Kulturkrock?

Idag begravdes den 15-årige pojke som sköts till döds i Malmö på nyårsnatten. Det var ett i raden av våldsdåd i Malmö, det skjuts till höger och vänster där. Och då har ändå serieskytten P. Mangs suttit häktad väldigt länge. Visserligen är han inte förklarad skydig och dömd, men det finns så mycket som pekar emot honom, så fallet verkar kristallklart. Mangs anses ha haft rasistiska motiv för sina dåd, men det kan man heller inte veta säkert än så länge. Ganska sannolikt ändå.

Alla andra skjutningar då? "Uppgörelser" brukar det heta. Och "uppgörelser" väcker inte samma indignation som rasism. Kanske många tänker att det är väl lika bra att gangstrarna har ihjäl varandra. Och visst, det finns en viss logik där. Det finns också en underliggande inställning att det då handlar om uppgörelser på lika villkor, där folk vet vad som gäller och...ja, det kan bli lite maffiaromantik sådär.
Bara det att "uppgörelser"även drabbar andra, det drabbar på olika sätt hela samhället.

Men en 15-åring? Det låter så vitt och oskyldigt, men den här pojken hade fem eller sex anmälningar på sig, bland annat för misshandel och hot. Ingen ängel alls, utan en tyvärr kriminell kille som nog hunnit skaffa sig många fiender. Det behövs inte så mycket för att någon ska känna sig kränkt och vilja hämnas. Och med alla vapen i omlopp...ja, så har det blivit med det svenska samhället. Människor i alla åldrar skjuts ihjäl på gatorna och ingen vill ta tag i de underliggande orsakerna. Och varför är det till exempel så kontroversiellt att beslagta vapen? Till att börja med. Det måste ju i alla lägen vara steg ett.

Den dödade pojkens pappa är nu (enligt artikel i Expressen) besviken på stödet, alltså det uteblivna stödet, från omgivningen. Familjen demonstrerade i Malmö centrum i fredags, de ropade och skrek och visade bilder på den döde sonen. Och han hade väntat sig starka känslor och sympatiyttringar från både samhällsrepresentanter och vanligt folk. Men det blev inte den respons han väntat sig, vilken pappan tolkar som bristande respekt. Skulle det vara likadant om en svensk 15-åring blev skjuten? frågar han retoriskt.

Jag är ganska säker på att svaret är: ja, det skulle vara likadant. Framför allt: en svensk familj skulle inte göra på det viset, det finns ingen tradition av att gå ut på gatorna och skrika ut sin sorg. Det här är inte Irak, det är Sverige. Man måste förstå att det finns olika kulturer och man måste veta vilket land man bor i.