Söndagsaktivism

Jag kände mig faktiskt manad att gå ut och visa mitt stöd för den i all hast organiserade Pridemanifestationen. Alltså den i sammanhanget alternativa, som innebär en protest mot queervänsterns exkluderande. Det var mulet och regnhotande, så jag var lite tveksam först. Men en promenad är alltid bra, och dessutom hade jag ett annat ärende på stan. Två minuter innan evenemanget började sprack himlen upp, solen kom fram och temperaturen steg flera grader. Trevligt och symboliskt.

Nån jättefolksamling var det inte där vid Stora torget, men stämningen var god, Nyamko Sabuni (vad kort hon är!) pratade och efter en kvart tågade alla iväg till Vaksala torg. Enligt polisen deltog ca 150 personer.
Jag hade hoppats få se åtminstone några bekanta ansikten, men det var ingen där som jag ens kände igen. Lite trist.
Demonstrationståget höll ett högt tempo. Jag gick med ett tag men gav upp när det började bli halvjogging. Men jag bildade en lugn eftertrupp tillsammans med en hel del andra och anslöt vid Vaksala torg för att se vad som hände där, och för att äntligen uppleva hur det nya Speakers Corner togs i besittning.

Det blev fler tal och mycket applåder. Och en liten queervänsterskara stod också där - ungefär tolv personer hårt bevakade av två poliser. Jag vet inte om deras deltagande var ett slags protest eller vad det var. Banderoller med texten "Tvångssterilisera regeringen" är väl inte så jättekul. Att en del av vänsterfolket var maskerade är också illa. Vad finns det för anledning liksom? Annat än att leka revolutionsromantiker.

Tja, det pratades av diverse lokalpolitiker, och sen gick jag hem. Vädret var toppen vid det laget, och jag fick lite vanlig Pridekänsla, den som består av glädje, värme, sommar och fest. Hade K. varit med (hon jobbade förstås) hade vi nog satt oss på en uteservering och fikat, tagit en öl eller druckit ett glas rosé. Men nu var det som det var, så jag gick hem och tittade på hockey. Det pågår fortfarande, och Ryssland tycks vinna över Norge, helt enligt tipsen.

När jag zappade under fyrans vidriga reklampauser kunde jag konstatera att det sändes idrott även i SVT. EM i orientering. Kanske den minst TV-mässiga sport som finns. Trädstammar, trädkronor, skogsmark, och då och då kom en figur med karta i handen springande bland tallarna. För att få lite omväxling visades ibland en orienteringskarta. Hahaha, så tråkigt!
Hockey är i och för sig inte heller lika TV-mässigt som det var förr. Det går för fort numera, är för hafsigt och rafsigt. Man hinner inte se pucken eller uppfatta så många spelmässiga detaljer och finesser. Men jämfört med orientering så är det förstås en höjdare.