Det har i alla fall varit kanonväder idag. Efter några timmar på terrassen kom jag ner och såg mig i spegeln - och studsade. "Va, är den där bruna personen jag?!"
Förutom solande har det blivit lite allmänt strosande och tittande på folk. Vi har ätit hemma, eftersom det fanns en del rester i kylen.
En sån där inget särskilt-dag alltså.
Igår var det ju desto mer intensivt. Jättekul att träffa Gunnel och Per, vi hade en genomtrevlig kväll. Och på den här restaurangen som jag inte vet vad den heter utan kallar "Vita stolarna", hade vi en intressant musikupplevelse. Det finns två män här i stan som går runt på många restauranger där turister äter, de är klädda i något slags folkdräkter och spelar gitarr resp. mandolin (?) och sjunger. Ofta suckar jag när de kommer, det känns så turistfälleaktigt trots att de låter rätt så bra. Igår var det så allmänt bra stämning och vad det nu berodde på, men folk lyssnade verkligen. Och applåderade. Och stampade. Och det var lite som den upplevelse K. och jag hade på engelska The Cottage när smörsångaren Roger Sharp uppträdde: Jamen, det här är inget att snobbigt fnysa åt, det är ju faktiskt jättebra!
Musikerna blev glada över responsen, det märktes. För det blev några speciella extranummer med mycket känsla i. Tyvärr spelade de också den för evigt förstörda, genomsabbade återvinningslåten Guantanamera. Allt annat var toppen.
3 kommentarer:
Då måste det nog bli så, att vi inte kan ses förrän jag har varit i Nerja ca 4 dagar, så att jag åtminstone blir röd innan jag träffar er två brunisar!!
Näää, bara skojar! :-)
Kul och udda grej, även om jag också tycker att det känns lite turistigt. Men det blev ju rätt trevligt!
Det kan vara jobbigt med restaurangmusiker om man sitter i ett djupt samtal till exempel, eller om de bara kommer in fel och förstör en stämning. Men i det här tillfället var timingen perfekt. Och restaurangmusiker var vara väldigt skickliga om man verkligen lyssnar.
Skicka en kommentar