En jobbdag på stan

Idag bestämde jag mig för att gå ner på stan och sitta och jobba några timmar på något lagom lugnt och kreativt ställe. Det funkar inte i längden att bara vara hemma, även om det är skönt när det är snöstorm eller någon annan form av uselt väder. Ja, idag var det ju 5 grader varmt och riktigt lockande att gå iväg. Otroligt vad det har smält undan på bara två dagar! Hur det nu ska bli när det blir minus sju på onsdag, det vill jag knappt ens tänka på. Skridskoisbanor överallt, troligen.

Hur som helst, jag gick till Stadsbiblioteket. Det tystaste rummet var fullsatt, men jag hittade en annan okej plats och kände mig väldigt koncentrerad. Jobbade bra. Men så kom det småbarn. Jag är rätt gammaldags när det gäller bibliotek - där ska det vara tyst! Ett bibliotek är inte en öppen förskola. Barn kan vara nere på barnavdelningen, men tvåringar bör inte springa omkring och skratta och tjoa bland dom vanliga hyllorna. Men nu var det i alla fall några glatt ropande småttingar vars stolta pappa tog kort på dom när dom gömde sig bakom dörrar, hyllor och larmbågar. Det var inte värsta sortens störning, men jag letade ändå upp ett annat ställe. En trappa upp, på utländska avdelningen, dit går inga barnfamiljer. Perfekt. Allt gick jättebra - men så började en ung tjej prata i sin mobil. Högre och högre, fnissigare och fnissigare. Hon skrek om matrecept, om köttfärs och lax och tomatsås, och tittade inte upp en sekund. Hade hon gjort det så hade hon kanske förstummats av ilskna blickar.

Tänk om jag inte hade varit så försynt och vänlig och faktiskt konflikträdd. Om jag hade varit tuff och provocerande. Då hade jag deltagit i det samtal vi alla faktiskt blev ofrivilligt delaktiga i. Satt mig bredvid henne och pratat på:"Lax är ju väldigt gott, man kan göra mycket med det. Och köttfärs, det är ju...blabla." Hade jag kunnat säga. Då hade hon förnärmat och kanske rentav skrämt gått därifrån, känt sig trakasserad av en galen tant. Ha! Istället var det jag som gick. Det var ändå fikadags, så jag gick till Kardemumma, bibblans café som är väldigt bra. Misstänkt många barnvagnar där dock. (Det kan vara rena dagiset ibland.) Och inga lediga platser.

Ut ur biblioteket, kollade andra ställen. Samma sak överallt: barnvagnar en masse och fullsatt. Men nu hade min längtan efter te och nånting att äta blivit akut, så jag hamnade på Landings. Där är det aldrig fullt, och medelåldern är hög. Men det är mer ett traditionellt konditori, atmosfären är inte ett dugg kreativ eller intellektuell Jag lät mig i alla fall robbas på 92:- för en kopp te, en ostmacka och en mazarin. Satt där och tittade på folk. En liten, jättesöt, puckelryggig farbror som åt en semla, ett gammalt par som diskuterade olika frikyrkor, en stilig dam i snart 80-årsåldern som satt ensam med en tung aura, hon utstrålade värdighet och sorg. Kanske hade hon nyligen blivit änka, eller hennes bästa vän hade dött?

Min smörgås var inget vidare, men mazarinen var suverän. Den sockerfria period jag tänkt ha började alltså inte idag.
Några rader skrev jag där på Landings, och sen gick jag hem. Kan konstatera att jag ändå fick gjort det jag skulle, och det kändes bra att komma hem, hyfsat nöjd efter att ha "varit och jobbat."