Nu räcker det

Ja, nu har till och med jag fått nog av värme! Och det beror till stor del på att vår lilla lägenhet blir otroligt kvav när solen ligger på. Lägenheten på Portalgatan var varm på vintern och sval på sommaren - jag misstänker att den här är precis tvärtom. 

Men imorgon ska visst temperaturen sjunka i alla fall. Vi åker iväg på några dagars Pride. Sen ska K. till Öland, efter det åker jag till Luleå. Och sen är det snart dags för Spanien igen. Pust. 

Hasta Septiembre!

Vi lyckades tursamt stöta ihop med nästan alla våra mysiga granntanter vid olika tillfällen dagen innan eller samma dag som vi skulle åka. "Åh, ska ni resa, när kommer ni tillbaka, ska huset stå tomt," dom ville veta allt. Och blev så glada att vi återkommer i september. "Hasta Septiembre, vi ses i september," alla sa hasta septiembre och önskade oss lycklig resa och klappade på oss.
En del av dom här tanterna är väl i vår ålder, men dom flesta är äldre. Den äldsta är 92 och har bott här i gränden hela sitt liv.

Den äldre generationen andalusier (det gäller även männen) är helt underbara. Vänliga och öppna med en jättehärlig humor. Och så är det sött att dom är så väldigt kortväxta. Det är som en alldeles speciell sort, ett slags egen ras nästan. Deras barn är däremot tämligen normallånga. Och normaltrevliga. (Deras barnbarn är inte bara normallånga utan ofta också överviktiga.)
Rent allmänt måste jag säga att spanjorer (då pratar jag alltså om dom som bor härnere i Nerja, annars har jag inte träffat så många) är väldigt sympatiska, mycket mjukare än vad jag nånsin hade trott.

Och på tal om överviktiga barn. Det är nästan chockerande att se så många som inte bara är knubbiga utan riktigt feta. 6-7-åriga flickor som ser ut som stabbiga små matronor, pojkar i samma ålder där magen hänger som en stor dallrig säck nedanför byxlinningen - hur ska det bli? Folkhälsomässigt.

Men nu är vi i alla fall hemma, och det känns kul. Vi låste upp dörren till vår lilla minitvåa vid tretiden i natt. Vi skrattade verkligen högt och kände exakt samma sak: "Åh vad mysigt, vad litet det är och så fint, haha, det är inte klokt vad litet, hahaha," så höll vi på. Nöjda och glada.
Så kom vi hem till årets varmaste dag också. Hett som i en bakugn. Varmare än i Spanien. Och ikväll blev vi bjudna på middag. Det börjar bra.

Gränsen går vid 34 grader

Men nu har jag i alla fall nått min gräns, alltså nuärdetförvarmt-gränsen, och det gjorde jag igår. +34 i skuggan, kvavt, tryckande, vindstilla. Det var lite jobbigt, måste jag erkänna. Särskilt uppe i våra kvarter som i princip bara består av tätt byggda stenhus, och där värmen säkert var ytterligare några grader högre. Luften liksom kokade i alla små gator och gränder. Och för första gången sen vi kom hit i mitten av maj skippade vi frukost på terrassen och drack vårt te inomhus istället. Skönare så.

På em gick K. ner till en av stränderna och badade i havet. Det vill säga, hon doppade sig hastigt, för det var jättekallt i vattnet. Konstigt nog.

Idag är det bättre. +32, ett moln här och där och dessutom en liten vind som svalkar även om den också är varm. Vi får besök av Marie som ska vattna våra blommor när vi åker härifrån, och det blir kaffe i den skuggiga hörna som bildas på terrassen vid 15-tiden. Sitta i solen är inte att tänka på, och det är bara att konstatera: Vi har blivit blekare, i synnerhet jag.

En vecka kvar

Nu är det en vecka kvar till vi åker hem. Det känns ganska lagom, det ska faktiskt bli riktigt skönt. Särskilt som vi vet att huset i Nerja står kvar och att vi kommer tillbaka i höst.
Att vara här på sommaren är förstås en helt annan upplevelse än de vintervistelser vi är vana vid. Det är alltid varmt, bara en sån sak, och nu ökar temperaturen stadigt. +34 ska det bli idag. Jag gillar det, känslan av ständigt bastubad är härlig. Nackdelen är att man inte kan vara i solen, så för varje dag blir man blekare...
Att det är 28,8 grader i sovrummet gör mig ingenting. Jag sover bra när det är varmt.
Så nu vet jag det.

Skällande och hundar och högljudda, vrålskrikande barn är svårare att vänja sig vid. Och det är det ju inte bara vi som tycker. I morse var en spansk tant ute och skrek och härjade på en hundägare som låtit sin hund stå ute på en balkong och skälla hela natten. Hoppas det har nån effekt.

