Rånad pappa

Det kan inte stämma, som Brottsförebyggande Rådet ofta hävdar, att våldsbrotten stadigt minskar. Att det var värre förr. När var detta "förr" undrar jag då. Hur många som växte upp på 50- och 60-talet hörde ens talas om exempelvis gruppvåldtäkter och ungdomsgäng som misshandlar pensionärer?

Numera behövs det ganska mycket för att upprördhet ska väckas. Det senaste, när en berusad man ramlade ner på ett tunnelbanespår och då blev rånad och lämnad på spåret istället för hjälpt, är ändå så grovt, så magstarkt, så ingen kan vara oberörd. Vad har hänt med människor och med samhället?
Och vad bra att det finns övervakningskameror. Mer såna!

Jag såg ett inslag i ABC-nytt om denna händelse, och då reagerade jag på en hel annan sak. En språklig sak.
Den rånade mannen var småbarnspappa och kallades konsekvent för "pappan" i hela inslaget.
"Pappan föll ner på spåret."
"Mannen rånade pappan, tog hans plånbok och en guldkedja."
"Pappan låg kvar på spåret när tåget kom."

Etc., etc.

Men vad är det för muminspråk?!
Att använda ordet pappa i det sammanhanget förutsätter ett släktskap.
Eller ska nu människor definieras i första hand utifrån eventuellt föräldraskap? Kommer vi att få läsa och höra i media att "en pappa misshandlade en mamma" eller "en 40-årig pappa rymde igår från Kumla" eller "två pappor och en mamma omkom vid olyckan".

Infantilisering. ABC-nytt tyckte kanske att fallet blev mer ömmande om man poängterade att den rånade mannen har barn. Infantilisering hur som helst.

Och inte ska väl pappor vara ute på natten och bli så stupfulla så de inte kan ta vara på sig utan ramlar ner på t-banespår. Särskilt inte när vargar i mänsklig hamn stryker omkring överallt och är beredda att göra vad som helst, att bryta mot de mest elementära grunderna för att få kalla sig just människa, för att roffa åt sig några hundralappar.