Gläfs, bjäbb, vov, vaff...

Hundar, hundar, överallt hundar. Var och varannan människa i Nerja har hund. Det verkar som att det blir fler för varje gång vi är här. Folk har i viss utsträckning börjat plocka upp efter sina hundar, det kan ju helt enkelt inte fungera annars. Men långt ifrån alla gör det, så man måste ändå ha koll på var man sätter fötterna.

Idag gick vi upp till söndagsmarknaden, och precis utanför stod ett ungt par och försökte sälja tre små valpar. (Väldigt vanligt att valpar säljs lite sådär i smyg i samband med marknader.) När vi gick, efter en knapp timme, var två av valparna borta. Folk impulsköper alltså hundvalpar, de är små och söta och rörande, men vad händer när de blir stora och krävande och inte alls är särskilt söta längre?

Attityden till djur i Spanien skiljer sig en del från det vi är vana vid. Kanske har det blivit lite bättre, men det sägs att det fortfarande inte är helt ovanligt att man åker iväg till närmaste motorväg med en hund man har tröttnat på. Där släpper man den lös, kör själv hem och hoppas att hunden ska bli överkörd så fort som möjligt. Ofattbart vidrigt.

Man kan också se hundar som står hela dagarna på en liten balkong. Och skäller och skäller och skäller. Verkligen förståeligt men ganska enerverande.

Där vi bor hör man ständigt dessa hundljud. Gläfs, bjäbb, vov, vaff, yl. Gläfs och bjäbb har jag vant mig vid, men vov och vaff är det mer dova bastoner i, det är genomträngande på ett annat sätt. En sån vov-hund står/ligger hela dagarna på en liten balkong, och hunden är ganska stor. Varje gång det händer något på gatan nedanför, typ att en annan hund passerar,  skäller den en minut. Vov, vov, vov, vov, vov…

Två små bjäbbhundar släpps ut på en liten, liten asfalterad gård vid 9.30 varje morgon. De bjäbbar och gläfser varje gång något händer på gatan, typ igen då att en annan hund passerar.
Och så håller det på.

Det finns också en liten svart, ettrig hund som patrullerar i hela kvarteret. K. har döpt den till Diablo, och det är nog första gången jag har varit med om att hon tycker illa om en hund. Det är ömsesidigt också, Diablo morrar åt henne och springer efter henne och puffar argt med nosen mot hennes ben. Mig accepterar han däremot.

Mycket djurliv är det alltså. Och på tal om Spanien och djur: Man blir också förbluffad över hur de gör med fåglar. Det finns så många burfåglar här, vanliga små sångfåglar som stängs in i väldigt små burar, ofta bara 20x20 centimeter. På morgonen placerar man burarna utanför sin dörr, och så njuter man av den vackra sången. Som att fåglar inte är levande varelser utan enbart saker som låter.

Jag har aldrig tyckt om det här med fåglar i bur, och när jag ser de här miniburarna mår jag lite dåligt. Än värre är det som en kompis här berättade: Där hon bor är det någon som har en jättestor rovfågel kedjad vid en balkong! Rovfågeln är stor så det skulle kunna vara en örn.

Hur kan man bara komma på tanken..?

Det finns en del djurskyddsorganisationer här, och de är i regel startade av britter eller skandinaver. Jag tror de bidrar rätt mycket till att förändra inställningen även hos den infödda befolkningen. Sakta men säkert blir det bättre. Och spanjorerna i allmänhet är inte elaka mot sina hundar, de flesta får väldigt mycket kärlek. Men ändå, samma respekt för djur som i exempelvis Sverige eller England ser man inte så ofta.