The point of no return

Okej. Så är det bara två dagar kvar. I morgon ska jag boka taxi till, ja vad blir det, typ 04.00 på torsdag morgon. Det är nästan det värsta med att resa utomlands: den okristliga avgångstiden.

Jag har nu lagt in räkningar för betalning, ringt om tidningsuppehåll samt fixat lite annat. Träffat J. också, pratat horoskop och lagat mat. Det var supertrevligt med J. - hon är en snäll och vänlig själ som är vaken på alla möjliga plan.

Något som har blivit allt tydligare på sistone är att folk mår så dåligt. Nästan alla jag träffar mår jättejättedåligt. Är på bristningsgränsen. Men jag mår fortfarande rätt så bra.
"När jag känner att allt är svart brukar jag tänka att jag vill ju må bra. Jag vill må som du gör," sa en person till mig nyligen.

Är det så sällsynt att trivas med tillvaron, att tycka att livet är okej?

Vad är det frågan om egentligen? Det är något märkligt i luften. Det känns som att allt ställs på sin spets, det blir svart eller vitt och allt som varit undanträngt kommer upp till ytan. Även människor som levt ett ganska glassigt liv kommer nu till en punkt där allt krackelerar. Då går det inte längre att låtsas eller kompromissa om det som är viktigt. Många har en känsla av att nu gäller det, det är liv eller död, oavsett var det landar. Stora förändringar måste ske. The point of no return.

Det ska bli skönt att resa bort, till en helt ny miljö. Och faktiskt också att vara ensam ett tag, att reflektera och promenera och bara vara - kanske till och med börja ha lite tråkigt.