Flamencoställe

Varje gång jag hör flamencogitarrer hajar jag till och dras till det som till en magnet. Det finns en bar/restaurang mitt i stan där det ofta sitter en ung kille och spelar fantastiskt bra, och även på marknaden brukar det sitta två killar som spelar och sjunger något som låter som väldigt genuin flamenco,

Några riktiga flamencobarer finns också, El Molino bland annat. Igår var det stängt där och allt spelande var förlagt till ett ställe i samma kvarter som heter Casa Bueno.
Tyvärr delar inte K. min förtjusning i denna musikstil. Långt därifrån, hon tycker det är för hårt och direkt jobbigt! Men igår gick hon och Nikki med i alla fall, fast de gick innan det började på riktigt. Och "på riktigt" är när spanjorer i alla åldrar börjar välla in, när folk går upp och dansar, när den lilla fria plätten på golvet framför sångaren/gitarrister är knökfullt. Stampande fötter, intensiva blickar, armar i luften, det typiska klappandet...så häftigt!

Och hela stilen där inne var så skön och avskalad. Jag har skrivit förut om hur osnobbigt och enkelt det är i Nerja, som jag upplever det i alla fall, och gårdagen var verkligen en illustration till det. Kanske är det lite konstigt att bli så glad över att folk har fula kläder, men jag blir verkligen det och det beror nog inte enbart på att jag själv har det...:-)

Det är förstås orättvist att jämföra lilla Nerja med Stockholm, men jag tror att även i en svensk ort av motsvarande storlek är det ganska ängsligt och trendigt och man ska se "rätt" ut. Här tycks det inte spela nån roll. Säckig träningsoverall eller svart tajt fodral - anything goes. I like.