Ortopedakuten, ett trist ställe

En svullen fotknöl, stor som en tennisboll nästan. Instabil fotled. Ont och konstig känsla. Så jag tog en taxi till Ortopedakuten på Samariterhemmet. K. följde lojalt med.
Det var väldigt lugnt där, och hela besöket med röntgen och allt tog inte mycket mer än en timme. Tur, för usch vilket trist ställe! Förr hette det Närakuten och var väldigt bra, med trevlig stämning och fint väntrum med färgstarka tavlor signerade en viss K. Lindsten på väggarna. Fast jag besökte förstås aldrig själva ortopedavdelningen då. Även den har i alla fall chanserat helt, enligt K., och det hände när Cityakuten tog över, antagligen efter en upphandling.

Grått, fult, oengagerad personal. Som gäspade, tittade åt ett annat håll, struntade i könummer. Men röntgensköterskan var i alla fall trevlig. Hon tog fyra bilder av min svullna fot. "En slitskada. Du behöver inte gips," sa ortopeden.
Det som har slitits är förstås ledbandet, och det var också en liten spricka vid fotknölen. Ingen större fara, jag kan börja gå som vanligt så fort jag får ner foten i en sko men jag måste vara försiktig så jag inte vickar foten i sidled. "Och du kommer att ha ont i sex veckor."
OK, det kan jag leva med. Jag är glad att det inte var nåt allvarligare.

En del vårdinrättningar har ju en speciell telefon som går direkt till taxi. K. frågade en sköterska: "Finns det nånstans där man kan beställa taxi?"
Hon tittade kyligt på oss och sa: "Ja." Paus, och med föraktfullt drypande röst: "Telefonen."
Och så gick hon.
Vilket dåligt bemötande! Helt amazing.
Nu hade jag som tur var mobilen med och ringde efter en taxi. Första bolaget hade telefonkö, och efter ett antal försök gav jag upp. Nästa bolag lyckades jag bättre med.

Nedanstående bild illustrerar känslan på Ortopedakuten rätt bra. Hur kan man ha en sån äcklig papperskorg i ett väntrum - locket ser ut som om nån använt det som toalett i ett antal år. Hu!