Hasta Septiembre!

Vi lyckades tursamt stöta ihop med nästan alla våra mysiga granntanter vid olika tillfällen dagen innan eller samma dag som vi skulle åka. "Åh, ska ni resa, när kommer ni tillbaka, ska huset stå tomt," dom ville veta allt. Och blev så glada att vi återkommer i september. "Hasta Septiembre, vi ses i september," alla sa hasta septiembre och önskade oss lycklig resa och klappade på oss.
En del av dom här tanterna är väl i vår ålder, men dom flesta är äldre. Den äldsta är 92 och har bott här i gränden hela sitt liv.

Den äldre generationen andalusier (det gäller även männen) är helt underbara. Vänliga och öppna med en jättehärlig humor. Och så är det sött att dom är så väldigt kortväxta. Det är som en alldeles speciell sort, ett slags egen ras nästan. Deras barn är däremot tämligen normallånga. Och normaltrevliga. (Deras barnbarn är inte bara normallånga utan ofta också överviktiga.)
Rent allmänt måste jag säga att spanjorer (då pratar jag alltså om dom som bor härnere i Nerja, annars har jag inte träffat så många) är väldigt sympatiska, mycket mjukare än vad jag nånsin hade trott.

Och på tal om överviktiga barn. Det är nästan chockerande att se så många som inte bara är knubbiga utan riktigt feta. 6-7-åriga flickor som ser ut som stabbiga små matronor, pojkar i samma ålder där magen hänger som en stor dallrig säck nedanför byxlinningen - hur ska det bli? Folkhälsomässigt.

Men nu är vi i alla fall hemma, och det känns kul. Vi låste upp dörren till vår lilla minitvåa vid tretiden i natt. Vi skrattade verkligen högt och kände exakt samma sak: "Åh vad mysigt, vad litet det är och så fint, haha, det är inte klokt vad litet, hahaha," så höll vi på. Nöjda och glada.
Så kom vi hem till årets varmaste dag också. Hett som i en bakugn. Varmare än i Spanien. Och ikväll blev vi bjudna på middag. Det börjar bra.