söndag 22 december 2013

Från mandelmassa till tankar om extremism

Det ösregnade tidigt i morse. Störtade och smattrade mot rutan. Sen har det varit uppehåll och nästan ljust ute, fast blåsigt. Friska vindar kallas det när det blåser 12 sekundmeter.

Jag har ägnat mig åt julgodistillverkning igen. Chokladdoppade mandelmassekulor med romrussin resp. valnöt. Det är roligt att hålla på och roligt att ha egenfixat godis hemma, även om jag själv inte äter lika mycket som förr. Imorgon är det dags att ugnsbaka julskinkan. Det är K:s och min enda jultradition: nygriljerad, ljummen skinka dagen före julafton, på knäckemacka med öl och en nubbe till.

Manifestationerna mot rasism som hållits lite här och var förlöpte utan våldsinslag, som det verkar. Bra. Att delta i en sådan manifestation lockar mig däremot inte alls, och huvudorsaken till det är ganska speciell: Jag vet inte längre vad rasism är. Och vad det innebär att vara emot rasism. Så konstigt har det blivit.
I hela mitt liv har jag trott att människors hudfärg är helt irrelevant. Hudfärgen är ett yttre hölje som inte säger ett skvatt om hur människan är. Och idealet vore att man överhuvudtaget inte tänker på om folk är svarta eller vita eller bruna eller gula eller gröna, att det är så oviktigt så man knappt ens noterar det.
Men nu verkar det plötsligt som att hudfärgen är extremt viktig. Den kan man sortera människor utifrån, och färgen avgör vilka rättigheter man har, hur mycket man blir tagen på allvar, om man har "problemformuleringsprivilegium" (sådär, jag har längtat efter att använda det ordet!) i vissa frågor. Somliga färger är bättre och liksom mer seriösa än andra. Just det sätt att tänka som jag trodde var rasistiskt.

Pepparkakor däremot, det kan vara rasism. Att tycka illa om en religion är rasism. Att vilja begränsa invandringen är rasism. Jag har sagt det förut, redan för många år sen sa jag att om vad som helst kallas rasism, då är till slut ingenting det. Det speciella i Sverige nu är ordet blir helt urvattnat men samtidigt mer laddat än nånsin. En enorm laddning i något vars innebörd är ytterst oklar och som kan variera beroende på sammanhang och vilka grupper som definierar ordet. Det är helt enkelt jättekonstigt.
Om jag går med i demonstration, vilka lierar jag mig med då? Vad och vilka tar jag ställning mot?
Nej, det känns inte alls bra.

Nu kom jag lite långt från mina julförberedelser. Men något annat jag funderar på är de tre extrema, mest våldsglorifierande rörelserna i Sverige: Nazismen, islamismen och vänsterextremismen. Som kategoriserar människor stenhårt, var och en på sitt sätt. Utifrån ras, religion eller politik.

För nazisterna handlar det om den man är. Om farmorsfar var kvartsjude är man "rasfrämmande" och får inte vara med i deras parti, man har fel blod i sig. Det är rasism, av helt ofattbart slag. (Fast att inte få vara med nazisterna kan ju inte vara annat än smickrande.) Den som har helt fel blod vill nazisterna döda, i alla fall om den är jude.
De hatar USA och Israel.

Islamisterna kallar sin politik för religion. Och för dem handlar det inte om ras och hudfärg utan om vad man tror på och vad man gör. De som gör fel vill islamisterna döda. Det kan handla om att dricka alkohol, att bära vissa kläder, ha sex före äktenskapet, vara homosexuell - väldigt mycket kretsar runt nöjen och sex, att reglerna formerna för detta, att förbjuda och straffa "fel" yttringar.
Islamisterna hatar USA och Israel.

Vänsterextremisterna till sist. För dem handlar det inte om ras och inte heller om religion eller vad man gör (tyvärr, jag har träffat många hyckleriangripna vänstermänniskor som säger ett och gör ett annat) - det handlar om hur man tänker. Tänker man fel, ja det är bara att se på kommunismens historia. De kan heta död åt "borgarsvin", "kapitalistlakejer" "klassförrädare" eller "kontrarevolutionärer" och vad som helst - den som tänker fel ska dö.
De hatar USA och Israel.

Tre våldsrörelser, med samma huvudfiender. Ganska intressant.

2 kommentarer:

Ditt och datt sa...

Tack för att du förklarade de här tre ismerna - väldigt intressant!

Monica Hortell sa...

Ja, visserligen är det förstås båda hårddraget och förenklat, men parallellerna är ändå tydliga.