Den relativa tystnaden i Sverige ser jag alltså fram emot. Och lite andra saker också, sånt som handlar om praktiska, tekniska ting. I övrigt är det just inget. Utom att träffa vänner och släkt förstås.

Hur det kommer att kännas med det mentala/tankemässiga/politiska klimatet hemma vet jag inte, men jag fruktar att det blir ganska outhärdligt.

Anyway, nedräkningen har börjat.

Tjuvar och polis

Jag har nog slappnat av lite för mycket. Om jag hade varit mer normalt uppmärksam och på min vakt hade ingen ficktjuv kunnat ta min plånbok. Men det är just vad som hände igår. Och det som grämer mig mest är att jag alltid, alltid brukar ha stenkoll på plånboken och på eventuellt skumma personer eller personer som beter sig på de sätt jag vet att ficktjuvar brukar göra.

Men igår hade jag mina nya tuffa päronglassfärgade shorts med benfickor. Skönt att slippa ha väska tänkte jag och stoppade mobil, nyckel och plånbok i olika fickor. När sen K. och jag stod och tittade på några tröjor som hängde på en stång kom två personer, en man och en kvinna, och började också kolla på just de tröjorna, fingrade på samma galgar etc. Exakt det hände en gång i Uppsala, men då fattade jag direkt läget och höll handen i jackfickan för att skydda mina värdesaker. Nu blev jag först bara irriterad för att de här personerna trängde sig. Så plötsligt var de försvunna. Instinktivt kollade jag fickorna, och en av dem var tom!
Jobbigt.
Men skakiga händer gick jag in i en restaurang och fick deras wifipassword så jag kunde kolla telefonnummer för att spärra bankkortet.
Pengar då? Jag hade tagit ut rätt mycket kontanter eftersom vi skulle betala två hyror, men när vi gick ut tänkte jag plötsligt att det är väl onödigt att gå omkring med så mycket nu när vi bara ska gå ut och strosa och kanske äta lunch. Så jag plockade ut alla femtiolappar, 300 €, och lämnade hemma. Ganska bra. Hjälp av änglar?

Två lokalpoliser stod i närheten, och jag berättade vad som hänt. De skakade på huvudet och ryckte på axlarna. Tråkigt, men många ficktjuvar kommer på sommaren. Inte deras bord. För det är inte Policia Local man ska anmäla till utan Guardia Civil.
Så vi gick till Guardia Civil för att fylla i blanketter eller vad man nu skulle göra. Tyvärr, ingen där pratar engelska, och vi måste ha med oss en tolk/translator för att göra en anmälan. Det fanns listor på tolkar för olika språk, men det gick också bra att ta med en spansktalande vän. Så vi ringde vår spanska kompis Manny, som redan har hjälp oss med många olika saker. "Jag kommer," sa han, och under tiden gick K. och jag och stärkte oss med en öl.

Sen tillbaka till polisen. En halvtimme i ett tyst och ödsligt väntrum, och sen fick vi äntligen komma in. Och det var inga blanketter att fylla i, utan en seriös, individuell, lång anmälan som en ung, allvarlig polis knackade ner på en gammal långsam dator. Hur gick det hela till, exakt var skedde det, vilken tidpunkt, hur såg plånboken ut, signalement, skulle jag känna igen personerna om jag såg ett foto av dem etc. etc. in i minsta detalj. Det tog över en timme, och han skrev oavbrutet! Det blev så småningom tre sidor, i fem kopior med underskrifter och stämplar.
Tack och lov att Manny var där. Flytande spanska var helt nödvändigt, inget hade funkat annars.

När allt var klart var polismannen lika lättad som vi. Sen skulle han kolla deras register över fasttagna tjuvar och se om några stämde in på signalementet. Och i så fall skulle jag komma dit dagen därpå (alltså idag) och titta på foton.
Det var som sagt väldigt seriöst allting, man fick inte känslan av att det var ett oviktigt rutinärende.

På det hela taget var det ändå lite tur. Jag upptäckte stölden direkt och kunde spärra kortet efter bara några minuter. Pengar försvann, men jag hade ändå räddat en del. Och vi ska åka hem om knappt två veckor, så jag klarar mig med de kontanter jag har kvar.
Igår kväll när vi gick för att betala hyran berättade vi förstås för Manuel, husets spanska ägare, om robberiet. "Robado. Calle Carabeo. Dinero y tarjeta." Så vi behövde inte betala två hyror utan skjuter upp den ena tills vi kommer tillbaka i september. Vi hade inte behövt betala nån alls innan dess (men det både kunde och ville vi). Han frågade till och med om vi behövde låna pengar!

Hur som helst, nu blir det inga pengar eller annat i benfickor. Väskan över axeln igen! Med ny plånbok i.