Jag har ofta sett en fin grårandig katt på Salagatan, alldeles nära Kvarnen. Den verkar så hemma där och tycks dessutom vara helt orädd. Oj, oj, har jag tänkt, för det är ändå mitt i stan och många faror lurar på katter. Men den har klarat sig i alla år. Nu idag såg jag att på en av portarna i det hus där katten bor satt en stor lapp med foto på ett grårandigt kattansikte och en text.
"Tristan finns inte mer" var rubriken, och jag gick förstås fram och läste. Tristans matte hade skrivit väldigt personligt om "Den lille portvakten på Salagatan 15". Hon tackade alla som släppt honom ut och in under åren, som klappat honom etc. Men nu hade en tumörsjukdom gjort att han fått somna in vid en ganska ansenlig ålder, "spinnande in i det sista."
Så gulligt! Jag blev riktigt rörd. Och nästan ännu sötare: Folk hade lagt dit blommor och skrivit kort som de knutit fast på dörrhandtaget. Jag läste några av korten, och det var små personliga hälsningar och berättelser om vad katten betytt för just den personen. "Vi brukade ofta prata med katten, och vi kallade honom Nisse" skrev någon. (Själv kallade jag honom Berit.)
Ja, det var en solskenshistoria i novembermörkret, om än med en sorglig botten. Vilken älskad katt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar