Så vilsamt konvalescentlivet är! Jag har vant mig och trivs bättre och bättre. Dagarna känns inte långa och trista nu, tvärtom dom går fort. Jag gör det vanliga: löser sudoku, läser, ser på TV, halvslumrar. Går upp och dricker te, sedan genast tillbaka till mitt lilla mysrum. Med en lättnadens suck, liksom.
Lite lagom trött är jag hela tiden, och jag vet inte om det beror på att jag blir trött av att vara så stilla och inaktiv, eller på att det är en del av den läkande processen. Troligen båda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar