Paketstrapats och himmelsk upplevelse

Nu har jag haft det tvivelaktiga nöjet att besöka vårt nya postutlämningsställe i Svava. Helt fel läge, fel del av stan. Långt att gå. Särskilt när det är kallt och halt som idag. När jag kom dit klockan 15.25 var det 18 personer före mig i kön, och jag såg på deras huvudskakningar och stressade blickar att det inte gick särskilt fort. Men jag hade tur. Dom första fem minuterna hände ingenting, komplicerade ärenden tydligen, men sedan var det rena löpande bandet. Delvis beroende på att många hade tröttnat och gått. Dom 18 personerna blev bara 13 till slut, och ingen skulle skicka paket till nåt afrikanskt land eller så.

Jag fick mitt paket som var mycket större och otympligare än jag trodde. Det gick inte ner i den påse jag så förtänksamt hade tagit med. Det var bara att gå hem bärande min last på rakt utsträckta armar. Dessa armar är nu alldeles darriga av ansträngningen, trots att det inte var särskilt tungt. När jag packade upp det hela fann jag att själva emballaget var mer än dubbelt så stort som innehållet. Pust, så onödigt.'

När jag gick hem var himlen så fantastiskt vacker så jag har nästan inte sett något liknande. Månen lyste nästan full, och himlen lyste den också, i en obeskrivbar blå färg. Intensiv, djup, varken ljus eller mörk utan helt enkelt det Blåaste Blått man kan tänka sig. En magisk, rent overklig färg. Det var så man tappade andan! Jag stod flera minuter där på Vaksalagatan och bara stirrade uppåt. En oväntad skönhetsupplevelse.

I brevlådan låg också ett paket, ganska tungt och från Postkodlotteriet! Som jag har tänkt gå ur jag vet inte hur länge. Men jag har glömt det - det är faran med att betala med autogiro. Man har liksom inte samma koll som när man betalar varje räkning manuellt. Hur som helst, nu hade jag tydligen vunnit något. Lottar dom ut böcker också, tänkte jag. Men det var ett spel! Inte alls dumt.