måndag 17 mars 2014

Om hemresa och snöskada

Vi åkte från Nerja i fredags, precis som planerat. När vi kom ut i gränden med våra resväskor kom en grannfru förbi. "Åh, ska ni åka hem?" Vi förklarade att vi skulle vara borta två månader, och då blev hon bekymrad över hur våra blommor ska klara sig. Vi har fixat blomvattnare, frisörAnette har fått nyckel, men den här snälla damen sa genast att hon ska kolla de pelargoner som står i fönstren och som man kan vattna utifrån. "Jag tar en plastflaska och häller på lite vatten när det behövs," sa hon. Trevligt. Hon berättade också att på vårt hus har det suttit en fantastiskt vacker lampa, men den förstördes av barn som spelade fotboll.
Vi pratade ett bra tag, och observera att samtalet ägde rum på spanska!
Även andra grannar har vi sagt hejdå till, och alla verkar glada över att vi kommer tillbaka. Det är verkligen mysigt, vi känner oss totalt accepterade.

Mysigt var det däremot inte att åka buss till Malagas flygplats. Vi valde det eftersom vi hade ovanligt lätt packning och dessutom bra med tid, och då kan man ju passa på att spara lite pengar. Men sen sa vi till varandra att nej, det är inte värt den strapatsen för att tjäna 200 spänn var.
Fram kom vi i alla fall. Och planet gick i tid.
I Sverige, sent på fredag kväll, möttes vi av ösregn och blåst. Lördag-söndag var också blåsiga, kalla dagar med en sån där hemsk nordanvind som sänker temperaturen med 10 grader.
I morse låg ett ganska tjockt snötäcke på marken...vi kom samtidigt som vintern återvände! Och vi lämnade Nerja samtidigt som ett stabilt högtryck svepte in - sen vi åkte därifrån har det varit en bit över 20 plusgrader varje dag! Varför, varför?

Och snöhelvetet tycker jag ännu sämre om efter att nästan ha brutit foten idag. Jag skulle gå in till stan och såg inte en trottoarkant eftersom den var täckt av snö. Halkade till, och på nåt sätt lyckades jag både vika och vrida vänsterfoten, så den blev liksom alldeles konstigt bedövad. Jag kunde inte röra mig ur fläcken på flera minuter! Kroppen kändes chockad. Efter ett tag kunde jag i alla fall stödja på foten men det var inte läge att göra nåt annat än att långsamt halta hemåt.
Extremt irriterande! Jag tror att ledbandet på utsidan av foten är uttänjt. Eller nåt sånt. Det känns i alla fall inget vidare. Och jag som har massor av grejer att göra!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Oj oj oj, låter som ett uttänjt ledband, så där som jag fick på Kulturnatten i höstas!!! Det gick över på några dagar, dock. Var mest glad att jag inte brutit nåt eller krossat tänder eller så när jag trampade i det där förb. hålet i gatan...

Monica Hortell sa...

Uttänjt ledband är nog precis vad det är. Obehaglig känsla. Men visst blir man glad att det inte var värre.