Schlagerns död

Pride var sig ganska likt, fast ändå inte. Mötena med människor brukar vara det bästa, och många möten var det även i år. Planerade och oväntade, långa och kortvariga, märkliga och alldeles vanliga - alltid intressanta.
Vi bodde som vanligt i Björkhagen, smidigt och bra. Fast något mindre smidigt än vanligt, eftersom tunnelbanetrafiken var halverad pga. spårarbete.

Det var skönt att Pride var tillbaka i Tanto. Helt rätt! Onsdagens höjdpunkt var ett mycket bra invigningstal av Birgitta Ohlsson och Mona Sahlin. Kanske det bästa invigningstal jag har hört, och mycket humor innehöll det också. Vi myste i parken tillsammans med Åsa och Eva bland annat. En trött Kikki Danielsson uppträdde med Wizex, och folk dansade för fullt. Trivsamt och vänligt.

Torsdagen ägnade vi åt ett besök på Fotografiska museet, där vi också åt lunch med Jill. Utställningen med foton av Strindberg tycker jag var väldigt intressant. Sen satt vi länge och väl och drack vitt vin på museets uteservering. Varmt och skönt och trevligt hade vi. Tofflan med fästmö dök upp som hastigast, i övrigt såg vi inga bekanta där ute.

Från Fotografiska till Prideparken. Där anslöt Nikki, och vi satt i gräset och hade en liten picknick innan vi gick igenom den allt mer rigorösa (och i mitt tycke överdrivna) säkerhetskontrollen vid parkentrén.

Torsdag innebär också schlagerkväll, och det brukar vara veckans höjdpunkt. Men i år blev vi besvikna. Magert program och samtidigt alldeles för långt, mycket musik men knappt nåt man kan kalla schlager. Vi börjar kanske bli för gamla, sa vi till varandra. Och så kan det mycket väl vara. Om Sean Banan anses vara bra schlager, då kan vi nog tacka för oss. Det kändes faktiskt som torsdagskvällen var ett slags schlagerns död, ett gammalt invant och välbekant och av många älskat koncept var borta/förvanskat. Kanske tillfälligt - konferenciererna förklarade glatt ursäktande att detta var "ett Pride på nåder", för konkursen var oerhört nära och hela festivalen var mer lågbudget än tidigare. Och med det i åtanke kanske man inte ska klaga. Fast jo, det var en USEL schlagerkväll som borde ha kallats något annat. Trots att den avslutades med ett kanonframträdande av Loreen.
När hon gick på scen var klockan en bit över midnatt (enligt programmet skulle hela showen avslutas 23.00), och inte förrän 00.30 var det slut. En hiskelig försening. Nästan 14.000 personer lämnade parken samtidigt, en flodvåg av folk som satte kurs mot tunnelbana och busshållplatser. Vid det laget var det lite kris för många, eftersom det även i huvudstaden blir svårare att ta sig hem ju senare det blir. En hel del var rätt så berusade dessutom. Ändå gick det lugnt och städat tillväga.
Vi hann precis med sista t-banan. En riktig rysare var det.

Fredag träffade vi H&T på Kulturhusets tak, och där ägde även ett av de märkligare sammanträffandena rum. Får se om det kan leda till en upptagen kontakt.

Vi kollade Sergelpelaren igen, för att beundra den och även för att kolla om den blivit vandaliserad. Den hade klarat sig bra, men lite dåligt klotter fanns. Delar av det kunde vi torka bort, annat täckte vi med egen text. Och de mest hatiska inslagen var tack och lov skrivna med svaga kulspetsbokstäver som knappt syntes.

När folk, även personer jag känner och betraktar som vänner, säger "men vad är vitsen med Pride, det är ju så förändrat, allt är ju så öppet nu, vad ska ni hålla på med Pride för?", så blir jag förvånad över naiviteten. Ja, det är förändrat på många plan. Och varför? Jo, bland annat för att Pride finns. Det innebär inte att det är "klart", att det inte finns något att kämpa för eller framsteg att bevaka. Negativa attityder och rent hat mot HBT-personer är vanligare än vad de flesta tror.
Men det fanns även en hel del nytt positivt klotter på pelaren, tack och lov.

Ett besök på Tom of Finland-utställningen hann vi också med.

Det kändes väldigt åskladdat och regntungt i luften på fredag eftermiddag. Vi tog tunnelbanan till Zinkensdamm och kände att nu är det oväder på gång. Så istället för att gå in i parken satte vi oss under tjocka markiser på en Kinakrog. Åt buffé i godan ro när det började mörkna och mullra allt mer, och så kom en av häftigaste störtskurar man kan tänka sig. Det vräkte och öste och smattrade och fullkomligt vrålregnade.

K. och jag tyckte jättesynd om alla människor vi precis sett skynda förbi för att gå till Pride Park. När regnet så småningom upphörde kom ett antal plaskvåta personer tillbaka, på väg hem för att byta kläder. Fast en del hade varit förtänksamma och tagit regnställ från början.

Vi gick in en vända sen, för det blev till slut en riktigt fin kväll. Pridevolontärer jobbade för fullt med att  ösa och dränera, och på det hela taget hade parken klarat sig bra. Det var bara på enstaka ställen det såg ut så här:

Kvällens program, en hyllning till Whitney Houston, var i full gång, och det lät jättebra. Men plötsligt var vi Pride-mätta. Nej, vi åker hem till Björkis tidigt ikväll, bestämde vi. Och så funderade vi över lördagens parad och stora scen-uppträdande. Hur många parader har vi (i synnerhet jag) gått i? (25 ungefär.) Hur många har vi  delvis stått bredvid och tittat på? Hur många gånger har vi gått med ungefär halva sträckan och sedan hoppat av och tagit en öl nånstans? Hur många gånger har vi applåderat Gaypoliserna, Stolta föräldrar och Regnbågsfamiljerna? Härliga upplevelser varje gång, men...det kanske räcker för oss nu?
Den värdelösa schlagerkvällen var ett slags vändpunkt, känns det som.
Så plötsligt var vi rörande eniga om att skippa lördagen helt och hållet. Ta tåget hem till Uppsala på förmiddagen, få en extra dag i lugn och ro innan K. börjar jobba igen, mysa i den lånade kolonistugan. Läsa, plocka hallon, slappa i solen.
Så blev det, och det kändes jätteskönt.