söndag 2 augusti 2015

Pride och provokation

Ja, så är vi inne i augusti, helgen är slut, Pride likaså. Jag försöker stärka min energi efter den märkliga förkylningen.
Av folk vi känner som deltog i årets Pride har vi fått skiftande rapporter. Själva har vi inte saknat det alls, trots att det verkligen är en tradition för oss med denna Stockholmsvistelse.

Och så det här med Järva Pride - det tycker jag däremot är jätteintressant. Alltså två personer med anknytning till SD som ordnade ett eget alternativt Pridetåg genom Tensta/Rinkeby.
Först var det ett väldigt liv i media och alla de vanliga tyckarna ropade om rasism.
Jag har tänkt och tänkt, vridit ut och in på hjärncellerna, men jag kan inte för mitt liv inse att det skulle vara rasistiskt att ha ett HBTQ-tåg i ett invandrardominerat område. Provokativt kanske, det var väl det som var meningen. Som Pride var från början, innan det hette Pride och när det inte var en folkfest som lockade tiotusentals och kallades Parad, utan det var en snarare trotsig och relativt fåhövdad skara som gick i en kontroversiell Demonstration. Maranata kastade ägg, folk på gatan betraktade demonstrationen med gapande munnar. Vissa deltagare vågade inte visa sina ansikten utan hade papperspåsar över huvudet, och på dem stod det till exempel "Jag är din dotter", "Jag är ditt barns lärare".
Ja, det var då.
Nu är det nu, och bland annat Oxelösunds Vårdcentral och Trosa Ungdomsmottagning hyrde platser inne i Prideparken, tillsammans med Försäkringskassan, politiska partier, Regeringskansliet och andra delar av etablissemanget. Det har hänt en del på 30 år.

Åter till Järvafältet. Vissa tycks tro att sverigedemokrater inte kan omfatta någon av bokstäverna i hbtq, men det tror jag är totalt felaktigt. De som ordnade Järva Pride har säkert någon form av personligt intresse för själva ämnet. (Dock tror jag också att fler homofober röstar på SD än på övriga partier.)
Det annonserade Pridetåget blev betydligt mindre än väntat, bara drygt 20 personer enligt både polis och media. Och hur blev det då? DN hade en liten artikel i nätupplagan, och enligt den var allt lugnt och fredligt. De boende, mestadels kvinnor, som DN intervjuade var glada! Glada för att det hände något utöver det vanliga. Några som själva var homosexuella men inte vågar gå ut med det kände sig äntligen delaktiga och lite hoppfulla. Att hela spektaklet anordnades av två sverigedemokrater var det däremot ingen som brydde sig om. Till DN-reporterns illa dolda förtret.
Liknande beskrivning läste jag också i Expressen.

Och sen kom ju motdemonstrationen till Husby: Så kallade antirasister som protesterade dels för hbtq och dels, och i första hand, mot SD. Med trummor för att överrösta. Lite speciellt, skulle de överrösta pridevänliga slagord då?
I alla fall, så bra, tänker jag då. Nu är det plötsligt två stycken Prideevenemang på Järvafältet. "Parkhänget" kallades det senare och bestod av drygt hundratalet ungdomar. Om det har inte mycket stått att läsa.
Men jag ramlade över en polisblogg som heter http://konstapelbastian.blogspot.se, och fann en väldigt utförlig beskrivning av hela eftermiddagen. (Länken tycks inte funka, men namnet är rätt, för den som själv vill läsa.)
Och tråkigt nog blev "Parkhänget" attackerat av homofobiska invandrarungdomar, efter det att den första lilla gruppen åkt därifrån. Några blev misshandlade och stämningen var stundtals väldigt obehaglig. Samma sak nu, att de var vänster och antirasister brydde sig ingen om, man gillar bara inte bögar. Och Parkhänget var dels större och dels inte lika välbevakat som Järva Pride.
Inget jätteallvarligt inträffade, men småmisshandel, glåpord, bortryckt prideflagga, såna saker.

Bland antirasisterna fanns vissa som överhuvudtaget inte ville ha polisen där. Eftersom polisens närvaro i förorten är rasistisk. Bara själva närvaron. Suck och suck. Undrar om de fortfarande stod för den åsikten efteråt?

Och vad kan man säga annat än att Järva Pride lyckades med allt. De kunde lugnt ta tunnelbanan hem, skyddade av polis, vissa boende i området uppskattade deras initiativ.
De tillresta antirasisterna som vägrar se något negativt i invandrardominerade områden blev bespottade och överfallna. Ett slags ironi i det. Kanske hade de vänligt sinnade invånarna gått in till sig och lämnat fältet fritt för ungdomsgäng?
Och uppenbarligen behövs Pride på Järvafältet. Jag kan inte se det på något annat sätt. En liten "filial" kanske skulle räcka till en början, en filial av det "vanliga" Pride?

Eller ska man respektera homofobi om den uttrycks av rätt personer? Respektera rätten att inte bli provocerad?
Det kan man ju göra. Men då kanske man inte ska gömma sig under hbtq-paraplyet utan engagera sig med andra förtecken.











5 kommentarer:

Jerry sa...

Tycker du formulerar det synnerligen väl och jag kan bara hålla med om dina ord.

Anonym sa...

Alltså jag känner personen som arrangerade Järvatåget och om nån är homofob är det han. Det är det som är det riktigt sjuka i det hela men som inte kommer fram nånstans.

Monica Hortell sa...

Jaså minsann... Det kanske var väldigt nyttigt för honom att vira in sig i en regnbågsflagga då, hehe. Jag tror att det oftast beror på nånting när homofober dras till det dom säger sig avsky.
Har du pratat med honom om den här grejen?

Anonym sa...

Nej varför skulle jag prata med nån som ständigt kränkte mig under en period av mitt liv?

Anonym sa...

Oh vad bra skrivet Monica, håller med dig helt och hållet!