Jag funderar över åsikter. Och personligheter. Jag var inte så väldigt gammal när jag insåg att man måste skilja på människor och deras åsikter, att någon som tycker "rätt" om allt kan vara en riktig skurk. Och tvärtom. Någon som har de (i de flestas tycke) mest konstiga åsikter kan vara en underbar människa.
Jag kommer att tänka på en kille som jag kände lite grann. Han engagerade sig mycket i internationella frågor, kämpade för rättvisa och fred i andra länder , demonstrerade, skrev pamfletter och var aktiv och "rätt" på alla sätt. Men han var en sån som lånade pengar utan att betala tillbaka, han behandlade sin fru och sina barn väldigt dåligt och visade en del andra tråkiga sidor av sin personlighet.
Själv reagerar jag väldigt när någon bryter mot sina egna ideal, särskilt när man predikar dem så starkt för andra. För mig blir det hyckleri, dubbelmoral och jag inte vad. En åsikt och ett förhållningssätt till livet måste vara grundat, kännas gediget, bottna i en människa. Annars är det inte värt något. "Walk your talk" är ett uttryck jag gillar. Ett indianskt visdomsord sägs det.
I alla fall, jag tyckte den här personen betedde sig hycklande och falskt, han blev inte trovärdig, och jag diskuterade det med en bekant. Han höll inte alls med mig. "Man kan inte begära att han ska orka vara snäll och trevlig mot alla, när han gör så mycket nytta för världen."
Nja, ett konstigt argument tyckte jag redan då. Som att det finns en utmätt kvot av rättvisa, ärlighet och snällhet, och när man har fyllt den kan man ägna sig åt att trycka ner de människor som finns omkring en.
Det finns också människor som man kan tycka är "förstockade", ultrakonservativa, emot allt man själv tror på - men som är vänliga, toleranta och accepterande mot andra.
Nu börjar det bli populärt med "klasshat" igen. Tonen skärps i bland annat Aftonbladet. Det är riktigt okej att hata och förakta människor som har pengar, utbildning, uppfostran, som helt enkelt har ett avundsvärt arv både ekonomiskt och socialt. Men varför ska man hata dem?
Och varför ska till exempel jag hata dem som kämpar mot abort och mot samkönade äktenskap? Att jag inte håller med dem betyder inte att de är värdelösa som personer.
Eller varför ska inte en vänsterpartist kunna använda samma kopiator som en sverigedemokrat? Måste politiker hata varandra så mycket så de inte kan vara i samma rum och röra vid samma prylar?
Hur ska det då gå? Med demokratin, med allt?
Men det finns många som inte skiljer på sak och person, som det verkar. Jag har bekanta som har sina åsikter som ett slags skyltar framför sig, som politiska plakat ungefär, och de dömer andra efter hur väl eller illa de passar in i mallen.
Det är helt enkelt inte bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar