onsdag 6 juli 2011

Om privatiseringar och politik

Jag är ingen större vän av privatiseringar trots att jag röstar borgerligt. Och upphandlingar, där det företag som lägger det billigaste budet får driva samhällsviktiga verksamheter...njä, det blir sällan bra. Ofta blir det rentav riktigt dåligt. Nu senast är det DSB som ska bedriva tågtrafik men klantar sig rejält eftersom dom inte har koll på personal och semestrar. Såväl i Uppland som i Skåne har kaos utbrutit. Tåg ställs in, resor avbryts (!) därför att lokförarna nått sitt arbetstidstak. Nått arbetstidstaket, mitt i en resa liksom... Då är det noll organisation och planering. Problem med ersättningsbussar har det också varit.
Allmänna kommunikationer borde väl anses som en tämligen viktig, väsentlig och värdefull verksamhet som måste fungera av en mängd olika skäl, men plötsligt är det rena lekstugan för oseriösa utförare. Enligt UNT skyller DSB problemen på oklart personalläge och brister i semesterplaneringen - vadå skyller?! Har man oklart personalläge och ingen semesterplanering bör man inte åta sig ett uppdrag av den här digniteten. Eller få ett.

Privatisering alltså... I regel genomdrivs den av enbart ideologiska skäl, utan hänsyn till hur det kommer att fungera i praktiken. Avregleringen av elmarknaden är ett skräckexempel på hur extremt mycket sämre det kan bli, och vad som kommer att hända om all tågtrafik i hela Sverige avregleras (som moderaterna vill) törs man knappt tänka på.

Jag röstade inte på moderaterna, som tur är. Och eftersom jag avskyr privatiseringar är jag kanske inte så borgerlig? Men jag hade hoppats på en borgerlighet som värderar även andra saker än att företag ska tjäna pengar och marknadskrafterna styra världen. Och där man kunde tänka sig något annat budskap/mantra/livsinnehåll för och åt folket än arbete. Dom verkar fullständigt fixerade vid arbete. Visst, det är klart att människor måste jobba, men livet består även av annat. Som också borde ha plats i politiken.

Nu senaste läste jag att F. Reinfeldt pratat om pensionsåldern, att vi måste vara beredda på att jobba längre än idag. Människor kommer att ha två långa karriärer under sitt "normala" arbetsliv, spekulerade han, och sedan som 70-åring kanske man får tänka sig att starta eget företag. Då hajade jag till. Hur tänker han? Innebär det att man inte får pension ens vid 70 i framtiden, eller kommer den att vara så låg, så man måste ha sidoinkomster från en egen firma? Är han rentav helt verklighetsfrånvänd och tror att det är lätt som en plätt att ha ett företag och försörja sig på det?
Jag tycker han är lite konstig, Reinfeldt.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Spontant kan jag tycka att det väl är bättre att sätta såna som jag, 49 år, i arbete än personer som är 70 år...

Monica Hortell sa...

Ja, eller hur?