Gamla nog för nice and cosy

Här i Nerja finns en väldigt trevlig engelsk restaurang som heter The Cottage. Maten är inget att skriva hem om, typisk engelsk med allt vad det innebär. Men stämningen är bra, priserna likaså. Och det är varmt, tack vare en riktig "log fire" som brinner under "the colder evenings" som det står på en skylt utanför.
På torsdagar är det underhållning. En äldre gentleman vid namn Roger Sharp sjunger gamla evergreens. Under de år K. och jag har varit här har vi närmast fnyst åt reklamen för torsdagar med Roger Sharp i sin vita kavaj. Nån gammal föredetting, en bedagad och misslyckad smörsångare, har vi tänkt och sagt till varandra.

Men något har hänt. Med oss. Istället för att säga "ganska töntigt" sa vi plötsligt: "det verkar ju jättetrevligt!" Mysigt, gamla låtar, säkert skön stämning - dit går vi!
Vi är i rätt ålder precis just nu, det måste vara det det handlar om.

Så ikväll gick vi till The Cottage och fick det sista lediga bordet. Och så visar det sig att Roger Sharp är jätteduktig! Han stod där på sin lilla plätt i ett hörn av restaurangen, musiken var förinspelad förstås, och hans röst var otroligt följsam och mjuk och tonsäker.
Varför tog vi för givet att han skulle vara en trist föredetting, då när vi var yngre? (Alltså bara lite, lite yngre än nu...)
Vi var de enda "utlänningarna", alltså icke-engelska, i lokalen, men vi kände oss som hemma. Eller som hemma borde vara. Nice and cosy, varmt och kravlöst.
Efteråt stod folk och pratade och sa hejdå till varandra. "We noticed that you two enjoyed it as much as we did," sa en söt gråhårig engelsman till K. och mig. Gulligt. Det var som ett slags blandning av internationell underhållning och snäll klassfest.

Vi fick också reda på att Roger Sharp är pappa till den otroligt trevliga unga kvinna som äger The Cottage. Så nu måste vi ju gå dit ofta, av alla möjliga orsaker.