan och läser, löser korsord, spelar mobilspel. Livet och all framtidsplanering är "on hold" tills jag vet vad som pågår. Kommer det att bli bra, kommer det att bli värre, kan vi bo i ett hus med trappor...det jobbiga är att inte veta vad man ska förhålla sig till.

Nu har jag i alla fall skrivit ett blogginlägg. 😄 Förhoppningsvis kommer det ett till snart.

Grottman med ärvda pengar

Igår var vi på Winters Bar och kollade på fotboll. En tråkig match mellan Tyskland och Polen. Vid bardisken satt en hippieliknande kille som berättade att hans andliga guide hade sagt att Polen skulle vinna med 2-0. (Det blev i själva verket 0-0.)
Det finns folk som bor i grottor i Nerja och runt omkring, och nu har jag äntligen träffat en. Eller äntligen...jag vet inte om det är rätt ord. Killen var från Tyskland, 47 år gammal och har bott i en grotta sen december, eftersom han inte gillar det tyska vädret. Han berättade också hur mycket han hatar pengar och kapitalism. "Men vad lever du på?" frågade jag. "Jag lever på ett arv från min far" svarade han, som att det var det självklaraste i världen.
Märkligt på nåt sätt.

Spretiga funderingar om Spanien/Sverige

Det flyter på med det mesta. Nu börjar det snart bli dags att förbereda hemresan, fast det är några veckor kvar förstås.
Ofta tänker jag olika blogginlägg som jag skulle kunna skriva, men så gör jag inte det och då liksom försvinner alltihop. Dumt.

Något jag funderar mycket på är själva upplevelsen att bo i ett annat land än där man har vuxit upp, för nu har jag vistast så mycket i Spanien, så jag känner mig defintivt inte som en turist. Snarare som en invandrare, även om det är på halvtid. Och ju längre jag bor här, desto mer främmande känns det på nåt konstigt sätt. Det är väldigt stora skillnader mellan Spanien och Sverige, jag inser att det finns olika skikt av en kultur som man kanske aldrig kan förstå eller i varje fall inte bli delaktig i. (Och då finns det ju länder och kulturer som är oerhört mycket mer olika än Spanien och Sverige.) Det betyder inte att spanjorerna är avståndstagande, tvärtom. Nästan alla är oerhört vänliga. Så på det personliga planet går allt bra. Men hur samhäller fungerar, attityder till problem - alltså jag tycker faktiskt att Sverige helt enkelt är bättre. Som land.( Eller var bättre kanske man ska säga. Nu går det utför med rekordfart, och jag tror tyvärr på en helt katastrofal utveckling.) Man fattar inte hur bra Sverge är/var förrän man upplever något annat.

Spanien har i och för sig en kort historia av att vara en modern demokrati, och mycket av byråkrati och korruption beror säkert på det. Man glömmer lätt att Francos diktatur varade 1939-1975, och innan pågick inbödeskrig i tre år.

Bättre med Spanien är förstås klimatet. Och att det inte förekommer åldersdiskriminering. Två superviktiga saker. Jag gillar också att Spanien verkligen månar om sina traditioner, och jag har inga större probem med manana-mentaliteten. Men byråkratin...usch. Och myndigheterna är inte direkt kända för att hjälpa folk genom att informera och förenkla saker, det verkar snarare som att allt ska vara så krångligt som möjligt. Lite östblock ibland, med konstiga bestämmelser, hundratals papper och "viktiga" stämplar, fast trevligare än vad det förmodligen var i Sovjet och Östtyskland.

Samhället fungerar ju ändå, folk är glada. Det är faktiskt väldigt sällan man ser sura Nerjabor. De skrattar och pratar och sjunger och ropar till varandra så det ekar i gränderna. Gladast är de äldre, surast är ungdomar och barn. Inte tvärtom, som man skulle kunna tro.
Äldre Nerjabor är helt enkelt underbara, de mest fantastiska människor jag kan tänka mig. Otroligt vänliga och öppna och nyfikna på ett positivt sätt. Nu kan jag ju lite spanska också, så jag kan föra en enkel konversation om vädret och andra vardagliga saker. Väldigt kul.
Med äldre menar jag 65+, och allra mysigast är de riktigt gamla, de som är i 80-90årsåldern. Flera gånger har det hänt att jag har hälsat på nån gammal tant som stapplar fram på gatan eller som sitter och tittar ut genom ett öppet fönster. "Hola" eller "Buenas" säger jag, och den gamla tanten ler och säger "Vaya con Dios". Som ordagrant betyder "Gå med Gud" eller som man kunde säga i Sverige förr: "Må Gud vara med dig".
Jag visste inte att såna uttryck fortfarande användes, och hur rörande och fantastiskt är det inte!

Jaha, det här blev inte det inlägg jag hade tänkt skriva. Men ändå. Ett inlägg.

Jag glömmer den igen

Jaha, nu glömmer jag bloggen igen. Det händer så mycket här i Nerja, och jag pysslar dessutom med min astroblogg på Året Runt, så tiden flyger fort fort.
I alla fall så har vi det som vanligt jättetrevligt. Som vanligt letar vi nytt boende pga oväsen, som vanligt skiner solen. Fast när vi kom var det regnigt och kallt, i en hel vecka. Det har jag aldrig varit med om under alla år jag periodvis vistats här.

Ett exempel på en vanlig trevlig kväll: Igår gick vi ut och tog en drink på en liten pub här i närheten. Ägaren heter Joan, är spanjor och kör ibland dragshow. Väldigt speciell och snäll kille. När K. och jag satt där kom det in en spansk tant och lämnade en påse med något till Joan, och i utbyte fick hon 3 €. Det visade sig att hon sålde ägg till honom, färska ägg från egna höns på lantstället. "Fantastiska ägg," sa Joan, ni måste smaka. Så när vi hade druckit upp vår GT kom han och gav oss fyra ägg. Vi hade inte bestämt vad eller var vi skulle äta middag, men nu löste det sig: Vi gck hem, knäckte äggen och gjorde omelett med ost och tomat. Hur gott som helst.

Annars har vi inte ätit hemma så ofta. Det är så lätt och billigt att gå ut, och vi träffar alltid folk vi känner. De första två veckorna hade vi besök dessutom. Sammanlagt fem personer från olika håll, men de bodde inte hos oss (tack och lov). Intensivt och kul var det. Sen när alla åkte hem, och vi i samband med det hade en dag utan program, utan möten med vänner, utan nånting, då kändes det jättekonstigt. Som att vi var helt avskärmade från hela världen. Isolerade, glömda.
Men det varade bara en dag, sen blev allt som vanligt igen.

Dags igen

Vilket underbart majväder! Jag tog en promenad tidigare idag, och det är nästan smärtsamt vackert, alltså det går nästan inte att ta in. Hade jag detta vetat hade jag gärna stannat i Uppsala en vecka till. Fast det hade ändå inte funkat, eftersom det kommer folk och hälsar på i Nerja.

Allt är förberett nu. Jag har hämtat resväskorna och är som alltid jätteglad över att förrådet ligger vägg i vägg. Imorgon förmiddag har vi bokat tvättstugan, så tvättkorgen kommer att bli helt tom. Det är väldigt skönt att åka på kvällen, det blir inte alls stressigt i samband med resan. Sen kommer man ju fram efter midnatt, men det gör inte så mycket.

K. är i Stockholm idag och träffar sin dotter. Planen är att vi ska ta en gin & tonic på balkongen när hon kommer hem, och sen äta något lätt. Tömma kylen från rester, det lilla vi kan hitta. Lite ägg, lite ost, lite skinka, såna saker. Blir säkert en trevlig kväll.
Men, som sagt, maj...årets vackraste månad kan det ju vara. Förra året var maj svinkall och vi var så glada att vi inte var här då. Nu är det riktig försommar. I veckan kommer det att vara varmare här än i södra Spanien enligt prognosen! Hahaha. Eller inte. Nåja, vi ska stanna ett tag och lär få sol och värme så det räcker ändå.

Otur med vädret

Som vanligt går sista veckan fort, alltså veckan innan vi åker till Nerja. Och som vanligt blir vädret här hemma jättefint precis när vi sticker. Det ska bli runt 20 grader och sol. Och som vanligt blir det spanska vädret sämre precis när vi kommer. Det ska bli runt 19 grader och regn! Det är så varje gång, det är ju helt otroligt.
En hel vecka med regn eller regnskurar väntas - på solkusten, i maj! Hur konstigt som helst. Prognosen kan förstås ändras, jag hoppas på det.

De här dagarna är det i alla fall fullt upp. Mest med jobb faktiskt, för alla besök hos läkare o.d. är nu avklarade. Papper som ska postas är postade, och allt tycks vara under kontroll.

Tidigt besök

Idag var det dags för ögonläkaren. Klockan 8, och det tycker jag är jättetidigt! Det har varit en del såna tidiga morgnar nu på sistone, beroende på både läkarbesök och diverse ärenden i Stockholm, men nu kan jag förhoppningsvis återgå till mitt morgonsovande.
I alla fall 6.30 kvittrade mobilen, och 7.55 var jag hos Capio, relativt pigg faktiskt. På en skylt i väntrummet förklarades att 'här tar vi inte i hand, av hygieniska skäl'. Jaja, tänkte jag. Bra att det är lika för alla då.

Undersökningen var snabbt avklarad, och läkaren berättade att min starr har blivit mycket sämre på det år som gått sen vi senast kollade. Absolut dags för operation. Jag trodde det skulle vara långa väntetider, men det var det inte. 6-7 veckor bara, så jag fick skjuta upp det några veckor så jag hinner hem från Nerja. I juli lär det bli av i alla fall. Då har jag också fått tid (även den uppskjuten av mig) för två sorters röntgen på Samariterhemmet. Och så kommer väl snart kallelse till neurofysiolog också. Det blir en sommar i vårdens tecken, som det verkar.

En sak som är lite synd vad gäller ögonen är att jag förutom grå starr har grumling på hornhinnan. Det innebär att sviterna efter starroperation kan bli värre än det brukar bli, med långvarig svullnad och grejer, samt att synen trots allt inte blir helt okej. Det kan man i så fall åtgärda nån gång i framtiden sa läkaren. Kanske transplantera hornhinna...för det är väl det man gör? 😱 Nåja, det får jag ta den dagen, om det nu blir aktuellt.

Det är i alla fall skönt att alla viktiga möten är avklarade. Nu ska jag ägna mig åt jobb med Året Runts sommarhoroskp. Jag får väl titta lite extra på mitt eget tecken då, så jag får en hint om hur sommaren artar sig. 😃

Hälsning och DO

Det där uteblivna handslaget blev spiken i kistan. Alltså när miljöpartisten Khan, Kaplans "efterträdare" vägrade ta en kvinnlig journalist i hand, och detta beteende fördöms å det starkaste till både höger och vänster. Det är egentligen helmärkligt. Här har DO i åratal betalat ut skadestånd till människor som till exempel inte fått ett jobb för att de vägrar ta kvinnor i hand. 60-75.000:- tror jag man kan få för denna ståndaktigt religiösa övertygelse. Eller är det 40.000.-? Hur som helst, man får pengar. Mycket lättförtjänta pengar. Bara för att man är muslimsk fanatiker.
Hur ska sådana "diskrimineringsmål" dömas i fortsättningen? Det måste råda förvirring i alla möjliga läger nu.

Proppen ur och kompassnålen snurrar

Oj, vad proppen är ur nu, i den politiska debatten alltså. Kompassnålen snurrar vilt, det som var fruktansvärt fel att säga eller ens tänka är nu helt mainstream och nödvändigt. Media befinner sig på den värsta etiska karusellen jag tror jag har skådat, och fort har det gått.
Otroligt skönt! Jag suckar av lättnad.
En anledning till att min blogg nästan dog ut ett tag var just att det finns så mycket som är tabu här i landet. Så många etiketter som sätts på allt som inte ligger inom väldigt snävt bestämda ramar. Och den utvecklingen tog fart för sådär en tre-fyra år sen och har sen drivits vidare till det absurdas gräns. Nu kanske gränsen är nådd?
Vibbarna av Sovjet, Östtyskland och Nordkorea kanske tunnas ut?
Jag hoppas, jag hoppas.

