Igår såg jag en kort men intressant dokumentär om bärare, alltså dom som bär kistor vid begravningar. En grupp man inte tänker så mycket på i vanliga fall. Dokumentären var inte kommenterad, vilket var väldigt skönt. Man fick se dom mörkklädda, prydliga männen lyfta och bära kistor, och varje gång bugade dom ceremoniellt. Vördnad och respekt.
Mellan varven fikade dom, och mycket kaffe måste dom magarna tåla. Lite lågmäld konversation fick man också höra.
"Ja, det har varit mycket nu. Nu är vi i Björklinge, och sen är det ju Vaksala."
"Fonus, dom har inga bärare längre." "Jaså, oj, säger du det?"
"Vad fick ni för smörgås då? Ost eller skinka eller? Jaha, leverpastej."
Så stilla och vardagligt och liksom mjukt. Jag tyckte jättemycket om den här tjugominutersfilmen. Och bärarna verkade vara precis som man tror att dom är, och som dom kanske måste vara: vänliga, lågmälda och eftertänksamma.
Naturligtvis började jag själv tänka på att en dag är det jag som begravs. Och det är ju jättekonstigt. Går inte att föreställa sig. Även om jag är övertygad om att livet fortsätter i ny form, så tar ju min identitet i den här kroppen slut. Hur är det möjligt? Som sagt, går inte att föreställa sig. Fast i och för sig, om exakt tre veckor har jag landat i Nerja, Spanien. Det kan jag inte heller riktigt föreställa mig. Kommer det verkligen att hända?
Så det är lika bra att leva i nuet. En dag i taget. Och närmast på schemat denna trettondagsafton står en tur till mataffären. Det blir tacos ikväll, önskat av Älskade K.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar