Jag har inte varit förkyld sen februari 2014, det är alltså ett och ett halvt år sedan. Och inte hade jag väntat mig att bli det nu. Verkligen inte. Men förra tisdagen började det med halsont och diverse. De första symptomen försvann efter några dagar, och jag tackade mitt goda immunförsvar. För tidigt. Nu är etapp 2 i full gång. Total matthet, slem, torrhosta, nästäppa, magkramper...nej, bort!
Lika bra då att vi bestämde oss för att skippa Pride i år, trots att vi har biljetter och nyckel till lånad lägenhet i Stockholm. Ju mer det har närmat sig, desto mer har vi känt att, nja, vill vi, orkar vi, har vi inte gjort det nog många gånger egentligen? K. och jag kände och tänkte exakt likadant. Det handlar delvis om ålder faktiskt, tiden springer förbi även oss och nya generationer sätter sin prägel, och delvis om att Pride dras allt mer åt en politisk riktning som vi inte känner oss hemma i. För gamla och för icke-vänster. Och dessutom: Vi orkar inte packa små väskor och resa, inte ens för en tredagarsvistelse i Stockholm. Nu är vi hemma i två månader, och det känns skönt att vara på ett och samma ställe. Med undantag för nån enstaka endagsutflykt.
Och så en långdragen sommarförkylning på det. Den gör ju inte så mycket då, är mest irriterande. Och, som sagt, oväntad. Hur som helst måste jag få ordning på alltihop, för jag vill inte gå omkring och känna mig ämlig så mycket längre.
1 kommentar:
Det är ju bedrövligt att du överhuvudtaget skulle bli sjuk och sedan åka på en utvidgad omgång. Krya på dig ordentligt och håll dig inomhus för ute är det för kallt för sjuklingar!
C
Skicka en kommentar