För övrigt läste jag i socialdemokraten Westerholms blogg att två journalister har jobbat heltid i tre månader med att gräva om Kaplan! Fler saker lär avslöjas.
Äntligen.

Avgång och doktor

Kaplan avgick till slut. Och det var väl på tiden. Uttalandet där han likställde Israel med nazismen gjordes för övrigt 2009, och väckte inget större uppseende då. Nu, sju år efteråt, är det plötsligt oerhört upprörande, för nu går drevet. Jag tycker det är bra med drev i det här fallet. Eller det är inget drev utan klassisk undersökande journalistik. Inget som kommit fram är felaktigt, överdrivet eller orättvist. Hade Kaplan inte varit muslim hade han varit borta från de politiska finrummen för länge sen.

Själv har jag varit till doktorn igen för en uppföljning av mina prover. Allt såg bra ut. Och mina reflexer i fötter och ben är helt normala. Likafullt är fötterna domnade och jag har dessutom tappat orken. Är pigg rent mentalt men orkar inte gå två trappor utan att känna mig som jag har sprungit en mil. Benen blir blytunga och jag är helt slut. Det är ju vansinnigt! Usch. För första gången i hela mitt liv är jag på allvar orolig för min hälsa.
Nu stundar fler undersökningar: Lungröntgen, magnetröntgen av ryggen, träff med neurofysiolog. Tre olika saker! Till att börja med.

"Har du frikort?"
"Nej."
"Det kommer du att få."

Jag vet inte var frikortsgränsen går, men ska börja springa hos läkare stup i kvarten lär jag väl komma upp i den ganska snart. Det är ganska bra faktiskt, det här med frikort. Alltid något. Vi får se vad allt landar i.

Splittrat söndagsinlägg

Ingen snö hittills i april, och nu lär det ju inte bli nån heller. Bra. Kyligt är det, men det gör ingenting. Det blir en långsam, gradvis vår då, och redan börjar det skimra ljusgrönt här och var. När vi sen åker tillbaka till Nerja är det som vackrast här, men det får man ta.

Lchf-kuren fungerar som väntat. De två kilon jag ville gå ner i första hand är nu borta - på bara fyra dagar. Visserligen sägs det vara mest vätska som lämnar kroppen, men det spelar ingen roll. Vem vill gå omkring med två kilo överflödig vätska? Känslan av stabbighet är densamma. Och nu satsar jag på att få bort ett kilo fett också. Det tar nog lite längre tid.

För övrigt fattar jag inte hur Mehmet Kaplan kan sitta kvar. I vilket annat land som helst hade han varit väck för länge sen. Jag har alltid trott på Nalin Pekgul när hon påstått att Kaplan har en islamistisk agenda. Tecknen har varit många. Nu undrar jag om hela miljöpartiet har det. Och Löven, är han bara korkad eller? Hela alltihop oroar mig djupt.

Resten av den här söndagen kommer att delas lika mellan arbete, tvätt och TV. För ovanlighetens skull gillar att titta på hockey, och det beror på att Lasse Granqvist är en så otroligt bra och engagerad kommentator. Kommentatorn är jätteviktig när det gäller TV-sport. I Nerja brukar K. och jag se internationell fotboll i en finsk kanal. Kommentatorn är fantastisk och skapar världens stämning - att vi inte förstår ett ord gör absolut ingenting!

Nyttigt

Värst vad jag känner mig nyttig. För ovanlighetens skulle skjuter jag inte upp allt som ska göras till sista sekunden, utan jag börjar i god tid och har liksom marginaler. Det händer inte så ofta. Däremot brukar allting ändå bli klart när det måste vara klart, för är det något jag har så är det känsla för timing.

Nyttigare ska jag också bli med kosten. Idag startar en lchf-period igen. Det var ett bra tag sen jag körde det någotsånär strikt, men nu börjar vikten stabilisera sig på en alldeles för hög nivå. Eller alldeles för hög...det är två kilo som ska bort, kanske tre. Inga problem egentligen.

