Det är ett känt faktum att när man blir äldre behöver man mer ljus för att se bra. Om det förut räckte med en 40wattare (nu låtsas jag inte ens om de vidriga, giftiga, farliga, smutsiga lågenergilamporna) behövs en dag en 60wattare, och snart (efter ett antal år) räcker inte det heller, man vill ha mer ljus! 100 watt, två såna, lampor överallt. Ja, så är det för mig i alla fall. Det ökade ljusbehovet kände jag redan för drygt tio år sen, men nu har det kommit till en ny nivå, sen en kort tid tillbaka. Jag har liksom alltid en känsla av att det är för mörkt, det är dunkelt och skumt och konstigt. Så jag tänder överallt. Funderar på ny belysning i hallen, spotlights med tre lampor i varje. För det är en sak med mysljus, det har sin plats och är som namnet antyder mysigt, men när man vill se...då vill man se.
Tyvärr går K. åt motsatt håll. Hon blir mer och mer ljuskänslig! Så när jag tycker det är jobbigt halvmörkt, då sätter hon handen för ögonen och säger: "Nej, vad starkt, vilken vidrig lampa, jag blir bländad! Mina ögon!"
Svårt läge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar