Det var en väldigt speciell stämning på Katalin igår. K. och jag kom i ganska god tid innan konserten med Thorsten Flinck skulle börja, och vi hittade sittplatser vid ett bord långt bak i lokalen. Speciellt mycket folk var det inte till en början, men det fylldes på allteftersom och vid 21-tiden bara vällde det in människor.
Bland besökarna fanns många verkliga Flinck-fantaster, och vid vårt bord satt ett gäng kvinnor som tillhörde den gruppen. De pratade oavbrutet om hur bra och genialisk han är, och de var så otroligt glada och förväntansfulla. Och så blev de väldigt irriterade för att sent anlända ställde sig rakt framför oss och skymde sikten. Särskilt var det en lång kille som verkligen placerade sig helt fel. Någon bad honom flytta på sig, han vägrade ("jag står väl var jag vill"), fler personer blandade sig i, den långa killen blev ansatt från alla håll, det blev nästan aggressivt. Efter mycket palavrande flyttade han sig i alla fall.
Men stämningen fortsatte att vara laddad, spänd och liksom nervig. Typiskt Thorsten Flinckig. Man kunde nästan ta på alla intensiva känslor som for omkring i luften. Jag har aldrig känt något liknande på Katalin.
Konserten började 20 minuter efter utsatt tid. När Flinck kom in på scenen blev det världens liv, och folk här och var i lokalen ropade också "Välkommen!". Lite lustigt lät det när "Välkommen!", "Välkommen!" hördes från olika håll.
Om Thorsten Flincks utstrålning, närvaro och magi har det skrivits massor, och allt stämmer. Fantastiskt bra! Det fanns bara ett fel på konserten: Den var för kort. En timme ungefär, det kändes lite snöpligt.
Kanske tyckte han det var jobbigt att publiken spretade åt så många håll, från riktiga, entusiastiska, stjärnögda och andlösa fans till fulla unga killar som stod och pratade högt med varandra under känsliga låtar. Är man en hyperkänslig psykisk seismograf så kanske det är svårt att "hålla i" energierna i såna lägen.
Men när det var slut så var det slut. "Leve dom röda!" skrek Thorsten och gick av scenen!
Skivsignering vidtog, och kön till den var lång. K. och jag vill också ha den nya CD:n "En dans på knivens egg" men vi orkade inte stå i kön så vi skaffar den på annat sätt.
När vi gick ut hörde vi hur folk överallt pratade om kvällen. "Vad bra det var!" "Det var f-n det bästa jag har sett på 40 år!" Superlativerna haglade.
Det bästa på 40 år vet jag inte om jag tycker, men väldigt bra var det.
4 kommentarer:
Trist med stämningen,den aggressivam alltså o att folk inte kan hålla tyst när en artist framträder. Men kul att ni var nöjda!!
Fast aggressiviteten försvann när långisen flyttade på sig. Sen var det laddat och nervigt, men inte på ett dåligt sätt.
Men folk som pladdrar under ett känsligt framträdande borde man göra nåt hemskt med...
Såg honom både i nyhetsmorgon och Efter Tio för några dagar sedan - mycket bra. Särskilt Efter Tio där han och PO Enquist samtalade om Strindberg. Kan tänka mig att det var en minnesvärd kväll.
Ja, om han kommer dit du bor - gå och lyssna! Det är en väldigt speciell och häftig upplevelse!
Skicka en kommentar