Jag har en bekant i Nerja som ätit lchf i ganska många år, hon mår strålande, lyser av energi och har tappat all sin ganska ansenliga övervikt.  Själv tycker jag det är svårt att vara principfast i Spanien. Delvis för att vi, K. och jag, äter ute på tapasställen ganska ofta, och ibland är det vita brödet som alltid ingår helt enkelt vansinnigt gott. Bara för att ta ett exempel. God glass har man också i Spanien, och en kall öl i solen kan vara en oslagbar njutning...tja, man kan ju avstå om man måste eller verkligen vill. Hemma hos principfasta E. finns bara typ smör, olja, lite frön, 90-procentig mörk choklad (jätteäckligt, som att äta asfalt blandat med papper!) och annat som endast kan finnas hos en sann entusiast.
Själv har jag så smått börjat tycka om 70-procentig choklad. Så smått alltså, det är ju inte supergott. Men nu ska jag göra en egenkomponerad chokladkräm med just sån 70-procentig. Blandad med smör, kokosolja, grädde, vaniljpulver och kanske lite stevia. Det ska jag äta när K. och jag snart dricker kaffe och hon glufsar i sig en vrålgod kardemummabulle.

Matlådor på spanska sjukhus

Som på beställning kom en kallelse till ögonundersökning nu i fredags. Alltså kallelsen kom då - undersökningen är om några veckor. Nu hoppas jag att ögonläkaren håller med optikern om att jag behöver en starroperation å det snaraste.
Bra att jag är hemma också. När det handlar om läkare och sånt är det väldigt skönt att kunna kommunicera på sitt eget språk. Och just Uppsala tror jag är en de bästa städerna i Sverige att bo i om man nu behöver några slags vårdåtgärder, det kanske rentav är den allra bästa.

Annars är det inget fel på vården i Spanien. Enligt alla jag hört som varit i kontakt med den, så är den väldigt bra. I synnerhet akutvården, som är helt överlägsen den svenska. Intensivvård och specialister, där funkar det också precis som man önskar. Däremot eftervård och rehabilitering är inget vidare. Och spanska allmänna sjukhus vill man inte gärna hamna på.
Det fick vi bekräftat på flygresan hem, där vi satt bredvid en man vars fru fått en hjärtinfarkt. De hade hyrt ett ställe i Nerja och tänkte vara där tio veckor. Andra veckan satt hans fru och solade på balkongen och fick en massiv hjärtinfarkt, utan att nånsin haft problem tidigare. Allt gick bra, ambulansen kom genast och körde i blixtfart de dryga fem milen till Malaga, där mycket kompetenta läkare tog vid.
Men sen...när krisen var över. Då hamnade hans fru på en allmän sal och låg där i tre veckor. Och i Spanien bygger mycket, även inom sjukhusvården, på att det finns anhöriga som ställer upp. Bland det man då måste ställa upp med är mat, alltså anhöriga kommer med mat till sina inneliggande släktingar eller vänner. Varje dag. Så vår resegranne hyrde bil och körde varje morgon till Malaga och hem igen på kvällen efter att ha både ha tagit med sig mat och delat ut medicin. Sjuksköterskorna kom med medicinerna och talade om hur han skulle göra och på vilka tidpunkter! Viss skillnad mot hur det är i Sverige!
Och det värsta var ljudnivån. Haha, ja det är ju Spanien. I korridorerna och på salarna kryllade det av spanska familjer som besökte sina anhöriga med matlådor och annat, och i vanlig ordning pratade alla högt, ständigt och i munnen på varandra. Så det var väldigt påfrestande, och inte särskilt läkande.

Vad händer om man inte har några anhöriga, kan man undra. Enligt vad jag har hört får man då mat av medpatienternas släktingar! Alltid finns det några som har koll och hjälper till.
(Sen har jag också hört att på mindre, privata sjukhus får man välja mat från restaurangmenyer och får dessutom gärna ta ett glas vin till, om ens hälsotillstånd medger det. Det låter ju betydligt bättre men kostar förstås i form av dyra försäkringar.)

Efter tre veckor fick kvinnan åka ambulansflyg hem till sitt svenska sjukhus. Där blev det ett väldigt liv för att hon fått ligga i en säng rakt upp och ner i tre veckor utan nån form av rehabilitering. Tydligen är det ganska farligt. Den svenska läkaren ringde till sjukhuset i Malaga och var helt rasande.

Den ganska ledsna mannen var nu på väg hem han också, och vi hoppas verkligen att allt har gått bra.
Men när jag ibland tänker på att flytta till Spanien för gott, eller i alla fall att bo där betydligt mer än halva året, då är det bra att ta många faktorer i beaktande. Och ha så bra ekonomi så man har råd med privat sjukförsäkring. Det vet jag faktiskt inte om jag har.
Alternativet är då att hålla sig frisk.

Snygga bågar men inga glas

Det var roligt att prova bågar inne i optikerbutiken innan synundersökningen. Roligt eftersom jag tyckte det fanns många bågar som jag faktiskt passade i. Annars brukar det vara svårt, och jag provar och provar utan att bli riktigt nöjd. Nu var den ena efter den andra hur bra som helst, så kanske dagens glasögonmode är perfekt för mig.

Jag hade sett ut ett antal mer än tänkbara modeller när det var dags för själva undersökningen. Optikern kollade allt möjligt och skruvade på sina instrument och till sist konstaterade han lugnt: "Nej, Monica, du ser alldeles för dåligt."
Jaha.
Han tyckte att jag är "väl kvalificerad för linsbyte", alltså ögonoperation. Min synnedsättning går alltså inte att korrigera med glasögon, det skulle bli lite, lite bättre men skarpt skulle jag inte se. Det är väl ungefär vad ögonläkaren sa förra året, bara det att jag ser betydligt sämre nu. Det är hur som helst dumt att slänga ut 5000 pix minst, på nåt jag ändå inte har nån glädje av. Förutom nya snygga bågar då förstås. Lite synd att missa dem, men nu är remiss skickad till Capio, där jag ju redan är inskriven, och det är bara att vänta på starroperation. Jag har googlat fram att det är världens vanligaste operation. Världens vanligaste!
Undrar hur lång väntetid det är. Måtte den vara kort, men det finns kanske inga korta väntetider nånstans längre. Jag ser i alla fall fram emot detta, för som optikern sa: "Du kan ju inte gå omkring i ett töcken!"

Om ögon och fötter

Jag har nog aldrig sett fram emot en synundersökning så mycket som idag. Ska till optikern i eftermiddag, och det ska bli mycket spännande att höra hur synen har förändrats. När jag var hos ögonläkaren på Capio för ett år sen, sa han i och för sig att det inte är nån större idé att jag byter glasögon stup i kvarten. Eftersom jag har begynnande grå starr ändras synen lite hur som helst, och nya glasögon kommer snabbt att kännas fel de också. Men nu är det så fel, så jag måste ändå försöka göra något åt det. Har börjat få en bekant slags spänningshuvudvärk som alltid tidigare har berott på fel glasögonstyrka. Och nu...det är som att ögonen har renodlat sina specialiteter, och de blir mer och mer olika. Med det vänstra ser jag bra på väldigt nära håll, typ läsavstånd men på lite längre håll är allt suddigt. Det högra är tvärtom, på nära håll är allt suddigt och på långt är ser jag riktigt bra. Det blir svårt för hjärnan att parera detta, särskilt när glasögonen är inställda på en tredje, inte fullt så extrem synvariant.
Det innebär mest troligt att ett antal tusenlappar ryker igen, men det är inget att göra åt.

Igår hade jag en annan nyttig träff, med min husläkare. Mina domningar i vänsterfoten, som började för nästan ett år sedan, har blivit värre och dessutom spridit sig upp till knäet. Plus att domningar har börjat även i högra foten. Så det är nog inte frågan om dålig cirkulation eller "en nerv i kläm" utan något annat. Som kanske inte är särskilt trevligt alls. Min doktor tog i alla fall symptomen på största allvar, det ska utredas och kopplas in neurolog, kanske blir det magnetröntgen och saker. "Oj, hur blir det då, jag ska ju vara i Nerja, då måste jag åka hem då och då," tänkte jag genast.
Min husläkare vet att jag bor i Nerja periodvis, och han berättade att han och hans fru har planerat en resa dit. Förstås, som så många andra. Och de blir väl också jätteförtjusta och köper ett hus kan jag tänka.

Blodprover togs, och jag ska dit och diskutera dem om två veckor och då får vi se hur man går vidare. Sköterskan hade som vanligt svårt att komma in i mina vener som är smala och slingriga och rullar undan, men till slut lyckades hon få ut fyra rör med blod, fast det rann sakta och tveksamt.

När jag fick en ny tid stod det 19.00 på lappen. "Klockan sju på kvällen?!" sa jag frågande.
"Ja, vad ska man göra," sa min läkare, "jag börjar ofta jobba fem på morgonen dessutom."
"Men oj, det går ju inte, så kan man inte hålla på," sa jag.
"Nej, det är därför jag börjar fundera på Nerja," sa han.

I alla fall, nu får jag se vad som händer. Men mina fötter alltså...först blir båda opererade med två års mellanrum, jättelyckade operationer. Rena mönsteroperationerna, och jag hade knappt ens ont efteråt. Sen stukar jag först den ena och efter ett år även den andra. Allvarliga stukningar, men även de läkte bra. Men så börjar fötterna domna bort...nej, det är dåligt.
Med både ögon och fötter är det ju vänster-högerkopplingar, det är liksom intressant i sig och värt att fundera på. Fortsättning följer.

Hemma och vilar upp oss

Det är nästan tjatigt att säga oj, vad tiden går. Men nu har den gjort det igen, alltså det är ett tag sen sist. Det är så jag märker att tiden verkligen går fort, när jag ser hur länge sen det var jag uppdaterade bloggen.
Vi har hunnit åka hem till Sverige, och det känns riktigt bra. De första dagarna var vi helt slut, degade i soffan, slötittade på TV, läste, slumrade, gjorde ingenting. Framför allt: vi träffade inte en enda människa.
Det behövdes en vilopaus från alla intryck och det intensiva sociala livet i Nerja. Nu börjar vi bli oss själva igen, dvs åtminstone lite halvenergiska. Dags att deklarera. Och boka in diverse appointments med läkare, optiker och annat nyttigt. Och träffa vänner
Våra vänner i Nerja, de vackra vyerna, enkelheten, mysfaktorn - ja, det kommer vi att sakna snart, men än så länge är det mer än okej att vara hemma, och vi åker ju snart tillbaka.

Något vi njuter av är att ha varmt inomhus, Att det är gråmulet och småkulet ute gör absolut ingenting. Vi börjar nästan fundera på att vara mer i Sverige under vintern och mer i Spanien vår och höst. Visst, snö, mörker och halka är vidrigt. men man behöver ju inte gå ut så ofta. Och att frysa inomhus är baske mig värre än att frysa ute. Äntligen förstår jag de fastboende Spanienvänner som åker till Kanarieöarna och Thailand på vintern. Det verkar också som att ju mer man vänjer sig vid den underbara värmen i maj-juni och september-oktober (i juli-augusti är värmen inte underbar utan jobbig), desto känsligare blir man för den råkalla fuktkylan.
När man tycker att allt under +25 är kyligt, då har man blivit mer spansk än svensk.

Vi får se hur det blir framöver. Som sagt, vi vilar upp oss nu och är lite lagom aktiva mellan varven.

Och på tal om blogg: Jag har också börjat blogga på Året Runts hemsida aretrunt.se. Postade mitt första inlägg idag.
En astroblogg - gå gärna in och kolla!

Uppföljningar

Nu blir det lite uppföljningar till diverse tidigare inlägg.

Den fallna sångaren har repat sig. Det tog några dagar, men så hörde vi honom sjunga lite försiktigt där han gick. Och i förrgår var det full volym, han närmast toksjöng, rakt ut bara. Det ekade i hela kvarteret. Gitarristen satt ute och plockade så fint på sin gitarr, men han gick in till sig när sångaren kom. Gitarristen är väldigt blyg och skygg nämligen, och jag kan tänka mig att han nu är livrädd för att behöva ta hand om en kollapsad äldre sångfarbror en gång till.

Den seismiska aktiviteten fortsätter. Senast igår kände både K. och jag att det skakade där vi satt på terrassen i våra solstolar. Jag gick in och kollade på nätet, och det var mycket riktigt ett skalv nånstans mellan Marocko och Spanien. Det pågår hela tiden, och om det är runt 5 på Richterskalan märker vi av det ganska tydligt. Nu är det inte efterskalv utan en ny variant. Kontinentalplattorna rör sig åt alla möjliga håll, men mest är det den afrikanska som knuffar sig i riktning mot Europa. Djup symbolik i det kanske.
Vi får se om det slutar. Och hur.

Svenskar. Nu är det löjligt mycket svenskar här, det fullkomligt väller in folk. Jag har vant mig vid att höra svenska språket precis överallt. Men när jag var inne på en hälsokostaffär och handlade B-vitaminer och expediten förklarade att en sort var "micket bra", då blev jag inte så glad som kanske många andra skulle ha blivit. När jag gick sa hon "hej då, tack så micket", och jag Gillar Inte Alls det. Men hon var jättetrevlig och säkert stolt över sitt språkkunnande.
Eftersom jag numera ser mig mer som invandrare än turist och alltid försöker göra mig förstådd på spanska, är det nästan förolämpande att bli tilltalad på bruten svenska. Det känns liksom grisfestaktigt. Det är ju jag som ska prata spanska, och det går bra ibland och knackigt andra gånger.
Den här expediten känner vår hyresvärd lite grann, kände troligen igen mig och visste nog att jag är från Sverige. Men ändå...

En av våra bekanta, en svenska som är gift med en spanjor, har fått i uppdrag av en restaurang att översätta deras meny till svenska. Bara det säger en del om vilket land som nu dominerar bland utlänningarna.
Det man är rädd för är att Nerja ska förlora sin genuina prägel, det som gör att man trivs här. Men det ska nog mycket till innan det blir så. Nåt "Lilla Sverige" hoppas jag det aldrig blir, även om jag fruktar det värsta ibland.
Alla som har en business av något slag tjänar förstås mer pengar än nånsin nu, och det är självklart bra för dem. Och som jag tidigare skrivit, bostadsmarknaden dammsugs på både bra och dåliga objekt. Nya mäklarkontor dyker upp överallt. Svenskarna köper och hyr allt med fyra väggar. Priserna stiger och stiger.
Alltså, det räcker faktiskt nu.

Handlöst fall mitt i sången

Nu är det sommar, nu är det sol...eller i alla fall riktigt fint vårväder. Inte ett moln på flera dagar. K. är så brun så hon syns knappt.
Nåt som är mysigt här i gränden är när vår granne sitter utanför sitt hus och spelar. Mitt emot bor nämligen en av stans bästa flamencogitarrister, en ung, pinnsmal, långhårig kille som är helt suverän. Ibland, när det råkar vara lugnt i övrigt, sitter han på marken, eller tar ut en pall, och plockar lite på gitarren. Riktigt genuina flamencotoner. (Annan musik hör man nästan aldrig här.)

Det finns också en gammal farbror som går omkring och sjunger på gatorna häruppe. Jättestark röst har han, ljus men kraftig och bärande. Ibland går han förbi och vrålsjunger halv nio på morgnarna, så vi vaknar av det, det kan vara aningen irriterande. Idag kom han förbi när gitarristen höll på, och det blev en improviserad konsert på eftermiddagen. Gubben sjöng för full hals, den unga killen följde med sina fantastiska flamencoharmonier, det var olé och handklapp, och även folk som gick förbi ropade olé och hade sig. Så pittoreskt som något kan vara. K. och jag hade precis fikat på terrassen, och jag stod och kollade  ner. Så underbart, tänkte jag. Då ramlade den gamla farbrorn omkull, mitt i en strof, han dråsade handlöst över gitarristen och i backen, illröd i ansiktet. "Oj, han sjöng ihjäl sig!" tänkte jag.
Men som tur är kvicknade han till efter ett tag. Gitarristen hämtade vatten och följde honom sedan hem.
Nu hoppas vi att det inte var allvarligt, utan han dyker upp sjungandes snart igen, även om det är tidigt på morgonen.