Hat istället för debatter?

Jag tittar aldrig på TV:s Luciafirande numera, och tur är väl det. Jag har alltså inte själv sett men enligt vad jag har läst om gårdagens sändning från Uppsala Domkyrka, så var den vacker och stämningsfull och traditionell - tills en rappare bröt in och mitt i Gläns över sjö och strand (min favoritjulsång) började rappa om mångkultur på bruten svenska.

Bloody fucking hell!
Det börjar bli helt bisarrt.

När jag letar efter kommentarer i Uppsala Nyas nätupplaga hittar jag ingenting. Det tyder på att de inte heller tycker att detta var en bra idé.
Fast nu, på eftermiddagen den 14/12 finns en artikel.

Aftonbladet tycker däremot att alla som har något att invända mot rappare i kyrkans luciafirande är idioter.

Och SD räknar in rösterna...

Det brukar ju heta "med sådana vänner behöver man inga fiender" när ens vänner mer eller mindre omedvetet sabbar för en, men i det här sammanhanget kan man nog säga tvärtom, med sådana fiender behöver man inga vänner. Så vettlöst extrem och totalt förnuftslös som debatten i Sverige är just nu, självklart gynnar det Sverigedemokraterna. De är dessutom ett slags officiellt godkänd måltavla för ett hat och förakt som jag aldrig i hela mitt liv har upplevt i Sverige. Hatet och föraktet kommer från den förment goda sidan, de som tycker "rätt".
Att kalla människor för avskum, pack, bastarder om de ifrågasätter invandringspolitiken, att avskeda människor för att de röstar på SD, publicera bilder där Jimmie Åkesson är en kackerlaka som gasas ihjäl - alltså vad är det?

Det måste finnas ett oerhört stort behov av att hata.

Igår stötte jag ihop med en vän på Ica, och vi pratade om pepparkaksgubbeaffären. Inte klokt, tyckte vi båda. "Det gynnar bara det parti som vi alla avskyr" sa hon.
Men jag avskyr inte Sverigedemokraterna. Jag avskyr inte heller Vänsterpartiet eller Moderaterna eller något annat parti som jag aldrig skulle rösta på. (Egentligen finns det heller inget parti jag direkt tycker om.)

Vad hände med sansade debatter?
"Vi tycker att bla bla...argument....bla bla..."
"Fast vi håller inte alls med. Vi anser att bla bla..argument...bla bla..."

Och så håller man på. Argument läggs fram, stöts och blöts, ifrågasätts. Människor lyssnar, drar slutsatser, bildar sig egna uppfattningar. Det är väl så det brukar vara när det handlar om politik och viktiga samhällsfrågor?

Men när gäller invandring är inställningen att det överhuvudtaget inte bör diskuteras. Den är nämligen inte en fråga som andra. Om man skulle diskutera den finns risken att folk håller med SD. Och eftersom SD per definition alltid har fel (de är trots allt bara avskum, pack och kackerlackor), så kan man inte ta en sådan risk.

Något är väldigt snett.

I slutet på 60- och början av 70-talet var det också ett extremt politiskt klimat i Sverige (om än inte lika aggressivt som nu), fast då handlade det om vänsterrrörelsen. "Borgarsvin" var helt okej att säga om helt vanliga folkpartister, och det har lite fallit i glömska nu, men det var väldigt svårt för ickesocialister att jobba inom kulturområden. Att vara skådespelare och "höger" gick nästan inte. Och när höga tjänster på exempelvis högskolor skulle tillsättas var elevinflytandet stort och den politiska åskådningen viktig. Socialister, helst kommunister, ansågs helt enkelt bättre än andra.

Om man tänker nu på all blind tro på Mao, Lenin, Stalin och Pol Pot - och att de som trodde på detta också tillhörde den "goda" sidan, de som tyckte rätt och dessutom dominerade den offentliga debatten - så... Ibland vet man inte förrän efteråt vad det är som händer, och ju mer tabu det är att ifrågasätta en "godkänd och korrekt" åsikt, desto större sannolikhet för att den åsikten är uppbyggd på falska grunder.

För länge sedan delade jag tågkupé med en ganska känd författare, och vi pratade bland annat om den extrema vänsterrörelse som svepte in och drog med sig folk.
"Det är nästan osannolikt nu när man tänker på det, men vi var många som bland annat samlades på Gärdet i Stockholm och hade exercis med Maos lilla röda i handen." "Det var som en masspsykos, ett slags kollektivt vansinne," sa han med viss road förundran.

Det är ett slags kollektivt vansinne nu också. Jag undrar hur det kommer att sluta.