Om deckare

Det stod inte mycket på min lista idag. Och vädret var inte så aktivitetsbefrämjande heller. Sent på em gick jag ut i alla fall, för en hel dag utan frisk luft känns bara så sunkigt så det går inte att stå ut med. Jag gick till Stadsbiblioteket och lämnade igen några böcker plus kollade på nya. Otroligt vad många deckare det finns! Och vad blodiga många är. Jag läser gärna deckare, förutsatt att dom handlar mest om allt runt omkring själva brottet, alltså om relationer och miljöer. Böcker som gottar sig i våld går helt bort, och detsamma gäller böcker/deckare där barn är inblandade som antingen offer eller offers närstående.

Det finns alltså massor av deckare som jag inte kan eller vill läsa. Hur många som helst. Men vissa andra gillar jag skarpt. Förra sommaren läste jag om alla Dorothy Sayers böcker, och dom var faktiskt bättre än jag mindes.

Ibland har jag funderat på att själv försöka skriva en kriminalhistoria, inte i Sayers-klass men en enklare modern variant. Det har ju varit ett sånt sug efter den sortens böcker, och rik kan man bli också. Det tycks inte ens behövas någon överdrivet bra stilistisk förmåga. Men det gäller att få ihop storyn. Och det går inte, jag kan helt enkelt inte skriva om mord eftersom jag tycker det är så osannolikt. Att en människa med berått mod dödar en annan utan att det är krig...det...nej, jag kan bara inte ta in det. Om det sker i affekt, så visst, men intriger som går ut på att någon hämnas saker som hände för typ tio år sedan genom att på ett listigt sätt ta livet av den skyldiga...nej, det går bara inte.
Agatha Christies böcker är ju trevliga att läsa, men dom är mer fantasier än något annat. Totalt osannolika. Och just därför känns dom okej som förströelse och verklighetsflykt. Moderna deckare med obducenter och kroppsdelar är däremot bara för vidriga, och såna vill jag varken läsa eller skriva.