Jag såg en liten diskussion på facebook, där en av mina vänner funderade runt politiker och deras ideal. Anledningen var att Åsa Romson hade blivit utfrågad om något miljöfelsteg som hon tagit. Hur rimmar det med miljöpartiets stolta ideal etc., när ett språkrör tillika vice statsminister agerar på ett sätt som går emot den egna övertygelsen.
Romson klaradae utfrågningen bra tyckte min fb-vän, och man måste inse att ideal är ideal och när det stöts och blöts mot verkligheten kan inte alla upprätthållas till hundra procent.
Och det är ju ganska självklart. Om mitt ideal är att vara vänlig mot alla människor, så kan det ändå finnas lägen när jag absolut inte kan/orkar/vill vara det. Därmed inte sagt att själva idealet är dåligt, och jag fortsätter att ha det som en strävan.
Problem blir det däremot när mycket höga ideal, oavsett område, förespråkas av politiker, som medelst lagstiftning vill tvinga medborgarna att följa det. Andra ska lyda, fast politikern inte gör det. Då börjar det likna dubbelmoral och hyckleri, anser jag.
Kanske är det så att en idealist med makt blir en hycklare? Av nödvändighet.
Politiker ska nog hellre vara pragmatiker.
Jag är för övrigt också väldigt skeptisk till mångmiljonärer som säger sig vara kommunister.
1 kommentar:
Hej Monica!
Vilket gym blev du medlem i tillslut? såg ditt inlägg om womens wellness i uppsala, löjligt dyrt. hittade du ett bättre alternativ?
Skicka en kommentar